TEATER. ”Jag är helt golvad av denna berättelsernas mångfald. Det är så otroligt kärleksfullt betraktat och persongalleriet är så differentierat.” Det skriver Lena Torquato Lidén som sett en teaterföreställning om Angered.

Don’t look back in Angered
The mental states of Gothenburg – 20 år senare
Spelas till och med den 27 november 2026
på Angereds teater

”Hur skulle du beskriva platsen du bor på? Som en kraftsång. En politisk motion. En ofärdig kärleksdikt.”

För tjugo år sedan, hösten 2006, satte Angereds teater upp föreställningen ”The mental states of Gothenburg” i regi av Mattias Andersson. Föreställningen baserades på intervjuer, då med tio slumpmässigt utvalda ungdomar bosatta i olika delar av Göteborg.

Nu kommer den fristående uppföljaren, av Kristian Hallberg, som även den bygger på intervjuer, men den här gången med personer från Nordost: Lövgärdet, Hammarkullen, Bergum, Hjällbo, Gårdsten, Rannebergen och Gunnilse. Som lever, går i skolan eller jobbar här. Som blickar framåt, mot Angered. Som blickar bakåt, på Angered.

Jag är helt golvad av denna berättelsernas mångfald. Det är så otroligt kärleksfullt betraktat och persongalleriet är så differentierat. Till exempel förekommer det en lärare som älskar naturen och vill ta med sig andra ut för att njuta av den som han. Hans berättelse vävs in i den om två bröder, den ena en självsäker poet och den andra självmedveten men med ett brustet hjärta som han också uttrycker i en dikt som träffar i sin mänsklighet.

Det är skönt att det inte bara är de unga som talar, på sitt språk om sin Ort utan att det finns andra saker som kan binda en persons identitet till en plats som Angered. Jag är en av dem som valt att vara en del av den gemenskapen trots att jag har två etniskt svenska föräldrar. Den här föreställningen är som det böljande samtal som gav mig energi när jag arbetade i Bergsjön och Angered.

Skådespelarna växlar mellan sina personliga öden och reflektioner över samhällsfenomen som hederskultur eller aggressioner som får utlopp i boxning och det är oändligt spännande att följa deras tankar som drar in och engagerar publiken och avslutas med en överraskande ”vandring”.

The post Stark och kärleksfull föreställning om Angered first appeared on Opulens.

ESSÄ. I dag kan vi presentera en essä där Magnus Dahlstedt skriver om omvandlingarnas Kiruna med utgångspunkt i Viktor Krutröks roman ”Edens industritomt”.

Vittnesmål från ett slukhål: minnesbilder från omvandlingarnas Kiruna

Alla vi och det vi gör tillsammans är större än alla gruvor och stadsflyttar.

Höstorkestern, Kiruna dör… slåss!, 2024

Högst upp på semesterns läslista: Edens industritomt, Viktor Krutröks debutroman (Verbal, 2025). Läsningen tar mig åter till förra sommarens roadtrip längs kusten, norrut, inåt land, via Kiruna västerut mot Nordnorge och Narvik.

Handlingen utspelar sig i Kiruna, författarens hemstad. Huvudpersonen Ville är i tjugoårsåldern. Barndomen och skolan har ringt ut, vuxenlivets kravfyllda och tydligt utstakade lunk har ännu inte påbörjats.

Skådeplatsen är ett riksbekant stadslandskap.

Beräkningarna som gjordes när stan byggdes är sedan länge passé. Tuggorna har genom åren gröpt ur innanmätet under stadskärnan i en hastighet som fått sprickorna att spridas långt mycket snabbare än gruvarkitekterna kring förra sekelskiftet räknat med. Som fått tapeter att spricka, dörrar att sätta sig, fönster att skeva i Kirunas gamla centrum.

Romanen är en både gripande och dråplig gestaltning av vuxenblivandets sökande.

För många framstår gruvan som det självklara valet. Brytningen av fyndigheter under jord representerar trygghet, förutsägbarhet, sysselsättning fram till pension.

Andra lockas av studier söderut, där flytten är möjligheten att starta upp ett nytt liv, med den urbana livsmiljöns löften om valfrihet.

Ville kan inte avgöra vilket av valen som står närmast till buds. Föräldrarna gör sitt bästa för att övertyga honom om att han ska följa sitt läshuvud, medan lockropen från gruvan fortsätter att eka.

Samtidigt är det som att ta del av en etnografisk studie av erfarenheterna av att leva på en plats som är på väg att uppslukas av marken.

Erfarenheten skymtar fram i en sekvens där huvudpersonen under en nattlig biltur genom uppväxtkvarteren samtalar med kompisen Jesus Palovaara.

– Alla gator och platser ryker. För de som växer upp i nya centrum är det ju en sak förstås, de kommer ju bara känna till det nya Kiruna.

– Man förstår ju att en del bara tar det som erbjuds. Det är ju enklare än att börja om från noll som jag antar att det blir för många.

– Men allting går ju inte att köpa. Mina minnen är då i alla fall inte till salu.

Kärnfulla vardagsfragment fångar samspelet mellan pågående omvandlingar av det sociala landskapet och människorna som är del av dem, hur skeendena äter sig in i deras inre, formar såväl förhoppningar som farhågor, i nutid, dåtid och framtid.

* * *

Jag minns stegen mellan öde byggnader, hur de ekar. Fönster och väggar pryds av påminnelser om svunna tider, med bilder i ömsom färg, ömsom svartvitt, av kvarter fyllda av liv.

Urban transformation is progressing to ensure a future together.

Motivet på en av bilderna längs kvällspromenaden får en makaber känsla att dröja sig kvar. Budskapet träder fram vid en avspärrning framför anonyma rivningshus, med två unga tjejer i varsin röd klänning på en lastpall framför.

Kvällspromenaden förra sommaren var en minst sagt egendomlig upplevelse. Kvarteren är inte mina, men läsningen får mig att fantisera. Tänk om det var uppväxtens Falun som höll på att försvinna, medan jag vandrade runt centrum vid mitten av nittiotalet, när jag var i ungefär samma ålder som romanens huvudperson. Tanken hisnar.

Att promenera genom resterna av gamla Kiruna centrum var som att uppleva en hädangång, paketerad som pånyttfödelse. Frågan är bara: en omvandling till vad, för vilka då

* * *

Det skönlitterära skrivandet erbjuder frihetsgrader som det akademiska skrivandet saknar. Krutrök varvar friskt mellan redskapen. Scener byggs lager på lager, där alltifrån uppenbar spekulation, dag- och mardrömmar till saklig dokumentation, hårdkokt samhällskritik och underfundig humor har sin förtjänta plats.

– Tänk att vår historia, och då menar jag VÅR historia, inte den som man visar upp för turister och utländska investerare, bara ska försvinna, utbrister Jesus Palovaara i en intensiv konversation. Framtidens föräldrar kommer inte att kunna gå med sina ungar längs gatorna här och peka ut var de träffades första gången. Var de kysstes.

Någonstans mellan lagren skymtar författarens unika bank av upplevelser.

Upplevelsen av tomhet påminner om den jag kom i kontakt med ett par månader innan promenaden genom ett ekande Kiruna centrum, på nattåget kuskande söderut från Umeå. Jag delade sovkupé med en kille som berättade att han är uppvuxen i Kiruna och jobbar på gruvan. Jag var bara tvungen att fråga hur det är att uppleva hemstaden bli till ett slukhål.

