SAKPROSA.”Det är en perspektivrik resa som Göran Greider bjuder in till, jag bara njuter och följer med.” Det skriver Bo Bjelvehammar som läst Göran Greiders bok om invasiva arter

Rotskott från paradiset av Göran Greider.
Bonnier fakta

Göran Greider är som bekant både författare och samhällsdebattör. Han har ett flertal fackböcker och diktsamlingar bakom sig. Senast läste jag ”Stinas bästa vän: En hundägares glädje, sorg och förundran”, som nominerades till Augustpriset 2025. Sedan 1999 är Greider chefredaktör för socialdemokratiska Dala-Demokraten.

Nu är han aktuell med boken: ”Rotskott från paradiset” med undertiteln ”Om undran inför lupiner, syrener och andra invasiva arter, såsom människan själv”.

Med denna essäsamling, visar Greider att han även kan kalla sig trädgårdsodlare, som gräver, planterar och odlar i sin trädgård i Dala-Floda.

Vackra men kontroversiella växter

Han skriver med kärlek om skönheten hos lupiner, syrener och jättebalsaminer, de är inte bara vackra, de är kontroversiella och symboler för artdöd.

De är arter bredvid våra inhemska. De benämns invasiva, de är intränglingar, som om de inte kontrolleras, sprider sig okontrollerbart. Många hävdar att de är främmande arter och en av de viktigaste orsakerna till minskande biologisk mångfald i världen. Andra ser det som att de utgör nyheter och blir den nya normen i naturen.

Själva ordet invasiv har flera laddningar – från expansiv och framgångsrik till främmande och obehörig, det sista ordet myntades av en viss Linné.

Inte sällan följer med ordet invasiv, negativa föreställningar; det räcker att tänka på parkslide och mördarräkor, eller lövplattmask.

Upptäcktsresa med Greider som guide

Göran Greider följer med linnéansk iver och noggrannhet arternas historia och geografi och deras resor över land, hav och kontinenter. Det är en upptäcktsresa, för att söka de invasiva arternas rötter och följa med på långväga resor med människans hjälp. Han anknyter till sina egna odlingar och erfarenheter av flitigt trädgårdsbruk.

Han har svårt för att göra sig av med både lupiner och syrener. Men han är för ansning och en viss begränsning. Hans credo blir tydligt –de ska bekämpas när det är möjligt och rimligt, men att se dem som demoner är varken rätt eller rimligt.

Han följer olika arters resor och beskriver framfart och invasioner i termer av imperialism och kolonialism. Personligen tänker jag på luftlandsättningar och marktruppers invasion, liksom på mormors syrenberså – skulle jag gräva upp mormors syrener och elda upp rötterna. Nej! Skulle jag kalhugga lupinfälten hos Sven Olsson. Ett paradis i rosa och vitt. Nej!

Det är en perspektivrik resa som Göran Greider bjuder in till, jag bara njuter och följer med. Essän är en lämplig form, den ger både frihet och möjlighet till sidospår som det intressanta besöket i Kew Gardens i London.

The post Greider skriver uppslagsrikt om invasiva arter first appeared on Opulens.

LYRIK. Inför helgen presenterar vi dikter av William Karlsson i veckans utgåva av Littestraden.

William Karlsson är 21 år gammal och studerar ekonomi i Lund. Han har alltid haft ett intresse för litteratur och skriver både poesi och prosa, mest för sitt eget nöjes skull, och har inte tidigare försökt få någon text publicerad.

Nu är vi glada över att få presentera några av hans dikter som han själv beskriver så här: ”De är nog, likt all litteratur, självbiografiska. Jag tycker om att skriva poesi för att det är ett sätt att försöka förstå sig själv bättre. Det kan ge både klarhet och tröst att skriva”.

CAROLINA THELIN

Dikter av William Karlsson

Du är så späd, så len och vacker. Jag är grov och ful.

Du viskar skönt och jag skrattar djupt.

Dina fulaste tankar ropar jag högt. Mina ömmaste ord reciterar du vardagligt.

Du är den blåa solstrimmade himlen och jag är skrovliga rötter bland dyig jord.

Det du håller hemligt säger jag utan tanke. Min tystnad är din talarstol.

Men om himlen kan framkalla regn och åska, så kan även de finaste blommor frodas i fuktig jord

bland höga ekar.

*

Jag ber om ursäkt, ville aldrig besvära dig

Det var bara flera år sen jag var kär

Hade glömt att det gick att känna så

Visste ej vad jag skulle göra

För vad skulle jag göra?

Att se dig fyllde mig med lycka

Att se dig glad gjorde mig gladare

Kanske tror du att jag är en sån

Som alla andra

Som bara ville ha dig i sängs

Kyssa, erövra och lämna

Men så var det inte!

Jag ville bara skala en clementin

och varsamt plocka bort

varenda vit sträng

tills bara en len

och fin

orange kula

återstod

Så att du kunde äta den läckraste frukt

Söt och syrlig

utan sträv beska

Inget mer än det

*

Visst känner man sig själv bättre än alla andra? Visst tror man att ingen annan, verkligen, kan se vem man egentligen är?

Alla ens djupaste tankar, avlägsna drömmar och mörkaste begär, hålls fångna inuti sitt eget sinne. Visst känner man väl sig själv bäst, när ingen kan se det man tänker. Ingen kan förstå, bättre än en själv.

Men kan du se dig själv? Kan du se hur din blick flackar när jag talar om avlägsna drömmar, om kärlek? Vet du att du nervöst fingrar på koppen, att du sjunker ihop, när det kommer på tal?

Vet den elake mannen att han är elak, när han så djupt vill vara snäll? Fastän jag tror mig lita, ser alla utom mig min svartsjuka. Trots att du tror dig vara dum, blir folk hänförda av din alldagliga, men ändå så otroliga vishet.

Man är den man är. Men ingen, jag menar verkligen – att ingen människa kan veta vem man egentligen är.

Du ser på mig och jag ser på dig. Det enda vi vet är vad vi kan se

och det får räcka.

*

Molande missnöjdsamhet
Ej skarp sorg
Det svider inte
Men det tyngs ned
Av drömmar
Som jag tvingar mig själv
Att släppa

Väntar
Inte så tålmodigt
På att tyngden av dem
Ska lossas
Från mina axlar

Saken är den
Det går inte
Att ignorera bort
En säck på ryggen

Den kan bara släppas
Genom ett kast
Ett krafttag
Handling kallas det
En svår och jobbig
Handling

Jag är rädd
För att säcken spricker
Kanske att de ser
Och skrattar

Men är det inte
Mycket bättre
Med en sprucken säck
Än en bruten rygg
För att man vägrade
Släppa taget

Vissa saker
Släpper man bara
Metaforiskt
För det kräver
I verkligheten
Kraft

Det krävs mod
För att släppa taget
Om det man måste
För det man älskar

The post Littestraden: Dikter av William Karlsson first appeared on Opulens.

VETENSKAP. I veckans krönika begrundar Lars Thulin den filosofiska frågan om vi någonsin in i minsta detalj kommer att förstå hur hjärnan fungerar.

Den mänskliga hjärnan ‒ ett underverk

Människans hjärna är ett biologiskt och evolutionärt underverk. Förmodligen det mest utvecklade organet på klotet. Därmed också tillvarons största hopp. Men även hot. Hjärnan, som väger upp till 1,5 kilo hos en fullvuxen människa, styr vår kropp, ger oss vår personlighet, bygger våra tankar, handlingar, förhoppningar och drömmar. Skapar svindlande vacker och fulländad konst men även de vidrigaste och mest destruktiva beteenden. Allt beror på blixtsnabba kontakter förmedlade mellan miljarder celler med hjälp av signaler som skickas med elektricitet och/eller kemi. Signaler från ögon, öron känsel, smak, minnen och drömmar.

Den filosofiska frågan är om vi någonsin in i minsta detalj kommer förstå hur hjärnan fungerar och därmed begripa och kunna förutsäga hur vi tänker och agerar. En teori är att vi aldrig kan göra det så länge vi bara har våra egna hjärnor till hjälp. Eftersom det krävs något bättre än hjärnan för att utifrån bedöma och genomskåda den. Tankegången är den samma som att hur stark man än är, så går det inte att lyfta sig själv i håret.

Någon säger kanske att med AI kan vi få den superkraft som är smartare än vår hjärna. Fast å andra sidan är det våra hjärnor som skapat AI och matat den med kunskap vi byggt upp. Därmed hamnar frågan i en intressant, men närmast olöslig loop.

