RÄTTIGHETER. ”För att en respektfull och icke-antropocentrisk världsbild ska kunna bli en realitet måste synen på andra arter förändras och vi behöver erkänna deras egenvärde oavsett nyttan för människan.” Det skriver Kerstin Malm, fil doktor i etologi.

För en tid sedan utbröt en intensiv debatt då Skavlan ställde frågan: räddar du i en nödsituation först din hund eller ett främmande barn? Diskussionens hätskhet är avslöjande, men tyvärr är det i stället svaret på själva frågan som ältats. Det är både meningslöst och absurt att i förväg tänka ut hur vi skulle handla i ett sådant akutläge, eftersom de flesta automatiskt går på sina känslor när de måste fatta snabba beslut. Så troligt är att många räddar den som står dem känslomässigt nära, vare sig det handlar om ett barn eller en hund.

Det intressanta är att antropocentrismen hamnar i fokus och att människor blir fruktansvärt upprörda då den ifrågasätts. Många verkar tro att ifrågasättandet av antropocentrismen är slutet för mänskligheten. Men tvärtom, det är ett första steg mot ett mer hållbart och etiskt levnadssätt och en mindre konfliktfylld och krigisk värld.

Antropocentrism grundas i uppfattningen att endast människan har ett egenvärde. Den är en så fundamental självklarhet i vår värld att många inte inser att den bara är en värderande livsåskådning. Förvisso, det västerländska samhället vilar på en antropocentrisk lag, men i motsats till naturvetenskapliga lagar som försöker beskriva hur universum fungerar, är den bara ett mänskligt påhitt. En uppfattning som vi sedan grundat hela vårt rättsväsen och stor del av vetenskapen på. Ungefär som att män har ansetts ha ett högre värde än kvinnor och att värderandet av kvinnor utgått från hur attraktiva de är och till hur stor nytta/glädje för männen.

På motsvarande sätt säger antropocentrismen att bara människan har ett unikt och okränkbart värde och att allt annat liv finns för människan att utnyttja. Andra arters värde sätts efter hur värdefulla de anses vara för oss och det blir både godtyckligt och oetiskt. Vissa ser hunden som fantastisk för människan, andra tycker illa om hundar och ser inte deras storhet. Vissa tycker att rovdjur, t ex varg, är fascinerande och viktiga för balansen i naturen, medan andra hatar dem och tycker att de tar ”deras” jaktbara vilt. Vissa menar att skogens värde främst är för klimatet och alla de djur som lever där, medan andra ser värdet i virke och pengar.

Människan, särskilt i väst efter industrialiseringen, har länge levt som om det enda som räknas är vi själva. Det kommer inte att fungera länge till, för en art kan inte leva på total bekostnad av alla andra. Vi ser redan ofattbart många konsekvenser – miljöförstöring, klimatförändringar, massutrotning av arter, enorma habitatförluster för vilda djur, förstörelse av luft och vatten mm. ”För att uttrycka det enkelt”, säger FN:s generalsekreterare António Guterres: ”Mänskligheten utkämpar ett krig mot naturen. Detta innebär självmord. Naturen slår alltid tillbaka, och det gör den redan med tilltagande kraft och ursinne.”

Det finns de som i många år har hävdat att all diskriminering och förföljelse hänger samman, oavsett om det är marginalisering av andra arter eller av olika grupper av människor. Ett Vi-och-dom-perspektiv bygger alltid på att Vi har rätt, Vi är bättre och Vi är mer värda. Så länge människan har ett sådant synsätt kommer det oundvikligen att innebära hat, inskränkningar av rättigheter och förföljelse av olika grupper.

För att en respektfull och icke-antropocentrisk världsbild ska kunna bli en realitet måste synen på andra arter förändras och vi behöver erkänna deras egenvärde oavsett nyttan för människan. Det är ett nödvändigt steg mot ett samhälle där människor ser varandra som jämlikar och där alla har sitt egenvärde oberoende av hudfärg, kön, etnicitet, religion OCH art. Runtom i världen startar därför allt fler processer som hävdar naturens (t ex floders) och djurs rättigheter att vara juridiska personer (Läs Naturlagen. Om naturens rättigheter och människans möjligheter av Hallgren, H & P L Thiel).

Men här har vi problemet – vi lever i en värld där starka krafter inte vill att alla har egenvärde och rättigheter. Hur skulle man då kunna försvara folkmord och förföljelse med att det är människor som är ”som djur” och som förtjänar att dö? Så länge vi ser ned på alla andra djur som lägre stående kan vi fortsätta att degradera människor till just djur som inte har något värde och då kan behandlas fruktansvärt. När relationen mellan människan och allt annat liv bygger på makt, våld och utnyttjande, blir det så även i relationer människor emellan.

The post Andra arters egenvärde måste erkännas first appeared on Opulens.

FILM. Malmös arabiska filmfestival, Maff, har omnämnts som den mest betydande i Europa med fokus på arabisk film. Ingela Brovik har tagit del av årets upplaga. Här är hennes rapport.

Maff/ Malmö Arab Film Festival april 2026

Under årets upplaga av Maff, Malmö Arab Film Festival, i april visades 39 filmer från 14 olika länder. Det rör sig om ett varierat urval som fördjupar och komplicerar bilden av den arabiska världen, Genomgående är det fråga om filmer av hög kvalitet.

Det är emellertid få filmer som har direkta kopplingar till eller utgör skildringar av de konflikter som pågår just nu i Mellanöstern.

På årets Maff visas bland annat en film om en egyptisk far-och-son relation, en film med fokus på palestinsk historia och en saudiarabisk kvinnlig road-movie där en farmor med två barnbarn på väg mot Mecka får problem.

”All that’s left of you”, i regi av Cherien Dabis, berättar om palestinsk historia från Jaffa1948 och framåt.  Det är en mycket sorgsen släkthistoria. Den första intifadan 1938, när människor måste lämna landet, är väl dokumenterad i filmen.

”My Father’s Scent” i regi av Mohamed Siam, Egypten, är en berättelse om en far och en son som har svårt för att kunna prata med varandra. Fadern är inlagd på sjukhus och sonen letar efter honom men det är problematiskt att få kontakt, av olika skäl. Det är ett exempel på vardagliga familjehistorier med politisk-historisk undertext som fördjupar det historiska perspektivet, med tyngd. Som sagt, genomgående är det välgjorda filmer som därtill får mycket publik på Maff.

”Hijra” i regi av kvinnliga regissören Shahad Ameen är en film med kvinnlig huvudroll, en farmor i vit dräkt och sjal på huvudet som är på resa till Mecka med sina två barnbarn, unga flickor. När de tar paus på resan passar den äldre flickan Sara på att rymma, och därefter reser farmor och den yngre flickan vidare landet runt för att försöka hitta Sara. Det hela utvecklas till en sorgsen roadmovie med svart humor och ett starkt porträtt av en tuff kvinna som inte ger upp. En av de bästa filmerna på årets Maff som varje år bjuder på fördjupande berättelser från arabvärlden.

The post Arabisk film i fokus på festival i Malmö first appeared on Opulens.

ESSÄ. Else-Britt Kjellqvist har skrivit en personligt hållen essä om Folkungagatan i Stockholm. Den berör Östra Söder från förr i tiden fram till nutid.

Folkungagatan på Söder i Stockholm är den vagga mellan Vita bergen och Stigberget där min barn- och ungdom utspelade sig.

”Medborgarplatsen!” Förflyttas till Forsgrénska badet och simskolan. På baksidan låg Medborgarhusets bibliotek – nu omdöpt till Tranströmerbiblioteket. Stiger upp ur underjorden på väg till en ultraljudsundersökning av hjärtat Folkungagatan 129, som ligger i andra ändan.

Tittar på klockan – är ute i god tid. Några byggnader bort ligger Fanny Edenholms hus, nära Katarina brandstation – världens äldsta från 1876. Fanny, det vackraste namn jag visste, liknade en liten fågel med stora svarta ögon. Hon hade varit pappas hyresvärdinna när han som ung flyttade till Stockholm. Vi brukade uppvakta henne på Fannydagen i februari. Jag kallade henne Fanny Fågel.