– Så konstigt, suckade han. Man har minnen överallt. Man bli som nostalgisk. Där bodde första tjejen, där var man med om första slagsmålet. Krogen, nu är bar trappen kvar. Det är som att förlora en del av sig själv.

– Förstår, svarade jag, eller inte alls, faktiskt. Men nu byggs stan upp på nytt.

– Nya stan, avbröt killen, du vet, det är int samma sak. Man ha som inga minnen där.

– Du får skapa nya, försökte jag.

– Det är int samma sak, i den här åldern.

Romanen ger liv åt fantasin på ett sätt som får berättelsen att ta mig med på en resa i minnets irrgångar. Det är åtminstone i min bok bästa möjliga betyg.

* * *

Även om romanen undviker entydiga svar är det svårt att undgå budskapet som utmanar mantrat som upprepas i det offentliga narrativet om Kirunas existens: om det inte vore för gruvan så hade Kiruna inte funnits till.

Inbäddad i detta narrativ finns en endera uttalad eller outtalad skuld: tacksamhetens.

Jesus Palovaara är den av kompisarna som allra hårdast punkterar myten om Kirunas beroende av gruvan.

– Kanske finns det guld nånstans där nere i hålet, men folk måste sluta intala sig att Kiruna, Svappis, Gällivare, Malmberget och alla byarna runt omkring ska vara så jävla tacksamma över den. Att vi inte skulle finnas här om det inte fanns någon gruva. Det är skitsnack.

Under förra sommarens roadtrip blev jag vid flertalet tillfällen påmind om denna skuld. Det första tillfället var i samband med avfärd från tältplatsen strax norr om Luleå.

Mannen tillhörande sällskapet i husbilen intill undrade var vi var på väg därnäst och jag förklarade att nästa anhalt var Kiruna.

– Då får ni passa på att se kyrkan, inskärpte mannen, den ska flyttas.

– Jo, vi hörde det, bröt min fru Anna in.

– De ska tydligen direktsända flytten på tv, två dagar ska det ta. Slow tv, skrattade mannen.

– Kusligt ändå, fortsatte jag, tänk att flytta en stad.

– Jo, instämde mannen, men om det inte vore för gruvan så hade stan inte ens funnits till.

Konstaterandet lade sig till rätta som en självklarhet och kom upp till ytan först när vi följt E10:an fram till gruvstaden.

Där hade jag stämt träff med Ezekiel, en av dem som flyttat söderifrån för jobb i gruvan.

– Utan gruvan skulle det inte vara så många som bodde här, förklarade han. Det finns ställen där hela familjer har jobbat på gruvan, i generationer.

Än en gång samma konstaterande, följt av tacksamhet. När jag på tal om den senaste tidens utlovande paradigmskifte inom svensk migrationspolitik undrade hur Ezekiel såg på framtiden och hur han trodde att hans liv skulle se ut om fem år svarade han:

– Jag såg på social media, om krav för permanent uppehållstillstånd. Jobb, inkomst trettioen eller trettiotvå tusen, SFI. Jag vet inte. Om fem år. Jag borde ha allt, jobb, inkomst, uppehållstillstånd, medborgarskap, men jag vet inte. Hoppas, jag är tacksam för Sverige, för chansen jag fått.

Den här gången ville konstaterandet med efterföljande tacksamhetsskuld inte lämna mig ifred. Varför tvingas Ezekiel bedyra sin tacksamhet över möjligheten att komma till Sverige när jag har privilegiet att ta tillvaron för given som självklar? Romanen sätter fingret på att det självklara inte alls är självklart. Tacksamhetsskulden är inget annat än effekten av en politik som underblåser upplevelser av skam, skuld och mindervärde.

* * *

Handlingen är förlagd till en tidpunkt ett par år bakåt i tiden, oklart exakt när, och dokumenterar ett stadslandskap som vid tiden för läsningen redan delvis tillhör historien.

Hur som helst utspelar den sig långt innan en av tidernas mest egendomliga flyttar, det jättelika skådespel som utspelades strax innan romanen gavs ut: den direktsända flytten av Kiruna kyrka.

Det är troligen inte uttänkt, men jag väljer ändå att tolka berättelsens avslut som en ödets ironi.

Den avslutande sekvensen utspelar sig utanför Kirunas riksbekanta kyrka.

Ville och kompisen BG iakttar statyerna upp mot taket. I en viss vinkel, är det inte en obscen händelse som avbildas? Kompisarna enas om att så är fallet och ändlösa spekulationer följer, om hur motivet till statyernas utformning kan ha varit.

Läsaren lämnas i gränslandet mellan dur och moll. Samma stämningsläge präglar direktsändningen jag tar del av, en bit in på höstterminen.

Under två dagar pågår den. Tillresta åskådare från när och fjärran. Självaste kungen på besök. Uppträdande av popdrottningen, Carola. Ceremoni och gudstjänst av kyrkoherden i Kiruna pastorat och biskopen i Luleå stift. Världsrekord i kyrkkaffe.

Tv-studion med utsikt ut över kyrkans nya hemvist gästas av LKAB:s vd. Högtidligt deklarerar han att det gamla Kiruna centrum med flytten av kyrkan är borta, och att det nya är på plats.

– Det finns de som är mer negativa, försöker ankaret.

Jag har svårt att förstå den synen, förklarar vd:n. Det finns en symbios mellan gruvan och Kiruna, och ett Kiruna utan kyrkan, det är inte möjligt. Det finns inget alternativ.

Än en gång ser vi hur skeendet stakas ut av en oundviklig logik.

Romanen får minnet att återvända, av den beska eftersmaken karnevalen lämnat. I jakten på cash tycks allting möjligt, ingenting heligt.

En av konversationerna är som en direkt replik på vd:ns summering av den nyss avslutade kyrkflytten.

– Kunde man inte tycka att det kunde få vara nog med brytningen nu, utbrister Jesus Palovaara under ännu en bilfärd. Att jaha nu har vi grävt så pass mycket att det börjar skada samhället runt omkring oss, då får vi väl sluta då.

– Finns det ingen vilja att människor bara ska kunna få leva någonstans, griper Ville in. Måste de vara nyttiga? Måste nyttigheten vara den främsta orsaken till liv?

Samtalet fortsätter, landar i ett alternativt konstaterande: att ingenting är oundvikligt, oavsett hur mycket budskapet om att så skulle vara fallet än upprepas. Det till synes oundvikliga resultatet av intressen om vinning på andras bekostnad. Även om slukhålets krafter kan tyckas övermänskliga, som om allt som kommer i dess väg skulle följa med ner i mörkret, så finns det alltid strimmor av hopp, som riktar ljuset mot andra sätt att ordna tillvaron.

The post Essä: ”Vittnesmål från ett slukhål” first appeared on Opulens.

RESEMINNEN. Den här gången går Jesper Nordström igenom ett antal reseminnen i Veckans DDR.

Tidigare avsnitt av Veckans DDR hittas här.

Ibland får jag lust att skriva lite löst och associativt ledigt. En bild här. Ett intryck där. Inte försöka driva en specifik linje utan låta läsaren rita den större bilden själv. Så här följer lite osorterade reseminnen och det handlar den här gången inte uteslutande om DDR.

Året är 1997. Det känns som neolitisk tid med tanke på hur första resan till Berlin tedde sig.

Tågresa genom forna DDR

Ett mintgrönt-benvitt tåg från 1960-talet. Så retrohippt nu att jag tycker det är synd att jag fotograferade med svartvit film i sommarkvällen på Malmö centralstation.