Demensprocess i överljudsfart

Frågan om hjärnans innersta funktioner och hur den skapar vår verklighet, blev för mig plågsamt aktuell då en god vän drabbades av en ytterst ovanlig och vidrig cancertyp som bokstavligen åt upp hans hjärna. På ett par månader gick han från en mycket livfull, intellektuell och intelligent person – vilken som nybliven pensionär hade rådgivande uppdrag in i regering och förvaltning – till ett mentalt vrak. Det var en demensprocess i överljudsfart.

De få gånger jag lyckades fatta vad han sade beskrev han sin totalt förvirrade verklighet. Historier om märkliga trafikolyckor han aldrig varit med om, segrar i stora tennisturneringar han aldrig deltagit i och blodfulla skildringar av sexuella aktiviteter i hans närhet. Och han ljög inte. Därför att en lögn betyder att lögnaren vet att det hen säger inte stämmer med verkligheten. Min vän ljög inte utan berättade om sin verklighet. Psykiatrin kallar fenomenet konfabulation.

Det slog mig då att denna helt förvridna verklighet, som kan liknas vid drömmar, skapades och förmedlades på samma sätt som den som beskriver verkligheten i en frisk hjärna. Men min vän hade en annan verklighet.

Vad är verklighet?

Ur detta kommer en ytterst intressant tanke: exakt vad är det i hjärnan som bestämmer att en uppsättning intryck, alltså elektriska och kemiska signaler, konstateras vara verkliga medan drömmar avfärdas som nonsens? Med andra ord, finns det ett överkommando som känner igen verkligheteten? Den ruggiga följdfrågan blir då, vad är verklighet?

Skillnaden mellan nonsens och verklighet kan de flesta av oss uppleva när vi vaknar efter att ha genomlidit en stark mardröm. Åtminstone jag har då några ögonblick när jag är förvirrad och rådvill. För de känslor av rädsla och förtvivlan som mardrömmar skapat, härjar i min själ. Min mentala kapacitet skriker att jag måste fly, ställa tillrätta, avvärja hot och skydda mig. Efter en kort stund sjunker denna stress undan. En underbar känsla fyller mitt medvetande:

– Herregud så skönt, det var bara en dröm, inget av det där har hänt…

Då har överkommando tagit över, gett mig verkligheten, fått mig att tro på en annan uppsättning signaler än de från drömmen. Detta överkommando hade slagits ut hos min vän. Han kunde inte längre sortera eller värdera intryck. Hans hjärna saknade facit

Jag jämför det med ett mixerbord. Där kan man skapa en ljudbild utifrån olika källor: magnetspår, digitala enheter, sångmikrofoner och instrument. Dessa kan vara ställda på olika styrka och skapar då tillsammans ljudet vi hör. Ofta finns en så kallad override. En källa som när den aktiveras omedelbart stänger av alla andra ljudkällor. Så tänker jag mig att överkommandot i hjärnan fungerar.

Hur styrs överkommandot i hjärnan?

Följdfrågan blir då, hur styrs och laddas detta? Kan vetenskapen knäcka den frågan skulle det innebära himmel och helvete. För då skulle psykisk sjukdom kunna botas. Samtidigt skulle vi fullständigt kunna kontrollera och förutse alla tankar en människa har. Vi skulle klampa in i den absolut högst stående delen av vår hjärna. Och därmed grunden för vår civilisation.

Jag har försökt diskutera detta med medicinskt kunniga vänner. Men mina försök att få förståelse för tankarna och få smarta svar har varit begränsade. Antingen långa förklaringar om de olika loberna i hjärnan. Eller: ja, säg det. Har jag inte riktigt tänkt på…

Måhända har jag nått punkten då jag fåfängt försökt lyfta mig själv, och vetenskapen, i håret.

Hur gick det för min vän? Med ett smörgåsbord av mediciner kunde hans oro och förtvivlan över sin obegripliga värld dämpas samt nedbrytningen av hjärncellerna att minska i hastighet. Sista biten av resan mot döden verkade han hyfsat tillfreds med det som hände i hans plågade hjärna. Men överkommandot gick aldrig att laga. Det hade cancern ätit upp.

The post Kommer vi någonsin att fullt ut förstå hjärnan? first appeared on Opulens.

SKIVNYTT. Plötsligt händer det. Engelska The Corals överraskningsskiva är varmt analog och solvänlig nog att räcka hela sommaren. Polarprisade Angélique Kidjos nya blir dock alltför spretig att vinna Kangas gunst.

Analogt, soligt och härligt lojt

The Coral: ”388” (Run On/Modern Sky, LP/CD/CASS/DL)

Veckans överraskningsskiva är det trettonde studioalbumet från Merseyside-mästarna The Coral. Till att börja med fanns skivan endast i några få exemplar i utvalda brittiska skivbutiker av independentkaraktär. En kort stund, sedan var de puts väck.

Somliga av dessa blev högeligen överraskade, liksom deras kunder. Endast fysiska besök i de olika butikerna gav resultat, för vissa av dessa var så små att de inte är vana vid telefonsamtal och mejl om att posta paket till andra orter, ja kanske till och med utomlands. The Coral har idoga fans.

Soundet på ”388” är varmt analogt, soligt och härligt lojt (anspelar titeln på att den är inspelad på en Tascam 388 tro?), med tydliga blinkningar till gammal soul och Jamaicas rocksteady, reggae och dub. Från soulsidan ligger sånt som Baby Huey eller nutidens Durand Jones & The Indications nära till hands. Men The Coral lägger sig inte till med någon låtsas-patois eller andra attribut som stjälper ekan. Det låter fortfarande ändå lika engelskt. Melodikänskan och harmonierna finns kvar, och såklart dragen av psykedelisk pop.

Albumet påminner faktiskt mer om skådisen Martin Freemans favoriter, landsmännen The Bees, än om en gängse The Coral-skiva. Ett soldåsigt soundtrack till den stundande sommaren.

Ni är förvarnade: 388 är bestens nummer.

Vackert och fint, men spretigt

Angélique Kidjo: ”HOPE!!” (Parlophone/Warner Music, LP/CD/DL)

Polarprisvinnaren tillika Benins stora musikaliska stjärna återvänder med sitt första soloalbum sedan ”Mother Nature” för fem år sedan. Tyvärr är ”HOPE!!” ingen höjdare i min bok. Det är spretigt och ibland väl utslätat. En del spår förefaller flirta allt för mycket med hitlistorna. Annat är mer rotat i Västafrika och funkar bättre.

En lång radda gästartister från disparata musikstilar och av olika åldrar medverkar, och det låter ju inkluderande och fint. Men det blir också ofokuserat till slut när det västafrikanska varvas med inslag av gospel, R&B, soul, funk, jazz, latin, highlife, afrobeat och afropop.

Med det sagt är det fint att höra Chics gitarrist Nile Rodgers och brasilianska stjärnan IZA i den oemotståndligt fartiga låten ”Oraya”. Varför någon bjuder in PJ Morton från Maroon 5 förstår jag dock inte.

Skivan rymmer vidare tre samarbeten med hitproducenten, låtskrivaren och artisten Pharrell Williams. Andra gäster är Quavo (från nedlagda hip-hop-gruppen Migos), Ayra Starr, Davido, Florent Pagny, Diamond Platnumz, The Cavemen, Charlie Wilson, Dadju, Sheila Maurice-Grey och Soweto Gospel Choir.

Angélique Kidjo rundar av hela ”HOPE!!” med en filharmoniskt finklädd version av sitt paradnummer ”Malaïka” från 1990-talet, den här gången tillägnad hennes mor. Hela skivan är präglad av förlusten av henne, och ett sorgearbete som slutligen utmynnar i förtröstan om nytt hopp.

Vackert och fint är det, men vi får hoppas att Angélique Kidjo återfinner sitt musikaliska fokus till nästa album. I augusti fyller hon 65 år, och förhoppningsvis lurar inte pensioneringen runt hörnet. För inte nöjer Kidjo sig väl med att hemmet är prytt med fem Grammystatyetter och ett Polarpris?

The post Kangas klanger: Soldåsigt soundtrack till sommaren first appeared on Opulens.

UTSTÄLLNING. ”Prins Eugens vision om en plats för ett allkonstverk förverkligas fullt ut med denna unika utställning.” Det skriver Anne Edelstam om ”Det blommande – Konst & botanik” på Waldemarsudde.

Konst och blommor ‒ prins Eugens passioner

Det blommande – Konst & botanik
Prins Eugens Waldemarsudde, Stockholm
Utställningen pågår t o m den 13 september 2026

På Prins Eugens Waldemarsudde pågår en för årstiden passande utställning: Det blommande – konst & botanik.

Prins Eugen hade två stora passioner: konst och blommor. De två förenas nu inte enbart i hans trädgård och salonger, utan även i museets galleri.

