LYRIK. I Littestraden presenterar vi nu inför helgen tre dikter av Adin Vreva.

Adin Vreva studerar filosofi och ägnar fritiden åt att skriva allt från dikter till filosofisk sakprosa. Nu är vi glada över att presentera tre av hans dikter som han beskriver så här:

– ”Den orörde röraren” försöker fånga människans varseblivning om att hon är orsaken till sina bedrifter. Det goda existerar i egen kraft men kanaliseras och tar form via bland annat människan. Det är den här insikten som kanske gör människan god och inte den goda handlingen i sig. ”Jag var kär” handlar om den förälskades åskådning av världen och ”Tiden” handlar om att livet aldrig egentligen slutar. Att lidandet på jorden är ett rop efter återkomsten hem.”

CAROLINA THELIN

Den orörde röraren

Allt eftersom insåg jag att bedrifterna inte var mina.
Varje segerrop blev istället ett prisande av Gud
Det vackra och fina,
klingade i åtskilda ljud.
Under stenar och klippor sökte jag bekräftelsen,
men stormen var på väg.
Även om jag hittar den, så finns den inte där.

Haven brusar och skogen stryks med.
Lågan dansar ovanför en bit trä,

Värmen knastrar,
Skogen mörknar,
Frid och fred.

Foten fastnar,
halsen drunknar,
Lida och led

Aldrig ska jag någonsin ta åt mig äran.
Är jag mördarnas mördare?
Hur kan jag inget annat än stå i bävan,
inför Den orörde röraren

Allt gott var ett reflekterande sken, så varför släppa glädjens tårar?
Livet är inget dårhus, men människor är dårar.

När människan torkar och som löven ändrar färg
i allt gott hon orsakat, blir varse om att Gud fanns där.

Jag var kär

Hennes anlete smickrade solens värme,
radierade genom barmen min.
Ögonen öppnades som ett valv,
däri fann jag själen min.
Fernissan i hennes ögon tindrade som ett korallrev,
från mitt kynne onda erfarenheter bort hon drev.
Jag förlorade mig själv i henne,
det var håret, kanske blicken, eller tvenne.
När vågorna svajade förbi hennes öron som snäckor,
att sluta tänka på henne, tog dagar och veckor.
Då vi inte sågs, fanns hon ändå där,
I tanken, i drömmen, jag var kär.

Tiden

Jag kunde fundera i timmar. Dagarna passerade.
Från himmelen löven svimmar. Dåtidens minnen evaporerade.
Du försatte mig i ett lidande som varade evigt.
Det var inte löst, obeständigt, det var heligt.
Aldrig var jag rätt för mig, även ifall du var rätt för mig.
Så säg mig Gud, när ska jag förstå att klockan aldrig slutar slå.
När ska jag förstå att vägen hem alla når.

The post Littestraden: 3 dikter av Adin Vreva. first appeared on Opulens.

POLITIK. Regeringsbildningen dröjer och valrörelsen fick bottenbetyg av väljarna. I veckans krönika skriver Lars Thulin att vårt lands politiker behöver gå i familjeterapi.

Tragikomisk fars och bottenbetyg

Den tragikomiska farsen om regeringsbildningen har uppenbarligen några akter kvar. Än så länge är personlig prestige viktigare än sakpolitik. Måhända går valet 2026 till historien som det när väljarna underkände sina politiker. För vid sidan av tjafset kring regeringsbildningen så fick valrörelsen bottenbetyg av väljarna. Så kanske är det inte bara allmänhet som skapar politikerförakt. Utan politikerna själva.

Politiker som aldrig erkänner fel

Då vi ändå är inne på tagelskjortor för våra folkvalda så finns en sak till att ta upp: det patetiska i att politiker aldrig kan erkänna fel.

Här följer några exempel från den senaste regeringen:När dåvarande orakade utvisningsministern Johan Forssell presenterade lagen som innebar att tonårsutvisningar förvandlades till 21-årsutvisningar, inledde han anförandet med att hans regering ärvt en dålig lagstiftning av socialdemokraterna. Alltså, han hade storsint rättat till ett fel som den klumpiga andra sidan ensamma ställt till med. Klassikern: “jag och min sida av politiken har aldrig någonsin gjort något fel. Allt dåligt som händer är enbart någon annans fel. Vi behöver bara tid att städa upp i allt elände som vi inte har något ansvar för. Sedan väntar paradiset.”

Efter Forssells drapa gick journalisterna hem och skrev att ministern hade stora minnesproblem eftersom Moderaterna var med och genomförde den dåliga lagen.

Märkligt är att Forssell visste att pressen skulle skriva så. Det visste också moderaternas strateger. Ändå sade han så. Hans kolleger, i alla partier, agerar likadant.

KD-ledaren Ebba Busch, som helt kan byta åsikt i hopp om några procentenheter i nästa valbarometer, hängde på. Hon påstod att just hon stoppade Socialdemokraternas orättvisa utvisningar. Hon hade kunnat göra detta genom att trycka annorlunda i tidigare omröstningar. Men då gjorde hon som hon alltid gjort. Lydde blint sin köttbullekompis Jimmie.

Trumpismen har slagit rot i Sverige

När Aftonbladet enkelt avslöjade att säkerheten runt statsministern och hans familj var obefintlig i deras hus i Fållökna, gick ansvarig minister för inre säkerhet, Carl-Oskar Bohlin, i taket och agerade kraftfullt. Men inte i sakfrågan, den berörde han inte, utan genom att skälla ut Aftonbladet samt gå till personangrepp mot reportern. Samma recept som hos Forssell och Busch: ”jag har inget ansvar för något som gått fel. Allt dåligt är alltid någon annans fel”.

Varför har det blivit så? Jag hävdar att trumpismen slagit rot i Sverige. Carl-Oskar Bohlin är tydligaste exemplet. President Trumps taktik är att utmåla sig som perfekt, aldrig erkänna ett fel. I stället våldsamt attackera den som vågar ifrågasätta honom. Inleda absurda brottsundersökningar. Men framförallt undvika sakfrågan. Om fakta visar att Trump har fel, skriker han fake news, hävdar alternativa fakta och hotar stämma den som tycker annorlunda. För Trump anser att han är Sanningen. Så illa är det inte i Sverige. Inte ännu. Men Bohlin visar tydligt vägen dit.

Politiker måste ändra inställning

Måhända finns här en anledning till politikerförakt: att våra folkvalda upprepar standardiserade fraser. Uppenbara och patetiska bortförklaringar och halvlögner som de inte själva tror på, utan är mantran som tvångsmässigt trycks ut. Trots att en läskunnig nioåring med en smart telefon kan avslöja dem på nolltid.

Jag har inte deltagit i familjeterapi, men har vänner som gjort det. Och förstått varför de kan hamna i destruktiva mönster när de skyller allt på någon annan. Däremot har jag gått kurser i förhandlingsteknik och då lärt mig att ovanan att skylla på andra handlar om osäkerhet och är en psykologisk försvarsmekanism. Syftet är att skydda sig mot smärta, i detta fall skuld och skam över något man gjort som inte blev bra. Metoden begränsar handlingsalternativen, fördjupar en konflikt samt leder ofta till personangrepp istället för diskussion om sakfrågor.

Därmed framstår svenska politiker som osäkra personer fyllda av skuld och skam samt oförmåga att ta sakdiskussioner. Egenskaper som politiker inte bör ha.

Terapi eller kurs i förhandlingsteknik

Jag uppmanar alla riksdagspartier att skicka folkvalda och talskrivare på familjeterapi eller grundkurser i förhandlingsteknik. För att sedan våga säga det som nu är Det Mest Förbjudna: erkänna fel, be om ursäkt och inte alltid skylla ifrån sig. Samt att inte påstå att motståndarna ensamma är skyldiga till att dåligt som hänt Sverige sedan Gustav Vasas tid.

Nog skulle väljarna älska sådana politiker. De skulle framstå som mänskliga och stå för att allt de gjort inte blev jättebra, att fel begåtts i en föränderlig värld där ny information ständigt kommer. Samt att misstag kan och bör rättas till. Denna typ av politiker skulle uppfattas som trovärdiga och reflekterande. Och modiga, rakryggade och ansvarsfulla. Egenskaper som kan tillskrivas allt färre folkvalda idag.

Om politiker vågade välja den linjen skulle debatten lyfta. För i dag lever vi i en värld där fakta och kunskap ofta är ett par knapptryck bort. Men samtidigt tycks partiernas företrädare tro att det är lättare än någonsin att luras och dölja fakta. Därmed närmar sig debatten i hög fart sandlådenivån. Där frodas politikerförakt.

The post Politiker i behov av familjeterapi first appeared on Opulens.

LITTERATURKRITIK. Bengt Eriksson har med stor behållning läst Anne Brügges bok om 50 års praktik som litteraturkritiker.

Klippbok.
Ur femtio års kritikerverksamhet med feministiska verktyg
Av Anne Brügge
Black Island Books

Oj! utbrast jag när jag fick syn på boken. Så stor! Så tung! Anne Brügges ”Klippbok”, med undertiteln ”Ur femtio års kritikerverksamhet med feministiska verktyg”, är ingen ”klippbok” utan mer av en klippbibel gånger två eller tre och en halv. Så stor, som jag skrev. Och så tung. Hur och var ska boken placeras när man läser? Inte kan man ha den för läsning kvällstid i sängen i alla fall utan boken passar bättre för studier vid ett större matbord.

Imponerande är det ju, ytterligare några finns väl men inte många som hållit på och ut så länge, att Anne Brügge varit kritiker av litteratur med mera från 1972 och (drygt) femtio år framåt. Första tidningsklippet i hennes bok är en recension av dansken Eiler Jørgensens roman ”Godnat Anine” från Göteborgs-Tidningen” den 3 maj 1972.

Intressant, på flera sätt. Dels för att litteraturkritikern inte recenserade en bok ur den svenska bokutgivningen och dels för att redaktören tyckte det passade med en recension av en oöversatt dansk bok på kultursidan. Således, det var en annan tid.

Också jag skrev då i GT, samtidigt med Anne som på den tiden hette Nilsson. Jag kan inte minnas att vi möttes men det borde vi ha gjort, till exempel på någon av de frilanssammankomster som Göran Zachrison bjöd in till. Göran Z var GT:s kulturredaktör/chef och en märklig figur. (Vilket ska läsas positivt, mycket positivt!)

Vet inte heller om hon läste mig, de texter – recensioner av böcker och musik samt diverse krönikor – som jag skrev i GT. Anne Nilsson var en betydligt mer litterär kulturskribent än jag, som en gång beskrevs av Göran Zachrison som GT:s mest populistiske medarbetare. (Också detta var menat positivt, att jag skrev för läsarna, så många av GT:s läsare som möjligt. En åsikt jag håller fast vid: alla som köper, som i nämnda fall, en kvällstidning ska kunna läsa samtliga artiklar i tidningen, även de som publiceras på kultursidan.)

Anne Brügge, före detta Nilsson, inleder klippboksbibeln med att berätta om sin kritikerbana och gärning. Det är en längre text som kunde ha varit ännu längre. För detta är något man sällan får chansen vare sig att läsa eller berätta: hur arbetsförhållandena varit för litteratur- och andra kritiker på kultursidor. Också extra intressant för mig som inte bara skrev i GT samtidigt med Anne utan också började som medarbetare på ett liknande sätt.

Av en tillfällighet. Anne fick för sig att ringa till Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, den prestigefyllda morgontidningen, för att försöka prata sig till att skriva på dess kultursida. Men när hon frågade efter kulturredaktionen kopplades hon fel – tidningarna hade samma växel – och hamnade hos Göran Zachrison, kulturchef på Göteborgs-Tidningen, den inte lika prestigefyllda kvällstidningen. Så blev hon i stället ”en sträng kulturkritiker” i GT.