Tågtoaletten fick inte användas på stationen. Om det ens kunde kallas en toalett; en pedal som öppnade en lucka i golvet så allt bara rann ut på spåret. Det gamla kommunisteuropas teknik levde fortfarande kvar i den legendariska och tågromantiska Czardasexpressen.

Vi rullade genom det forna DDR där fortfarande en pipeline kunde följa oss några kilometer och när det kom en grusväg bilda en båge under vilken, närmast parodiskt, man kunde se en gubbe med häst och vagn.

Mycket av tågresan bjöd på vyer med bergmassiv till höger och ett slags kittlande bild av det generiska Centraleuropa till vänster. Ljummen starköl ur myntautomat. Någon farbror med skägg och manchesterkavaj. Den där blandade känslan av lite för syntetiskt rent samtidigt som klistrigt repigt.

Som den Dresdenfödde poeten Dürs Grünbein skrev i diktsamlingen ”Biologisk vals”: flugor parar sig spastiskt på vägsylta längs Autobahn.

Den gången var målet Prag, vi passerade Berlin som framstod som en stor svartgrön raggig skrämmande best med rivningstomter och neon.

Dresden Neustadt rasslade vi också förbi. Rödvin rakt ut flaskan fick oss att kunna sova i det eviga skramlandet av skenor som nog inte hade passerat en kvalitetskontroll i Folkshemssverige. På tillbakavägen var det fem timmars uppehåll i Berlin. Just en sådan där irriterande tidsrymd då inget vettigt går att göra, men det tidsfördrivande kafésittandet blir för långt.

Tornet som DDR byggde

Så vi åkte upp i tv-tornet, DDR:s kaxiga space age-långfinger mot Väst.

Springerkoncernen byggde såklart som svar på det en vräkig kontorsskrapa vid muren. I Berlin var arkitektur lika med ideologisk kapplöpning mellan öst och väst.

Jag minns servitrisen som så där ampert bister som en kvinna som kanske både sett muren falla och jobbet på fabriken försvinna. Så här i efterhand kan jag tänka det, i alla fall. Det reflekterade jag inte över där och då.

2001 återvänder jag ensam till Berlin, nu med fast jobb, lite mindre inriktad på bara billigt öl. Lite mer så där som en påläst kulturresenär.

Det går ju inte sammanfatta Berlin men den rostiga skrangliga slitenheten på S-Bahn fick mig nicka bifall till turismreklamklyschan ”Europas Manhattan”.

Speciellt Schönhauser Allee hade den där tunnelbaneromantiskta skavankigheten och har väl det än i dag i någon mån. David Bowie har gjort det. Iggy Pop har gjort det. Det vill säga inspirerats av Berlins tunnelbana och känslan av att bara åka, åka, åka. ”I am the passenger, and I ride and I ride.”

Den där kalla krautrockiga stämningen av mer olja och dieselsmog. Jag vet ju inte, men kan tänka mig att de östberlinska spökstationerna där västtyska tåg bara passerade bidrog till den kalla och laddade stämningen.

Det närmaste jag kom en sådan lite ruinromantisk känsla var den nu rivna kuggstångsbanan i Lichtenberg, ett slags högbana med drivmekanik i mitten. Ja, tåget kändes som det dansade jänka, det liksom kuggade över i uppförsbacken.

Kollektivtrafiken i DDR ett minne blott

Det där lite coola skrangliga Post-DDR-slitna i kollektivtrafiken är borta sedan länge. Även 2001 känns nu 25 år senare som en avlägsen tid, mycket beroende på att det var före digitaliseringens vansinniga acceleration.

Men de analoga fotona finns där fortfarande. De fysiska mediernas fördel är att man kan rota och botanisera i sina gömmor, låta sig överraskas av att ”jaså, jag var faktiskt där”.

Just den känslan av att ”wow, jag var ju faktiskt med om det här” väcks när jag ser bilder från ifa-Gallery på Linienstraße. Galleriet finns fortfarande och drivs av ifa (Institut für Auslandsbeziehungen, en organisation för interkulturellt utbyte).

När jag besökte galleriet visades verk av Moskvakonceptualisten och barnboksillustratören Viktor Pivovarov.

Det var allvarligt talat befriande att se rysk barnbokskonst för i backspegeln kan jag tycka att det berlinska konstlivet framstod som lite för strömlinjeformat hippt.

Utanför galleriet stod den verkliga kattmyntan för DDR-nörden, nämligen en Simson Schwalbe Duo.

Någonstans i gränslandet mellan ekonomifordon i efterkrigstiden och handikappfordon för krigsinvalider utgör den östtyska mopeden crème de la crème i kategorin charmiga antistatusfordon.

Färgen var också så helt rätt, den som får en tänka på kaffe som stått för länge på värmeplattan och man försökt rädda med mjölk.

Sedan begav jag mig vidare till Haus Schwarzenberg, på Rosenthaler Straße, ett kulturcenter som drivs av ideella krafter och som fortfarande finns kvar i ett alltmer gentrifierat och polerat Berlin. Det var för övrigt i dessa kvarter Alfred Döblin lät huvudpersonen i romanen ”Berlin Alexanderplatz” Franz Biberkopf gå runt och drivas längre och längre in i nazismens revanschistiska lockelse.

Döblins förhållande till östtyska myndigheter och censur var snårigt. Som kommunist och medlem i SED drabbades han ändå av samma anklagelse som drabbade Bertolt Brecht, nämligen ”formalism”. Detta tröttsamma våta täcke för de författare som ville skriva mer experimentellt och inte bara producera platt plakatlitteratur.

Berlinresor under senare år

Det har blivit fler resor till Berlin, för varje gång lite mer bekvämt och med ålderns rätt inte så äventyrligt längre.

Ett slags glidning till de burgna och mäktiga gatorna i Charlottenburg där den tyska huvudstaden är som mest parisisk.

På Fasanenstraße ligger dock något av det rödaste som nog tänkas kan, Käthe Kollwitz-museet.

Hon var den mästerliga skildraren av Weimarrepublikens mörker och tragik, fattigdomen och svälten i mellankrigstidens och börskraschernas Tyskland. Få konstnärskap har drabbat mig så. Få konstnärer uppvisar samma förmåga som hon när det handlar om att verkligen träffa hjärtat.

Till skillnad från Alfred Döblin blev hon utan reservationer upphöjd till närmast nationalkonstnär i DDR.

The post Veckans DDR: Reseminnen first appeared on Opulens.

JAZZ. Rikard Rehnbergh rapporterar från Stockholms årliga jazzfestival och konstaterar att jazz är en genre som stärker sin ställning för varje år. Årets upplaga bjöd på fixstjärnor i vardande.

Stockholm Jazz Festival (med versaler, med internationell utblick) i oktober varje år är en sorts konjunkturbarometer för jazzens – och i viss mån bluesens, funkens, soulens – ställning inte bara i huvudstaden utan i hela landet. Efter tio dagar och nätter, runt 370 konserter (flertalet utsålda) från luftiga Konserthuset till klaustrofobiska antikvariat (inalles över 80 spelplatser) är ställningen stark, synnerligen stark, och konjunkturen pekar uppåt, uppåt för varje år.

Årets upplaga (9-18/10) må ha saknat fixstjärnor – en Herbie Hancock, en Marshall Allen, en Terry Gibbs, en Martha Reeves, en Shirley Bassey, en Mavis Staples – men hyste en hel del ”småstjärnor”, alltså fixstjärnor i vardande.