Utställningen speglar blommornas estetik, symbolik och roll i konst- och kulturhistorien från 1500-talet tills i dag. Det är en fröjd att beskåda dessa verk. Prins Eugens vision om en plats för ett allkonstverk förverkligas fullt ut med denna unika utställning.

Redan i parken, på väg upp mot palatset, möts besökaren av gigantiska blomsterinstallationer, i diverse material, utformade av floristelever från Sankt Eriks gymnasium i Stockholm.

Ytterligare cirka tvåhundra verk fyller sedan galleriet. Det är allt från målningar, skulpturer, hantverk i glas, porslin, samt broderier, till illustrerade böcker, fotografier och installationer. Det sista rummet inbegriper till och med några luktstationer.

Uppdelad i olika teman

Utställningen är uppdelad i teman. I det första rummet sätts landskapsarkitektur i fokus. En trädgård blir till. Prinsen inspirerades av olika trädgårdar och trädgårdsexperter i ett tidigt skede som ung vuxen. Framför allt under tiden på Tyresö, innan han hade köpt Waldemarsudde.

Det ligger nära till hands att tänka på den franske impressionisten Monets kända trädgård i Giverny när jag beskådar prins Eugens landskapsmålningar. De verkar ha delat intresset för det skiftande ljuset och stämningarna i naturen.

Båda konstnärerna var aktiva i slutet av 1800- och början av 1900-talet. Prins Eugen studerade konst i Paris 1889, då impressionismen var inflytelserik.

Historien bakom uppkomsten till egendomen på Waldemarsudde, inspirationen från olika länder till instiftandet av parken och trädgårdsanläggningarna finns att betrakta i en av salongerna i form av en miniutställning.

I nästa avsats i galleriet, där det även visas en video, slås jag av vad jag först trodde var antika verk med pärlblommor prunkande i stora krukor, men de visade sig alltså vara samtida. Georg Ragnar Levi har skapat dessa blomsterinstallationer av gammaldags minnesblommor, tillverkade av glaspärlor uppträdda på metalltråd. De representerar såväl förlust som evighet. Historiskt användes de nämligen som gravprydnader och minnesföremål. Vi använder ju oss för övrigt fortfarande av blommor vid såväl begravningar som bröllop.

Livsbejakelse och förgänglighet

Det stora rummet i mitten erbjuder en palett av verk på teman som livsbejakelse och förgänglighet från bland annat 1600-talets stilleben till samtida konst med tre enorma fotografier av Nathalia Edenmont. Vanitas-tanken ges uttryck via hennes vackra kvinnor klädda i blommor i dialog med en fantastisk blomsterskulptur i carraramarmor. Dessa skapelser påminner om vår livskrets från födsel till mognad, fruktbarhet och död. Fabergés smörblomma är också värd att nämna. Den står för sig i en vas av bergkristall skimrande likt vatten.

Korridoren som leder till det bakre rummet har temat: dygder. Alstren kretsar här kring symboler för kyskhet, blyghet, gudfruktighet kärlek och erotik. Blommor har i konsthistorien tillmätts olika innebörder beroende på motiv, sammanhang och verkets funktioner. Trädgården har mer allmänt liknats vid det himmelska paradiset. Under den så kallade hippie-eran myntades slagordet ”flower power” som uttryck för anti-militarism och kärleksideologi. Även inom den parlamentariska politiken används som bekant blommor som symboler.

Fotokonst och glasinstallation

Till sist vill jag nämna Lena Granefelts enastående fotografier från två skilda herbarier samt Lilla Tabassos vackra glasinstallation. Båda har inspirerats av antikvariska växt- och trädgårdsböcker för att återskapa och avbilda växter men utifrån olika ingångar.

De gamla arken får nytt liv genom Lena Granefelts fotografier där färger, handskrivna texter, papprets mönster och vattenstämplar samt växternas ådringar bildar närmast tredimensionella verk.

Lilla Tabassos glasblomster, med färgade Muranoglas hon har blåst, är placerade för att forma en mini-trädgårdsinstallation med gångar, rabatter och småsten i glas. Hon har till och med tillverkat insekter jag upptäckte bland bladen och på blommorna. Imponerande!

Det finns så mycket mer att beskriva i denna fulländade utställning än vad jag kunnat gå in på här, men det finns gott om tid att utforska den. Jag kan garantera att ingen kommer att bli besviken.

The post Konst och botanik i skön förening first appeared on Opulens.

KONSTMUSIK. Kammarorkestern Musica Vitaes projekt ”Framtidens tonsättare” fyller 30 år. Här följer Tore Sjöqvists rapport från Växjö om kompositionsprojektet.

”Framtidens tonsättare” 2026

I år fyller Musica Vitaes fantastiska kompositionsprojekt ”Framtidens tonsättare” 30 år. Sedan 1996 har orkestern varje år bjudit in tonsättare från musikhögskolorna i Malmö, Stockholm och Göteborg att skriva direkt för orkesterns stråkar.

Projektets form är förhållandevis fast medan musiken är ständigt ny. Förutom det första året har projektet letts av dirigenten Michael Bartosch som tillsammans med Musica Vitae under åren har fått omkring 180 nyskrivna verk att lyfta från tonsättarnas partitur och förvandlats till klingande musik.

Så också i år då Freya Wolf, Oskar Björkman, Emma Ebmeyer, Jakob Malmfors, Axel Lönner och Milosz Krawczyk gästar Musica Vitae och Växjö för att under en intensiv veckas repetitionsarbete försöka få musiken att klinga så nära deras intentioner som möjligt.

Glädjande nog har intresset för projektet vuxit under senare år och när Musica Vitae på fredagkvällen tar plats på hemmascenen på Nygatan 6 för att berätta om årets tonsättningar möts de av en fullsatt salong och mängder av nyfikna öron.

Att följa repetitionerna

Att följa veckans repetitioner är att få vara med på en resa där de sex musikstyckena efterhand stiger fram och blir allt tydligare i sin form. Och samtidigt som orkestern och dirigenten arbetar med att ge musiken liv delar de med sig av sina kunskaper kring vad som krävs av ett partitur för att det ska berätta för orkester och dirigent vad tonsättaren vill och veckan ger också utrymme för kommentarer om vad som är möjligt att göra på orkesterns instrument och hur olika noteringar kan göra läsningen svårare eller lättare för musikerna.

Avbrotten blir inledningsvis många då detaljer eller karaktärer ska redas ut. Och när arbetet tillsammans med orkestern är över avslutas varje dag i en genomgång där Michael Bartosch och tonsättarna ägnar ytterligare en timme åt att reda ut oklarheter av olika slag.

En palett av uttryck

För den som får möjlighet att följa repetitionerna framstår de sex korta verken efterhand också som en illustration av vilken enorm palett av uttryck som gömmer sig i stråkorkesterns 14 instrument. Visst ges det plats för stråkorkesterns traditionella, sammanhållna, klang men den dominerar knappast. I stället ges det gott om utrymme för sträva ackord och svävande, kanske frågande, klanger där flageoletter och glissandon, knäppningar och studsande stråkar fyller verken med mängder av detaljer, ibland liksom gömda i en större kropp.

Till en början liknar arbetet kanske hur en träsnidare eller skulptör som utifrån träbiten eller stenblocket börjar sitt arbete med att söka efter den träslev eller skulptur de är övertygade om bor därinne. Några tydliga regler för hur den nyskrivna musiken ska framföras finns knappast och den första dagens repetitioner handlar mycket om att hitta former och strukturer.

Men redan under den andra repetitionsdagen tar sig arbetet andra former. Man kan känna en slags befrielse hos tonsättarna när styckena får alltmer tydliga strukturer, och i strukturerna kan också de många detaljerna stiga fram. Kanske kan repetitionerna då i stället liknas vid en skicklig kocks arbete med ett långkok som efterhand låter smakerna smälta samman och bli alltmer komplexa samtidigt som varje ingrediens ska få utrymme att ge sitt bidrag till helheten.

När konserten närmar sig handlar det om den sista finputsningen som ska få musiken att lämna noter och tekniska svårigheter bakom sig för att förvandlas till de upplevelser vi lyssnare kan ta till oss.

Årets  kompositioner i”Framtidens tonsättare”

Med något undantag domineras årets kompositioner av långsamma rörelser. Ofta med ett slags kluster eller ljudmattor där klangkroppar stilla söker sig fram och mycket av det som sker och ger liv åt musiken händer inom kroppen. Som en uppmaning till oss lyssnare att inte bara lyssna till de stora gesterna utan också ta till oss av det som inte är påträngande eller högljutt.