Intill hennes port låg en musikaffär. Pappa hade köpt mig ett piano – mahogny av märket Hoffman, som han polerade med en ljusblå flanellduk. På kvällarna rullade han lotter för att klara avbetalningarna. Bland noterna vi köpte fanns Vildandens sång – det var jag som var vildanden. Anden som jägaren sköt och som till himlen for.

Folkungagatan är också min ryggrad där minnena radar upp sig kota för kota.

Nummer 60 – 66 på andra sidan domineras av en enorm orange byggnad med plåtfasad. Fram till 1971 fanns här nio fastigheter av kulturhistoriskt värde, där Rita bodde. Hon och jag var skolkamrater i Högre Allmänna läroverket för flickor på Södermalm. Nunneklostret kallat. Motsvarande för pojkar var Södra Latin.

På Folkungagatan 60 – 62 stod en jugendbyggnad med fem våningar där Svensk Filmindustri 1934 öppnade biografen Lejonungen som innan dess hette Ugglan. Här såg jag Anderssonskans Kalle och Rännstensungar med den förlamade flickan Ninni som satt i rullstol på bakgården och klockrent sjöng:

I min lilla, lilla värld av blommor, finns det plats för alla och envar.

Längs Lejonungens högra salongssida uppenbarade sig i mörkret en panoramabild av Söder sedd från Gamla Stan – belyst underifrån. Gåtfull och vidunderlig. Dröjde mig kvar efter föreställningarna – lutad över karmen förlorade jag mig i en lysande värld.

1963 bytte Lejonungen namn till Smultronstället där Ingmar Bergmans och filmer från nya franska vågen visades tills biografen 1966 stängde. En film som betydde mycket var Jules och Jim. Jag ville vara Jeanne Moreau som bägge var kära i! Hör hennes glättigt hesa röst och ser henne dansa gatan fram.

Efter att ha sneddat över Renstiernas gata blir jag stående framför min första egna bostad, kan känna lättnaden över att äntligen få vara i fred och låsa dörren om mig.

Mitt emot, Folkungagatan 116 låg biografen Pelikan, som nu införlivats med en matvarukedja. Min matinébio! Bland vadande pelikaner målade på väggen i foajén utspelade sig söndagarnas högtidsstunder. Salongen var oval och fåtöljerna hade röd klädsel. Hade man tur gick det att lura sig kvar och se både ettans och treans föreställning av Tarzan och slavflickan.

Det var Tarzan jag ville vara eller schimpansen Cheeta, som slungade sig fram och tillbaka bland lianerna. Klättrade uppför stammar, skakade grenar och ryckte till sig kokosnötter. När Tarzan stod och vred sig i sitt höftskynke längst ut på klippan innan han spikrakt dök – dök även jag.

Identifierade mig också med det rytande lejonet som inledde filmvisningarna. Symbolen för Metro-Goldwyn-Mayer (MGM) med devisen Ars gratia artis (lat. Konst för konstens egen skull). Sen 1924 har åtta olika lejon avlöst varandra. Det sista från 1957 hette Leo.

Mellan Pelikan och apoteket Renen, låg en liten godisbutik som sålde tomtebrusgrisar. Man kunde inte gå två i bredd och vid matinéerna bildades kö ut på gatan.

Efter Pelikan låg Beckers som fortfarande är färghandel. Att följa med någon vuxen dit in brukade ta lång tid och jag fick gå omkring som jag ville. Särskilt färgkartorna med alla nyanserna upptog mig och lukterna som personalen hela dagarna måste andas in. Visste att barn och ungdomar sniffade, hade träffat på en pojke i vår cykelkällare som satt i ett hörn och höll en trasa över munnen och näsan. Det stank. Kände inte igen honom och sa inget till någon vuxen.

I hörnan tvärs över Borgmästargatan låg KFUM:s magnifika byggnad med torn, där jag sjuårig prövade som Blåvinge men bedömdes inte flygfärdig. Stängdes in i en lokal med främmande barn varifrån jag förflyttades till ett mindre rum för att förhöras på insekter, blommor och fåglar. Fick med mig hem ett litet häfte för att läsa på. Gick aldrig dit igen.

Längre upp i backen, två branta trappsteg ner, låg fiskaffären med vatten rinnande nerför fönstren. Vart det tog vägen? Gick det runt runt eller försvann ut i havet? Kvinnor med nariga, röda händer lyfte upp fiskar som simmade i stora kar och högg huvudet av dem. Några fiskar var redan döda och låg på is. Nu ligger där en kvarterskrog med en liten uteservering.

I den tidigare godisaffären snett mitt emot finns ett fik, går över och gläntar på dörren. Där är fullsatt, borden är belamrade med laptops framför unga människor med hörlurar. Söders nya invånare verkar inte tala med varandra. Vänder tillbaka ner till Folkungagatan men korsar först Åsögatan.

*

Hemma fanns Vi, där Stig Dagerman skrev artiklar som: Människan som skall dö nr 3 och Människan som älskar nr 14 – 15, 1955.

I tonåren bodde han på Åsögatan 157 med sin pappa, styvmamma och styvbror tills han gifte sig. Idag ser huset ruffigt ut – utan något som helst vittnesbörd om att här har en av Sveriges klarsyntaste och betydelsefullaste författare bott.

Liksom Stig sov jag i köket, där pappa om morgnarna brassade på gasspisen innan han gick till lagret i Stadsgården. Läxorna gjorde jag vid köksbordet där radion för det mesta stod på. Dagermans röst drog mig till sig – lågmäld, genomträngande och trygg. Samma år 1951, som jag började skolan, läste han sin novell Att döda ett barn. Om när allt är för sent.

Det var heller inte fattbart när han trettioettårig i november 1954 gasade ihjäl sig i sitt garage.

Hans sista dagsedel i tidningen Arbetaren löd:

”Lagen har sina blottor.

Hund får de fattiga ha.

De kunde väl skaffa sig råttor,

Som är skattefria och bra.

…”

Har kommit ner till Tjärhovsplan, i hörnan av Folkungagatan, där sen 1926 de gula bussarna till Värmdö trängdes. Bussterminalen hyste ett tjugotal fordon med bagagesläp. Nu är det tomt och ödsligt.

Snart borde jag vara framme men slipper inte undan Folkungaparken – barndomens park som egentligen heter Stigbergsparken – förvandlad till betonglunga. Den gör ont. Hjärtat gör inte ont, där finns ett okänt hot.

Hundra meter under jord spränger Sofia tunnelbanestation fram.

En skulptur vid Ersta trappor drar mina ögon till sig. Går fram och läser: Soluppgång

Ture Johansson (1912 – 1997). Den fanns inte när jag lekte i parken.

Nedanför Ersta sjukhus breder en nybyggd huslänga ut sig, alldeles innan krönet ner mot Danvikstull. Här måste det vara! Mitt emot det sista gula moderna huset Folkungagatan 160, intill stentrappan upp till Åsöberget och resterna av träkåkarna, vilka 1956 blev kulturreservat.

*

Återigen ute på Folkungagatan som slutar vid Danviksbron där Värmdöleden börjar. Blir stående uppe i krönet vänd mot Fåfängan där Ingegerd, min bästis i Sofia folkskola och jag, besteg Mount Everest. Där fanns friheten! Vi kanade, snubblade eller gled farligt nära stupen innan järngallren fångade upp oss.

Nedanför Stigberget som breder ut sig efter hjärtkliniken ligger ett hus från 1748 – ursprungligen ett skeppsbyggmästarboställe. Från och med 1940-talet fanns här Sofia ungdomsgård där jag spelade teater – numer Konstskolan Basis.

Genom sjön Fatburen bildade Folkungagatan, vid dess östra strand nuvarande Medborgarplatsen, en pulsåder som pumpade sötvatten ner till Saltsjön och Danviken, där skeppsbyggeri och varv låg. Vattnet trängde in i viken nedanför huset.