Damerna först

Vibrafonisten Sasha Berliner (född 1998) tjuvstartade hela festivalen med ett intimt gig i lilla Studion på Kulturhuset med glasobelisken i blickfånget bakom musikerna. Med vedertagen men svårbemästrad fyrklubbsteknik slog hon fram traditionella (tänk Gary Burton, Lionel Hampton) som moderna (tänk Joel Ross, Jason Marsalis) rytmer och takter ackompanjerade av bas, batteri, piano, interfolierade i elektroniska soundscapes, luftiga ljudskap som det ovan the Bay Area hon kommer ifrån. Ibland kunde det påminna om svenska Koops loungeartade toner, ibland om ovan nämndas serent men hårt klingande teknik. Ett av många exempel på Nygammalt under festivalen.

Över till Kungsgatan 63 och jazzklubb Fasching – som väl får anses utgöra festivalbas – där japansk-brittiska multiinstrumentalisten Momoko Watanabe Gill (f 1993) bjöd på det senaste från den brittiska jazzscenen. Det vill säga: en andligt sökande, prövande jazz, en revival för soulen, karibiska grooves och klubbiga beats, mycken elektronica överlag, och klubb, dub, hiphop, triphop, fyrtakt. Då inte så konstigt att det flera gånger under giget sångaren och keyboardisten James Blake kommer i åtanke lika ofta som trumsystern Terri Lyne Carrington. Gills debutalbum gav mersmak (”Momoko”, 2026); Faschingspelningen ger än mer.

Parlato, ett fullblodsproffs

Vi hänger kvar på Fasching, fast hoppar ett par dagar till vokalisten Gretchen Parlatos konsert. Parlato (f 1976) låter skrovlig på rösten när hon först greppar micken, dricker te med mycket honung och har en liten flaska som liknar Echinaforce (röd solhatt) bredvid sig på barstolen. Bådar inte gott. Som det fullblodsproffs hon är genomför hon dock konserten utan några större problem med rösten. Med litet bossa, litet rhythm and blues och med en färsk platta i bagaget (”The Wise Ones”, kom i juni) är hon som tillbaka där hon startade med den självbetitlade debutskivan för över 20 år sedan. Och de gamla vapendragarna är med henne: Mark Guiliana, trummor; Alan Hampton, bas och gitarr; Taylor Eigsti, piano: ”Fantastiska Fyran”.

Svenska avdelningen

Trumpetaren, kompositören och producenten Goran Kajfeš (f 1970) torde vara en av Sveriges flitigaste musiker. Med otaliga sidoprojekt och bandkonstellationer kan han skandera som AIK-klacken: ”Vi är överallt!” Sedan konstellationen Tropiques startade 2011 som ett sidoprojekt för att skriva musik till en dansföreställning har det pågått, och pågått. Tre plattor har det blivit och den senaste, ”Tell us”, släpptes för ett par år sedan och mycket från den framförs i Moderna Museets hörsal, där fröet till dagens jazzklubb och förening Fasching en gång såddes, förresten. Ett frö som kan höras skramla i de maracas som sextetten, unisont och exotiskt, inleder spelningen med. Förutom ”supermusikerna” – Zethson, Berthling, Holmegard – Kajfeš som vanligt har vid sin sida tillför cellisten Leo Svensson Sander och violinisten Josefin Runsteen (bägge spelar flitigt med andra jazzmusikanter, bland annat i Fire! Orchestra) något nytt och större i sammanhanget. Något översinnligt, något svårt att sätta fingret på.

Senare samma eftermiddag en cykeltur över till Kulturhusets hörsal och den norsksvenska powertrion Rymden, som häromveckan släppte sitt fjärde album, ”Today may be tomorrow”. Det är mestadels därifrån trion hämtar sitt material för festivalspelningen. Det i början lite trevande titelspåret inleder såväl skivan som spelningen. Magnus Öström stampar takten med baskaggen och vispar en ömsom väsande, ömsom metrisk rytm på virveln. Dan Berglund fyller på med en dov och taktfast slinga på kontrabasen. Bugge Wesseltoft får jobba hårt på klaviaturen för att hänga med. Han växlar mellan Steinway’n och två minisynthar på flygeln, ett masterkeyboard och en nyare Moog vid sidan om. Känslan efter spelningen är emellertid att trion alltmer börjar likna Berglunds och Öströms företag.

En intressant up-and-coming-artist är Naima Nefertari (f 1982), Neneh Cherrys och trummisen Bruce Smiths (the Pop Group, the Slits, PiL) dotter, begåvad som sina föräldrar men som rör sig i ett annat tonalt landskap än de gör och gjorde. Nefertari improviserar fram halvtimmeslånga stycken på flygeln (på K2/Fylkingen en Yamaha) som snarare rör sig i John Cages, Keith Jarrets (vars album “Belonging” fyller 50, vilket firades av norsk kvartett på Fasching), Carla Bleys och Alexander Hawkins ljudlandskap.

Än spelar hon rena slingor, följder, figurer, än reser hon sig från pianostolen och spelar på flygelns strängar eller preparerar dem med motstånd och objekt. Det är meditativt för både utövare och åhörare, och lättlyssnat, en aning för lättlyssnat.

Långväga gäster, saxofonister

Vi dröjer kvar på K2, ABF:s och Fylkingens nya kulturscen djupt ned i källaren i ABF-huset, där ett nytt kändisbarn äntrar scenen efter Naima Nefertari: tenorsaxofonisten Tomoki Sanders (f 1994), Pharoahs son, med sin hårdslående kvartett, med rötter i det som kallas Great Black Music, en dikotomi och ett uttryck som pendlar mellan modernism (1960/70-tal) och postmodernism (1980/90-tal) men som har ett eget uttryckssätt, en syntes, en förening mellan ismerna som är otvetydigt 2000-tal. Millennialism?! I Tomoki Sanders fall, med sin hemvist i New York och dess vitala klubbscen, blir det ett slags funkpunkjazz som låter helt eget och unikt. Och roligt. Vilket ös. Vilken scennärvaro. ”2000, zero-zero, party over, oops, out of time / So tonight, I’m gonna party like it’s 1999” Sanders går på som om morgondagen inte fanns och blåser hårt, hårt och frenetiskt som James Chance i The Contortions då det begav sig. Då och då slår han sig ned på scenkanten och talar direkt till den entusiastiska men på tok för fåtaliga publiken om att leva som kvinna, queer och svart i dagens USA. Ingen rolig sak.

Atmosfärisk  jazz

En av Londonscenens – den nya vågen britjazz – hippaste och flitigaste träblåsare är Shabaka Hutchings. Efter de i positiv bemärkelse skramliga sidoprojekten Sons of Kemet och The Comet Is Coming och i mycket ett instrumentbyte (i skiftande grad från sax till flöjt) är han tillbaka med en atmosfärisk och drömsk, spirituell och än mer rytmiskt och minimalistiskt betonad sorts jazz. Bredvid sig har han batteristen Austin Williamson på allehanda slagverk och trummor. Duomusiken (mest från årets ”Of The Earth”, på eget bolag) växlar karaktär eftersom och presenteras liksom Tropiques i ett enda böljande stycke.