Tydligast i sitt användande av det diskreta är Emma Ebmeyer som i sitt verk ”fokus” tar med lyssnaren på en resa från tystnaden, eller det inte hörbara, via nästan tystnad till något som definitivt inte är tystnad.

Kanske skulle det kunna liknas vid rörelser i en dimma som inledningsvis gör omgivningen osynlig men där den allteftersom man närmar sig stilla och lite diffust träder fram efterhand.

Här inleds resan i tystnad och så med en nästan ohörbar cello. Långsamt och liksom tveksamt växer stycket i ett mycket långsamt crescendo där allt fler instrument tar plats. Efterhand som repetitionerna går framåt hittar stycket alltmer struktur, en struktur som låter mängder av små detaljer stiga fram, ibland som små vackra teman i en mer kaotisk omgivning.

I mitt huvud skapas en musikalisk kropp som sakta rör sig – på något vis svävande genom skimrande vatten. Kanske som en manet i ett vatten där solljuset bryter igenom och skapar ett skimmer av svävande toner och ögonblick av stor skönhet. Kroppen av tonkluster och klangmattor rör sig långsamt men minst lika viktigt är allt det som händer inom kroppen. Och som styckets titel säger krävs det ett totalt fokus för att i någon mån kunna följa med i allt som nästan är dolt. Än större är det fokus som krävs av orkesterns musiker för att styckets alla detaljer ska smälta ihop till en sammansatt helhet.

Verkens titlar är viktiga

Årets sex nyskrivna verk handlar förvisso inte om programmusik. Ändå blir titlarna betydelsefulla. Som en ingång till musiken hjälper de lyssnaren att hitta en egen väg till musiken. Ger ledtrådar och associationer som styr lyssnandet.

Så blir det lätt att placera också Jakob Malmfors verk ”Mellan två andetag” i en omgivning av vatten. Verket har inspirerats av upplevelser under fridykning – ”I fridykning kommer det en punkt under ens färd neråt där kroppen förlorar sin naturliga flytförmåga. ….” skriver kompositören bland annat i sin presentation.

Verket inleds distinkt och med kraft men sjunker sedan snabbt tillbaka. I volym om än inte i intensitet. Som flera av verken är grundtempot långsamt. Fyllt av intrikata rytmiska figurer som ofta placeras som skimrande bubblor i i pizzicaton och studsande stråkar. Stämningen är svävande med en andning som stiger och sjunker medan den vandrar mellan instrumentgrupperna.

För en stund tycks verket närmast stillastående med eftertänksamt vackra klanger, vilande i sig självt som om fokus vänds mot ett inre eller blickande upp mot ytan och ljuset.

Kanske hjälper titeln till också när en sjunkande rörelse strax efteråt skapar en känsla där stilla skönhet blandas med en lurande känsla av hot. Sällsamma klanger skapas när musikernas röster blandas med instrumenten och formar stilla nedåtgående virvlar.

Axel Lönners verk ”Och det är som jag sågs en gavel stå vit” har hämtat sin titel från Frödings dikt ”Strövtåg i hembygden”. Det är en tillbakablickande dikt där goda minnen blandas med sorgen över det som försvunnit. Något tillbakablickande hittar man knappast i Lönners musik men visst bjuder stycket på både skönhet och vemod.

Svävande klangmattor

Verket inleds av en ensam, svävande violin. Långsamt och sökande tillkommer fler instrument. Som ett stilla och oerhört lågmält samtal. Eller är det kanske en återklang från en tid då de tomma markerna var fyllda av liv.

Allt växer mycket lugnt och stilla till svävande klangmattor. Inledningsvis helt utan resonans. I sin yttre form är inledningen utmanande repetitiv. Så löser stämmorna upp sig och i ett mycket långsamt crescendo stiger instrumentens resonans lynnigt och långsamt fram. Bryts igenom av virvlande rörelser och utrop eller signaler från enskilda instrument. Lyssnar man noga hittar man små melodier gömda inne i klustret. Så växer en stor, kraftfull och lite orolig intensitet fram men går över i stilla flageoletter innan en mollstämd melodi stiger fram som minnet av ljusare tider.

Oskar Björkmans ”Vallåt från Mockfjärd” bär årets tydligaste tema. Hans verk bygger på en uppteckning av just en vallåt från Mockfjärd och den vackra melodin följer oss genom verket. Ofta helt nära, ibland mer dolt eller på avstånd.

Det är inte svårt att låta musiken ta mig med till fäbodlivet där djuren dagtid vandrar fritt på bete. Att guidad av tonsättaren göra sällskap med djuren genom glesa skogar där solen skimrar genom lövverket medan den lockande melodin berättar att mjölkningen väntar på fäboden.

Inledningen presenterar verkets klangvärld och låter oss ana huvudtemat. Melodin stiger in med violans varma ton och kontrabasen skapar stämning med en bordunton medan fiolernas studsande stråkar skapar ett skimmer över upplevelsen. Melodin finns hela tiden där men det rycker och drar, varieras och temat ger sig då och då ut på små utflykter. Någonstans mitt i verket får vi ett exempel på hur en inledningsvis dold bild kan stiga fram när de intrikata pusselbitarna kommer på rätt plats. Den här gången i form av en skir melodi som skapas i ett intrikat samspel av violinerna och tar plats parallellt med styckets huvudtema.

Stillhet och rörelse

Freya Wolfs ”perspectives” handlar om stillhet och rörelse och tar sin utgångspunkt i en vindkraftspark i Öresund. Vid resan över Öresundsbron vandrar kraftverken in i och ut ur gemensamma linjer. Skapar ordning och oordning. Samtidigt rör sig rotorbladen i olika hastigheter. Tillsammans blir de en illustration av att vad man ser beror på varifrån man tittar – vilket perspektiv man har.

Det är naturligtvis relevant för Freya Wolfs verk men blir också en påminnelse om att våra upplevelser ofta är personliga och att vad vi upplever under en konsert beror på vad vi har med oss in i situationen. Också det en form av perspektiv.

Verket är uppbrutet, ständigt växlande mellan sammanhållet och kaos, mellan dramatik och vila. De olika temperamenten, eller karaktärerna, kan också samexistera och ta plats i olika delar av orkestern. Även här är inledningen sökande.

Var stämma för sig tycks stabil men tillsammans skapar violinerna en klang som svävar fritt innan de förankras av cello och kontrabas. Stämning skapas i klusterlika klanger som låter skilda instrument stiga fram med, som det tycks, en egen agenda. Överhuvud handlar det mer om klanger än om melodi och om instrumentröster som rör sig oberoende av varandra samtidigt som de tillsammans skapar en spännande, lite svårfångad helhet.

Många av årets kompositioner präglas av ett slags återhållet sökande med svavlande och skirande skira klanger, berättelser som ibland handlar om stilla undran eller förundran och lika ofta handlar om frågor som om påståenden.

Årets konsert avslutas

När årets konsert avslutas med Milosz Krawczyks ”Rapsodia” är temperamentet ett helt annat. Med inspiration i östeuropeisk folkmusik har Krawczyk skapat ett löst sammanfogat verk som med enorm kraft och energi genast greppar tag i lyssnaren.

Här används orkesterns hela klang och med intensiva melodier och drivande rytmer skapas en helhet som samlar orkestern kring ett mål. Så byter verket attityd och går in i ett meditativt stilla tillsänd. En närmast klosterlik känsla där orkesterns instrument får sällskap av mumlande, andlös sång. Allt byggt på en diskret bordunton i kontrabasen.

För åhörarna blir det en kväll av möten. Med dirigent och musiker, melodier och klanger. Men framför allt med de sex tonsättarna vars verk tillsammans skapar en väv av spännande upplevelser. Vackra och utmanande, vilsamma och oroande.

Musica Vitaes stora betydelse

Genom åren har snart 200 tonsättare skrivit för Musica Vitae som ständigt förmått att tillsammans med Michael Bartosch skapa spännande musik av de partitur de mött. Många av tonsättarna är verksamma och flera av dem är flitigt spelade både nationellt och internationellt. Vad som ska hända med årets tonsättare är det väl ingen som vet. Men jag vill gärna höra mer. Av spännande tilltal och personliga röster.

Musica Vitae har under årens lopp gjort fantastiska insatser för att lyfta fram den nutida musiken. Inte minst genom projektet ”Framtidens tonsättare”. Trots det kvarstår problemet att man så sällan får höra samtida musik mer än en gång. Går miste om repetitionens möjlighet till fördjupning eller igenkännandets glädje.

Alla årets verk skulle må väl av en andra och tredje lyssning. Men för att det ska ske måste den nutida musiken få en så stark position att betydligt fler nutida verk får en chans att ta plats på den ordinarie repertoaren. Som njutning och utmaning och en möjlighet att närma sig det hittills okända.

