Stridsskrift i moderniserad språkdräkt

STRIDSSKRIFT. James Baldwin har skapat en stridsskrift, en brinnande appell som inte väjer ett ögonblick för de svåra frågorna, skriver Carolina Thelin, som läst Nästa gång elden vilken nu finns i en moderniserad och reviderad översättning till svenska.

Nästa gång elden av James Baldwin
Översättning: Olof Starkenberg,
moderniserad och reviderad av Henrik Sjöberg
Norstedts förlag

Den amerikanske författaren och medborgarrättskämpen James Baldwin (1924-1987) växte upp i Harlem, bodde omväxlande i New York, Istanbul och Paris, där han tillbringade en stor del av sitt vuxna liv. Vid sin död lämnade han efter sig det oavslutade manuskriptet Remember this House som utgör grunden till Raol Pecks dokumentär I Am Not Your Negro från 2016 där bland annat Baldwins vänskap med Martin Luther King och Malcolm X skildras. En annan dokumentär för den som vill veta lite mer om Baldwin och medborgarrättsrörelsen är Baldwin: the Price of the Ticket av Karen Thorsen (1989). Förra året kom spelfilmen If Beale street could talk som bygger på Baldwins roman med samma namn. Den utspelar sig i 70-talets Harlem och handlar om kärleken mellan två unga afrikanamerikaner i en tillvaro fylld av rasism och orättvisor.

Baldwin har med andra ord åter aktualiserats och nu finns alltså också denna nyutgivning av Nästa gång elden. Den kom ut 1963, väckte stor uppmärksamhet och översattes till svenska redan 1964. I årets reviderade översättning har Aleksander Motturi skrivit ett innehållsrikt förord.

Jag sitter i en Airbnb-lägenhet i Williamsburg och läser Nästa gång elden. Bara en bro och några tunnelbanestationer från Harlem. New York är så mycket av allt, det extremt dåliga och det ganska bra. När jag slår mig i slang med ett progressivt par i 35-årsåldern uttrycker de sin ilska över det politiska läget. Trots att paret verkar ha god ekonomi (jobbar med reklamfilm) har de inte råd att skaffa barn, säger de. Jag får veta att det kostar 2 000 dollar att åka ambulans, har du inga pengar får du ingen hjälp. Att USA är den råa kapitalismens förlovade land vet ju alla men jag blir ändå bestört. Överallt ligger det sopsäckar på trottoarerna och stan är sunkigare än vad jag trott. Men jag gillar den avslappnade attityden, folk är anspråkslösa och trevliga och det syns att stan är skapad av migranter. Min hemstad Malmö må skryta med sitt ”Har du sett Malmö, har du sett världen”, men här är det mångkulturellt på riktigt.

Ett världsstad byggd på de som valde att söka sig hit — och på de som tvingats hit med slavskeppen. Som blev någons ägodel, fråntagna sitt namn och tilldelade ett nytt, ofta till den kristna slavägarens eget. Att Nation of Islam fick sådan genomslagskraft berodde delvis på att de erbjöd en tro där den muslimske guden var svart och bytte ut de namn som ärvts av slaveriet till bokstaven X.

Nästa gång elden är uppdelad i två essäer, utformade som brev. I Mitt fånghus skälvde (med dedikationen: “Brev till min brorson på hundraårsdagen av slavarnas befrielse”), vill Baldwin inskärpa både stolthet och medvetande i den fjortonårige släktingen: “Det finns ingen anledning för dig att försöka bli som vita människor, och det finns ingen grund alls för deras oförskämda antagande att de måste acceptera dig. Det verkligt otäcka, gamle vän, är att du måste acceptera dem”.

Den andra essän, Nedanför korset, är berättelsen om hur Baldwin själv som fjortonåring undviker sitt öde att hamna i gathörnet med en spritflaska och hur han räddar sin skälvande tonårssjäl genom att gå in i kyrkan. Här gör han karriär som ungdomspredikant men snart kommer tvivlet över honom och han lämnar både tron och kyrkan. Istället blir han en av landets mest inflytelserika intellektuella som kritiserar både kyrkan, rasismen och det ekonomiska systemet. Han är även kritisk till den separatism Nation of Islam och dess dåvarande ledare Elijah Muhammad förespråkar. Nej, för att skapa en jämställd värld på riktigt måste kärleken till vår nästa vara fundamentet, annars är vi alla förlorade.

2016 kom den amerikanske journalisten Ta-Nehisis essäbok Mellan världen och mig ut på svenska, uppenbart inspirerad av Nästa gång elden. Också den är skriven som ett brev, här till författarens femtonårige son, och handlar om att vara svart i ett samhälle, byggt av svarta människors kroppar.

Baldwin har skapat en stridsskrift, en brinnande appell som inte väjer ett ögonblick för de svåra frågorna. När han “vänder” på begreppen — avböjer att bli accepterad av de vita och istället uppmanar svarta att acceptera de vita — gör han det för att slippa hundratals år av förnedring. Det är enda möjligheten till integritet. “Say it loud — I´m black and I´m proud” sjöng James Brown några år senare, och det kan vi bland annat tacka Baldwin för.