Så givande att vaggas med av tonerna in i ett tonalt terra incognita, ett okänt landskap där vägen kan sluta varstans. Inte så litet minner det, dock, om André 3000:s album ”New Blue Sun” (2023) och dennes minnesvärda spelning på Way Out West 2024.

Jazz i gränsland

Kvällen efter är kollegan Isaiah Collier (f 1998) på Kulturhuset och hyllar att jazzens största saxofonist – ja, det är vanskligt att sticka ut hakan, men nån gång måste det göras! – skulle blivit centenarian i år: John William Coltrane. Den unga kvartetten (pianisten Liya Grigoryan får ett särskilt omnämnande) gör Tranes än raka, än intrikata kompositioner full rättvisa. Återigen rör sig musiken i ett slags funkpunkjazzens gråzoner och gränsland. Forte och accentato för hela slanten.

Örhänge efter örhänge träs in i öronen och slutligen står eller sitter vi där med ett fyrtal i vardera örat. Det är fullt. Så Collier trär nästa ring i näsan: en lika bejublad som vild och intensiv version av ”My Favorite Things” (då han således plockat upp sopranen) att alla tankar på extranummer tycks uteslutna för kvartetten. Punkt.

Inte riktigt: nästa gång vill vi nog höra Colliers originalkompositioner, Stockholm Jazz, och under 2023 års festival gjorde altsaxofonisten Lakecia Benjamin en hommage till Coltrane såtillvida bra att hon fick äran att stänga årets festival på ett kokande Fasching, som mera lät som den lokala puben efter att ens fotbollslag tagit guld. Som någon skrev som rubrik redan då, 2023: ”Jazz is a woman…”, man!

The post Flera blivande fixstjärnor på Stockholm Jazz Festival first appeared on Opulens.

LYRIK. I samband med allhelgonahelgen har vi i Littestraden valt att publicera en dikt av Ivars Jegers. Den handlar om hans hustru som avled för två år sedan.

Ivars Jegers är åttio år och bor i Forsbacka strax utanför Gävle. Han har tidigare skrivit flera böcker om samhället, ledarskap och värderingar. Numera skriver han framför allt litterär prosa och poesi.

Dikten ”Den sjunde december”, som vi nu har äran att presentera, handlar om Jegers hustru som avled för två år sedan. Den börjar i en psykiatrisk journal och slutar i en kärlekshistoria. Eller kanske tvärtom? Jegers skriver: ”Den sjunde december 2021 upphörde tvångsvården av min hustru Inger. Ingen berättade det för henne. Ingen berättade det för mig. Tre dagar senare utsattes hon ändå för tvångsåtgärder. Jag gör en anmälan till IVO. Flera år senare konstaterar IVO allvarliga brister i vården. Ur journalanteckningar, datum och myndighetsspråk växte dikten fram. Jag ville se vad som händer när poesin går in där protokollet tar slut – när orden LPT, ECT och tvångsinjektion ställs bredvid en mycket enklare mening: Hon heter Inger.”

Jegers återkommer till kärleken, minnet, åldrandet och människans värdighet – och till frågan om vad som blir kvar av en människa när hon har blivit ett ärende. ”Den sjunde december” är ett försök att ge henne tillbaka sitt namn.

CAROLINA THELIN

DEN SJUNDE DECEMBER

8 november 2021

De skriver in dig.

Ett rum.
En säng.
En dörr som stängs.

De säger:

svårt sjuk
komplext sjuk
ingen sjukdomsinsikt.

Jag säger:

Hon heter Inger.

Jag säger:

Får jag komma?

De säger att du sover.

Du sover första dagen.
Du sover den andra.

Den tredje dagen
börjar ordet sover
betyda något annat.

Jag står utanför
med ditt namn i munnen.

10 november 2021

De frågar mig om dig.

Jag berättar.

Det finns så mycket att berätta
om en människa
som levt ett helt liv.

De antecknar det
som får plats.

De säger ECT.

Jag säger:

Kommer hon tillbaka?

Det finns ingen ruta
för den frågan.

11 november 2021

Tvångsinjektion.

Skälet skrivs inte ned.

Någon håller en spruta.

Någon håller kanske din arm.

Någon skriver en rad.

Det märkliga med en journal
är hur lite plats
en kropp behöver.

14 november 2021

Nu får du inte lämna rummet.

MRSA.

Ett nytt ord
mellan dig och världen.

Jag lär mig orden.

LPT.
ECT.
SIP.
MRSA.

Jag blir allt bättre
på bokstäver.

Allt sämre
på att hitta dig.

Någon har röntgat ditt huvud.

En sköterska säger:

normala åldersförändringar.

I förbifarten.

Som om åldrandet
var en korridor
man passerade på väg
till något viktigare.

5 december 2021

Du får komma hem och träna.

Det går lugnt till.

Det står så.

Lugnt.

Jag undrar ibland
vem som uppfann
det ordet.

7 december 2021

Tvångsvården upphör.

Ingen märker det.

Klockan fortsätter.

Lysrören lyser.

Vagnar rullar genom korridoren.

Någon kokar kaffe.

Någon går hem efter sitt pass.

Och du

är plötsligt fri.

På papperet.

Ingen berättar det för dig.

Ingen berättar det för mig.

Kanske vet friheten själv
inte heller om det.

10 december 2021

 Tre dagar har gått.

En läkare ordinerar en spruta.

En annan ordinerar två.

De ges med tvång.

En gång håller någon fast dig.

Jag vet inte vem.

Jag vet inte hur många händer.

Jag vet inte om du ropar.

Jag vet inte om du förstår.

Jag vet bara detta:

du är frivilligt vårdad.

De håller fast
en frivillig människa.

Det är en mening
som inte borde kunna skrivas.

Ändå skriver jag den.

14 december 2021

Någon upptäcker
att lagen tog slut
för sju dagar sedan.

En kort anteckning görs.

Ingen avvikelse.

Kanske är det så
ett övergrepp blir litet:

först händer det
med en hel människa,

sedan skrivs det
med några få ord.

15 december 2021

SIP-möte.

Vi sitter runt ett bord.

Människor med pärmar.

Människor med befattningar.

Människor som vet
vilken punkt som kommer härnäst.

Någon nämner vårdhem.

Jag tittar på dig.

Du tittar kanske på mig.

Vi har varit gifta
nästan ett helt liv.

Det finns ingen punkt
på dagordningen för det.

20 december 2021

Du ska hem.

Vi väntar.

Ingen hjälper dig packa.

Dina skor är borta.

Jag tänker:

Hur kan en människa
försvinna så mycket
på sex veckor

att till och med hennes skor
har glömt henne?

Till slut går vi.

Eller:

jag går.

Du följer med.

Hemma ser jag blåmärket
i pannan.

Ingen har berättat om det.

Jag frågar dig.

Du kan inte svara.

Sedan börjar sömnen.

Arton timmar.

Nitton.

Tjugo.

Dina händer skakar.

Håret faller.

Jag samlar ihop
det jag kan.

Hår från kudden.

Tabletter.

Papper.

Frågor.

Dig.

28 december 2021

Jag skriver ett brev.

Det är vad man gör
när man inte längre vet
vad man ska göra.

Man skriver.

Datum.

Namn.

Händelser.

Man försöker göra
det obegripliga kronologiskt.

14 mars 2022

De medger brister.

Kommunikation.

Delaktighet.

Bra ord.

Runda ord.

Ord utan händer.

Ingen skriver:

Vi höll fast henne
när vi inte längre
hade rätt att göra det.

Åren går.

Du blir sjukare.