The post ”Framtidens tonsättare” – fyller 30 år first appeared on Opulens.

KRIMI: Deckarhyllan med Bengt Eriksson ägnas den här gången åt Markus Grönholms polisroman som också är en mansroman. Därtill bjuds det på utförliga spänningstips.

Deckarhyllan med Bengt Eriksson – Män, män, män!

Jag hoppas och tror att det blir fler deckare och polisromaner av Markus Grönholm och att de kan bli ännu bättre än den lovande och redan starka debuten. Så skrev jag om debutdeckaren ”Lelo” och detta besannar Grönholm med sin andra polisroman, ”Vad män gör” (bägge Modernista), som är ännu – ja, mycket – bättre.

Också en mansroman, liksom den föregående. Men hemskare, mer brutal, rätt in i själen – om det är ordet, för har de några hjärtan och själar? – på de män som gör vad män gör. De är vidriga, kort sagt, inte minst eller främst mot kvinnor, och de håller varandra om ryggen.

Det har blivit alltmer vanligt att deckare som skrivs av män och har en man som huvudperson blir mansromaner, i betydelsen att de porträtterar, problematiserar och ältar den så kallade mansrollen. Polisromanen ”Vad män gör” är mer än så: en mansroman i plural.

Från polisen, kriminalinspektör Victor Mauer, förstås en ensamvarg eller enstöring som är sin egen man och kriminalpolis med mörka tankar och funderingar (särskilt om sin syster) till Anders Hansson, 51 år och arbetslös lastbilschaufför, som i inledningen av romanen hittas död vid en nedbrunnen sommarstuga ute i ingenstans.

Ur Hanssons belastningsregister: ringa narkotikabrott och misshandel, en dom för sexköp, nu ska snart också vapensmuggling skrivas dit. Men varifrån kommer dessa insmugglade Zastava M70 – från Rumänien? Samt hans vän- och bekantskapskrets av män, på åkeriet där Hansson arbetade och från barndomen och uppväxten.

Kvinnan som han varit ihop med och som polisen Mauer känner sen förut. Kvinnorna som Hansson väl också smugglade in? Människohandel eller? Kvinnor som utnyttjats, utsatts för sånt män gör. Polisutredningen går i stort sett ut på att kriminalinspektör Mauer med kollega reser runt och pratar med män som kvinnor.

Det är obehagligt, så obehagligt att denne deckarläsande man vill protestera och utropa: Inte alla män!

”Vad män gör” utspelar sig i Uppland, liksom Grönholms förra polisroman, i och kring Uppsala, Enköping, Märsta Järlåsa, Tärnsjö och Gräsö. I tjänsten ska kriminalinspektör Victor Mauer även resa till Rumänien. Närvaron i Uppland – främst kring Enköping – placeras exakt och precist genom nämnande av traktens kombinerade rugby- och fotbollsplaner.

Smart tänkt och gjort. Markus Grönholm skriver genomgående lokalt på plats, realistiskt och trovärdigt, vilket får det otäcka att bli än mer otäckt. Fiktion övergår i verklighet. Han skriver hårt och tufft, väjer inte för det hemska. Det skildras så hemskt som det var och är.

Den här gången skriver inte Grönholm – då tänker jag stilistiskt, på ordval och formuleringar, antalet punkter och meningars längd – riktigt som förra gången. Då skrev han mer snirkligt och snårigt, snörde in sig i formuleringarna. Det var bra skrivet då också eller ett bra välskrivningsförsök.

Gourmetdeckare kan jag ibland kalla sådana här kriminal- och andra spänningsromaner som innehåller så mycket mer än en kriminalgåta som ska skildras och lösas. Deckare som blir romaner om samhället och porträtt av människor, skildringar av deras – våra – liv och som författas med ett både välformulerat och personligt språk.

Men när det gäller Markus Grönholm kan jag inte använda den benämningen, den där genreplaceringen, hur gärna jag än vill och hur mycket det än passar. Särskilt den nya polisromanen ”Vad män gör” är en alltför otäck, ja, hemsk skildring av dessa män som gör vad människor aldrig bör göra.

I den nya romanen har Grönholm arbetat vidare med språket: huggit av och skurit ner, kortat meningarna. Nu snor och snör han inte in sig lika mycket. Fast det betyder inte att det går snabbare att läsa. Berättandet drivs inte på utan Grönholm tar det lugnt. Han stannar upp och ältar, kan man nog säga.

Grönholms meningar må vara korta men de är desto fler. Man måste, ja, tvingas läsa många meningar innan berättelsen fortsätter. Slow crime. Action i ultrarapid. Han nöter in. Läsaren kan inte komma undan; vad männen gör, vad boken skildrar, vad författaren vill ha sagt.

Kalla det budskap. Förra gången kunde jag inte låta bli att jämföra Markus Grönholm som debutant med Åke Edwardson som debutant. Bägge vill/ville så mycket att det kan/kunde bli överarbetat. Så att språket ibland snubblar på sin stora vilja.

Lite så kan jag känna några meningar, något stycke här och var också den här gången. Men Grönholm lyckas bättre – än bättre – här och nu. Han tar allt mer och större kommando över sitt författarspråk. ”Vad män gör” är ett stort steg framåt från debuten ”Lelo”, som redan den alltså var riktigt bra. Hans nya är ännu bättre.

Markus Grönholm har inlett ett högst intressant och just spännande spänningsförfattarskap. Inga jämförelser egentligen (eller så får du läsa och se eventuella likheter själv) men du minns väl hur det gick för Åke Edwardson efter hans inledande deckare? Snabbt uppåt. Det tror jag att det kan göra också för Grönholm.

Fyra spänningstips

Familjesvärta i skärgården

Filip Landell hade tidigare skrivit ett par fantasyromaner när han spänningsdebuterade med ”Frusen gryning” – en av fjolårets bästa och mest thrillerintensiva svenska thrillers. ”Splittrad skymning” (båda Harper Collins) är hans andra spänningsroman.

Det verkar vara nåt som drar och suger med vatten och skärgård för Landell, också denna nya thriller utspelar sig nämligen i Stockholms skärgård. Inte sommartid med sol och skärgårdsidyll utan ruskväder och storm. Tydligen ingår både denna och hans förra spänningsroman i serien ”Död i skärgården”, det anges inte på bokomslaget men däremot på författarens hemsida.

Enligt hemsidan är Filip Landell dessutom trädgårdsmästare. Vad jag inte heller visste är att han har vita fingrar, det vill säga mjöl på fingrarna. Han bakar själv sitt bröd och har deltagit i tv-programmet Hela Sverige bakar.

Författaren Landell hämtar uppenbarligen en hel del ur sig själv när han författar. Vanja, huvudpersonen i ”Splittrad skymning”, är konditor på bageriet Skärgårdskringlan samt amatördetektiv. Om hon bör och ska tituleras så när det fall Vanja efterforskar rör hennes egen dotter Emily, som hittas död, drunknad i forsen vid Malmbo herrgård.

Eller… dränkt.

Ja, det här är ju en spänningsroman, en thriller och deckare så du förstår nog. Och jag kunde egentligen skriva ut det i klartext, för vad som hänt framgår direkt i den prolog som lägger grunden för berättelsen. Också herrgårdens trädgårdsmästare förekommer i ”Splittrad skymning” (liksom en trädgårdsmästare förekom i ”Frusen gryning”.

Var ligger herrgården? Var utspelar sig handlingen? I Gustavsberg och Nacka, nånstans. Och skärgården, i huset på Lövskär.

Filip Landell väver och tvinnar, än en gång, trådar av spänning och sammanhang. Han är suverän på att väva: lite i taget, omlott och förlängt, så att en ny tråd visar sig hänga ihop med de tidigare. Resultatet blir domestic noir – översättningen familjesvärta passar ordagrant – där få personer visar sig vara dem man tror de är.

Mödrar och barn. Och karlar. Sorg, smärta och skuld. Olycka och eventuellt lycka. Kärleken, som tog slut. Människorna, vars inre är som skärgården.

Han fångar dessutom upp några små trådar från den förra thrillern och knyter ihop med den nya. Inte mångt och mycket, blott så det märks, om man läst hans spänningsdebut. Men måste man ha läst den, först? Nej, nog mest nåt han roar sig själv med, tror jag, och mig.

Liksom bakverken, kaffe och bulle, som dricks och äts för att påpeka, tror jag också, att det här är ingen mysdeckare, ingen Miss Marple. Det här är en thriller.