(Ungefär som när jag började skriva i GT. Jag var i närheten av Göteborg och passade på att ta vägen förbi GT:s redaktion, gick in i huset, letade mig upp till översta våningen och kulturredaktionen, knackade på Göran Zachrisons dörr – kom in! – och frågade typ: ”Går det att skriva här?” Göran Z tittade på mig och replikerade: ”Krönikor kanske?” Och vips var jag frilans åt GT.)

Anne Brügge skriver också att Göran Zachrison betalade för refuseringar – fast lägre arvode än för publicerade texter. Klart han gjorde! Litteraturkritiker = frilansjournalister ska arvoderas för sitt arbete, inte för publicerat arbete. För jag antar (och hoppas) att Anne inte skrev på spek(ulation)? Det ska inga frilansar göra, då kan det ju bli hipp som happ med intäkterna, rent omöjligt att försörja sig.

Intressant också att läsa hur hennes frilansmedarbetande i GT avslutades. Det var långt efter att Göran Z fått sparken, då hade GT slagits ihop med Kvällsposten under namnet iDag och Ingrid Elam blivit kulturchef. Elam meddelade att det inte behövde skickas in någon önskelista med böcker att recensera, det skulle dras ner på frilansarna och Anne Brügge var en av de avpolletterade.

Ena dagen regelbunden frilanskritiker – nästa dag uppsagd med omedelbar verkan. (För tusan, Anne skriver ju att hon var medlem i Journalistförbundet, varför inte kräva avtalad uppsägningstid?) Men, om du undrar, är detta av intresse för fler än mig och andra som varit medarbetare på tidningarnas kultursidor? Ja, det borde vara det.

Kultursidesläsare är väl intresserade av att det publiceras bra och intressanta texter på kultursidorna och detta påverkas av kulturfrilansarnas arbets- och livsvillkor. Det är så mycket som på så många sätt påverkar varför och hur texter skrivs. Till exempel när Anne nämner att som fyrabarnsmamma fanns det ingen tid att läsa romaner (tog för lång tid) och övergick till att recensera (betydligt kortare) diktsamlingar.

Jag tycker Anne Brügge hade kunnat skriva en hel – och separat – bok om sitt liv som kulturfrilans. Det behövs många liknande rapporter om och från frilansjournalisters liv och arbete – men få kulturfrilansar skriver om sitt yrkesliv och ännu färre förlag publicerar vad som eventuellt skrivs.

Den stora delen av ”Klippbok” innehåller just tidningsklipp med recensioner, krönikor och debattinlägg, de flesta handlar om litteratur men här finns också några om musik, lite teater, dans och film. Recensionerna/texterna är längre och kortare. Vad beror längden på? Skribenten? Sällan är det så, oftare har längden bestämts – på ett ungefär eller definitivt – av respektive tidnings kulturredaktör och recensenten eller debattören får = måste skriva på format. Vem har svarat för slutresultatet då? Skribenten själv? Förhoppningsvis har det varit så, men det finns också klåfingriga redaktörer också som ”rättar”, ändrar och skriver om.

Anne Brügge har, skriver hon i sin ”klippbok”, återpublicerat sina texter som de skrevs till och blev tryckta i tidningarna, inte ändrat något i dem. Om detta går det att ha olika åsikter. Texterna i boken har nu tryckts igen som tidsdokument. Men jag är hundraprocentigt övertygad om att Anne inte är nöjd med varje formulering hon åstadkommit under alla dessa år och hade velat förtydliga vissa texter. Inte ändra åsikt eller framställa sig själv som bättre då än då, så att säga, men för att kommunicera ännu tydligare med såväl de recenserade som de läsande.

Jo, det framgår nog vilken variant av de två som jag föredrar. Men, undrar du kanske igen, går det verkligen att läsa dessa gamla texter – recensioner dessutom – efter så många år? Svar: Ja. Det går när recensenten inte enbart hyllar eller dissar utan för en djupare, mer långtgående diskussion utifrån det recenserade verket. När recensenten inte skriver i tiden, enbart nu = då, utan genom tiderna, bakifrån och framåt. Som Anne Brügge gjorde. Hon skrev inte då, hon skriver fortfarande nu. Så känns det att läsa, varje diskussion hon initierar utifrån och med en recension är pågående, än idag kan man läsa henne och delta i diskussionen.

Hon har varit en kunnig, noggrann och prydlig kritiker. Inga formexperiment, inga större chansningar för att se hur en åsikt landar, lite torrt ibland men då kunde hon plötsligt skriva ett oväntat ord som ställde till det i prydligheten. Hon var en akademiskt utbildad kritiker men det kan läsaren knappt ana. Hon blev aldrig akademisk i sitt sätt att skriva. Det bör väl påpekas också att hon är religiös, vilket ibland märks men aldrig så det stör mig. Hon skrev som jag tycker att morgon- och kvällstidningskritiker borde skriva: alla ska kunna förstå, bjudas in till diskussion och debatt.

Anne har ägnat sig åt ”kritikerverksamhet med feministiska verktyg”, enligt bokens underrubrik och henne själv. Men hon har ändå inte tuggat teser och kastat stenar. Jag, men jag är ju blott en man, skulle snarare använda beskrivningen att hon recenserat med kvinnliga verktyg, ut- och inifrån sig själv och med kunskap om förhållandena för kvinnor i historien och samtiden.

Skarp kunde hon bli. Bland annat när hon recenserade Sture Alléns bok ”Grekisk skymning” och påpekade att Allén hoppar över hur kvinnor hade det i antikens Grekland eller när hon likaså påpekar hur det gick till när P O Enquist fick Selma Lagerlöf-priset. Anne har en känsla för ironi som jag uppskattar.

Hur ska ”Klippbok” läsas? Då menar jag inte fysiskt utan var börjar man och hur fortsätter man? Jag skulle nog inte rekommendera att man börjar från början och läser samtliga recensioner, krönikor med mera i tur och ordning från början till slut. Själv bläddrade jag och läste här och var, ömsom framåt och bakåt. Jag stannade oftast vid litteraturrecensioner av böcker jag borde ha läst men aldrig läste.

Som recensionerna av Mare Kandres ”Bübins unge”, Katarina Frostensons ”Berättelser från dom”, Birgitta Lillpers ”Glömde väl inte ljusets element när du räknade” och Ida Lindes ”Maskinflickans testamente”. Jag läser och skäms, Annes recensioner påminner mig om att jag nu ska beställa fram böckerna på biblioteket och äntligen läsa. Så är det med bra litteraturrecensioner, som jag tidigare påpekade, att de lockar till läsning genom tiderna.

Recensionen av Katarina Frostensons diktsamling är försedd med en nyskriven kommentar om det som hänt sen recensionen skrevs (tänk kulturprofilen = Frostensons man), hur detta förändrar – inte helt men delvis – synen också på denna diktsamling.

Liknande nyskrivna kommentarer finns under andra recensioner. Det är bra, det uppskattar jag, det blir en poängtering av recensionernas fortsatta liv, av recensentens deltagande i en fortsatt diskussion. (Jo, jag har själv använt mig av metoden, bland annat i boken med samlade texter från rocktidningen Schlager.)

En annan sak att notera är att vissa recensioner har varit publicerade på flera kultursidor, oftast i olika landsortstidningar, från två till fyra om jag ser rätt (till exempel Hudiksvalls Tidning, Sundsvalls Tidning, Västerbottens-Kuriren och Ljusnan). Det var nödvändigt och inget ont utan ett nödvändigt gott. Före internet och sammanslagningar av lokaltidningar med krav på att frilansar – oftast utan extra betalning – måste gå med på att texterna publiceras i en tidningskoncerns samtliga tidningar, kunde en frilans göra så. Varje kultursida betalade alltför dåligt, det betyder uselt. Flera publiceringar av en och samma text hjälpte till att få upp frilansens intäkter så att det ändå blev möjligt att fortsätta skriva och recensera som frilans. (Hur i hela Sverige klarar sig kulturfrilansar idag?)

Också Annes kritik av andra kritiker och försvar av Elsa Graves diktsamling ”Sataneller” läser jag med stort intresse – ja, nöje. En liten litteraturkritiker i landsortspressen sätter sig upp mot inte bara kulturredaktören i den landsortstidning dit hon själv frilansar utan också mot Stockholmspressens stora, fina kritiker. Ordet är: välgörande.

Ett sista påpekande. Hon har dessutom skrivit resebrev, bland annat från Aten. Där Anne mötte den antika grekiska kärlekspoeten Sappho (Annes stavning) i bokform på engelska och översatte själv några av Sapfos (min stavning) diktfragment till svenska. Vi är överens om att Sapfo var lite fräck (inte så lite heller!) men annars: Anne Brügges Sappho är inte riktigt min Sapfo.

The post Anne Brügge sammanfattar 50 år som kritiker first appeared on Opulens.

NOBELPRISTAGARE. Det är 25 år sedan årets Nobelpristagare Anne Carson utkom med den genreöverskridande romanen ”The Beauty of the Husband”. Här presenterar Opulens kulturredaktör Clemens Altgård boken.

Anne Carson skriver genreöverskridande

På svenska introducerades Anne Carson 2009 av Albert Bonniers förlag med den egenartade och genreöverskridande versromanen ”Röd självbiografi” (”Autobiography of Red”, 1998) i översättning av Mara Lee. Efter den utkom 2012, åter på Albert Bonniers förlag, ytterligare en Carson-bok som trotsar gängse genreindelningar, nämligen ”Makens skönhet” med undertiteln en fiktiv essä i 29 tangos. Originalutgåvan ”The Beauty of the Husband” utkom 2001 och även i det här fallet var det Mara Lee som stod för den skickligt utförda översättningen. Carsten Palmer Schale citerade ett stycke ur den boken i sin kommentar här i Opulens till årets Nobelpris i litteratur.

”Makens skönhet” är som sagt svår att genrebestämma. Är detta poesi eller en roman? Någon essä är det just inte tal om även om undertiteln påstår det. Ingen essä, nej, men likväl är framställningen späckad av lärdomsstoff. Men det ska direkt sägas att referenserna till klassisk mytologi och kultur inte tynger texten. Även den som har bristande kunskaper i det avseendet kommer att kunna tillgodogöra sig Anne Carsons berättelse.

Den sköne maken är både en skönhet och just en skön snubbe, det vill säga en opålitlig skitstövel. Därför är Ann Carsons berättelse en i grunden rätt uppslitande historia om en kvinna som på ett nästan masochistiskt vis finner sig i den sköne makens utsvävande liv i ”frihet”. Så här kan det låta: ”Hans dåvarande älskarinna – ja, hela hans idé om en ′älskarinna′ – var fransk.” Genom små markörer och en torr ironi förmedlas den sorglöse makens hänsynslöshet mot hustrun.

Den här Carsonboken handlar också om romantiken som begrepp, på mer än ett sätt. Det börjar med kärlek vid första ögonkastet under en latinlektion när de båda är tonåringar och relationen leder till äktenskap. Romantiskt så det förslår, eller hur? Men den litterära riktningen romantiken finns också med i texten eftersom den prövar hållbarheten i poeten John Keats tanke att ”det sköna är det sanna”.

Det sköna (den sköne maken) visar sig ha uppenbara brister när det kommer till ”det sanna”. Han är nämligen en notorisk lögnare vars främsta kvaliteter är att vara snygg och i besittning av förmågan att kunna formulera vackra kärleksbrev.

Ett havererat äktenskap

Makens otrohet leder till slut till skilsmässa men kontakten mellan honom och den före detta hustrun upphör inte. Det är kvinnan som talar men makens röst hörs ibland i dialoger och de brev som citeras. De har en gemensam vän, konstnären och livsnjutaren Ray, som också spelar en betydande roll i deras liv som samtalspartner. I slutet av boken dör Ray men hans ord lever vidare: ”För livet har sina risker. Kärlek är en av dem. Förfärliga risker. / Ray skulle ha sagt / Friskt vågat allting vunnet En junikväll. ”

Vid varje ny läsning uppenbarar sig nya betydelser i texten. ”Makens skönhet” av Anne Carson är med andra ord en bok som tål att läsas om många gånger, precis som en riktigt bra diktsamling.