Jag blir bättre
på att vänta på svar.

19 september 2024

En läkare skriver
att hon inte visste.

Inte visste
att tvångsvården upphört.

Det är möjligt.

Det är just därför
jag inte kan släppa frågan:

Vem skulle veta?

22 januari 2025

Nu vet de.

IVO skriver:

allvarliga brister.

Tvångsåtgärder
under frivillig vård.

Bristande journalföring.

Patient och närstående
informerades inte.

Fyra år har gått.

Orden har hunnit i kapp
det som hände.

Men du är inte här
för att läsa dem.

Jag sitter med beslutet.

Där står att du hade rätt.

Där står att jag hade rätt
att fråga.

Där står, med andra ord
och många fler sidor,

att den sjunde december
blev du fri.

Jag försöker föreställa mig
den friheten.

Den måste ha varit mycket liten.

Kanske stod den
utanför ditt rum

och väntade.

Kanske knackade den.

Kanske hörde ingen.

Kanske hörde du.

Och kanske tänkte du:

… kom och hämta mig.

The post Littestraden: Dikt av Ivars Jegers first appeared on Opulens.

MUSIK. I veckans krönika ser Lars Thulin än en gång tillbaka på sin tid som discjockey och nu är temat ”golvfyllare”. Låtar som garanterat får folk att resa sig och börja dansa. Han ger fem exempel.

Dags för avkoppling från all politik och kriminalitet. Och en djupdykning i diskoteksminnen från 70- och 80-talen. Denna gång är temat de låtar som vi på diskot kallade golvfyllare.

Alltså plattor som garanterat fick upp folk. Det som behövdes efter ett par tryckare eller då dj:n tappat känslan för vad publiken ville ha och det därför blev glest på golvet. Då gällde säkra kort. Inte helt utslitna klassiker, typ låtar med Abba, utan sådana där folk i allmänhet inte kunde artistens namn eller låtens titel. Men med stark igenkänning på rytmen, sången och refrängen. Samt känslan av att nu blir det väldigt svårt att sitta still.

Kännetecknet på en golvfyllare var att par på väg från dansgolvet, kanske redan halvvägs till sitt bord eller baren, stannade upp när låten kom. Vände på klacken och snabbt tog sig tillbaka. Ibland med partnern i släptåg, ibland ensamma. För låten bara måste dansas till.

Discoversion av ”Knock On Wood”

”Knock On Wood” 1979/Amii Stewart/ Kompositörer: Eddie Floyd/Steve Crooper

”Knock On Wood” är en gammal goding som kom redan 1966 med soulartisten Eddie Floyd. Låten skrevs dock för Otis Redding, vars producent emellertid tackade nej till den. Den dynamiska kompositionen med en verklig hook i refrängen nådde måttlig framgång, bäst blev den 28:a på Billboard Hot 100. Dock fick den namnge Eddie Floyds första album.

1974 gjorde David Bowie en version av ”Knock On Wood” och den finns på hans album ”David Live” och släpptes också som singel, som nådde tionde plats på Englandslistan.

Fem år senare åkte Floyds gamla låt rakt upp i låthimlen. Discoartisten Amii Stewart gjorde en mycket stark syntversion som flörtade både med rock och disco. Etta på Billboard Hot 100. Singeln sålde platinum, alltså över en miljon exemplar. Låten har också förekommit i olika videospel och en del långfilmer.

En refräng som sitter direkt

”Love Really Hurts Without You”, 1976 /Billy Ocean/ Kompositörer Ben Finden/Billy Ocean

”Love Really Hurts Without You” är en svepande, ganska melodiös låt som räknas som R&B. Ändå funkar den utmärkt som golvfyllare med en refräng som sitter direkt. Tillkomsten av den är lite gullig. Billy Ocean, som egentligen hette Leslie Charles, hade i åratal kämpat för att kunna försörja som artist. Men framgången var mager och han var tvungen att ta andra jobb för att betala mat och hyra.

Den här skrev han när han jobbade på ett skrädderi i London. Allt komponerades på ett piano han köpt för 23 pund av en kollega. Ändå var Billy tvungen att låna pengar för att betala kompisen. Karriären fortsatte gå trögt tills han träffade producenten Ben Finden. De samarbetade med musik på dagtid medan Billy körde nattskiftet på Fords bilfabrik i Dagenham i södra England.

Singeln som spelades in 1974 och släpptes i januari 1976 blev en succé och nådde andraplatsen på brittiska singellistan och kom även in på en hyfsad plats på Billboard Hot 100.

Ett säkert kort från 60-talet

”Everlasting Love”/ The Love Affair 1967/Kompositörer Buzz Carson och Mac Gayden

Lite hederligt 60-tal funkar för det mesta. Det gäller även en låt som ”Everlasting Love”. Den var tänkt att bli en låt med Motown-stuk för att passa band som Four Tops och Temptations men sjöngs in av en relativt okänd artist vid namn Robert Knight. Den blev en hyfsad framgång.

Den har sedan gjorts av en rad artister och är därför en av två låtar som legat på Billboard i fem olika versioner under fem skilda decennier. (Den andra är Motown-låten “The Way You Do the Things You Do”.)

Denna variant gjordes i England med bandet The Love Affair, som väl såg bättre ut än de spelade. För på deras mest kända låtar var det bara sångaren Steve Ellis som fick följa med in i skivstudion. I övrigt bara studiomusiker. I fallet med ”Everlasting Love” hade orkestern hela 40 medlemmar.

En endorfinbomb med extra allt

”It’s Raining Men” 1982/ The Weather Girls/ Kompositörer Paul Shaffer och Paul Jabara

”It’s Raining Men” är låten som har extra allt, en mix av disco, gospel och EDM (Elektronisk Dans Musik.) Texten helt skruvad – påståendet är att det en kväll kommer börja regna män och att kvinnorna då ska strunta i paraplyer.

Den erbjöds megastjärnor som Diana Ross, Cher, Barbara Streisand och Donna Summer. Alla tackade nej. Artisterna som sjöng in den, de välväxta damerna i The Weather Girls, gjorde det först efter tjat och vädjanden från kompositörerna. Inspelningen klarades av på blott 90 minuter.

Regnet av män blev dock stor succé, ett segertåg som började på klubbar och sedan nådde toppen på Billboards lista för dansmusik. På vårt disco en succé. De som inte ylade med i refrängen var lätt räknade. Låten är helt enkelt en endorfinbomb.

En duett det sprakar om

”You’re the One That I Want”, 1978/ Olivia Newton John, John Travolta /Kompositör John Farrar

Låten ”You’re the One That I Want” skrevs för musikalen och sedemera  filmen ”Grease”. Den ansågs av många som en uppföljare till ”Saturday Night Fever”, som också hade den ytterst dansanta John Travolta i huvudrollen.

”Saturday Night Fever”  var dock i grunden en mörk historia om klassmotsättningar, utanförskap, övergrepp och svek. Medan ”Grease” var som en serietidning som kunde avnjutas medan man tuggade rosa bubbelgum.

Styrkan i den här låten är rytmen och energin i duetten. Takten som får det att rycka i fötterna. Att man bara måste sjunga med i refrängens oh ho ho.  Och i filmscenen sprudlar det av glädje, liv och styrka. Samt en attraktion mellan John och Olivia som är så elektrisk att det sprakar. Bara den med förstenat hjärta kan undvika att beröras.

The post Låtar med förmåga att fylla ett dansgolv first appeared on Opulens.