Tröstlöst i Varberg

”Förtjänst och skicklighet” hette första titeln i kriminalserien ”Varbergsfallen” och uppföljaren fick heta ”Allmänfarlig ödeläggelse”. Nu har Monica Nebelius Lüning kommit med trean i serien, ”Synnerliga skäl” (alla Romanus & Selling), och verkligen tredje gången gillt.

Också de föregående deckarna var/är bra. Men dem läste jag mest som Varbergsdeckare, för miljöernas skull. Hur rätta och riktiga var de fiktiva miljöerna, hur verkliga i fiktionen? Svar: mycket, nära nog exakta.

Nya, tredje romanen ”Synnerliga skäl” är mer innehållsrikt och helgjuten som roman – en deckare med mera. Säg, en kriminalroman i betydelsen en roman om kriminalitet. Djupare, än mer allmängiltig. Och med den före detta domaren Monica Nebelius Lünings mest kraftfulla juridiska och kriminella budskap hittills.

Nu, när miljöerna är satta och bestämda, och huvudpersonerna – domaren Ingrid och polisen Gabriella – utvecklats från skisser till porträtt, kan författaren ägna sig mer åt det kriminella berättandet och även det verkliga redovisandet: kriminalitetens orsaker och verkan.

Nebelius Lüning berättar ömsint men ”Synnerliga skäl” blir ändå en tröstlös bok. Det går kort sagt åt helvete för de flesta unga människor som skildras. Den ende som nu faktiskt verkar ha hamnat på rätt köl igen är Gabriellas son, Dante, som snart ska ta studenten.

Värre går det för de ungdomar som kommer ur värre miljöer, fattigare och mer kriminella. Nästan som att den förre domaren skildrar de unga brottslingarna som att detta är deras öde, om inget görs i grunden, i deras liv, i deras uppväxt, för deras livsförhållanden, så går och slutar det så här. Det bara gör det.

Det skrivs väl aldrig rätt ut men ”Synnerliga skäl” är ett starkt inlägg mot hårdare straff och särskilt mot fängelsestraff för allt yngre barn. Mellan raderna ropas det nära nog desperat att något måste göras i förebyggande syfte, för att förändra deras liv, stoppa och hindra vad som sker innan unga människor blir kriminella.

En ung man knivmördas. Vem gjorde det? En annan ung man erkänner. Men är han verkligen den skyldige? Monica Nebelius Lüning har fått med så mycket. Här finns också högst trovärdiga skildringar av polisarbetet med förhör i Varbergs polishus samt rättegångar och arbetsmiljön i Varbergs tingsrätt.

Inte minst: i denna lilla stad, som Varberg är för mig, i mitt minne, finns alltså allt detta… ja, allt detta skit. Dessa fattiga, futtiga livsvillkor som barn växer upp i. Dessa kriminella, nästan maffiaaktiga miljöer där barnens framtid är som förutbestämd.

I lilla Varberg… Ja, det är tröstlöst.

Stämningsfullt i Bretagne

Deckare och annan krimi är inte en genre utan ett gigantiskt kriminallitterärt träd med oräkneliga grenar, kvistar och ständigt nya skott. Hur många deckare man än har läst finns alltid ännu en ”okänd” författare vars deckare man aldrig läst eller ens hört talas om.

Så var det för mig med deckarförfattaren Jean-Luc Bannalec. Att jag borde ha känt till honom är en annan sak, för när jag började googla skulle jag upptäcka att Bannalec skrivit en serie deckare som är utgivna på tyska och väl också franska och engelska.

Tyska? Ja, namnet – en pseudonym – må vara franskt och hans polisromaner om och med kommissarie Georges Dupin (detta efternamn, nog ska det få en att tänka på Edgar Allan Poes detektiv?) må utspela sig i Finistère (tänk nu på Bodil Malmsten) med omnejd i Bretagne, Frankrike. Men författaren heter egentligen Jörg Bong och är tysk.

”Bretonska förhållanden” (Perenn; övers: Per Nilsson), som just och först nu kommit på svenska, inleder serien med kommissarie Dupin. Förresten Finistère, ska man = jag vara noga utgår kommissariens liv och polisarbete (efter att han blivit omplacerad från Paris till Bretagne och åtminstone i seriens första titel) snarare från den så kallade ”Blå staden”, Concarneau, där Dupin varje morgon dricker sin ”petit café” – eller egentligen: ”En kaffe till. Och en croissant” – på hotell Amiral och från och i Port Aven, där ett mord har begåtts och vilket en av hans inspektörer ringer och meddelar – och stör kommissarien! – mitt i frukosten.

Port Aven är en idyllisk liten stad, dit Paul Gauguin (1848–1903) kom mot slutet av 1800-talet och bildade en konstnärskoloni. Det sägs till och med att ”Port-Avenskolan” lade grunden för Gauguins fortsatta måleri. I dag har Port Aven blivit en turiststad och turistsäsongen närmar sig.

Då passar det extra illa att den 91-årige ägaren till hotell Riwal hittas mördad, troligen med en kniv.

Kommissarie Dupin – med sin sekreterare Nolwenn – är en systematisk kriminalpolis av den gamla skolan och ”Bretonska förhållanden” är likaså en polisroman av den gamla skolan. Både i egen rätt och som en hyllning till äldre kriminalromaner. (Lätt att associera till exempelvis Maigret och Simenon.)

Alltså inte action utan lugnt, metodiskt och stämningsfullt. Nöjsam deckarläsning, om man bör säga så om deckare och ens fiktiva mord. Jag hoppas tillräckligt många läsare blir intresserade av den här första polisromanen med kommissarie Dupin, så att det lilla förlaget Perenn kan ge ut fler titlar i serien.

Det inte bara går utan rekommenderas att använda en kartbok eller Google Maps, det gör miljöerna och läsningen extra intressanta.

Ungdomar i förorten

Mats Berggren kan inte lämna Orten och Orten lämnar inte honom. Denna fiktivt verkliga, verkligt fiktiva förort till Stockholm som författaren döpt till Alsta och där majoriteten av befolkningen är flyktingar och andra invandrare från halva jorden, föräldrar och – i Berggrens  ungdomsromaner – främst deras barn.

Alltså ungdomsromaner. Spännande ungdomsromaner: ungspänning, ungthrillers och unggangsterromaner. Men – vilket bör påpekas – som all bra ungdomslitteratur kan Mats Berggrens ungdomsböcker också läsas av vuxna. Ja, de förtjänar både yngre och äldre läsare.

Efter den sju titlar långa Alstaserien återkommer Berggren i ”Inga ögon möter mina” (Opal) ännu en gång till samma förort. Det är några år senare. Den förra generationen invandrarungdomar har bytts mot en ny generation. Robin, som är kurd, är jag-berättare. Eller, låt säga, jag-noterare.

Robin iakttar vad som händer, sig själv såväl som andra elever på Alstaskolan. Det noteras i kapitel som ofta inte är längre än just noteringar, ibland tidningsnotiskorta nedslag om nu och då, här och där: i Alftaskolan och på fritidsgården, hemma hos Robin, mamman som talar evighetslänge i telefon med alla släktingar och han som sitter vid dator och gejmar med hela Europa.

Robin hade förut ett par kompisar, Hadi och Fatih, men efter sommarlovet var de förändrade. Robin är mer intresserad av skolan; de hänger med gänget från centrum. Äldst i gänget är Bilal, fast han är mer osynlig, som styr försäljningen. Adnan, som är ihop med Fedra, syrian och lillasyster till Daniel (han förekom tidigare i serien) hör väl också till gänget.

Robin är kär i Fedra men Fedra är inte kär i Robin. Varför blir tjejer alltid intresserade av såna där killar, typ Adnan, men inte såna som han, Robin? Han ska också bli lite kär i Selma, en annan tjej i skolan.

De är personerna, så läggs grunden för denna kollageaktiga berättelse om en Stockholmsförort, som kunde vara en invandrarförort också till andra svenska städer: ung kärlek som spritter och brister, narkotika, våld och rasism.  Och alla dessa ungdomar med alla dessa olika bakgrunder.

Plötsligt kommer en Darth Vader-figur till skolan, en maskerad person med ett svärd i handen. Mats Berggren behöver inte mer än 100 sidor med dessa små notiser till kapitel för att teckna ännu ett porträtt av förorten Alsta. Det är skickligt gjort. Hans ungdomsromaner är så realistiska också att allt som händer i fiktionen har hänt och händer i verkligheten.

”Inga ögon möter mina”, som den ensamme Robin tänker när han går genom skolans korridorer, är dessutom författad med en så öm syn på dessa unga människor. Oavsett vilka de är, oavsett vad de gjort och gör.

The post Markus Grönholms polisroman är action i ultrarapid first appeared on Opulens.