The post ”Makens skönhet” av Anne Carson tål omläsning first appeared on Opulens.

SAKPROSA. Jesper Nordström skriver i Veckans DDR om Christoph Anderssons aktuella bok ”Stasis svenska agenter.

En närmast parodiskt grå Östermalmsänkeman går för att handla en sådan där takeaway-husmanslunch på Fältöversten. En säkert lika klichémässig ”haffa-folk-på-stan”-journalist från DN ställer några frågor och är väl kanske mest ute efter att få bekräftat fördomen om en gubbe i rock som handlar halvfabrikat på ett köpcentrum på Östermalm. Han får några torra fraser om ”dagens jädra samhälle”.

En annan åldring, boende på ett äldreboende på Kungsholmen, väser om sina värktabletter och säger vid ett besök av en journalist att ”jag var mer mot det jävla USA”.

En anonym gubbe är körledare på ett församlingshem i Småland. Ynglingar från Södertörns folkhögskögskola ringer och intervjuar honom om mötena i Dresden 1973. Han visar då prov på de gamla takter som var hela östblockets strategi; att konsekvent köra whataboutism. Varje kritisk fråga om Stasi möts av ett påhopp på Säpo eller CIA.

En småskolefröken – ursäkta det lite nedvärderande språkbruket – sade sig vilja ha ett större sammanhang och mer mening, och jag säger just småskolefröken eftersom hon framstod som en lite ängslig och missnöjd Filifjonka.

De förenades alla av att de var Stasiagenter. Christoph Andersson skriver torrt, matigt och faktatungt om vad som nystades upp efter murens fall i ”Stasis svenska agenter: Om DDR spionage under kalla kriget” (Lind & Co).

De som rekryterades präglades av vad man skulle kunna kalla funktionell medelmåttighet. Det ligger i linje med vad Katja Hoyer – stjärnskottet inom historieskrivning om Östtyskland – noterar: att man så att säga trodde på Dunning–Kruger-effekten, fast tvärtom. De som verkade inom Stasi skulle vara lagom smarta, så att det inte riskerade att uppstå en slags självreflexionens kollaps inifrån.

Det är värt att citera en DDR-vits: ”Varför kom alltid Stasi tre och tre? Jo en kunde läsa, en kunde skriva och den tredje var internutredningen om misstänkta intellektuella.”

Christoph Andersson skriver torrt, så där nästan typiskt public service-aktigt à la Mats Knutson och K G Bergström. Det är en språklig stil som är väldigt svår att sätta fingret på, hur den fungerar och vad själva koden i språket är.

Ett slags gråblå stil, om en abstrakt liknelse tillåts. Det gör att det indirekt faktiskt blir lite spionromantiskt.

Det är lätt att se mörka korridorer och flimrande lysrör framför sig och känna stämningen vid ett rekryteringsmöte på en hamnbodega i Rostock. Torrheten gör det lätt att lägga in mycket själv: svarta blanka bilar, trenchcoat och hatt. När Christoph Andersson tar ett steg tillbaka till andra världskrigets Stockholm och resonerar kring hur Sverige blev en knutpunkt för spioneri förstärks den känslan.

Möjligen skulle jag vilja se lite mer psykologiserande och kontext kring dem som lät sig lockas till att bli informanter. Å andra sidan knyter Christoph Andersson an till den arkivforskningstunga traditionen där man inte gärna spekulerar. Gott så i en framställning som annars lätt hade kunnat bli väl tendentiös och ideologiskt färgad.

Avrundningsvis en liten fundering om kulturjournalistik. Det kan irritera mig när recensenter inte kan stiga ur sitt alltför stora subjekt utan i stället klagar på vad som inte finns i en bok och negligerar vad som faktiskt tas upp. Med detta sagt väcks en fråga dock – vad just i Sverige fick Östtyskland att ägna sig åt spionage? Var det fråga om geopolitik? Var det som under andra världskriget att Sverige var ett neutralt land och fungerade som ett slags arena för stormakters intressen?

Tyvärr misstänker jag också att Olof Palmes Sverige var naivt kring hur cyniskt och stundtals imperialistiskt DDR egentligen var.

The post Veckans DDR: Stasis svenska agenter first appeared on Opulens.

ROCK/POP. Kangas klanger har nyligen varit på konserter med The Fleshtones och Dexys Midnight Runners. Båda banden befinner sig i 50-årskriszonen men verkar inte beröras av det.

Hur åldras man värdigt inom pop och rock? The Whos klassiska textrader om att ”I hope I die before I get old” når själva snart pensionsåldern. Så, hur går det till? Två disparata svar bjöds nyligen. Först av New Yorks evighets-partymaskin The Fleshtones som firar 50 år som band. Därefter av brittiska Dexys Midnight Runners, som är blott två år från samma magiska mållinje.

The Fleshtones får igång publiken

Vad banden har gemensamt är en kärlek till gammal soulmusik, även om det tar sig väldigt olika uttryck. I The Fleshtones fall inlemmas det i den energirika garagerockdekokt bandet själva döpt till ”Super Rock”, och som influerat band som The Hives.

Fagerstapojkarna har i och för sig lyckats vrida upp den där showmanship-ådran ytterligare ett snäpp. Men The Fleshtones lyckas fortfarande 2026 få i gång sin publik, som när sångaren Peter Zaremba lockar de flesta att följa bandets exempel och snurra runt, runt på stället. ”Dancing All Around The World”, som Little Richard sjöng i originalet.

”The World Has Changed” sjunger Zaremba i nästnästa låt, från debut-lp:n ”Roman Gods”. Det har den sannerligen, men The Fleshtones består, med sin ständigt lika inkluderande attityd.

Hoodoo Gurus-gäst

Australiska själsfränderna i Hoodoo Gurus hade spelat i Stockholm bara några kvällar före Fleshtones huvudstadshelg. Så vännen Dave Faulkner från Gurus är en självskriven gästartist under Fleshtones tre spelningar i Stockholmstrakten. Kangas klanger var på plats i det tidigare garage (passande nog) som i dag är klubben Encore i Sundbyberg.

Det är ett ständigt tryck från scenen, och även om Peter Zaremba är en skicklig publikdomptör efter ett halvt sekel är han inte alls i centrum hela tiden. Zaremba kan lika gärna bara stå i scenens utkant och le när kvällens alla gästartister tar över.

Nomader i tillvaron

Förutom Dave Faulkner får vi höra lokala storheter som ”Nix” Vahlberg, Måns Månsson och fantomgitarristen Hans Östlund från The Nomads. Den sistnämndes son arbetar för övrigt på Encore, och ibland hjälper nyblivne pensionären Hasse till.

Lustigt ändå, att några av de verkliga höjdpunkterna på ett bands 50-årsjubileum är The Nomads-klassikerna ”Where the Wolfbane Blooms” (med påtaglig glädje i Fleshtones-medlemmarnas ögon) och allsångscovern ”The Way (You Touch My Hand)”. Den senare är kongenialt nog i sig en obskyr singel från 1979 av bandet The Revelons från samma New York-scen The Fleshtones verkade i. Faktum är att året efter den debutsingeln medverkade bägge banden på samlingsplattan ”Marty Thau Presents 2×5”.

Två av de Stockholmska garagerockdamerna i The Voladoras sjunger i kören i den låten. Anette Ericson och Eva Österlund gör även varsitt solosångnummer. Skabandet Skandalites blåssektion hoppar in på blås mot slutet av kvällen. ”Have you heard the American beat?” undrar Peter Zaremba i avslutningsnumret.

Kevin Rowland byter skepnad

Jo, just det har i sanning Kevin Rowland gjort, inte minst med soulmusiken. Ungefär lika mycket som han anammat den keltiska kulturskatten. Om det är någon inom 1980-talets brittiska popkultur som bytt skepnad lika ofta som David Bowie gjorde decenniet innan så är det den här mannen.

Efter att hoppat på punktåget med The Killjoys med en singel 1977 utvecklade Rowland en närmast sekteristisk syn på hur hans nästa bandprojekt skulle arta sig. Med rötter i 1960-talets soul och en look som stack ut bland Adam Ants strandsatta pirater och Gary Numans android-applikationer presenterade han det stilmedvetna Dexys Midnight Runners.

Soulrebellerna

1980 kom debutalbumet ”Searching For The Young Soul Rebels” och två år senare skymtade de keltiska rötterna fram i hits som ”Come On Eileen”, med en mer lantligt stylad klädkod. Van Morrisson spökade ständigt i bakgrunden, i en musik som med tiden tilläts sträcka ut sig och med talade partier som närmast lutade mot teatern.

En av hitlåtarna var mycket riktigt Van Morrison-covern ”Jackie Wilson (I’m In Heaven When You Smile)”. En låt som liksom ”…Eileen” luftas under den här konsertens andra, mer fartfyllda, hälft.

Dämpad start

Konsertens första halvlek har stort fokus på årets tempomässigt dämpade album ”Love” (Heavenly/PIAS, LP/CD/DL), med den Scott Walker-klingande ”Once A Man, Twice A Child” som andralåt efter en ”I’ll Always Love You” där den fallande skalan och dramatiska insvepningen skapar en spännande men allt annat än insmickrande inledning.

Dexys presenterar sig (tyvärr) utan gitarrist eller basist, men med två män på Nord-maskiner som även triggar en del förinspelade ljud. Till detta Lucy Morgans viola och trummisen Timothy Weller som accentuerar melodier och detaljer, men ligger väldigt högt i ljudbilden. Möjligen ett medvetet drag för att betona rötterna i soul och rytmisk musik.

Dexys dialoger

Många låtar levereras i en form där Kevin Rowlands två sidekicks agerar i enlighet med låttexternas innehåll, och ofta med tillhörande dialoger. Långe Sean Tree är den manlige, kepsklädde kollegan som även trakterar saxofon och klaviaturer. Janelle Martin är en välkommet soulig röst som tar plats i flera duetter.

Mot slutet av första konsertdelen kommer gamla instrumentallåten ”The Teams That Meet in Caffs” med saxofon och trombon i centrum. Då känns verkligen Dexys Midnight Runners anno 1980 igen.

Skildrar åldrande

En försmak av andra halvlek, som efter fågelkvitter och den traditionellt irländskt vackra ”Curragh of Kildare”, samt ”Old Loves” drabbande skildring av åldrande övergår i en mer publikfriande kavalkad med äldre låtar.

Blåsstötiga ”Burn It Down”, soulcovern ”Breaking Down The Walls Of Heartache” (ursprungligen fyra på brittiska singellistan i The Bandwagons original), tredjesingeln ”There, There My Dear” och andrasingeln ”Geno” drar upp tempot. Först är det främst en tillrest finländare som reser sig upp och svingar sin jacka i luften men i höjd med ”Geno” står Göta Lejon-parten av publiken upp och diggar.

Konnässörens clou

Den avslutande, till en början teatraliskt dialogtäta ”This Is What She’s Like” är enda låtvalet från 1985 års ”Don’t Stand Me Down”. En konnässörens clou. Med detta är Dexys Midnight Runners och alla som seglar med henne i hamn.

Imponerande, trots några (väldigt) små premiärglitchar. Och, visst, en närvarande basist och kanske till och med en gitarrist hade inte skadat. Men särskilt Kevin Rowlands röst håller över all eventuell förväntan även 2026.

Vi får hoppas att visarna inte pekar på fem minuter i midnatt. Det finns liv kvar och lopp att springa för Dexys Midnight Runners.

The post Kangas klanger: Ingen 50-årskris i sikte first appeared on Opulens.