Fatburen var rik på fisk, som det var ett kungligt privilegium att få dra upp. Innan sjön 1850 fylldes igen på grund av järnvägsbyggande och anläggandet av Södra Station.

Det är en härlig vårdag och jag kan inte motstå att gå upp till Fjällgatan där min lekskola med världens vackraste utsikt låg och fortfarande ligger. Det gamla trähuset från 1865, med glasverandan som tillkom 1881, hänger kvar på berget ner mot den söndersprängda Stadsgården.

Småbarnsskolan var till för 4 – 6 åriga barn som hade yrkesarbetande mödrar. Katarina småbarnsskola ändrade namn till Sofia småbarnsskola 1910. … Från år 1895 tog Katarina småbarnsskola emot 40 barn. Småbarnsskolan var öppen från sju på morgonen till sju på kvällen.

Framför mig ligger samma fotografi som sitter utanför ingången, där barnen serveras mat i trädgården med den vidunderliga utsikten över Riddarfjärden. Det är fem bord med fyra eller fem barn vid varje – inalles tjugotvå barn, nio pojkar och tretton flickor. Samt stående fyra kvinnor: föreståndarinna, diakonissa och kökspersonal.

När jag med förstoringsglas studerar barnens ansikten slås jag av att under det halva sekel som skiljer dessa barn från mig och mina kamrater hade enorma förändringar skett. Vi lekte i samma trädgård, där det på min tid också fanns en lekstuga. Barnen på bilden ser bekymrade ut, ingen ler än mindre skrattar.

En ljushårig liten syster trycker sig tätt intill sin lika blonda bror. Några verkar avvisande, andra skrämda eller stelnade. Deras ansikten – känsliga, tunnhudade eller grova – är alla präglade av att de kommer från Söders allra fattigaste familjer.

Många år senare skriver Per Anders Fogelström (1917 – 1998):

Det är ett sextiotal barn som besöker denna skola och som också får leka på den fina gården längst ut på berget. Går man in i huset och ut på verandan mot Strömmen så är det som att sväva över vattnet och man kan fånga in hela panoramat.

Erik Lindorm (1889 – 1941) diktar:

”Det finns ett gammalt hus högst på Söder,

som har en ruta, som längre glöder

än alla andra i solnedgången.

Och den som sett denna brinnande ruta,

som sorgset kan skina, som gnistor kan spruta

är evigt under dess eldblick fången.”

Småbarnsskolan ligger på Fjällgatan 31 och i en vindsvåning Fjällgatan 30, med vidsträckt utsikt över inloppet till Stockholm, bodde Per Anders Fogelström. Intill huset låg Mikaels trappgränd bestående av trätrappor som vindlar sig mellan täpporna och trädgårdarna upp till Stigbergsgatan. När jag blivit äldre gick jag hit om våren och satt på en bänk och lyssnade på fåglarna och dammarnas porlande.

Författaren är numer hedrad med Per Anders Fogelströms Terrass vid Fjällgatan 34 – 36.

Nedanför den pampiga rödbruna Navigationsskolan med signaltornet, högst uppe på Stigberget, vars äldsta namn är Galgberget där det på 1500- och 1600-talet låg en avrättningsplats, brukade Ingegerd och jag klättra. Det var fuktigt och halt – man måste balansera. När vi inte knöt ett snöre kring en plånbok och la ut på trottoaren medan vi satt gömda bakom de enorma reklamskyltarna. Ibland hade vi tur som när en farbror omedelbart kom och böjde sig ner för att ta upp bytet vilket i ett nafs rycktes undan. Vi hörde hur han svor. En annan gång gick det sämre – den mannen trampade med skon på plånboken, snöret gick av och sparkade iväg den.

Ingegerds pappa arbetade mitt emot på nuvarande Kapsylen Tjärhovsgatan 44, som idag är kulturhus. På hans tid arbetade kvinnor och män med att måla kapsyler som såldes till Vin & Spritcentralen. Ingegerd och jag tillverkade julgransprydnader av den röd- och grönglänsande plåten som gick att klippa och fläta till julgranshjärtan som vi fyllde med nötter. Av guldpappret skapade vi änglar.

Jag saknar Folkungagatans ölsjapp med marmorborden. Där satt farbröderna med uppkavlade ärmar, medan servitriserna i vita förkläden och svarta kjolar, antecknade i handflatorna.

Är nu tillbaka vid Fanny Fågels port. Innan dess var jag på söndagspromenad med pappa uppe på Katarina kyrkogård. Dit tog han mig ofta, dröjde vid gravarna och läste inskriptionerna högt. Om vintrarna stack jag ner min kalla hand i hans pälsfodrade handske.

Vi svänger in på Folkungagatan, vid nummer 69 blinkar skylten Polisstation rött. Jag vill till lekparken Droskan vid Södermannagatan, för att klättra på Tufsen. In och ut genom stengrottan med alla gluggarna, upp och ner på rutschbanan, hänger över marmorbågar, in och ut genom hål. Och bäst av allt – kan gömma mig!

Tufsen som är len och skön att smeka och lägga kinden mot, består av flera ton benvit stengöt – en blandning av betong och marmorkross. Lekskulpturen är ett verk av Egon Möller-Nielsen (1915 – 1959) som bär hans dotters smeknamn.

Är på väg att sätta mig på en bänk i parken när jag möts av en fruktansvärd syn. Det hugger till i hjärtat. Tufsen sitter i en järnbur! Parkförvalningen har stängt in henne bakom galler.

Går fram till henne där hon står, så liten, mycket mindre än jag minns. Tilltufsad med en spricka i marmorn. Tänker dom transportera bort henne?

Borta är den benvita glansen. Hon ser smutsig och vanvårdad ut. Mina händer når inte fram för att smeka henne. Lirkar in mobilkameran genom gallret.

Måste lugna ner mig och vänder upp till Katarina kyrka. Målet är altarskulpturen Närvaro genom frånvaro av bildhuggaren Liss Eriksson (1919 – 2000). Den vita linneduken och törnekronan – Golgata utan Kristus.

Kyrkan, före branden natten till den 17 maj 1990, var gnistrande vit men under den femåriga återuppbyggnaden fick den gula inslag. Det tidigare helsvarta tornet är nu både svart och vitt.

Fortsätter upp till Mosebacke – häruppe var jag fri med pappa. Han lät mig springa, klättra och klänga på balustraden ut mot Saltsjön. Annat var det 1879 på Strindbergs tid i Röda Rummet, då hade den lilla trädgården på Mosebacke ännu i början av maj inte blivit öppnad för allmänheten.

Ute på torget står två nakna kvinnor i marmor med ryggarna mot varandra som fick mig att grubbla: Varför bär den ena en potta under armen? Krukan hade samma form som min gula emaljpotta med grön bård.

Om skulpturen Systrarna sades det att Nils Sjögren (1894 – 1952) tagit intryck av en händelse 1911 vid Hammarby sjö, där två flickor dränkte sig. De hade bundit ihop kropparna med sina hattslöjor och fyllt sina väskor med sten.

Bortöver ligger Fiskargatan 3, dit Erik Johan Stagnelius (1793-1823) flyttade 1815. Han bodde högst upp i vindskupan med den enastående utsikten över Mosebacketerassen och husen klättrande uppför Katarinaberget.

När jag var ensam hemma brukade jag deklamera Till förruttnelsen. Rytmen bar mig över vida, vida vatten:

”Förruttnelse, hasta, o älskade brud,

att bädda vårt ensliga läger!

Förskjuten av världen, förskjuten av Gud,

blott dig till förhoppning jag äger.”

*

Vänder tillbaka till apoteket Renen, där renen med den ståtliga kronan över ingången är borttagen. Hit gick Kristina, min bästis i realskolan och jag med ett recept på ansiktsvatten ur Boken till dig av Kerstin Thorvall (1925 – 2010). Vi kunde hämta blandningen om en timme. När vi då hörde att priset vida översteg vår veckopeng, tittade vi på varandra, vände tvärt och sprang.