POP. Kangas klanger lyssnar på gitarrpop. I ena ringhörnan två underbarn som tar sin harmonisjungande pop till nya höjder. I den andra ett 50-årsfirande band som vaskar fram sina tonårsalster

Två underbarn till bröder — The Lemon Twigs

The Lemon Twigs: ”Look For Your Mind!” (Captured Tracks, LP/CD/DL)

2026 måste vi väl ändå säga att de här två underbarnen till bröder har vuxit till sig nog för att bara få vara popbandet The Lemon Twigs? Michael D’Addario (gitarristen som fyllde 26 år i mars) och Brian D’Addario (trummor, bas, fuzzgitarr och hela 28 år vid det här laget) har med rätta hyllats till vänster och höger i många år nu. De kombinerar som få andra power pop, folkrock, Beatles-raveups, kammarpop, lätt-psyk, Beach Boys-driv, jangle-gitarrer, garagepop och såna där snygga sångharmonier som endast syskon och släktingar tycks få till.

Kan hända att detta doftar lite väl mycket retro för somliga smaklökar, men vad är egentligen nytt? Faktum är att The Lemon Twigs kör sitt stuk med ett sjusärdeles driv och energi. De tar sin harmonisjungande pop till nya höjder här.

Hälften av låtarna — sju av fjorton — gör de multibegåvade bröderna helt på egen hand. Eva Chambers från Tchotchke (och även trion bakom Michaels solokarriär) hjälper till med bas och sång på två spår. Från Lemon Twigs liveuppsättning dyker Reza Matin (trummor) and Danny Ayala (bas) upp på övriga nummer. Ett gott grepp, då liveenergin de överför här bidrar till att variera albumets uttryck.

Under de knockande snygga poplåtarna lurar ett ackumulerat djup, en samtids-paranoia som kryper sig på i vissa av texterna. Albumtiteln ”Look For Your Mind!” är ej blott en ”gullig” psykedelisk lek.

Vi får hålla tummarna för att bröderna från Hicksville, Long Island, New York inte hamnar i någon brödra-osämja liknande den i The Kinks eller Oasis. Ljudet av The Lemon Twigs behövs mer än någonsin i dessa tider, bröder och systrar!

Första albumet med Squeeze på åtta år

Squeeze: ”Trixies” (Love/BMG, LP/CD/2CD + Blu-ray/DL)

Apropå bandmedlemmar som inte alltid drar jämnt… I mars gästade ärkeengelska popsmederna Squeeze Sverige för första gången sedan 1980-talet. Ett kärt återseende på ett utsålt Debaser Strand, och när det 50-årsfirande bandet körde idel gamla örhängen av hög karat visste publikjublet inga gränser. Bredvid mig stod ett sällskap fans som inte ens var födda när ”Cool For Cats”, diskbänksrealistiska pärlan ”Up The Junction” och ”Tempted” ljöd ut i lokalerna. (Sistnämnda sjöngs för övrigt ursprungligen av den kortvarige keyboardspelande medlemmen Paul Carrack på skivan från 1981, och har textmässigt släktskap med ”How Long”, Carracks 1975-hit med gruppen Ace.)

Lite svagare bifall fick Squeeze när de spelade sig igenom nya albumet, deras första på åtta år. ”Trixies” är ett sammanhängande verk om olika karaktärer och händelser på en fiktiv nattklubb med samma namn som skivan. Allt är baserat på de allra tidigaste låtarna som Chris Difford och Glenn Tilbrook skrev redan som tonåringar, 19 respektive 16 år gamla. Flera år före skivvdebuten.

Tydligt är att de var löjligt begåvade redan då. Påverkan av den tidens musik märks tydligt — det är ju i princip ett konceptalbum — även om Squeeze och producenten tillika bandets basist Owen Biddle fått till ett mer tidlöst sound på albumet.

”The Place We Call Mars” låter väldigt mycket Bowie (vad annat att vänta med en sådan titel?). ”Hell on Earth” bär på ekon av Sparks, och följaktligen även en smula Queen. Något för fans av svenska The Ark? ”Don’t Go Out in the Dark” är en släpig sak med Lennon-bitsk gitarr och piffiga elorgelljud. Överlag är detta en platta att lyssna på många gånger innan låtarna slutligen mejlsas fram i sinnet. Få låtar är lika raka som de mer kända Squeeze-dängorna, men upprepade lyssningar berikar på liknande vis som säg en XTC-skiva, eller ska vi ta och nämna 10cc här?

För den som vill få ut mer av sitt eventuella skivinköp kan vi berätta att ”Trixies” förutom LP och CD även släpps som 2CD + Blu-ray. Då ingår en andra CD med låtarnas originaldemos och två livespår från 2024, samt en Blu-ray med godis för ljudkonnässörer i form av ”Trixies” i 24-bit HD audiomasters, och dessutom en mix av Bob Clearmountain i Dolby Atmos. En nog så mäktig 50-årstårta.

The post Kangas klanger: Gitarrpop-underbarn av i dag och i går first appeared on Opulens.

PROSA. ”Med små och enkla medel byggs en värld där dessutom spänningen är på topp hela tiden. David Szalay utför genomgående sitt hantverk mästerligt,” skriver Lis Lovén som läst romanen ”Kött”.  

Kött av David Szalay
Översättning: Amanda Svensson
Albert Bonniers förlag

David Szalay, född 1974 i Kanada, är uppvuxen i London och bosatt i Wien. Det är ett faktum att David Szalay är en författare som skriver i en enkel stil och det passar bra till det han har att berätta. I hans Bookerprisbelönta roman ”Kött” behövs nämligen inga litterära utfyllnader. Sådana skulle bara ha stört historien. Nu manas läsaren själv att vara medskapare till texten. Jag förmodar att det är därför som boken blivit så väl mottagen. Till exempel tycker Zadie Smith att boken är ”enastående”.

En ung kille på 15 år råkar ut för en äldre kvinnas förförelsekonster. Eller är det egentligen fråga om förförelse – något bara händer killen i berättelsen. Det är som om han inte kan säga till sig själv att det inte är okej. Men det bara är ett exempel på hur något bara händer huvudpersonen i den här boken. Han är så att säga inte riktigt kapabel att definiera varför det hela känns så overkligt.

Ju mer deras historia utvecklas desto mer växer det fram vad han tänker sig är kärlek. Men då är kvinnan inte längre med på noterna. Och här uppstår en ödespunkt för pojken. Han hamnar på anstalt och har således halkat in på brottets bana. Och lika overkligt som det sexuella var, lika overkligt är nu det kriminella livet.

István , huvudpersonen, tar så småningom värvning och hamnar i Kuwait. Han börjar ta amfetamin och kommer hem till Ungern igen. Han får ett jobb. Därefter börjar han gå hos en psykolog. Livet liksom bara händer honom i hans alienation. Denna alienation är så mästerligt skildrad. Och mötet med psykologen är så drabbande. Istváns  trauma framstår så klart, så nära.

Han hamnar i London, är dörrvakt på en stripteaseklubb, får jobb som chaufför eller livvakt hos en rik familj. Än en gång blir han älskare åt en äldre, gift dam. Denna dam kommer att bli betydelsefull för honom. Men allt som händer i Istváns liv sker i en anda av passiv acceptans. Läsaren lämnas att själv hitta en förklaringsmodell åt István och hans liv. Därför känns hans alienation så påtaglig. Boken är en angelägen eftersom den fokuserar på en tidsanda. Man skulle kunna tolka István utifrån ett klassperspektiv, men även utifrån det faktum att han är invandrare.

Nu vill jag inte avslöja mer om händelseutvecklingen. Men som sagt, med små och enkla medel byggs en värld där dessutom spänningen är på topp hela tiden. David Szalay utför genomgående sitt hantverk mästerligt.

The post David Szalay skriver mästerligt om alienation first appeared on Opulens.

LYRIK. I den här veckans upplaga av Littestraden har vi valt att presentera den nyskrivna diktsviten ”Iakttagelser” av Victor Haskel.

Victor Haskel skriver noveller, pjäser, romaner, poesi, journalistiska texter och låttexter.

Han har bland annat kommit ut med diktsamlingen ”PARAPLY” och publicerats i Opulens, senast med tre dikter ur diktsamlingen ”Jag och mina personligheter har möte klockan fyra”.

Nu är han åter aktuell, den här gången med diktsviten ”Iakttagelser”.

CAROLINA THELIN

Iakttagelser

I

Vattnet jagar fönsterblecket och

grannhusets ena persienn fladdrar i vinden.

Innanför portarna betalas det fakturor,

kokas kaffe.

Barnen äter inte upp sin mat

och kalenderns aktiviteter ramlar ut –

skapar en stor pöl av måsten på köksgolvet.