ROMAN. ”Norra Kvarken” är en ny roman med västerbottenstema av Peter Normark. Elisabeth Brännström uppskattar hans berättarkonst och njuter därtill av ”en bländande vacker prosa”.

Norra Kvarken av Peter Normark
Albert Bonniers förlag

Det är sent åttiotal när historien i Peter Normarks andra roman med västerbottenstema, ”Norra Kvarken” inleds. Tjernobylkatastrofen har nyligen lagt en känsla av mörker över den vackra bygden uppe vid Norra Kvarken, det sammanträngda vattendraget av Bottniska Viken som är beläget mellan Umeå och Vasa.

En hotfull skugga som leder tillbaka till tiden före andra världskriget vilar också över de två familjer som kommer att spela huvudrollen i den tragiska berättelse som är på väg att vecklas ut.

Familjerna Hellman och Axelsson har nämligen en gång i tiden förenats genom en oplanerad och högst olämplig graviditet. Det skedde genom att den rika Axelssonfamiljens söta dotter Gunnel fick ihop det med den stilige men traumatiserade fattiglappen Viktor Hellman.

Det unga paret tvingas in i ett destruktivt äktenskap av sina mödrar, två matriarker som styr sina mycket olika världar med järnhand. Den välbärgade, driftiga Märta Axelsson sköter så gott som ensam en välutvecklad, inkomstbringande åkerifirma alltmedan hennes man Gabriel håller sig i bakgrunden.

Viktors fattiga mamma Irma kämpar med förtvivlat raseri mot den snälle men rätt så hopplöse maken Gus destruktiva spelberoende. Han spelar främst bort familjens pengar på travet, men lånar dessutom ut både små och stora summor som han inte alltid får tillbaka och Hellmans stapplar ofta på ruinens brant, alltmedan Irma sliter ont för att få ekonomin att gå ihop.

Komplext persongalleri

”Norra Kvarken” visar upp ett överlag komplext persongalleri där i stort sett varje familjemedlem, inte minst Märta och Irma, får sin bakgrundshistoria grundligt synad och återberättad. De som får framträda allra tydligast är emellertid Viktor och Gunnel. Två mycket begåvade människor från olika sociala miljöer som berövats chansen utveckla sina talanger och ta sig vidare i livet. I stället har de bundits fast vid varandra och den ort som de så hett önskat lämna, Gunnel för att träna balett vid Operan i Stockholm och Viktor för att vidareutveckla en lovande idrottskarriär.

Deras känslor av misslyckande skapar sår som inte läker och paret ägnar en stor del av sin tid åt en maktkamp som går ut på att Viktor, som själv blivit misshandlad av sin mamma, slår sin fru. Gunnel parerar slagen och gör sig så okontaktbar som möjligt genom att ta sin tillflykt in i dagdrömmar och fria fantasier om den strålande framtid som gick förlorad. Kampen går ut över hela familjen, speciellt över parets två barn Vivian och Åke som lever i ständig skräck för de våldsamma utbrotten.

Språket är den här utmärkta romanens kanske största behållning. Peter Normark, själv från västerbottniska Holmsund, beskriver sin hembygd och även de mindre tilltalande händelserna hemma hos Hellmans på en bländande vacker prosa.

Naturen och det ständigt närvarande havet, som får fungera som bakgrund till de tragiska för-hållandena inom familjen Hellman, målas upp med poetisk precision. Alla ljusskiftningar, färger, dofter och de fria fantasier som Gunnel ofta stänger in sig i får ett slags sagoskimmer över sig.

I gestaltningen av huvudkaraktärerna och i redogörelsen för deras bak-grunder, nuvarande plats i samhällsordningen och ställningskriget dem emellan blir tonen däremot mer robust och samma sak gäller den sam-hällskritik som vävs in i berättelsen.

Det gamla bondesamhällets alla problem har ersatts med nya och det är inte alltid lätt för bygdeborna att orientera sig i en ny värld fylld av individualistiskt tänkande och hänsynslösa entreprenörer. Berättartekniken är ickelinjär; läsaren kastas ofta mellan dåtid och nutid samt mellan fantasi och verklighet. Trots Peter Normarks känsla för balans i berättandet krävs det full koncentration från läsaren, som annars riskerar att tappa bort sig i sfären mellan då och nu. Behåller man sitt fokus är man dock på väg genom en fantastiskt givande läsupplevelse.

Peter Normark imponerar

”Norra Kvarken” imponerar dock inte enbart genom sitt språk utan även genom historien om en avsides bygd i förändring, sitt intressanta och psykologiskt trovärdiga persongalleri samt berättelsen om ett äktenskap i totalt förfall. Lägg därtill skildringen av huvudkaraktärernas ständiga längtan bort från det vardagliga, både i fantasin och i det verkliga livet.

Peter Normarks hyllade debut ”Lekarna”, en roman om en socialt utsatt familjs upplösning i den lilla västerbottniska samhället Djupvik, gavs ut på Albert Bonniers förlag 2014 och med de här två romanerna har Normark mutat in sin egen plats i den västerbottniska litteraturfloran. En litterär plats jag gärna befinner mig på, trots all den negativa energi som släpps loss över sidorna. Jag ser fram emot Peter Normarks nästa roman.

The post Peter Normark bjuder på bländande berättarkonst first appeared on Opulens.

LYRIK. Vi kan nu presentera fem nyskrivna dikter av Håkan Sandell ur hans aktuella diktbok ”Lampor i gryningen” med undertiteln ”Dikter till Salome”.

I sin nya diktsamling, på Smockadoll förlag, ”Lampor i gryningen” med undertiteln ”Dikter till Salome” vänder sig Håkan Sandell till sin nyss vuxna dotter. Det är ett stilgrepp i linje med de brevdikter som förekommer i den antika romerska poesin. Latinpoeter skrev, som bekant, redan för 2 000 år sedan dikter med en tydligt namngiven adressat och benämnde dessa texter epistlar.

Sandell förklarar själv bokidén med att de två föregående diktsamlingarna (”Där våra floder rinner samman”, 2024, och ”Under jagande moln”, 2025) i hög grad dominerats av kulturpessimistiska perspektiv och att han därefter ingavs lust att vända på saken och genom dotterns ögon se tiden an. Det vill säga som något som inte går mot sin avslutning. I stället för en kulturepok på ett sluttande plan, något som lika gärna kan ses som begynnelsen på en ny era. Måhända kärv till att börja med, men först och främst okänd. Den nya boken bildar för övrigt tillsammans med de två föregående en trilogi.

Boken innehåller också vissa dubbelexponeringar med den bibliska Salome, en gestalt som, till skillnad från Herodes Antipas och Johannes Döparen, har Sandells sympatier.

Den sedan länge i Oslo bosatte poeten gör den kommande helgen ett återbesök i sin gamla hemstad Malmö. Där kommer Håkan Sandell att göra en uppläsning på antikvariatet Andy’s Corner (beläget på Helmfeltsgatan 5), lördag den 31 oktober, kl 16.30. Så om du i år befinner dig i Malmö på alla helgons dag finns det ett utmärkt tillfälle att få uppleva Håkan Sandells poesi live.

CLEMENS ALTGÅRD, kulturredaktör

Håkan Sandell – 5 dikter

ur ”Lampor i gryningen – Dikter till Salome”

(Smockadoll förlag, 2026)

*

Ser det hotande ut — det var alltid så.