PROSA. I veckans upplaga av Littestraden har vi nöjet att presentera en novell av Jenny Enochsson. ”Som Strömkarlen” är titeln.

Jenny Enochsson (född 1976) skriver berättelser som utspelar sig i hennes fiktiva Tuvåker. Flera av hennes alster är publicerade i tidskrifter och antologier. Enochsson har drivit och deltagit i skönlitterära samarbetsprojekt på nätet och har dessutom redigerat och gett ut antologier. Du hittar henne bland annat på hennes skrivarblogg: https://jennyenochsson.com/.

Enochsson har tidigare varit publicerad här i Opulens, senast med novellen Den gröna lyktan. Nu är vi glada över att presentera ytterligare en novell – Som Strömkarlen – som ursprungligen var slutkapitlet i ett fem år gammalt manus. Berättelsen utspelar sig år 2012 i Enochssons tidigare nämnda fiktiva Tuvåker, en liten, naturskön ort nära Uppsala. Här bor Nora som jobbar hos kläddesignern Viveka och konstnären Patrik. Dessutom har hon och Patrik en folkmusiksduo ihop.

CAROLINA THELIN

Som Strömkarlen

Datorfläkten surrade när Nora gick ut på nätet och läste en tidningsartikel om irländska instrument som bodhrántrumman och säckpipan uilleann pipes. Tydligen hade Patrik försökt lära sig att spela uilleann pipes då han varit på Irland i slutet av sjuttiotalet, men han hade tyckt att det varit alldeles för svårt. Hon stängde av datorn och reste sig från stolen.

Hon satte på sig en stickad tröja och lindade en scarf runt halsen. Nora skulle gå ut en kort sväng innan hon satte i gång med musicerandet. Medan hon öppnade dörren och gick ut i hallen försökte hon ordna till håret som hade blivit elektriskt av kontakten med ylletröjan. Det var omöjligt att få bukt på kalufsen.

”Är du på väg ut, Nora?” ropade Patrik från vardagsrummet. ”Jag ska bara ut i trädgården en stund.” Hur så? höll hon på att säga, men bet sig i tungan. ”Kan du vara snäll och komma in i vardagsrummet när du är tillbaka?” ”Okej”, svarade hon tveksamt. ”Kanon.”

Borde hon inte fråga honom vad han ville? Jo, det borde hon kanske, men hon hade ingen lust. Och hon skulle ju ändå snart få reda på det. Tyvärr. Hade Patrik glömt att hon var ledig i dag? I så fall tänkte hon påminna honom om det. Tänk om han planerade att avskeda henne. Nej, det gjorde han antagligen inte. Patrik och hans fru Viveka tjatade jämt om hur oumbärlig Nora var.

För fem månader sedan hade hon flyttat från Uppsala och börjat jobba och bo hos paret i Tuvåker. Tuvåker var en naturskön, liten ort strax utanför Uppsala. Kläddesignern Viveka och konstnären Patrik ville ha hjälp med sådant som indirekt hade med deras konstnärliga verksamhet att göra. Att det rörde sig om tråkiga sysslor skulle de knappast erkänna. Nora var deras assistent. De lät henne göra allt möjligt, som att katalogisera målningar, sortera dokument och paketera och sända klädbeställningar. Även om det inte var ett intressant arbete var det betydligt trevligare än hennes tidigare ströjobb inom servicesektorn. Sysslorna i villan var varken betungande eller tidskrävande.

Hon stack fötterna i ett par skor och öppnade ytterdörren. Medan hon rörde sig mot bryggan började hon känna sig alltmer irriterad på Patrik. Hon hade lust att vara ensam några timmar. Fast det kunde ju inte Patrik veta. Förutom det korta samtalet nyss hade hon inte talat med honom sedan i går då de stött på varandra i trädgården. Nora hade tillbringat natten hos Markus. Den första natten. Det kändes som om stjärnor gnistrade i bröstkorgen. Kroppen verkade lättare och rörelserna smidigare. I kväll skulle hon till Markus igen.

Den murkna bryggan var hal så Nora var tvungen att ta små steg då hon gick ut på den. Dessutom måste hon kryssa mellan slaskiga bladrester och fågelbajs. När hon hade stått på bryggan en augustikväll hade hon sett en gråhäger i vassen. Den hade böjt sin ormlika hals och doppat huvudet i ån. Huvudet hade strax blivit synligt igen och då hade ett sprattlande kräldjur suttit fastkilat i den vassa näbben. Det maliciösa uttrycket i fågelögonen mindes hon också. Viveka hade sagt till henne att gråhägern alltid trivts i Tuvåker och att Hägerån fått sitt namn på medeltiden när falkenerare jagat det ädla bytet längs åstränderna. Viveka ansåg att denna fågelart var intressant ur estetisk synvinkel och broderade den ibland på bluskragar och kjolfållar.

Enligt lokala sägner hade också näcken hållit till i ån. Nora kunde tänka sig hur han satt på en sten ute i vattnet. Nedhängande grenar dolde ansiktet och delar av kroppen, fast det rådde inget tvivel om vem han var. Han hade långt hår och var knotig men muskulös. Det enda han hade på sig var ett par korta byxor. Naturligtvis höll han en fiol i händerna. Hon tänkte sig att de vemodiga tonerna som flöt över vattnet lät ännu ursprungligare än nordisk folkmusik – en urkraft som hade rest sig ur jorden då naturen fötts. Med hjälp av musiken lockade han till sig människor och förde dem till sitt undervattensrike där de sedan blev dränkta.

Patrik hade sagt att somliga tyckte att han hade en slags djurisk utstrålning – precis som Strömkarlen själv. Nora trodde inte att hans djuriska utstrålning var särskilt naturlig. Förmodligen hade han ägnat mer än halva livet åt att odla fram den.

Med ens upptäckte hon att en rådjurshona kikade fram mellan alstammarna på andra sidan ån; djuret iakttog henne med stora, oförskräckta ögon. Hur länge hade det stått där? När Nora rörde lite på benen blev det skrämt och skuttade i väg genom slyn. Hon önskade att rådjuret skulle komma tillbaka, men visste att det inte skulle göra det.

Gardinerna i vardagsrummet var fördragna och tyget så tjockt att det stängde ute allt dagsljus. Stearinljusen i de femarmade kandelabrarna på matbordet och sidobordet var tända. Patrik halvlåg på schäslongen iklädd svart skjorta, vindruvslila sammetsbyxor och mockastövlar. I knäet vilade lokaltidningen.

”Hallå Nora.” Han lade ifrån sig Tuvåkernytt på schäslongen och reste sig upp. ”Hej”, sa hon och funderade på att gå ut igen. Patrik slog ut med händerna och sa: ”Jag känner mig på nattligt humör och därför har jag skapat en illusion av att timmen är sen.” ”Jo, jag ser det.”

”Jag bad dig komma hit eftersom jag känner mig lite ensam. Ditt sällskap är precis vad jag behöver. Vi kunde ta en drink.” ”Som du vet dricker jag inte så här tidigt.” ”Du kan väl stanna och snacka med mig medan jag tar en drink. En liten stund bara. Sedan kan vi repa om du vill.” ”Okej då.”

De hade inte övat tillsammans en enda gång sedan han kommit hem från London för två veckor sedan. Hon ville ju hålla deras duo vid liv. En dag skulle de förhoppningsvis göra en demo och försöka få spelningar. Hon hoppades att han inte tänkte dröja sig kvar länge i vardagsrummet. I så fall fick hon påminna honom om att det var dags att börja spela.

”Såg du någon ekorre i trädgården?” ”Nej.” Nora satte sig på en stol vid matbordet. ”Varför undrar du det?” ”Medan jag drack kaffe lyssnade jag på ett radioprogram om skogens värstingar. Passande underhållning för mig just då eftersom jag var seg efter mässfesten i går kväll. Ekorrar är ena riktiga gangsterdjur. Deras största nöje är att plundra fågelbon.” ”Ja, jag vet. De har något lömskt i blicken, särskilt om våren.” ”Fast hermelinerna är ännu värre. Hannarna våldtar honor som inte ens är fullvuxna.” ”Vilka typer.” ”Sådana detaljer fastnar lätt i mitt understimulerade huvud.”

Patrik lunkade fram till det gamla barskåpet. Eftersom möbeln var placerad nära matbordet kunde hon känna att han luktade herrparfym och sprit. Om lukten hade varit aningen skarpare skulle den ha framkallat näsblod. Han stödde handen mot ovansidan av skåpet och studerade flaskorna och glasen. ”Vill du verkligen inte ha något?” undrade han. ”Nä.”

Medan han nynnade en svensk polska ställde han ned en whiskyflaska och ett glas på vardagsrumsbordet och slog sig ned. Han hällde den gyllenbruna vätskan i glaset och drack.

På bordet låg en konstbok om fauvismen. Hon betraktade några av konstverken i skenet från de levande ljusen. Patrik var influerad av de färgstarka, expressiva målningarna. Han var inte mycket för modern konst. Inte hon heller. Nora tyckte att de fauvistiska verken var tidlösa. I samma stund som hon tittade upp från boken märkte hon att han glodde på henne.

”Vad är det?” ”Herrejävlar.” Han knep ihop ögonen. ”Redan då du steg in i rummet lade jag märke till någon slags förändring hos dig. Nu när jag sitter mittemot dig ser jag att du har den där speciella auran som bara kan betyda en enda sak. Den klär dig.” ”Lägg av!”

Hon fick lust att gömma ansiktet bakom händerna, men hon lät bli. ”Ursäkta, Nora, jag menade inte att göra dig generad. Jag är bara så glad för din skull.”

”Ja, saker och ting har förändrats.” Hon kunde inte låta bli att le.

”I natt när jag kom hem från Uppsala såg jag att din kappa och läderväska inte hängde på kapphyllan. Sov du borta i natt?” Hon kliade sig på ena ögonbrynet och sa: ”Ja.” ”Hos Markus?” ”Det är min ensak.” ”Ja, det är det förstås. Men visst sov du över hos Markus?” ”Hur visste du det?” ”En gissning.”

Patrik lade huvudet på sned. ”Jag har fattat att du har en ny man på gång. De få tillfällen hans namn dykt upp i våra samtal har dina ögon fått en speciell glans.” Nora kände sig häpen över att han hade räknat ut allt detta. Uppenbarligen hade hon underskattat hans intuition och iakttagelseförmåga.

Patrik strök sig över skägget och sa: ”Du har tur som mött kärleken igen. Viveka och jag … Ja, du har nog märkt att vårt äktenskap är ljummet.” Ja, det hade Nora märkt. Snarare kyligt än ljummet.

”Själv tycker jag att det är rätt sorgligt, men frugan verkar inte gräma sig över det. Jag är en känslomänniska, styrd av mina känslor. Det är inte hon även om hon gillar att använda ord som älskling och raring. De orden saknar ofta betydelse. Livet skulle vara mindre komplicerat om man hade en gnutta av hennes kärvhet.”

Han blåste upp kinderna och släppte ut luften igen. ”Nu är vi ute på minerad mark, Nora. Om jag sa något mer skulle det kännas som om jag förrådde frugan. Jag har redan sagt för mycket. Jag har aldrig tidigare talat med någon om det här.” ”Inte ens med Viveka?” ”Nej, inte ens med henne.” Patrik blinkade åt Nora och tog en djup klunk av whiskyn.

”Jag har inte sett din fru i dag.” ”Nej, hon är inte hemma. Jag vaknade till då hon klädde sig tidigt på morgonen. Hon berättade för mig att hon skulle vara i Stockholm hela dagen och handla sytillbehör och hälsa på polare. Efter att hon gått somnade jag om. Jag steg upp oförskämt sent. ”Du behövde väl sova ut efter festen”, sa Nora och tittade på en stearindroppe som rann nedför ett av ljusen.