En stor begivenhet de skolfria lördagseftermiddagarna var SF:s journalfilmer – en guldgruva av kunskap och aktuella händelser som Riksdagens första sammanträde 1922, krigsutbrottet 1939, Fredsdagen 1945, Anita Ekberg hemma i Sverige 1955 samt August Strindbergs begravning 19 maj 1912. Då såg vi vår biologilärare Karin Smirnoff som barn, svartklädd lägga en bukett på sin faders grav.

Karin Smirnoff (1880 – 1973) var Strindbergs förstfödda i hans äktenskap med Siri von Essen och hans älsklingsbarn. Hon blev författare och dramatiker. Och på äldre dar lärare på ”Nunneklostret”.

På väg hem från Spegeln skildes Kristina och jag ivrigt gestikulerande i hörnan Renstiernas gata och Folkungagatan. Efter skoldagens slut brukade vi gå till biblioteket där vi stod på kö för romaner av Olle Hedberg eller deckare av Maria Lang. Denna gång lånade vi Farlig fåfänga av Stieg Trenter som utspelade sig på Fåfängan, där en konstnär störtar genom ett hål i en mur och dör.

Skyndar vidare mot tunnelbanan. Utanför fastigheten Folkungagatan 57, där Tomas Tranströmer (1931 – 2015) växte upp med sin mamma, sitter en silverplakett. I Dagens Nyheter skrev ledamoten i Svenska Akademien Sara Danius (1962-2019):

På Folkungagatan 57, högst upp i fastigheten i kvarteret Gråberget, ligger lägenheten där Tomas Tranströmer tillbringade sina uppväxtår. Det är en enkel byggnad, ganska smal om midjan, med tendenser åt ett nyklassicistiskt formspråk, fasaden lätt svärtad av avgaserna. I tvårummaren däruppe på femte våningen började gymnasisten Tranströmer skriva på allvar. Dessa tidiga rum tränger också in i författarskapet, och då främst i dess senare del.

I samlingen Sanningsbarriären från 1978 finns den långa dikten Galleriet där jaget bland annat står vid genomfartsleden Folkungagatan:

”Som när jag var tio år och kom sent hem.

I trappuppgången slocknade lamporna

men hissen där jag stod lyste, och hissen steg

som en dykarklocka genom svarta djup

våning för våning medan inbillade ansikten

tryckte sig mot gallret …”

I samma samling lyder de inledande stroferna Från vintern 1947:

”Om dagarna i skolan den dova myllrande fästningen.

I skymningen gick jag hem under skyltarna.

Då kom viskningen utan läppar: ’Vakna sömngångare!’

och alla föremål pekade mot Rummet.

Femte våningen, rummet mot gården. Lampan brann

i en cirkel av skräck alla nätter.

…”

Fästningen var Södra Latin – de första klasserna gick Tomas Tranströmer i Katarina norra. Han är, liksom Sara Danius, begravd på Katarina kyrkogård.

Jag fortsätter ner i de underjordiska tunnlarna.

The post Else-Britt Kjellqvist: Folkungagatan first appeared on Opulens.

LYRIK. Denna dag skulle poeten Sonja Åkesson ha fyllt 100 år. Lis Lovén skriver om en författare som gjorde sitt liv till dikt.

I år skulle Sonja Åkesson fyllt hundra år. Detta firar Norstedts med att ge ut hennes samlade dikter. Vid första anblicken av Sonja Åkessons poesi kan hon framstå som träig och tråkig. För enkel. Men när jag bestämde mig för att fördjupa mig i hennes verk och liv kom dikterna att framträda i ett annat ljus.

Alltså! Hon var en sådan författare som gör sitt liv till dikt. Jag tror att Sonja Åkesson var så olycklig eftersom hon verkligen var vad man kallar hudlös… Hon var gift flera gånger och tycktes inte trivas i något äktenskap. Diktsamlingen ”Husfrid” (1963) anses vara hennes genombrott och den innehåller dikten ”Äktenskapsfrågan” som för övrigt ingår i Sveriges kulturkanon:

”Vara vit mans slav.

Vit man vara snäll ibland, javisst

dammsuga golven och spela kort

med barnen i helgen.

Vit man vara på för djävligt humör

och svära fula ord

många dagar. –––”

När jag fördjupar mig i Sonjas Åkessons dikter tränger det fram glimtar av verklighet med stänk av något lyriskt. Något vackert och djupt poetiskt mitt i allt sorgligt. Hon led hela sitt liv över sin skrala utbildning. Men hon blev poet, dramatiker och även bildkonstnär. I litteraturprofessor Eva Liljas monografi ”Den dubbla tungan” står det att Sonja Åkessons dikt var tredelad: modernistisk, realistisk och experimentell. Det är en träffande beskrivning.

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Sonja Åkesson 100 år first appeared on Opulens.

LYRIK. I veckans utgåva av Littestraden är vi glada över att få presentera en diktsvit av astrofysikern Martin Sahlén.

Martin Sahlén är verksam som forskare inom astrofysik och kosmologi i Uppsala. Han leder också Stiftelsen Fjellstedtska skolans tvärvetenskapliga arbete med naturvetenskap och teologi.

Vid sidan av sitt akademiska arbete skriver han poesi i korta former, ofta framvuxna ur enskilda erfarenheter, bilder eller stämningar.

Nu är vi glada över att få presentera några av hans dikter.

CAROLINA THELIN

Huset står, stilla

Granatlöst på odalsland

Sekelvirke gror

*

Backen full av barn

Fäders spår glittrar vägar

Vurpa och triumf

*

Imma på rutan

Kondenserad livsånga

Blöt mun kysser hud

*

Katedral spirar upp

Sväller av tystnad och rop

Stenarna svävar

*

Bålet tänds på nytt

Kompassnål kränger i rök

Aska manar nord

*

Blicken vaknar till

Okänd vän i förvandling

Följer med, och ser

*

Magnolian viskar

Rodnande gryningsmoln

Sår sin hemlighet

*

Svartfågeln sjunger

Den har hört min melodi

Formar diamanter

The post Littestraden: Diktsvit av Martin Sahlén first appeared on Opulens.

SKIVNYTT. Kangas klanger konstaterar att Lars Demian gäckar samtiden efter 14 års tystnad, 86-åringen Mavis Staples är lika vital som någonsin och att Malmöbandet Faela bara blir bättre och bättre.

Satirdrypande sånger med Demian

Du hinner bli tonåring mellan Lars Demians albumsläpp. Hela 14 år har förlupit sedan estradören presenterade skivan ”Svenne tills du dör”. Undertecknad upplevde honom live i fjol och det var en mycket trevlig tillställning som påminde mig om vilken publikdomptör han är.

I sällskap av säkra medresenärerna David Tallroth och Love Meyerson delger Demian oss nu “Vem e de som bestämmer” (Erototon, LP/CD/DL). (Recenserad här i Opulens av Bo Bjelvehammar 24/3)

Det rör sig om ett knippe satirdrypande sånger med kabarékvaliteter och slipade iakttagelser av vår samtid. Musikaliskt är det välbekant, med sin mix av Tom Waits, tango, Cornelis, folkrock och klezmer. Allt framfört med den gäckande gycklartouch vi förknippar med Lars Demian.

Körens Julia Frej, Yrsa Schau och Thomas Pareigis bidrar med extra stadga till låtarna, som i sig är en stark samling, med musik och texter som hunnit mogna till sig under den långa väntan.

Mavis Staples lika vital som någonsin

En annan veteran som kommit med nytt är Mavis Staples. Som av en händelse inleds ”Sad And Beautiful World” (Anti/Playground, LP/CD/DL) med en blues-smutsig ”Chicago” från just Tom Waits reportar.