Jag ler bakom uppfälld krage

och går vidare.

II

Strålkastarljusen flyger förbi i mörkret

och lämnar efter sig långa glödande svansar.

I någon av bilarna sitter nog en man och sjunger

i en annan bråkar kanske äkta makar.

De ska hem,

eller bort.

I min bil råder största tystnad

fast radion står på.

III

Mitt eget lilla träd – med sandpappersbark

vänder mig ryggen.

Det är en vresig morgon,

det talar vinden om.

Det är en grå morgon som färgat av sig

på ansikten och portföljer.

Men även denna dag ska levas

i mörker

med inre ljus.

IV

Ekens trädtopp valsar med vinden.

Gräset där under, vilar i dagg.

Morgonen har vaknat med inte rest sig än.

Jag hur löven andas stilla,

jag hör ut träden talar.

Dagen är i antågande med stormens väldiga steg

och min faktura är ännu ej betald.

V

Solen bryter igenom tvåväggsglas

och värmer dammiga fönsterbrädor.

Matbordets stolar är fyllda av ansikten som pratar

högt om det ena

lågt om det andra.

Tror jag.

The post Littestraden: ”Iakttagelser” ‒ en diktsvit av Victor Haskel first appeared on Opulens.

POLITIK. I veckans krönika reflekterar Lars Thulin över hur hat och drev kommit att bli ett hot mot demokratin.

Hat föder hat

Hat mot någon beror ofta på rädsla. Att man fruktar att personen ska skada en själv. Den man fruktar blir ett hot. För att försvara sig uppbådas hat för att samla kraft och motivation att möta hotet.

I dag är det enklare än någonsin att uttrycka hat. Sociala medier är oändliga, alltid öppna och övervakningen av dem i bästa fall minimal, i de flesta fall obefintlig. Hat föder hat. På nätet finns likasinnade och att hata tillsammans fördjupar och förstärker.

Följden blir att allt fler tvekar att bli politiker och allt fler hoppar av uppdraget med hatet som främsta skäl. Måhända är det de politiker vi behöver bäst: de eftertänksamma och lyssnande som kan respektera dem som tänker olika. Men i gengäld kräver respekt tillbaka. De tystnar i det offentliga samtalet. Då besannas Martin Luther Kings tes: det farliga är inte de ondas ondska utan de godas tystnad.

Hatet mot Palme

Låt oss se på tre hatkampanjer i Sverige. En mot Olof Palme, (1927-1986) socialdemokratisk statsminister i elva år och ledare för partiet i 17 år. Hans stil kan beskrivas som konfrontativ och retoriskt mycket skicklig. Under hans tid var Socialdemokraterna långt mer vänster än i dag och därför ett hot mot högern och den ekonomiska makten. Hatet kom även ur det faktum att han kom från en ytterst högborgerlig miljö. Av många i högern och den ekonomiska eliten betraktades han som en förrädare.

Hatet tog många former. En var nidbilder av honom i stil med de karikatyrer som nazisterna använde för att beskriva judar. I andra fall var han mål på en pricktavla eller ett ansikte i ett kikarsikte. Eller en docka som misshandlades.

Det påstods att han behandlades för mental sjukdom eftersom han setts på Beckomberga Sjukhus. Orsaken var dock att han besökte sin mor som ibland vistades där. Värst var den urspårade, ärekränkande och hatiska kampanjen från läkaren Alf Enerström och hans kvinna skådespelerskan Gio Petré. Den drevs i åratal via annonsplatser i pressen. Vilka som plockade upp de notorna är oklart. Enerström dömdes senare för försök till dråp på en polis. Påföljden blev rättspsykiatrisk vård.

På en moderat fest för en tid sedan, där företrädare för regeringen deltog, kom en riksdagsledamot i t-tröja med Hata-Palme-motiv. Hatet fortsatte alltså nästan 40 år efter att han mördats.

Hatet mot Annie Lööf

Annie Lööf, tidigare näringsminister, riksdagsledamot i 17 år och ledare för C i tolv år, utsattes för en lång och väl orkestrerad hatkampanj, främst från Sverigedemokraterna. Orsaken var inte att hon svikit löften. Utan tvärtom. För till skillnad från de borgerliga partiledarkollegorna höll hon löftet att inte samarbeta med Sverigedemokraterna. Hon valde därmed samarbete med S 2018. Hon blev ett hot mot borgarna.

I SD:s värld är ett löfte som hålls lika vidrigt som ett som bryts. Tv-kanalen Riks som tidigare ingick i SD, men nu får bara har starka kopplingar till partiet, publicerade 180 inslag med hat och hån Annie Lööf. Bland annat kallades hon Sharia-Anne, beskrevs ha ögon som en sociopat och “skulle bort från världen”. Extremhögern, bortom SD, drog på med att Annie Lööf var landsförrädare och folkfiende. Det var anledningen till att Thedodor Engström, som mördade överläkaren Ing-Marie Wieselgren i Almedalen 2022, hade Lööf som primär måltavla.

SD:s chefsideolog Mattias Karlsson sade senare i en SVT-intervju att man “gått för hårt åt Annie Lööf.” Orsaken var att andra minsann varit elaka mot SD, så då blev det så. Trovärdigheten i detta är för mig lika liten som när han och Jimmie Åkesson i Almedalen förra året plötsligt yrvaket insåg att judarna i Sverige kanske känt sig hotade av SD. Det var ju inte bra och SD bad om ursäkt. Därmed vann partiet priset för decenniets största lögn/hyckleri.

Greta utsatt för hat och hån

En tredje person som utsatts för hat och hån är miljöaktivisten Greta Thunberg. Hatet mot henne kan delas upp i tre delar. För det första kommer hon från en kändisfamilj, (mamma är operasångerskan Malena Ernman). För det andra var hon mycket ung när hon började sin kamp och kan därför upplevas som näsvis och brådmogen. Det tredje skälet består i att hon drev frågan som högerpopulister hatar och förnekar mest – att vårt sätt att leva skulle hota miljön. Allt hat och hån mot henne i kommentarsfälten på sociala medier är vidrigt, speciellt som det riktas mot en ung kvinna utan någon formell makt. Jag har följt en del av fälten och bedömer att 90 procent av hatarna är medelålders vita män.

Hennes engagemang och stil har också gjort att hon älskats av en del av världens befolkning. Hon har blivit kändis, talat i FN och träffat värdsledare. Vilket gör att hon avskys än mer av hatarna.

En stor del av hatet, hånet och misstron mot henne beror nog på att hon av många upplevs som hotfull. Hon ger oss dåligt samvete för det sätt vi lever på, att vi inte tar ansvar för det och skärper oss. Hur avvärjs detta hot? Jo, genom att skjuta budbäraren, alltså Greta Thunberg. Hennes åsikter i miljöfrågan är dock inte extrema. Egentligen går hennes budskap ut på att vi måste lyssna på experterna.

För många upplevs det som oerhört farligt att följa det rådet. Därför är det fritt fram att hata och håna Greta. Från en trygg plats vid ett anonymt tangentbord.

The post Hat och drev utgör hot mot demokratin first appeared on Opulens.

JAZZ. Bo Bjelvehammar lyssnar på jazzgitarristen Victor Rydströms nya album och gillar det han får höra.

Tack för maten med Victor Rydström
Varva Records & Music

Victor Rydström är en synnerligen skicklig jazzgitarrist, med sin bas i Göteborg. ”Tack för maten” är hans fjärde album.

Inte sällan förhåller han sig till personer och situationer i sin musik – all musik är skriven av Victor Rydström och musiken är arrangerad av bandet. Bredvid Victor Rydström på gitarr, finns Robert Nordmark på tenorsaxofon, Axel Liliedahl på piano, Adam Lindblom på kontrabas och Ossian Ward på trummor.

Albumets titelspår ”Tack för maten” är en dedikation till en nära familjemedlem, som gick bort för en tid sedan.

Låten ”Ella”, en av de starkaste på albumet, är tillägnad Victor Rydströms flickvän.

Möten med människor, som lämnat avtryck skapar musikaliska uttryck och låter ensemblen verka kraftfullt i ett djupt och intensivt melodiskt samarbete. I detta ligger en del av bandets styrka och storhet. Samhörigheten och det nära samspelet. Och detta har med säkerhet bidragit till de mycket goda recensionerna, som bandet fått för sina tidigare tre album. Detta är ännu en framgång och ett steg, som gör att bandets stjärna lyser ännu starkare på musikens himmel.

Den musikaliska bilden är följsam och nära jazzens inneboende energier. Allt andas fräschör och modernitet!

The post Fräscht album med jazzgitarristen Victor Rydström first appeared on Opulens.