”Människorna på mässan och partyt var riktiga idioter. Ett gäng smilfinkar talade om hur mycket de älskade mina målningar.” Han förvred ansiktet och fyllde glaset på nytt. ”När jag frågade vilka av mina alster de gillade bäst kunde de inte beskriva ett enda av dem. Senare på kvällen visade det sig att de flesta av de där skojarna, inklusive en av arrangörerna som bjudit dit mig, blandat ihop mig med en annan konstnär. Den konstnären är förresten en av mina värsta rivaler.” ”Vad jobbigt”, sa hon och skrattade.

Han log och sa: ”Så skönt att snacka med dig. Du är bra på att lyssna. Vilken gåva att få vara din vän. Ju mer jag lär känna dig desto bättre tycker jag om dig. Du är sårbar på ett rörande sätt, men också stark. Du är dig själv och låter ingen sätta sig på dig. Sällsynt nu för tiden, tro mig. De flesta jag känner spelar olika roller och vänder kappan efter vinden.”

Nora såg på träådringarna i bordskivan och kände sig förlägen. Hon trodde att whiskyn hade fått honom att tala på det viset. Deras umgänge gick mest ut på att han pratade och hon lyssnade. Ofta hade hon tankarna på annat håll, fast det verkade han inte märka. Om han märkte det brydde han sig inte om det. Försökte han bevara obalansen genom att smörja henne med komplimanger?

Patrik gick fram till en lampa och tände den. Därefter betraktade han skivryggarna i cd-hyllan. ”Det är väl dags att hämta instrumenten och börja repa i köket”, sa Nora och ställde sig upp. ”Alldeles strax. Jag måste lyssna på en favoritlåt först. Du gillar den också. Du har förstås ypperlig musiksmak.”

”Det har du med förstås.”

Han stoppade in en cd-skiva i stereoapparaten. Snart fylldes hela rummet av den bluesiga rocklåten. Black Magic Woman med Fleetwood Mac. Hon tyckte att det nästan såg ut som om ljuslågorna rörde sig i takt med musiken. ”Den som skrev den här sången, Peter Green var det ju, fattade att kärleken är grym”, sa Patrik och släckte lampan. ”Djävulskt grym.” ”Kärleken kan vara grym, men den behöver inte vara det.”

”Nu ska jag berätta en sak för dig som jag aldrig berättat för någon annan. Jag både älskar och hatar en kvinna. Pernilla. Vi har hållit ihop i fem, sex år nu. Varje gång jag hör den här låten tänker jag på henne. Hon är dåliga nyheter för mig. Ändå kan jag inte hålla mig borta från henne. Det är som om hon har uttalat en besvärjelse. Pernilla är kärleksfull. Samtidigt är hon en svartsjuk häxa som gillar att misshandla mig. Vi sysslar inte med sadomasochism eller sådana saker. Hon är bara våldsam av sig.”

”Så det var hon och inte en fallande trädgren som skadade dina ögonlock förra månaden?” ”Ja, så var det. Hon satte sig gränsle över min bröstkorg som en mara. Hon klämde på ögonlocken och liksom ryckte i dem. Det är svårt att minnas exakt vad hon gjorde. Jag var så chockad att jag blev liksom paralyserad. Pernilla tycker som sagt om att slå mig, men hon har aldrig varit så där brutal tidigare. När jag var på väg därifrån var hon ångerfullheten själv.”

”Herregud.” Misshandlade även han Pernilla? Nora ville inte veta svaret så hon ställde inte frågan. ”Jag var i London med Pernilla. Med andra ord hälsade jag inte på min kompis John. Vi bodde på ett smaklöst hotell i Soho och betedde oss så vulgärt att jag får lust att dra något gammalt över mig då jag tänker på det. Hu. Som vanligt lockade vi fram det sämsta hos varandra. Det var en skrämmande och ändå underbar resa.” Patrik slog armarna om sig själv. ”Pernilla suger musten ur mig. Visst borde jag bryta med henne?” ”Det låter som om du borde det.” ”Ja, för fan.”

Trots att han hade klagat på relationen fick Nora en känsla av att han var stolt över den. Hon trodde att han njöt av att kalla älskarinnan en svartsjuk häxa. Tröttsamt och puerilt. Hon sa: ”Jag går och hämtar mina instrument.”

När hon rörde sig mot dörren gav han ifrån sig en snyftning och sedan en till. Det kom så oväntat. Hon hejdade sig och såg på honom. Han stod med ryggen mot henne. Det kraftiga axelpartiet hävde sig upp och ned. Tydligen grät han ordentligt. Hon hade ingen lust att trösta Patrik, fast hon gick ändå fram till honom. Han vände sig om och tittade på Nora. De tårfyllda, gröna ögonen gnistrade som daggiga löv.

”Har det hänt något?” frågade Nora och kände sig dum. ”Vänta lite”, sa han och hulkade. Han slet åt sig en servett från servetthållaren på spiselkransen, snöt sig och skakade på axlarna. Tårarna slutade snart rinna.

”Mitt liv känns bara så tomt just nu. Nästan allting tråkar ut mig och jag kan inte riktigt uppskatta det jag har. Folk har alltid varit avundsjuka på mig och visst förstår jag varför. Bara mina närmaste vet att jag känner mig väldigt nere emellanåt. Men det var löjligt av mig att lipa. Jag måste framstå som jävligt patetisk.” ”Det är inte löjligt att lipa.” Hon klappade honom på armen.

Med ens brast Patrik i gråt igen och slog armarna om henne. Nora lade händerna på hans rygg. Lukten av sprit och parfym var påträngande och stack i hennes näsa. Hon gjorde en grimas som han inte kunde se. Hur länge skulle hon behöva trösta honom? Han lutade sin skäggprydda haka mot Noras huvud. Hon kände avsmak när hon tänkte på att hennes nytvättade hår skulle suga åt sig hans tårar och snor. Fast nu verkade det faktiskt som om han hade slutat snyfta. Han fick hitta en annan stöttepelare. ”Kan du släppa mig?”

Då hon försökte krångla sig ur hans famn höll han henne hårdare och sköt fram bröstkorgen och putmagen. Hon gjorde ett nytt försök att bända sig loss. Han hade låst hennes armar så hon kunde inte knuffa bort honom. Nora fylldes av oro, men tänkte samtidigt att han nog bara retades. Återigen sa hon åt honom att släppa henne – denna gång med skärpa i rösten. Genast pressade han underkroppen mot Nora. Rädslan spred sig i hennes strupe, bröstkorg och inälvor. Den var som frätande växtsaft. När hon sparkade på hans ben tryckte han upp henne mot schäslongens ryggstöd.

”Släpp mig!” Hon blev yr. Det kändes som om syret började försvinna från huvudet. ”Jag vill dig inget illa, lilla Nora. Slappna av.”

Patrik var mycket större och starkare än hon och det tyckte hon var orättvist; hon trodde inte att det fanns någon rättvisa i världen. Hur hon än ansträngde sig kunde hon inte kränga sig ur hans grepp. Ändå vägrade hon ge upp. Nora kunde röra händerna en aning, fast inte tillräckligt för att kunna nypa och riva honom så att det gjorde ont. Hennes underkropp var inklämd mellan schäslongens ryggstöd på kortsidan och Patriks ben så det var omöjligt att ta sats, hoppa uppåt och knäa honom i skrevet. Möbeln var placerad mot väggen och rörde sig därför inte det minsta då han pressade sig mot henne. Trycket mot magen och hans lukt fick henne att vilja kräkas. Hon började bita honom där hon kom åt genom skjorttyget.

”Du får gärna sätta tänderna i mig”, sa Patrik andtrutet. ”Trots att du stretar emot känns du så mjuk och skön i mina armar. Jag fattar varför du tvekar. Du tänker på Markus och får dåligt samvete. Men det här angår endast oss två. Ingen behöver få reda på det. Vi är så samspelta när vi repar ihop. Du kan ju tänka dig hur samspelta våra kroppar skulle vara om du bara vågade ge efter. Förut såg jag dig som min vän. Jag är fortfarande din vän, naturligtvis, men på sista tiden har jag velat gå i säng med dig. Inte förrän nu förstår jag att du känner likadant.”

”Så fan heller.” Tänk om hennes motvilja stegvis höll på att förvandlas till åtrå, en sorts förvriden åtrå. Hon motade undan denna orimliga tanke innan den hade hunnit slå rot.

Ju mer hon kämpade för att komma loss desto hårdare blev hans grepp. Hon kunde inte andas ordentligt. Den fräna lukten av panik utsöndrades från hennes hud. Bilder i Noras huvud. Hermelinhannen som våldtog hermelinhonan. Näcken som grep om rådjurshonan och drog ned henne i Hägerån. Han hade gröna kattögon precis som Patrik.

Hon sänkte tänderna i den förvånansvärt slappa huden vid hans ena bröstvårta och bet så hårt hon kunde. Han utstötte ett kvidande ljud, men han höll henne fortfarande lika tätt intill sig. Hennes käkar värkte och hon kände smaken av hans blod genom tyget. Hon fick kväljningar och spottade flera gånger på hans skjorta som blev blöt och slemmig.

”Lugn, min juvel. Jag håller ju bara om dig, inget annat.” Han kysste hennes huvud. ”Enligt kvinnorna är jag en erfaren och uppmärksam älskare. Inte för att skryta alltså. Jag kan väl få pussa din söta mun?” ”Dra åt helvete, din patetiska asgam!” Hennes ögon tårades.”Du är så gullig när du är arg.”

Då han böjde sig fram mot Noras ansikte lossnade hans grepp något. Hon tog sats och kastade sig åt sidan. När han följde efter henne stötte han till sidobordet så att det började vagga fram och tillbaka som ett fartyg i storm.

De stod helt stilla och stirrade. Kandelaberbenen dansade. Fladdrande lågor. Strax tappade den stora ljusstaken balansen och tippade rakt ned på lokaltidningen som låg på schäslongen. Elden flammade genast upp och spred sig till sätena. Nora tog ett par steg bakåt medan Patrik slet upp två dynor från soffan bredvid och kastade dem på flammorna. Hon tänkte inte hjälpa honom. Han hämtade ännu en soffdyna och lyckades snart kväva elden. Efter att ha tänt byrålampan och öppnat altandörren sjönk han stönande ned på en av mattorna med geometriskt mönster.

Från schäslongens förkolnade säten steg rök. Den brända stanken utplånade alla andra lukter. Även Patriks. Det kändes som om hennes lungor rullade ihop sig som skrämda igelkottar. Nora hostade, blinkade och gick ut ur vardagsrummet.

The post Littestraden: Novell av Jenny Enochsson first appeared on Opulens.

POLITIK. Lars Thulin ägnar veckans krönika åt att fundera över en borgerlig pånyttfödelse bortom Tidöavtalet. Är en sådan ens möjlig?

Dags för borgerlig katarsis

Många med mig tror att de rödgröna ändå tar sig samman och får ihop en regering. Därmed blir det dags att sammanfatta valet för att utse vinnare och förlorare – enligt pressens dramaturgi. Vid en första anblick är svaret givet. De rödgröna är vinnare, de blåbruna förlorare. Fast så behöver det inte bli. Om berörda parter sköter korten rätt kan även borgerligheten bli en vinnare

Åtskilliga skribenter har nämligen dragit slutsatsen att valutgången är ett gyllene tillfälle för de tre borgerliga partierna som ingick Tidöavtalet. För att förstå detta bör vi, som så ofta, gå tillbaka till de gamla grekerna. De talade om katarsis. Enligt Wikipedia är detta en rening och befrielse efter ett trauma, ”en känslomässig klimax eller sammanbrott bestående av en överväldigande känsla av förnyelse, av nytt liv.”

Begreppet används bland annat inom psykoanalys och terapi för att hantera undanträngda och jobbiga känslor.