86 år gammal är den legendariska soul- och gospelstjärnan lika vital som någonsin. Producenten Brad Cook (som tidigare jobbat med bland andra Bon Iver, Waxahatchee och Bruce Hornsby) styr skutan med säker hand och soundet är rootsigt och precis på pricken. Albumet innehåller fingertoppskänsligt utvalda låtar från skilda generationer, från Leonard Cohen och Curtis Mayfield till Sparklehorse och Gillian Welch vidare fram till Frank Ocean.

Mavis mogna stämma står hela tiden i centrum. Musiken blir aldrig överlastad, inte ens när det ruffas till det, som i tidigare nämnda ”Chicago”. På gästlistan bockar vi av såna som Bonnie Raitt, Wilco-mannen Jeff Tweedy, Derek Trucks, Justin ”Bon Iver” Vernon och MJ Lenderman (soloartisten som också är bekant från banden Wednesday och Snocaps). Men ingen av dessa försöker överglänsa huvudpersonen, som bevisar att även människor som kommit högt upp i pensionsåldern kan ha full rörlighet. ”Sad And Beautiful World” må vara släppt redan i november, men skivan bara växer – och lär aldrig kännas gammal.

Faela blir bara bättre och bättre

Malmöbandet Faela släpper ”Noites na Murdeira” (Perro Fiel, LP/DL), gruppens andra album på tio år. Detta efter Faelas fyra första album kom i tät följd innan ett uppehåll från 2016 fram till 2023 års ”Latin animal beats”.

Några åldernojor kan dock inte skönjas i den oemotståndligt smittande musiken. Latinsväng, cumbia, jazz, reggae och diverse världsmusikaliska gränsöverträdelser sätter fart på benen vare sig du är förberedd eller inte.

Den här gången har stor inspiration hämtats från Kap Verde. Bandledaren och grundaren Hugo Coronel har skrivit låtarna på ön Sal i just Kap Verde, för att sedan sammanstråla med Faela-kompisarna i en inspelningsstudio i Malmö. Förproduktion i Portugal, mastering i Madrid, medlemmar från Argentina, England, Chile och Spanien – ett sant internationellt svenskt band!

Hela 17 gästartister kläms också in på skivan, med på våra breddgrader tämligen okända namn som Don Colfit, Agathe Francopoulo, El Monney, Clovis och Alejandro Balbis.

Faela blir bara bättre och bättre.

The post Kangas klanger: Återkomster som övertygar first appeared on Opulens.

POLITIK. I veckans krönika begrundar Lars Thulin frågan om den svenska vapenexporten bör upphöra eller fortgå. Något enkelt svar finner han inte.

Olösliga gåtor och svårlösta frågor

”När man är tjugo år, har man löst världsgåtan, vid trettio börjar man fundera över den och vid fyrtio finner man den olöslig.”

Det är ett citat från August Strindberg och ett av dem som är nedtecknade i asfalten på Drottninggatan i Stockholm. De finns på väg mot hans sista bostad i Blå Tornet på den gatan. Med stigande ålder finner jag citatet allt mer genialiskt.

Då jag fått förmånen att bli ett par decennier äldre än 40 säger jag allt oftare: det beror på, som svar på svåra frågor om samhället. Eller ännu hellre det mer diffusa: det är komplicerat. Allt i en from förhoppning att frågeställaren ska nöja sig med det svaret. Vilket ofta är en fåfäng önskan.

Med andra ord, världen är grå och överfull med ”Fast-å-andra-sidan”. Vetskapen om detta stiger med det som åren ger oss: ökad kunskap och erfarenhet. Samt en större acceptans inför svårigheterna med att vara människa.

Den svenska vapenexporten

Ett sådant spörsmål rör svensk vapenexport. Är svaret ett kategoriskt nej till all sådan handel?  Eller ett lika kategoriskt ja? Frågan är – komplicerad. Men ytterst motiverad i ett världsläge som allt mindre präglas av fred. Utan istället av en militarisering av både debatt, språkbruk och inte minst gemensamma utgifter. Så låt mig ställa ett par frågor som kanske är omöjliga att svara på.

Den första är om man tycker att Sverige alls behöver ett militärt försvar. Är svaret nej anser man sannolikt också att ingen vapenexport ska ske. Men i dag finns inget riksdagsparti i Sverige som vill skrota försvaret. Förmodligen råder inte heller någon majoritet bland väljarna för en sådan åtgärd.

Nästa fråga – för att kunna exportera måste vi tillverka vapen. Och det gör Sverige i ganska stor utsträckning och med viss skicklighet och framgång. Exempelvis finns inget land med så få invånare som bygger så avancerade stridsflygplan. Vi är duktiga även på luft- och pansarvärn. Det är vapen som får anses i första hand vara defensiva, alltså användas mot den som angriper vårt land. Till skillnad från bombflygplan, långdistansrobotar, splitterbomber eller kemiska vapen.

Ett dilemma

Dilemmat blir att om vi inte tillverkar dem måste vi köpa av någon annan nation som bygger och tjänar pengar på dem. Är det moraliskt bättre? Eller är det bättre att skapa arbetstillfällen hemma och exportinkomster? Vilka inte är obetydliga – 2024 drog denna handel in cirka 29 miljarder kronor till vårt land.

Om vi finner att det är bättre att tillverka vapen i egen regi, måste vi då även sälja dessa dödsbringande tingestar? Vilket kan betyda att de kan hamna i länder och regioner där risken för krig är större än vad de hittills varit i Sverige? Svarar vi nej till export kommer dessa länder ändå att köpa vapen och använda dem. Vårt samvete kan kanske betraktas som rent, men förändrar knappast risken för krig i världen.

En försvårande faktor är att vapentillverkning, som den mesta annan produktion, bygger på att viss volym är nödvändig för att nå lönsamhet. Så vill vi ha egen tillverkning är måhända export en förutsättning.

Så långt i diskussionen uppstår den fråga som hittills varit den mest brännande i debatten – till vilka ska vi sälja våra vapen? Här finns i dag ett omfattande regelverk. Ett som nog kan kallas bra och försvarbart. Men av kritiker, med viss rätta, anses som hyckleri. Handeln övervakas i dag av myndigheten ISP, Inspektionen av strategiska produkter. Reglerna kan anses strikta: de nationer som köper våra vapen ska vara demokratier, de får inte befinna sig i krig och de får inte kränka mänskliga rättigheter.

De är rimligt moraliskt och etiskt. Å andra sidan kan man lite elakt påstå att vi enbart säljer till länder som lovar att inte använda sina vapen på allvar. Men en demokrati kan på skrämmande kort tid förvandlas till motsatsen. Ett land som inte befinner sig i krig kan oerhört snabbt bli skådeplatsen för ett. Då om någonsin finns behov av vapen. Den extrema situationen som ett krig är innebär alltid att mänskliga rättigheter på något sätt kränks. Även i ett land som enbart försvarar sig.

Frågan om vapenexporten är mångbottnad

Vad ska Sverige göra om något av dessa krav inte längre uppfylls i ett land som nyss köpt våra vapen? Ska vi utfärda förbud för nationen att använda det som de har betalat för? Ska vi bildligt talat kräva tillbaka startnycklarna till flygplan och luftvärnsrobotar?

Nyligen uppstod en väpnad konflikt mellan Thailand och Kambodja. I nyhetsrapporteringen gjordes, med viss harm, klart att thailändska Gripen-plan minsann använts i anfall mot mål i Kambodja. Vad hade kritikerna väntat sig? Att thailändska flygvapnet haft några amerikanska F-18 i lager för att utföra den attacken? Eftersom svenska ISP blivit sura om Gripen använts?

Slutsats. Frågan är mycket komplicerad och har många bottnar. Och är beskaffad så att ett enkelt svar ofta leder till en svår följdfråga. Enklast är att säga kategoriskt nej – vi ska inte sälja en enda patron till någon utanför våra gränser. Eller så ska vi sälja till alla som betalar. Så självklart är det måhända för Strindbergs tjugoåringar. Men för oss andra? Världen är komplicerad. Det mesta beror på. ”Fast å andra sidan…”

The post Bör den svenska vapenexporten upphöra? first appeared on Opulens.

