SAMTIDEN. Vad ska vi med orden till om vi samtidigt förlorar innehållet? Det undrar Martin Hägg uppgivet i en samtid där en putsad fasad kan visa sig ha ett lika förrädiskt förhållande till sanningen som ett högt tonläge.
”Istället för socialgrupper talas det idag om socioekonomisk bakgrund. Och då avses förstås inte den socioekonomiska bakgrunden i Danderyd eller Askim. Nej, begreppet är starkt riktat och mycket orosklingande, speciellt när det länkas till så kallade utsatta områden.” Stellan Lindqvist skriver om varför ordet klass kommer få en renässans.
Om en person urinerar offentligt kan det räknas som förargelseväckande beteende även om det inte är syftet. Men koranbränning, en medveten handling som sprids via nätet med enda syfte att förarga och förnedra muslimer, är inte förargelseväckande, skriver Lars Thulin.
”Ändå älskar jag den amerikanska bilen Ford Mustang. Skamset och förbehållslöst. Det är kanske min mouche i mitt försök att vara politiskt korrekt,” skriver Lars Thulin.
ESSENTIALISM. ”När essentialistiskt, platonskt tänkande gör sig gällande på samhällsarenan vittnar det inte om stabilitet och styrka utan om motsatsen.” Jesper Nordström ser ett USA i sönderfall.
KULTURPOLITIK. ”Detta vågar hon hävda i en tid när även erkända kulturarbetare vittnar om hur månaders arbete resulterar i en timlön som inte täcker mer än kostnaden för toalettpapper.” Erik Bovin reagerar mot att Norrköpings kommunalråd kallar ”kultureliten” för bortskämda.
KÅSERI. Katrine Hamori skriver om konsten att namnge olika läkemedel och konstaterar att läkemedelsbranschen inte vill förknippas med humor.
BOKBÅL. “Destruktion är det normala i vårt samhälle”, skriver Anders Björnsson som förlorade de flesta av sina böcker i en förmodat anlagd lägenhetsbrand för tjugofyra år sedan.
GENUS. Fortfarande dyker det upp då och då. Påståendet att det är vita, heterosexuella män som ensamma ligger bakom allt djävulskap i världen. På Google ger termen på engelska drygt 49 000 träffar på 0,38 sekunder. Nog har den bitit sig fast.