Kristdemokraterna, Liberalerna och Moderaterna, i grunden seriösa partier som bygger på parlamentariska demokratins principer, har nu chansen till katarsis för att lägga en av de mörka perioderna i sin historia bakom sig:  sin villkorslösa kapitulation för ett pubertalt populistiskt parti med djupa och livskraftiga rötter i europeisk fascism. Med andra ord Sverigedemokraterna, som länge haft ett märkligt tolkningsföreträde i vår politiska debatt.

En nödvändig analys

Den första analysen som måste göras, och det gäller även de rödgröna, är att inse att de själva skapade Sverigedemokraternas framgång. För det politiska Sverige och de allmänna tyckarna, ignorerade och stod handfallna inför de problem som en stor immigration gav upphov till. Känslor inför dessa svårigheter har drabbat alla kulturer som tidvis haft stor invandring. Det är en minuspost i immigrationens resultaträkning som ändå oftast sammanlagt ger en stor vinst. För den innebär att nytt friskt blod, bildlikt och bokstavligt, kommer in i samhällskroppen.

Men i ett Sverige som navelskådande länge betraktat sig som det goda och duktiga världssamvetet i en stökig och elak värld, fick dessa nackdelar inte tas upp. Utan sopades undan. Följden blev att en del av befolkningen fann en skillnad mellan den verklighet de själva upplevde och den bild som en trött, närsynt och självgod överhet hävdade gällde. Ett vakuum uppstod. I det tomrummet flyttade SD in.

Lärdomen är att jobbiga problem inte kan tigas ihjäl. Tvärtom, måste de hanteras först av alla.

Men när SD var på plats, insåg de borgerliga Tidöpartierna att här fanns makt, definierad som växande procenttal i val efter val. Principen if you can´t beat them, join them tillämpas ofta i både näringsliv och politik. M, L och KD valde den, trots att man tidigare hävdat att man aldrig skulle göra det när det gällde SD.

I valet 2026 visade väljarna återigen vägen för politikerna. SD:s drömsamhälle underkändes av en majoritet av folket. Ur denna krasch för borgerligheten kan katarsis uppstå. Alltså ”en överväldigande känsla av förnyelse, av nytt liv”. För Tidö-partierna  innebär det att återgå till sina ideologiska rötter, vårda dem och saluföra dem till väljarna. Därmed kasta av sig ett brunfläckigt ok från ett enfrågeparti som trodde att ett samarbete med Fröken Snusk skulle charma och förföra svenskarna.

Berörda partiledare måste avgå

Hur denna katarsis ska genomföras och vad den ska leda till, är upp till varje parti. Klart är dock att berörda partiledare måste lämna sina poster. De är för tungt fläckade av den principlöshet, billiga populism och feghet som präglat dem under senaste fyra åren. En trappa måste städas från toppen. Så tack och adjö Ebba, Simona och Ulf. Det som förenar er är att ni skadat era partier och deras ideologiska förankring.

Ulf Kristersson går till den moderna historien som den mest ryggradslöse och fege statsminister Sverige haft.

Montage: C Altgård / Opulens.

Hans undfallenhet för Jimmie Åkesson har varit monumentalt motbjudande. Dessutom har han haft fingrarna i för många privata syltburkar. Egenintresse kombinerad med fartblindhet är en resa som ofta slutar i diket.

Ebba Busch kommer bli ihågkommen som Trumpisten i svensk politik. Den egna makten var viktigare än ideologierna och därför kunde åsikter bytas ut snabbare än en smash från Truls Möregårdh. Det är kvinnan som var heligt förbannad för att polisen inte sköt skarpt mot icke etniskt svenska demonstranter. För att sedan med hundlikt sorgsna ögon och darrande stämma berätta hur hon berörts när en liten pojke frågade henne varför hon ville utvisa honom. Vämjeligt är snällaste ordet om det röstfisket.

Simona Mohamsson utgör, får vi hoppas, ett unikum i svensk politisk historia. En oblyg och skamlös tiggerska som var beredd att tycka och säga precis vad som helst till vem som helst i utbyte mot några procent av väljarkåren. Ordet prostitution är hårt, men svårt att undvika. Hennes främsta eftermäle är dock rollen som den bödel som avrättade själen i ett parti som stolt och envist i växelverkan med socialdemokratin byggde det moderna Sverige.

Med dessa personer borta kan något bra byggas. Jag, som aldrig röstat borgerligt, hälsar en renad och befriad borgerlighet tillbaka in i den politiska debatten. För en sådan behövs och jag har saknat den.

The post Är en borgerlig pånyttfödelse möjlig? first appeared on Opulens.

NOBELPRISET. Förra året listade Opulens Carsten Palmer Schale tre favoriter bland möjliga Nobelpristagare i litteratur. En av dem var Anne Carson. I år fick hon äntligen priset och här följer Carstens kommentar och presentation av pristagaren.

Mångsysslaren Anne Carson fick äntligen sitt Nobelpris

Nobelpriset i litteratur 2026 har tilldelats den kanadensiska poeten och essäisten med mera Anne Carson, meddelade Svenska Akademien igår.

Akademien hänvisade till författarens ”djärva och uppfinningsrika verk som, i lekfull dialog med den klassiska traditionen, har skapat nya former för samtida litteratur”.

Anne Carson, född 1950 i Toronto, är känd för sitt arbete som växlar fritt mellan poesi, prosa, essäer och översättningar, och hämtar starkt inspiration från den antika grekiska världens litteratur och mytologi.

Det ska sägas att Anne Carson är en författare helt i min smak. Genreöverskridande, såväl humoristisk som dyster och därtill en expert på antiken.

Här följer smakprov på hennes formuleringskonst i form av ett utdrag ur ”Makens skönhet” (Albert Bonniers förlag, 2012) som är en fiktiv essä i 29 tangos och en poetisk berättelse om ett äktenskap. ”Tango I”:

”De flesta människor skulle ha gett upp om honom.

Jag gjorde det inte.

Jag fäste mig vid hans skönhet.

Det fungerar så. Det är välkänt.

Det sköna är ett ljus som inte bryr sig om vad det belyser.

(…)

Vi var gifta i sex månader. Stor mystik.

Ingen visste var man skulle göra av benen

och än i dag är jag inte säker på att vi fick till det.

Han verkade lycklig.

Du är som Venedig sa han vackert.

Tidigt nästa dag

skrev jag en kort betraktelse (”Om defloration”)

som han stal och lät publicera i en liten kvartalstidskrift.

Överlag var detta en karakteristisk interaktion mellan oss.

Eller ska jag säga idealisk.

Ingen av oss hade någonsin sett Venedig.”

(Översättning: Mara Lee)

Anne Carson skapar i eklektisk anda

Carsons första bok, ”Eros the Bittersweet”, publicerades 1986 och kombinerade litteraturkritik med en utforskning av begär och den antika grekiska traditionen.

Hennes mest kända verk är romanen ”Autobiography of Red”, publicerad 1998. Verket återskapar handlingen i den fragmentariska dikten Geryoneis av den antika grekiska poeten Stesichorus, Den omtolkar myten om Geryon, det rödvingade monstret som dödades av Herakles, som berättelsen om en modern tonårspojke som navigerar mellan hjärtesorg och begär.

År 2001 blev hon den första kvinnan att vinna T S Eliot-priset för sin samling ”The Beauty of the Husband” (se citatet ovan).

Hon har också tilldelats Guggenheim- och MacArthur-stipendier.

Carsons böcker har sålunda varierat mycket i form. I ”Decreation”, ett typiskt eklektiskt verk, sammanförs exempelvis poesi, essäer och en opera. Verket ”Nox”, publicerad 2010, är särskilt karakteristiskt för Carsons avantgardistiska syn på litteratur – boken har formen av en dragspelsvikt låda som innehåller en reproduktion av ett anteckningsblock. Hennes senare verk inkluderar ”Red Doc>” och ”Float”.

Förra året tippade jag henne som topp tre av möjliga Nobelpristagare tillsammans med bland andra Aira. Fortsätter akademien med ”varannan” kommer det nästa år förhoppningsvis att bli César Aira från Argentina (som jag också skrivit om här i Opulens). 

The post Anne Carson – en värdig Nobelpristagare first appeared on Opulens.

NOBELPRISTAGARE. Anne Carson har tilldelats årets Nobelpris i litteratur. Med anledning av detta så återpublicerar vi nu Arne Melbergs recension av hennes bok ”Norma Jeane Baker av Troja”.

”Anne Carson växlar som hon brukar: mellan roller, stilar, tider, mellan poesi och prosa. Men den här gången upphäver inte prosan poesin; i stället skärps och fördjupas poesin av prosan.” Det skrev Arne Melberg i sin recension 2021 av den kanadensiska författarens då senaste bok i svensk översättning, Norma Jeane Baker av Troja. Recensionen fungerar också som en utförlig presentation av författarskapet.

Med prosan fördjupar Anne Carson poesin

Norma Jeane Baker av Troja av Anne Carson
Översättning: Lars-Håkan Svensson
Ellerströms

Den kanadensiska författaren Anne Carson är välrepresenterad på svenska; man kan rentav få ett intryck av att förlagen tävlar om henne. År 2020 utkom på Bonniers Eros den bitterljuva,  översatt av Niklas Haga, på Faethon Albertineutredningen, översatt av Mara Lee, och nu, på Ellerströms, Norma Jeane Baker av Troja, översatt av Lars-Håkan Svensson. Alla tre översättarna har också tidigare bidragit till den svenska Carson-vågen.

Carson disputerade på en avhandling om romaren Catullus och har verkat som klassicist med särskild inriktning på grekerna. Men hon använder sig av den samlade världslitteraturen i sina egna verk, hon drar sig inte för populärkulturen och hon vandrar mellan uttrycksformerna: essäistik, översättning, prosa, lyrik.

Det tidiga arbetet Eros den bitterljuva är just en essäistisk diskussion om Sapfo men där åtskilliga andra författare dras in, till exempel Platon (särskilt dialogen Faidros, också den återkommande hos Carson) liksom en modern författare som Kafka.

Översättningarna är från grekiska: Sapfo och tragöderna Sofokles och Euripides. Gränsen mellan översättningar och egna verk är inte alltid skarp. Sålunda har hon översatt Sofokles Antigone (2015) men också gett ut Antigonick (2012), som likaså översätter Sofokles men ställer sig friare genom att flika in kommentarer och utvikningar, till exempel via 1800-talsfilosofen Hegel och dennes synpunkter på samma stycke. Norma Jeane Baker av Troja utgår från Euripides Helena men förhåller sig fritt till förlagan redan genom att låta den antika Helena dubbleras av den moderna ikonen Marilyn Monroe (det vill säga Norma Jeane Baker).

I det som man måste rubricera som Carsons egna verk förekommer ofta översättningar, särskilt av greker. Det oförlorades ekonomi (1999, sv. 2017) har underrubriken ”Simonides från Keos läst med Paul Celan” och är en essäistisk framställning inriktad på minne och negation där den antike diktaren ställs tvärs emot den moderne.

Celan dyker också upp i Float (2016), som är en mapp, snarare än en bok, innehållande 22 ”chapbooks”, det vill säga skillingtryck eller vishäften, varav ett handlar just om Celan, närmare bestämt hans Hölderlin-dikt ”Tübingen, Jänner”, som återges på tyska och som Carson därefter översätter och diskuterar.

I ett annat häfte i samma mapp företar Carson sex översättningar av den arkaiske poeten Ibykos, varje gång utifrån ett nytt ordförråd hämtat från senare poeter men också från icke litterära sammanhang, till exempel från en bruksanvisning för mikrovågsugnar.

Röd självbiografi (1998, sv. 2015) handlar om det röda monstret Geryon, en figur som hämtats från fragment av den arkaiske poeten Stesichoros. Boken inleds med synnerligen fria översättningar av dessa fragment och avslutas med en ”intervju” med Stesichoros.