PROSA. ”Sjónorama” är en bok med 20 berättelser av den isländske författaren Sjón. Thomas Almqvist tilltalas och berörs av den surrealistiska berättarkonsten.

Det komprimerade formatets mästare

Sjónorama av Sjón
Översättning: John Swedenmark
Rámus

Sjón betyder ”synsinne” på isländska och är pseudonym för Sigurjón Birgir Sigurdsson. Sjóns författarskap är ordentligt förankrat i ett stort samhällsengagemang och han funderar mycket på alla konstigheter i världen och det absurda i tillvaron. Han brukar kunna göra det osannolika sannolikt och trovärdigt.

”Sjónorama” leder oss in i tjugo nya berättelser om drömska världar och magiska tillfälligheter. Som så ofta i Sjóns författarskap rör han sig ganska ohämmat mellan verklighet och fantasi.

Med tidigare böcker som ”Skugga-Baldur”, ”Pojken som inte fanns” och ”Rågblont hår, grå ögon” har Sjón visat sig vara det komprimerade formatets mästare. Nu kommer alltså en samling med historier där han excellerar i samma stil. Det rör sig om berättelser som tar oss med in i drömmarna och in i hans surrealistiska världar. Berättelserna är från åren 1982-2023.

I berättelsen ”Ur bojorna” får Samson, harpunerare på ett valskepp, veta att han blivit pappa. I samma ögonblick träffar han en val med en harpun och valen drar ner honom i djupet och kvar ombord blir bara Samsons avkapade ben.

I berättelsen ”Lättväckt” får vi läsa om hur människor som drömmer har kontakt med folk på andra planeter. Många av berättelserna är väldigt korta. Den längsta och också bästa berättelsen är ”Under valkyrians vingar” som handlar om den unge pojken som är besatt av sin kärlek till RAF-terroristen Gudrun Ensslin. Hon var hans skyddsängel, älskarinna och goda vän under femton år.

Sjón gör overkligheten verklig

Enligt Sjón finns det drömlitteratur på så hög nivå att nationers öden avgörs och världsbilder kastas om.

Berättelserna känns äkta, tilltalande och väldigt angelägna. De berör mig och väcker många tankar, här och nu. Sjón skriver om de stora, eviga frågorna, om människovarandets villkor och om vad det egentligen innebär att leva och vara människa. Den tid vi lever i upplevs som pessimismens och ångestens epok.

I berättelserna finns en mörk grundton, där overkligheten görs verklig, precis som i drömmarna. Allt uttrycks hela tiden med ett självständigt och mycket personligt språk, där även lekfullheten är en viktig ingrediens. Språket kan vara poetiskt och mycket vackert men också ofta kärvt, vilket gör det hela både direkt och mycket konkret. Därmed kan det säregna och kanske till och med groteska accepteras av oss som läsare.

The post Sjón – Surrealistisk berättarkonst som berör first appeared on Opulens.

REFLEKTIONER. I en personligt hållen krönika reflekterar Linnéa Johansson över förra årets händelser och utmaningarna valåret 2026.

Hon skriver: ”Mitt liv förändrades efter en separation. Samtidigt förändrades världen. I år är det valår, och vi måste hantera både egna trauman och samhällsförändringar. Hur hittar vi fotfäste när allt skakar?”

När jag öppnar ögonen är allt likadant som när jag stängde dem. Hur lång tid som gått, det vet jag inte, men det är fortfarande mörkt ute, fortfarande knäpptyst. Eller nej… jag kanske hör något. Jag tvekar en stund för det är så lågt. Det kommer från elementet.

Är det röster eller huset som låter?

Jag är osäker först, men sedan blir de högre. Det går inte att urskilja några ord. Jag inser snart varför. Det är inte ord. Det är stön. Det som nyss var så svagt att jag tog det för inbillning stiger inom en minut till en ljudlig blandning av kvinno- och mansstämma. Njutningen är total. Den färdas genom ledningarna, men i mig förvandlas resonansen till panik. Jag inser det inte först, men jag känner min puls öka och mitt sinne bli klarvaket.

NEJ!

Skriker jag, men bara inombords. Jag ser mig själv rusa nedför trappan och avbryta dem, men jag kan inte för det är fel. Ska jag springa ut? Smyga tyst eller fly fort? Natt. Snö. Saaben. Kanske skogen.

Nu hyperventilerar jag, men det märker jag inte. Det jag märker är min puls, för den överröstar nu deras extas. Jag hör mina hjärtslag. Jag hör mig vråla och i det av tv:n upplysta rummet är jag omringad av mörker. En åker, vildmarken. Det jag hör är en räv som vrålar i natten, men här finns ingen räv. Det är min röst, så som jag aldrig hört den förut. Jag hulkar, skriker, skakar. Jag skakar så himla mycket. Jag skriker och skakar och kan inte sluta. Skogen. Jag vill springa barfota ut i skogen och snön, men jag får inte. Jag kan inte. Jag vet inte om de skulle märka något. De märkte inte att jag var borta. De märkte inte att jag var borta. De vet, HON VET och HON BRYR SIG INTE. I de tankar som rusar är orden glasklara, men rävens vrål skallrar mellan väggarna i rummet. Aldrig, aldrig någonsin förr har jag tappat kontrollen. Jag tappar kontrollen. Vrålar djupt när jag försöker andas. Andas går inte. Mitt ansikte är nedgrävt i täcket. Det biter det. Mina ögon stirrar in i tyget samtidigt som jag ser hela livet rämna. Jag förlorar det. Jag förlorar det. Det är nu han bestämt sig, det är nu han lämnar mig. Det är därför han inte bryr sig om att jag är försvunnen, och kan njuta bekymmersfritt.

*

När min relation mötte sitt öde trodde jag att jag höll på att bli galen. Långt senare förstod jag att det där ögonblicket lärde mig något om människan som ingen litteratur dittills gjort: hur snabbt ett psyke kan invaderas. Hur lite som krävs för att kasta en människa ur sin självbild som rationell varelse.

Panikattacken var det värsta jag någonsin upplevt, men den lugnare perioden efteråt kändes ändå värre, för i det relativa lugnet som följde visste jag inte längre om jag kunde lita på mig själv. Minsta rubbning av min trygghet och jag såg framför mig att bli en av historiens kvinnor som ‘hysteriska’ skickats iväg på anstalt. Fotfäste? Vad var det?

Såhär ett drygt år efter min separation har mycket hänt. Med mig, med världen. Men vad är egentligen ett år? Inte mer än en mänsklig indelning; en cirkel vi ritat runt tiden för att kunna säga här börjar det och här slutar det. Ett år är ett löfte om ordning i en tillvaro som aldrig har utlovat någon.

Med kalendrar, kvartal, månader, veckor och dagar har vi styckat upp tillvaron i hanterbara enheter. Ett år är, med andra ord, inget annat än ett verktyg genom vilket vi försöker göra livet begripligt.

Inför det nya året cirkulerade det en meme i sociala medier, vilken jag fann ganska underhållande. Jag minns nu inte ordagrant hur den löd, men andemeningen var tydlig: ingen hade ännu börjat säga att ”2026 kommer att bli mitt år”. “Det är ingen som vågar”.

För många är det inte längre självklart att framtiden representerar en uppgradering. Det ser jag som sunt. Samtidigt är vi kulturellt ovana vid att betrakta lidande som en integrerad del av livet.

Det är kanske vår tids stora paradox: aldrig tidigare har så många människor haft tillgång till så mycket språk för känslor, trauma, gränssättning, självkännedom och psykologi — och ändå tycks så få vara rustade att faktiskt leva med den smärta som livet ofrånkomligen kommer bjuda på. Vi vet hur vi ska tala om triggers, men inte hur vi ska uthärda livet om det inte är fridfullt och lyckligt, och vad gör vi då?

Detta gäller inte bara privatlivet. Det gäller i högsta grad politiken.