Exemplen skulle visa att översättning är en viktig komponent i Carsons författarskap och att hon förhåller sig både fritt och problematiserande till detta. Likaså har det framgått att Carson rör sig mellan antiken och moderniteten och att hon drar in en lång rad författare däremellan.

Världslitteraturen är hela tiden närvarande och Carsons samlade dikt – liksom åtskillig dikt under den epok man kallar den post-moderna – är en pågående diskussion med traditionen. Diskussionen är kritisk, ironisk, vanvördig. Den uttrycker behovet av att ta till sig traditionen likaväl som att komma vidare.

Till detta kommer att Carson rör sig fritt mellan poesi och prosa – medan modernismen strävade efter att stabilisera en gräns däremellan. Inte bara så att Carsons dikt går över i essä och hennes essäer i dikt men också så att hennes dikt ofta ser ut som prosa. Också detta illustrerar Carsons hantering av traditionen liksom av förhållandet mellan myt, historia och samtid: i samtliga fall handlar det om interaktion. Inte sammanfall, utan kollisioner, sidoställningar, brytningar, konflikter, ironier.

Den moderna poesin strävar efter metaforens upphöjelse av språket ur den språkliga vardagens prosa – så lyder åtminstone en version av den poetiska modernismen. Carson siktar sällan eller aldrig mot metafor; hon skriver istället metonymiskt: hon sidoställer.

Den nu utkomna Norma Jeane Baker av Troja är ett sent verk: originalet kom 2019. Här växlar Carson mellan en lyrisk framställning som samtidigt liknar ett filmmanus (och som anspelar på en film med Marilyn Monroe) – och en essäistisk utläggning av grekiska termer under rubriken ”Krigshistoria” – hela texten har satts upp som musikteater.

Hon utgår således från Euripides Helena men dubblerar  Euripides huvudperson med Norma Jeane, som får anta roller: hon är Marilyn Monroe men hon är också Truman Capote och Pearl Bailey och – Helena. Dessutom försöker hon hävda sig mot män: mot filmbolagets moguler, regissören Fritz Lang, Arthur Miller (som hon ännu inte gift sig med men som Carson ändå gör till en modern Menelaos).

Man kanske kan säga att Carson ansluter sig till Sapfo, som i ett fragment (nr 16) skildrar hur Helena, under inflytande av Afrodite, flyr man och barn. Sapfo verkar ha förståelse för detta – till skillnad från Homeros, som visserligen ger sin tribut till Helenas skönhet men samtidigt fördömer henne som äktenskapsbryterska och som den som orsakade kriget och därmed männens fördärv.

Kvinnan som offer, kvinnan som krigsbyte, kvinnan som identitetslös: det är ett öde som delas av Helena och Norma Jeane. Och det ger Carsons text en bister ton, som skiljer den från det mesta som hon skrivit tidigare. Inte så att hon tidigare skulle sakna allvar; men hon har aldrig dragit sig för att lätta upp allvaret genom att växla scen, tid, stil, perspektiv. Här lättas inte upp; snarare sker fördjupning.  En lyrisk sekvens presenteras som att ”Norma Jeane kommer in som mr Truman Capote”. I den rollen får hon t.ex. säga om sig själv:

Ingen plats för Norma Jeanes plågsamma personliga sanning heller.
Jag älskar henne djupt men – uppriktigt talat .
det är inget mystiskt med det.
Hon är bara lite grus som fastnat i världens behov av transcendens.
Det är jäktigt. Jag säger hela tiden till henne:
sänk blicken,
räkna till fyra,
höj blicken,
säg din replik.
Det är så man får folks uppmärksamhet när man har bråttom.
Få dem att tro att de ser Norma Jeane naken
även om du står där fullt påklädd.
Norma Jeane går ut som mr Truman Capote.

Varpå följer ”Krigshistoria: Lektion 6” under rubriken άπάτη: ”bedrägeri … kvinnlig list”:

Kvinnlig list leder till mycket ilska hos män, en ilska som övergår i vidriga plågor. Kvinnans hor är ett stort gult träd som blommar i mannens sinne, i form av vidriga plågor. Är hon mänsklig? Är du mänsklig? Är hon ett djur som inte kan tyglas?

Carson växlar som hon brukar: mellan roller, stilar, tider, mellan poesi och prosa. Men den här gången upphäver inte prosan poesin; istället skärps och fördjupas poesin av prosan. Carson fortsätter och fullföljer sitt sidoställande projekt – nu med tyngd och allvar. Skälet är enkelt: nu handlar det om kvinnans utsatthet i myt och historia.

I sitt informativa efterord citerar Lars-Håkan Svensson – som översätter med omsorg och säkerhet – från programbladet när texten sattes upp på scen. Carson hänvisar där till #MeToo, som ”gett oss nya sätt att tänka kring kvinnliga ikoner som Helena eller Marilyn Monroe, nya sätt att vrida den traditionella manliga versionen av sådana händelser 360 grader och i dem hitta andra, djupare former av sorg.”

Carson fortsätter således att vrida och vända på historien och litteraturen. Den här gången finner hon sorg.

The post Anne Carson får Nobelpriset i litteratur 2026 first appeared on Opulens.

SAKPROSA. Carsten Palmer Schale har läst ”Optinoja” av Annie Croona. Han anser att boken, som handlar om kvinnlig utseendefixering, är både djupt berörande och balanserad.

Optinoja– Hur utseendet tog över kvinnors liv och priset vi betalar
av Annie Croona
Verbal förlag

Många flickors och kvinnors medvetanden upptas all mer av föreställningar om hur man skall se ut. De lider av optinoja. Annie Croona medger i en intervju i Journalisten att det är vanskligt med ett så oetablerat ord. Men hon anser att det är ett ord som klingar bra och att det är ett begrepp som kan rama in situationen.

Annie Croona arbetar för övrigt som reporter på Dagens ETC. I boken definierar hon begreppet optinoja som att sträva efter perfektion, att försöka optimera varje detalj i utseendet. ”En besatthet av att hela tiden bli vackrare, eller kanske snarare att fortsätta åtgärda det man anser behöver åtgärdas.”

Croonas bok ”Optinoja” är väldigt berörande och djupt tragisk. Ändå är den både nyanserad och balanserad, och flyhänt skriven. För mig som man, utan någon dotter, framstår den som obehaglig, informerande, besk och mer detaljerad än jag hade kunnat föreställa mig. Att kvinnor mellan, säg, 20 0ch 60, länge varit objekt för den manliga blicken är en sak. Men att nu unga flickor sysslar med hudvårdsrutiner redan i sjuårsåldern, och dessutom tycks hs blivit objekt också för andra unga flickor och tjejer – och sig själva – är något annat.

Författaren själv stod inte ut i sin kropp när hon var tonåring, utan lärde sig att man kan förändra den genom stenhård träning och sjuklig bantning. Situationen blev till sist livshotande – tills hon under tvång från sina föräldrar kom under vård.

I filmen ”The Substance” fastnade huvudkaraktären, Elisabeth, framför spegeln. Och kom aldrig därifrån, trots att en dejt satt och väntade. Just detta drabbade även Croona. Vad hon själv led av – alltså att kombinera elitträning med svält – är ingen klinisk diagnos, men kallas ortorexi.

Annie Croona skriver om slutet på gymnasietiden: ”Studenten är en fruktansvärd tid för någon med kropps- och utseendeångest. Mycket fest, lite träning. Mycket stök, lite ordning. Och så crescendot: kortärmade klänningar, smattrande kamerablixtar. Studentfirande och bal. Smink och hår. Det var så mycket utseende”.

Dock var Annie Croona som gymnasist stressad inte bara av kroppsidealet (detta var alltså ungefär 2010-2011, då jag själv – i min egenskap av socialpsykolog – skrev en skrift om ”Tjejernas stress” på Nösnäsgymnasiet i Stenungsund), utan även av betygen, att vara bästa kompis, att se framtiden an och så vidare. Och så fanns stress kring detta: att kunna eller inte kunna resa, festa, förälska sig, vara spontan. Att detta var relaterat till den egna kroppen och utseendet uttryckte även mina respondenter. Dock med mindre besatthet vad gällde just utseendet.

Annie Croona har gjort berömvärd research

Annie Croona har för övrigt gjort ett beundransvärt researcharbete, som också är belagt i noter och referenser.

Ställ gärna författarens längre intervju av Åsa Linderborg (som här framstår som märklig) mot en längre intervju av David Lagerkranz (som själv har en ätstörd dotter). Mycket klarnar och framstår som både invecklat och tragiskt.

Samtidigt: kvinnor, som själva manipulerar sina kroppar, förfasas om deras döttrar gör det.

Annie Croonas enkät om utseendekonsumtion bör, hävdar jag, läsas särskilt noga. Den är begränsad till antalet (500 kvinnor), men resultaten rimmar nästan helt med de siffror som tagits fram i verkligt stora studier. Särskilt intressant är att läsa kvinnornas fritext-svar.

Några av pusselbitarna

En kvinna bör kanske, antar många, enligt konventionen ”peaka” utseendemässigt ungefär i åldern 15-25. Men i dag är dessa unga kvinnor olyckligare än kvinnor i åldrarna 60-70 år. 98 procent(!) av kvinnorna mellan 16-21 upplever i dag negativ stress och självkritik kopplad till rådande skönhetsideal.

Hur har då detta gått till? Personligen och på och mellan bokens rader kan man eventuellt tala om en slags utveckling från 50-talets ungdomskultur och pinup-ideal över en vågrörelse fram till det nya millenniet och den verkliga katastrofen i och med de sociala mediernas etablering? Hur som helst blev smartphones var kvinnas egendom ungefär samtidigt (ja, det tog några år) som dysmorfofobi, BDD, (upplevelsen av fulhet) debuterade i mätbar form.

Snabbt uppstod då även den till främst unga kvinnor riktade och utseenderelaterade reklamen. Och på några få år femfaldigades utbudet av exempelvis kläder och smink – bronzer, highlighter, retinol, balayage, shapewear, fillers, extensions och så vidare. Optinoja som en evig strävan – den tar aldrig slut – efter perfektion – på detaljnivå – föddes.

Skönhetshetsen blev ett projekt och det naturliga intresset förvandlades till besatthet. Indirekta budskap från både nätet och vännerna formulerades sålunda inte bara uppifrån utan även i sidled

Bilder filtrerades på nätet. Förskjutningar uppstod från detta att betrakta till att besitta, från att vara till att ha och äga.

Konsumismen transformerade på ett paradoxalt vis ultraindividualismen till konformism. I sin strävan efter unik skönhet blev med andra ord alla alltmer lika. Men idealens – eller hyperidealens – förändringstakt dominerade. ”Det är ute att ha kinder nu.”

Men skönhet är viktigt, konstaterar författaren, bland annat sett till att det kan leda till vissa – kortsiktiga – fördelar. Man bemöts bättre, har lättare att få jobb, tillskrivs positiva egenskaper, blir attraktiv för potentiella partners. Ändå – den individuella framgången sker på bekostnad av den kollektiva moralen. Valmöjligheterna är högst begränsade och kortlivade, Och vad är ”lycka” i djupare mening – och på sikt och i det större perspektivet?

Och – återigen – skönhetsidealens föränderlighet leder till en ständig jakt efter mer. En stor andel av de som gjort skönhetsingrepp återkommer också för fler. Konsumismen som ideologi kräver att nya behov alltid är på väg. Skapade behov. Det hela tar aldrig slut. I den kapitalstyrda utseendebranschen är kreativiteten således enorm när det gäller att skapa behov hos konsumenter. Men vi klandrar inte denna – utan oss själva. Det som kräver ständig följsamhet och ständig bekräftelse är inte makt, utan beroende. Och beroende människor kräver alltid mer, precis som alkoholister och narkomaner.