Makt i vår tid verkar inte enbart genom lagar, institutioner och våld. Den verkar genom psyket. Genom uppmärksamheten. Genom affekten. Genom vår förmåga — eller oförmåga — att skilja mellan känsla och sanning.

Det är inte okänt att stridsfältet bytt skepnad från leriga slätter och skyttegravar till att även innefatta terrorhot, cyberattacker och vilseledande information. Det är dock fortfarande lätt att föreställa sig att det är ett top-down-informationskrig från stater eller myndigheter.

Jag tror att vi i detta nu brottas med en mer diskursiv krigsföring, inte alltid organiserad, snarare livets logik som löper amok.

Vi ser den i polariserade diskussioner mellan kvinnor och män, feminister och manosfär-anhängare, i den ständiga kamp som pågår mellan olika politiska ideologier. Vi ser den i influencers konton som medvetet eller omedvetet förstärker rädsla, ilska eller skuld — inte med en statlig agenda, men med samma effekt: att forma psyket, styra uppmärksamheten, manipulera känslan av verklighet.

Innan det nya året ens hunnit börja fylldes nätet med inlägg och nyheter om kvinnomord och sexualförbrytelser. Under de månader som följt har politiken reagerat med bland annat förslag om ändringar av förtalsbrottet, avlyssningar, skärpta straff för sexualbrott och ändrade regler för namnbyte.

Det jag finner än mer intressant är det som utspelar sig människor emellan, i de konton som säger sig värna en mänskligare värld, och hur de reagerade på det amerikanska justitiedepartementets offentliggörande av Epstein-filerna.

Över tre miljoner dokument, bilder och videor relaterade till Jeffrey Epstein och hans nätverk släpptes i enlighet med Epstein Files Transparency Act. Det som slog mig – och som kanske är det mest oroande – är hur själva releasen tycktes fungera som en psykologisk fälla. Ett enormt, osorterat och delvis censurerat arkiv skapade ett vakuum. Och i det vakuumet fyllde människor i det mest extrema, absurda och monstruösa de kunde föreställa sig: kannibalism, ritualer, spädbarnsoffer, satansdyrkan.

I det kaoset riskerar den faktiska brottsligheten – den systematiska sexhandeln, maktmissbruket, utnyttjandet av minderåriga – att framstå som nästan banal. “Inte så illa.” Något relativiserbart. Det extrema gör det verkliga mindre monstruöst.

När vi väl kommer fram till vad som faktiskt hände. Kommer de komma lindrigare undan då? För att det inte var riktigt så illa som många trodde?

Nu har jag lärt mig något som sociala medier och nyhetsflöden sällan förmår visa: att det finns en inre arena där vi måste motstå att låta våra egna trauman färga hela vår världsbild.

Min smärta var inte inbillad. Jag hade blivit illa behandlad på riktigt. Nu var det upp till mig att välja hur det skulle påverka min världsbild.

Stoikernas budskap – känn dig själv, kontroll över affekterna, distinktionen mellan det som ligger inom vår makt och det som inte gör det – blir plötsligt konkret. En överlevnadsstrategi för att inte psykologiskt gå under. Jag har aldrig tvivlat på min egen grundtrygghet bland främlingar, och inte någonstans tvivlar jag nu på kärlekens möjlighet. Inte någonstans hatar jag män. På intet sätt har jag förlorat tron på världen. Varför?

Jag lärde mig aldrig att undvika sånt som eventuellt skulle kunna skada mig. “Man ska ha respekt för elden”, fick jag höra när jag som barn fick ansvaret att fylla vedspisen. Och när jag blev kissnödig mitt i matbutiken fick jag själv övervinna min blyghet och fråga personalen om toalett. Sedan dess har jag låtit livet bjuda mig på allsköns upplevelser; en kompott av lärdomar och glädjeämnen.

Förra året arbetade jag med att lyfta diskussioner om lust, kropp, begär och relationer – att se dem inte som privata tabun utan som samhällsfrågor, frågor om sexualpolitik och mänsklig närvaro. Det var ett år av att öppet utforska hur våra kroppar reagerar, hur våra sinnen påverkas, och hur normer och strukturer formar våra relationer till andra – och till oss själva. Mitt driv kom direkt från mina egna upplevelser.

I år är det valår. Från högsta ort blir vi matade med nya lagar, nya förbud. “Gör inte si, gör inte så, det kan vara farligt.” Samtidigt urholkas vår medmänsklighet utan vidare. De säljer ut vår trygghet, forcerar oss att spendera mindre tid med nästa generation. Istället för att skapa en grund för trygg anknytning att frodas ska vi sätta barnen i fängelse när de agerar i enlighet med den uppfostran vi möjliggör för deras psyken.

I år är det valår. Framtiden är oviss. Men ovisshet måste inte innebära passivitet – det är ansvar. Vi kan forma framtiden. “I will shape it like clay” skrev jag om mitt liv som nyseparerad. Det är inte längre bara en personlig maxim, utan en kollektiv nödvändighet. Om vi inte formar framtiden själva, kommer den formas åt oss – med det som skrämmer oss mest.

I år är det valår.

The post Att återta kontrollen valåret 2026 first appeared on Opulens.

UTSTÄLLNING. Bo Bjelvehammar skriver om hur Mr Walker kommit till Eslöv. Närmare bestämt ställs Jan Håfströms grafik ut på Galleri M.

Jan Håfström
Mästargrafik i världsklass från Ateljé Larsen
Galleri M, Norregatan 10 i Eslöv
T o m 31 maj 2026

Jan Håfström är en av våra stora bildkonstnärer – målare, tecknare och skulptör. Han har även arbetat med kortfilm och skrivit konstkritik. Han har varit verksam i mer än sextio år.

Jan Håfström ses som en av de stora romantikerna i svensk samtidskonst – även i mer än mogen ålder arbetar han med nya formspråk och färger, som får nytt liv och ny energi i nytt ljus. Det finns inga stränga gränser eller förutbestämda rösade leder i hans skapande.

Nyfikenhet driver in honom i nya öppna gläntor, skapar nya synlinjer och landskap. Det finns hela tiden i bilderna riktningsförändringar, och rörelser, som tvingar dig att se på verken på skilda sätt. Det leder till ett synliggörande av nya platser och nya personer, gestalter.

Nu har den vandrande vålnaden hittat till Galleri M i Eslöv och det är lokalt en stor konstnärlig händelse.

Företeelsen jag främst talar om är Mr Walker, Fantomens alter ego, möjligen Jan Håfströms alter ego. En ständigt närvarande fadersfigur eller skapande människa. En vanlig man eller en stilig karl i fladdrande överrock, alltid på väg, ofta ensam, men någon gång tillsammans med en annan människa eller ett djur.

Barndomshjälten Mr Walker

Mr Walker är en av barndomens stora hjältar, som aldrig försvinner. På allvar dök figuren upp i Jan Håfströms konst i början av 2000–talet.

Mr Walker kan visa sig i de mest skilda sammanhang som i Järnvägsparken i Stockholm, ett stenkast från Stockholms Centralstation. Det verket, ”Vem är Mr Walker?”, har en tydlig funktion i det offentliga rummet – att leda oss till och synliggöra en plats, att uppmärksamma något åsidosatt.

Jan Håfström bygger en egen, personlig värld, ett inbjudande landskap, som både berör och utmanar.

Han är både lekfull, finurlig och ständigt nyfiken på att ge sina verk en ny infallsvinkel. Han håller sig till reflektioner och kommentarer kring de stora frågorna som rör livet och döden.

Om du vill veta mer om Jan Håfström har jag två tips. Just nu finns på SVT Play en dokumentär ”Jan Håfström – den långa resan hem”. Det är en dokumentär från 2025 av Staffan Julén.

Därtill finns en avhandling från 2005 av Martin Sundberg ”Tillvaratagna effekter”, en djupstudie av Jan Håfströms konstnärskap och konstnärsroll.

Men har du möjlighet att möta Mr Walker i Eslöv så passa på! Han stannar bara till och med den 31 maj.

The post Mr Walker och Jan Håfström på besök i Eslöv first appeared on Opulens.

 OPERA. Rikard Rehnbergh har sett två aktuella operaklassiker av Puccini – ”Madama Butterfly” på Kungliga operan och ”Tosca” på Folkoperan. Han uppskattar att båda föreställningarna lyckas belysa den politiska dimensionen.

Madama Butterfly av Giacomo Puccini
Kungliga operan
Stockholm
Spelas t o m 27 maj

Tosca av Giacomo Puccini
Folkoperan
Stockholm
Spelas t o m 24 april

Att Giacomo Puccini komponerat några av de mest älskade och spelade (på radion, på scenen, i spellistor) ”örhängena” i operaariakatalogen känner de flesta till, men att han är så, om än subtilt, politisk i sina operor (tolv stycken) är nog färre på det klara med. I huvudstaden ges just nu två klassiker som belyser detta med fin regi och medveten vinkling utan att det blir till banderoller och plakatpolitik utan snarare brasklappar och påminnelser om det förgångna.

Madama Butterfly

På Kungliga operan spelas Madama Butterfly (1904) i Sofia Adrian Jupithers regi. Det är bra. Jupither har med förtjänst och en särskild udd satt upp bland andra Salome där och Tolvskillingsoperan på Dramaten tidigare. Utanför det nedslitna teaterhuset vid Gustav Adolfs torg, något av ett sorgebarn tillika het potatis inom kommunalpolitiken, står byggnadsställningar och ”big bags” och skvallrar om nya tider: Inne i huset vill operan och Jupither ”göra upp med Madama Butterflys romantiska skimmer”. Helt rätt och på tiden. För faktum är att ”kärleksparet” inte är något kärlekspar, i ordets rätta bemärkelse.

Namnet till trots är Madama Butterfly ett barn – ”redan 15-år”, som hon sjunger i Izabela Matulas (sopran) stoiskt värdiga gestaltning – som tvångsprostituerats i Nagasakis ”red light district”. Dit kommer löjtnant B F Pinkerton (tenoren Dmytro Popov) vid USA:s flotta och köper – ja, köper – Cio-Cio-San, som hon egenligen heter, fjäril på japanska, i ett barnäktenskap. De har en kortkort ”romans” innan plikten kallar för Pinkerton och han drar åstad. Han lovar att vara tillbaka före näktergalen sjungit. Det gör han inte. Tre år går. Under tiden föder lilla Fjäril en son och hon väntar, och väntar.

Slutligen anländer Pinkerton, med en (ny) fru hemifrån – han är alltså både pedofil och hustruköpare, imperialist och bigamist – och Butterflys värld slås helt i spillror. Skammen blir för mycket för henne och hon begår harakiri.

Den nya frun verkar dock vara reko och vill ta sig an barnet. Paret flyr distriktet hals över huvud tillbaka till fartyget och så småningom, får vi anta, till ”the land of the free and home of the brave”.

Allt detta samtidigt som USA, med flottans hjälp, bordar venezolanska fartyg, bombar dito speedboats, kidnappar Venezuelas president (om än inte folkvald), stödjer Israel i folkmordet på det palestinska folket, vill ta över Gazaremsan och göra det till sin egen riviera i Mellanöstern, bombar Iran, dess flotta, baser och strategiska platser och hotar med att ”utplåna en hel civilisation”.

Puccini och librettisterna Luigi Illica och Giuseppe Giacosa hade väl sett vad USA var kapabelt till i Filippinerna och Puerto Rico, på Kuba och Guam (spansk-amerikanska kriget 1898) och såg måhända varthän världsutvecklingen barkade – en 125 år pre faktum.

I och med att hela föreställningen, tre akter, utspelar sig utanför Butterflys enkla hus får dramat ett tydligt drag av kammarspel.

Tosca

Detsamma gäller Eirik Stubøs (tidigare Dramatenchef) bejublade uppsättning av Tosca (1900) på Folkoperan – på svenska. Nypremiären ägde rum den 8 april. Fastän operan växlar scen för varje akt gör inte scenrummet det. Det är mörkt, kallt, kalt, går i grått såväl i kyrkan som i Scarpias arbetsrum och på avrättningsplatsen.

Platsen är Rom i början av 1800-talet under ”Napoleonkrigen”. Staden styrs av den diktatoriske polischefen Baron Scarpia (inte fullt så demoniskt förkroppsligad som brukligt av barytonbasen Anders Larsson): en föraning om en viss Benito Mussolini och de svartskjortor som ska komma att styra landet under nära 22 år.

Scarpia är, föga förvånande, rojalist medan hans antagonist, konstnären Mario Cavaradossi (tenoren Kjetil Støa), är republikan och verkar för Italiens frigörelse från kronan och oket. (Puccini verkade i likhet med Verdi och Rossini och Bellini för il Risorgimento, ”Resningen”, frigörelsen, enandet.)

Dramats huvudrollsinnehavare, sångerskan Floria Tosca (med glans gestaltad av sopranen Elisabeth Meyer) hamnar väl någonstans mitt emellan männen men blir, kanske något mot sin vilja, indragen i den republikanska frihetskampen – fast Napoleon var ju inte direkt republikan – på grund av sin dyra (på slutet dyrköpta) kärlek till Cavaradossi.

Under första akten sitter orkestern, som är nedbantad till ett tjogtal musiker, på scenen. Antagligen för att ge akten och scenrummet en känsla av ett myller av människor som kommer och går i kyrkan. Det hade inte gått vägen under hela operan, fast fungerar alldeles utmärkt som kontrast till de två efterföljande akterna då dirigent och orkester befinner sig bredvid eller bakom scenen.

Och under slutscenen, skenavrättningen som inte blir någon skenavrättning, träder bleckblåsarna in på den balustrad/balkong, som hukat, hovrat över ensemblen på scengolvet under hela operan, likt den exekutionspluton som ska ta Cavaradossi av daga. Det är ett smått genialt regidrag. Det förstärker (i både ton och symbolik) det allvarstyngda temat: Cavaradossi dör och så gör även Tosca då hon liksom Isolde offrar sig själv i en sorts kärleksdöd.

Starka kvinnoporträtt

Både Butterfly och Tosca är två starka kvinnoporträtt. Tosca i än större utsträckning då hon tar saken i egna händer och stöter dolken i Scarpias bröst, som tycks sakna hjärta.

Puccini och librettisterna Luigi Illica och Giuseppe Giacosa (återigen) har med Tosca utan tvekan skapat en av musikhistoriens klart starkaste porträtt och en av operarepertoarens topp-tio. Så förutom protoantifascist och antiimperialist var Puccini också en tidig feminist, i ett tämligen manschuvinistiskt land.

Om än det kan sägas att allt är politik så är Puccinis operor i allra högsta grad politiska. Mycket mer politiska än operor av kollegorna och kamraterna Verdi, Rossini och Bellini. Och Puccinis operor tycks aldrig gå ur tiden. I dem återfinns ekon från det förflutna och tecken i nutiden, den ovissa, den oberäkneliga, den allt annat än hoppfulla.

The post Opera: Puccinis klassiker har politisk udd first appeared on Opulens.

SATIR. Samuel Andersson har skrivit en dagsvers med anledning av att Reza Pahlavi bjudits in av KD och SD som talare i Sveriges riksdag.

Ett besök som för övrigt kritiseras hårt i vår systertidning Konkret: ”Riksdagen legitimerade ett odemokratiskt projekt” och ”Skamligt att ge plattform åt krigsförespråkare.”

Persisk palaver

”Vi står med folket i Iran.”

Det sa ni och det sa vi.

Men hur ska det då tolkas

om ni stöttar Trump/Pahlavi

i störtandet av mullorna?

En påfågel på tronen

som tuppar sig! Eliten

har en svanesång i tonen.

The post Dagsvers om Reza Pahlavis Sverigebesök first appeared on Opulens.