Kvinnors bild av vad män vill ha formas, trots allt, till stor del av annat än mäns faktiska handlingar och uttryckta begär. Den formas i ett nät av bilder och upprepningar där samma (föränderliga) kroppstyper gång på gång framställs som attraktiva. Bilderna reproduceras med andra ord hela tiden och idealen internaliseras successivt.

Kvinnor söker sig för övrigt betydligt oftare än män till plattformar med visuellt fokus. Dessutom betonar kvinnorna mycket mer än männen kommunikationer, relationer och identiteter.

Vinnarna och systemet

I några av de avslutande avsnitten om vinnarna (ekonomiskt och könsrelaterat) och systemet (hur allt hänger ihop) är ansatsen från författaren något mer analytisk än dessförinnan. Men här finns också mycket lättillgängligt att ta till sig. Bland annat två topp tre-listor i den grupp som främst sysslar med skönhetsvårdande produkter (listorna baseras på årsomsättning). Globalt hittar vi då L’Oréal, The Estée Lauder Companies och Unilever som tillsammans omsätter 800 miljarder kr/år (det motsvarar hälften av Sveriges statsbudget 2026). I Sverige hittar vi Kicks, Lyko och Caia som omsätter 9 miljarder per år. Och detta är alltså bara sex av många, många fler bolag i branschen. I övervägande grad är det män som besitter toppositionerna.

Många produkter har förresten ingen verkan, eller har testats utan att resultaten presenterats. Dålig metodologi råder. Hemlighetsfullhet råder. Det är skapade behov och ekonomiska intressen och påverkan som styr Nivea, Mantle, The Ordinary, Paula’s choice, Medik8 etcetera. Allas löften är mer eller mindre falska.

Annie Croona sätter likhetstecken mellan den förmenta ”kreativiteten” i kroppsbranschen och ”hyperkapitalismen”. Kosmetikaindustrin enbart i Europa  har för övrigt cirka 30 000 anställda forskare, eller tio gånger så många som forskarna på KI i Stockholm.

På klädsidan, då? Författaren avstår från lyxproducenterna. Men hon uppehåller sig mycket vid H&M, som även globalt är en gigantisk aktör – med släkten Stefan person i spetsen. H&M omsätter globalt mer än 245 miljarder kronor per år.

Slutligen: mediejättarna med annonsörer och företags-frontade influencers. De som äger Meta, Tiktok, Youtube och Snapchat förväntas under 2026 genom sina annonsörer tjäna mer än 5 biljoner svenska kronor. Allt detta rör dock inte mode- och skönhetsprodukter, men dessa är stora, och dominerar på en plattform som Tiktok.

Influencers – från Kylie Jenner till Bianca Ingrosso – tjänar tillsammans hundratals miljarder per år. Identitetsbygget är förstås centralt här. Det handlar om att bygga en relation med följarna och att omvandla denna relation till intäkter. Nordiska kvinnor i åldrarna 18-29 år svarade att det de drömde mest om i livet var att få ett fast jobb, bli influencer, skaffa barn – i nämnd ordning.

Kändisar går allt oftare ut med att de gjort skönhetsingrepp – men denna öppenhet mynnar i själva verket ut i en idé om det ”normala”. Detsamma gäller talet om Ozempic, hudvårdsprodukter, kläder – ja hela livsstilar saluförs på sätt som kan betraktas som lömska.

Politikerna har länge varit försiktiga med allt detta, men har under de allra senaste åren vaknat till lite grann. Framför allt beroende på inte minst unga kvinnors ökande psykiska ohälsa. Men lösningsförslagen är modesta – det handlar mestadels om åldersgränser – och motparten är främst det patriarkala och kapitalistiska systemet som helhet (varav det sistnämnda tycks vara något enbart gott och nödvändigt enligt politikerna i vår nuvarande värld). Viktigare än åldersgränsdragningar vore för övrigt, anser Annie Croona, att reglera möjligheterna att använda algoritmer på ett destruktivt sätt och möjligheterna att evighets-scrolla.

Optinojan är vidare, menar Croona, ett samhällsproblem (som alltså måste bekämpas) och inte bara ett individuellt bekymmer, Vad som dessutom skiljer situationen i dag från den som rådde – säg runt senaste sekelskiftet – är magnituden och skalnivån. Och kroppsbearbetningen framstår, som sagt, som ett projekt som aldrig blir färdigt. Det tar aldrig slut! Och politikerna vill ha röster – och företagen vill ha pengar. Och det är inte minst unga kvinnor som lider och betalar för detta.

Kvinnor i åldrarna 16-39 år lägger i genomsnitt 1 262 kr/år enbart på hudvårdsprodukter, Globalt ökade de kirurgiska och icke-kirurgiska ingreppen med 40 procent åren 2020-2024. Konsumtionen av kläder har exploderat – men till ungefär samma pris som för tio år sedan: orsaken är slav-sömmerskorna i bland annat Asien, som arbetar snabbt och närmast gratis. Mängden textilier – som förorsakar miljöskador – har därför alltså likafullt exploderat den också.

Ett naturligt åldrande betraktas numera alltmer som ett aktivt val, något att jämställa med valet av botox och fillers. Det fria valet är en fråga som sysselsatt filosofin i tusentals år. Valet av kroppsinterventioner är definitivt inte ett ”fritt val”. Det perfekt omstöpta driver valet. Och Optinojan sprids – upprepar jag – inte bara uppifrån och ner – utan även sidledes. Vi ingår i detta manipulerade val. Vi är medskyldiga till att upprätthålla normen. En norm som ytterst har sitt ursprung i kapitalismens vinstbegär.

Under läsningens gång har jag lät mig mycket. Termer, fenomen, magnituder. Namn. Några har nästan fått mig att gråta. Några att nästan skratta.

Många unga och yngre medelålders kvinnor har shopping som intresse, konsumtionen som livsstil, det fejkade utseendet som identitet.

Många unga och yngre medelålders kvinnor går inte längre på stan med kompisar utan sitter ensamma hemma med mobilen och köper shapewearplagg på avbetalning.

Många unga kvinnor trallar på Tiktoktramsan: ”My 5 to 9 before my 9 to 5!” Ramsan beskriver en livsstil och trend där man använder timmarna på morgonen före jobbet till egentid.

Många unga kvinnor förväxlar orden ”kan” och ”bör” (eller rentav måste).

Zoomeffekten – att under videomöten ständigt stirra på sig själv och förtvivla (ett fenomen som såg dagens ljus under pandemin). Detta ökade antalet skönhetsingrepp markant som i sin tur på nytt förstärkte zoomeffekten osv.

Instagram face – det perfekta ansiktet i sin helhet. Men vem är det vi egentligen tittar på när allt naturligt skalats bort?

Denna bok är en av de mer väsentliga som givits ut i år. Ja, den är helt enkelt nödvändig läsning för föräldrar till döttrar i åldrarna 10-25. Men också för alla oss andra vuxna. Den utgör ett kirurgiskt ingrepp i ett av vår samtids största och mest ohyggliga samhällsproblem.

The post Stark bok av Annie Croona om utseendefixering first appeared on Opulens.

HISTORIA. På dagens datum, det vill säga den 7 oktober, grundades DDR. Året var 1949. Nationen existerade sedan i 40 år. Jesper Nordström skriver om hur en socialistisk samhällsordning skulle skapas i Östtyskland.

Tidigare avsnitt av Veckans DDR hittas här.

DDR existerade i 40 år

Det är något med datumen kring Östtyskland som blåser på fördomsglöden och förstärker bilden av DDR som ett närmast parodiskt fyrkantigt land där kartan var viktigare än terrängen. DDR föll i oktober. DDR grundades i oktober. Nationen existerade i 40 år. Få länders kollaps kan också spåras så exakt; en partifunktionär som under presskonferensen tolkar det här med murens öppning och utresetillstånd lite väl fritt; klockan 18.57 i prime time-tv den 7 november 1989.

På dagens datum, det vill säga den 7 oktober, grundades DDR. Året var 1949.

Det var, om man ska vara noga, mindre fråga om en födelse i egentlig mening än om en bekräftelse på en utveckling som redan under flera år hade pågått med betydande kraft i den sovjetiska ockupationszonen, där de politiska, ekonomiska och sociala strukturer som skulle komma att prägla den östtyska staten successivt hade vuxit fram sedan krigsslutet 1945.

Redan under de första efterkrigsåren hade omfattande jord- och industrireformer genomförts. Stora jordegendomar styckades upp, privata förmögenheter konfiskerades och en betydande del av industrin fördes över i offentlig ägo, ofta med hänvisning till behovet av avnazifiering men också, vilket var minst lika viktigt, som ett led i skapandet av en socialistisk samhällsordning.

När DDR till sist utropades hade därför mycket av det som senare skulle uppfattas som den östtyska modellens kärna redan hunnit bli verklighet. Ironin är att just där socialismen faktiskt minst behövdes i Tyskland blev den nu genomförd på ett synnerligen dogmatiskt vis. I Västtyskland exploaterades arbetare borta i Ruhrområdet medan det i östra delarna av Tyskland fanns redan fungerande ekonomiska strukturer utan exploatering.

”Ursäkta men vårt släktföretag består av pappa, min bror och kusin, så vi behöver väl inte socialisera produktionsmedlen?” Men nu var det så att en kader av partifunktionärer, som utgjorde fröet till Stasi, påbörjade en nötande påverkans- för att inte säga trakasserikampanj för förmå små företag att ansluta sig till större företagskonglomerat.

Fabriker konfiskerades

Biltillverkaren Horch i Zwickau, ett av de mer prestigefyllda namnen inom den tyska bilindustrin före kriget, förlorade sina privata ägare när fabrikerna konfiskerades och socialiserades, varefter verksamheten inordnades i den framväxande planekonomin.

Man kan möjligen också ana en viss symbolik i just detta. Horch hade varit ett märke för de välbärgade, för direktörer, högt uppsatta tjänstemän och andra som befann sig nära samhällets toppskikt, och även om expropriationerna framför allt följde den bredare logiken att den tunga industrin skulle tas över av staten, är det svårt att helt bortse från att ett företag som så tydligt representerade den gamla ordningen på sätt och vis också revs ned från sin sockel.

Horch producerade vrålåk med rak åttacylindrig motor. En bil för cigarrbolmande företagspampar. Kontrasten mellan Horchs stora lyxbilar och den socialistiska framtid som DDR ville gestalta är svår att inte lägga märke till. Av dessa omstöpta industrikomplex växte så småningom VEB Sachsenring fram, vilket i sin tur ledde fram till produktionen av Trabant. Kommentar om ironin i detta faktum torde vara överflödig

Den 7 oktober 1949 bör därför kanske inte främst förstås som dagen då ett nytt samhälle skapades ur tomma intet, utan snarare som det ögonblick då de förändringar som redan hade satts i rörelse genom Sovjetunionens militära närvaro, genom expropriationerna, genom socialiseringen av industrin och genom den gradvisa omformningen av det politiska livet, gavs en statlig och konstitutionell form. Att Tyskland därmed i praktiken hade delats i två skilda utvecklingsvägar stod redan ganska klart, men just denna dag blev det också formellt fastslaget.

Och om man nu vill avsluta med en liten historisk lustifikation, vilket man ibland bör tillåta sig, så är det svårt att inte stanna upp inför att Horch samma år som DDR grundades också stod bakom brandbilen Horch H3.

En röd brandbil i dubbel bemärkelse.

I Berlin hade det för en tid handlats med Bavariaporslin märkt ”US Zone”, det vill säga de stadsdelar där nya handelsrestriktioner pålagts. Detta upphörde nu. Berlin blev den märkliga brännpunkt som mest av allt inkarnerade kalla kriget och två supermakters konflikt.

The post Veckans DDR: Nationen grundas 7/10 1949 first appeared on Opulens.