Bry dig inte om trosvissa profetior,

lyssna inte på dårars övertygelser

om hur allt ligger till eller skall sluta.

Musiken sval och ny, en stilla kväll

i bländande unga år, på Grill’s Ville,

ditt hår krusar sig, långt, smålockigt.

Regn över stadens torra vattenhål,

en grå vinge som störtar men flyger.

Kärlek har två döttrar: Dröm, Frihet.

Och för lyckans part; den är vertikal,

likt en klyvande blixt kan den uppsöka en,

under kommunism, under nyliberalism,

den kan träffa prick på en sophög.

*

Det väldiga cirklande hjul vars sanningar

och världsgestaltningar i skiftande form

somliga här ser strävan mot befrielse i,

och andra den slöjlek jag kallat undergång,

där mjuk hud fyller ut återanvända textilier.

Först iögonfallande är oss det försvunna

men ett nytt märke står redan lyft till högkant.

Vart levande uttryck stiger på sjunken grund.

Natur kastar undan kulturell fulländning

men älskar upprepning, detaljförbättring.

Slitna kvarter drar sig allt längre tillbaka,

kvar är de fattiga, nu framför metall och glas,

bara mer vilsna, allting oförändrat läsbart.

Ny känns den rundvandrande kärleken.

*

Men utan en ny grund är vi förlorade,

det menar jag, endast en förnyad tro

kan bära individen, resa samhället.

Vad vi ser nu är slutkört ihåligt förfall,

där bagaren låg möter aromamassage.

Den inre människan finns inte längre …

”Men folk odlar sin privata tro dold

i sina oansenliga liv”, svarar Salome,

”som är stora för dem där de kämpar på

och räddas av sina osedda förhoppningar.

Kanske att det skulle visa din begärda kraft

om de gått att lägga i en gemensam pott.

Att de framstod annorlunda om vägda

på en finare våg av varsammare hand.”

*

Var är du nu, tätt inpå fönstren på något tåg

längs förstäder sedda från banvallen, kanske,

och då med räckenas uthängda sängtäcken,

som vid ett tittskåps fria sikt in i andras liv

din hand eller ditt finger kan sträcka sig efter.

Det livet där, möjligen, men nej inte det, nästa.

Det, men inte det, skulle vara uthärdligt att leva.

Man ser det med ett slags ovillig andäktighet

som inför en jesuskrubba, men pekar inte

likväl, förstås. Fågelsång vibrerar mot rutan,

en solhet eftermiddag på väg mot sin kväll,

snart klirrande utensilier från pentryhörnen,

barnskrik tröstande kvävda av varm hud.

Liv ostörda av makt och utanför den.

*

Salome igen:

”Döparen talade om en annan, han som

ska komma, det måste väl vara Amor,

mor sade en gång att denne är en stor gud.

Kanske den som sprider från trädgårdarna

om natten en rosendoft, inte av flodvatten.

Han som sågs bland herdarna i olivlunden,

eller bland deltagare i det kejserliga följet,

en av dem, ändå en annan, helt annorlunda.

Han som ska spänna en vagn till duvorna,

han som ska döpa inte med vatten utan

med eld, han som kommer inte i ljussken

men likt kväll, som stiger fram vackrare än

de andra kvällarna, och inte pratar dumhet

om att tvätta livet rent från vad som redan

är rent.”

The post Håkan Sandell – 5 dikter ur ”Lampor i gryningen” first appeared on Opulens.

STASI. Jesper Nordström har tidigare skrivit om den ökända östtyska säkerhets- och underrättelsetjänsten. I Veckans DDR återkommer han nu till Stasi och belyser dess roll som maktfaktor.

Tidigare avsnitt av Veckans DDR hittas här.

Hittills har jag försökt hålla en relativt nyanserad ton när vi närmat oss DDR och ibland också fascinerats av de där massiva betongklumparna som trots allt hade sin egen charm, den knarriga Trabanten som nästan kändes som en gammal bekant, eller kaffekopparna så tunga att frukosten blev en sorts styrketräning. Det fanns i somliga avseenden något smått komiskt i detta fängslande land, något som kunde få oss att le åt vissa av dess absurditeter. Det sorglustigt charmiga i en av Europas märkligaste nationer.

Men när vi nu återkommer till Stasi så finns det inte längre utrymme för någon nostalgisk eller ironisk distans. Stasi, Ministerium für Staatssicherheit, är DDR-tårtans arseniklager.

Stasi var långt ifrån en vanlig säkerhetstjänst. Under Erich Mielkes långa och hårdföra ledarskap utvecklades den till en byråkratisk koloss som levde efter sina egna lagar, med en egen kultur och egna hemliga regler. Deras lojalitet låg ofta mer hos organisationen själv än hos det socialistiska partiet SED, som de egentligen skulle tjäna.

Distriktskontoren agerade som små maktcentra, där man i praktiken bestämde mål, metoder och intensitet utan ständig kontroll från Berlin. Man kan likna det vid romarrikets provinser, där småpåvar agerade självständigt medan kejsaren trodde sig ha full kontroll.

Men det mest skrämmande var Stasis informationsinhämtning. De ville veta allt – verkligen allt. Inte bara om politiska motståndare, utan även detaljer som vilken färg älskarinnans behå hade, vilken korv hon föredrog till lunch och hur många steg hon tog till jobbet. Om man hade radat upp deras arkivpärmar i en lång rad, skulle de sträcka sig cirka 11,1 mil.

Det får en att tänka på Francis Bacons induktivism, där man söker sanningar genom att samla oändlig mängd rådata, utan någon tydlig hypotes – bara ackumulering av fakta.

Stasi använde terrormetoder

Zersetzung, Stasis psykologiska terrorvapen, var en metod för att systematiskt smula sönder en människas självkänsla och sociala liv. Genom att plantera falska rykten, sabotera post, skapa ”olyckor” knäckte man sina offer långsamt men säkert. Under 1980-talet drabbades tusentals människor av detta. Ett känt exempel är en kritisk journalist som slutligen blev arbetslös, socialt isolerad och tvingad till offentlig självkritik.

Ibland agerade Stasi så oberoende att inte ens SED:s ledning hade full insyn. Efter luftballongsflykten 1979, när ett par familjer flydde DDR med en hemgjord ballong, grep Stasi deras släktingar – trots att dessa inte hade något med flykten att göra. Flera satt fängslade i månader, utsatta för psykisk press tills de gick sönder och samarbetade. Det finns dessutom rykten om att en person ”råkade” falla från en balkong – en iscensatt ”olycka” för att skrämma andra. Sådant hände, ofta helt utan partiets politbyrås vetskap. Guilt by association var vanligt.

Det rapporteras också om västtyska journalister som förhördes så hårt vid gränsen att de avled i hjärtattack. Här bleknar bilden av det charmigt kitschiga DDR och i stället ser vi den verkligt mörka sidan hos en av efterkrigstidens mest genomgripande diktaturer.

Stasi var alltså inte bara ett redskap för partiet, utan en självständig maktfaktor i DDR.

När jag talar om ”djupa staten” syftar jag inte på någon konspirationsteoretisk företeelse som QAnon eller Illuminati, utan en vedertagen term inom statsvetenskapen. Wilhelm Agrell använder begreppet för att beskriva en permanent, självständig maktstruktur inom staten, som kan styra och påverka i det tysta – likt J Edgar Hoovers FBI i USA. Med den förståelsen blir det uppenbart hur Stasi fungerade: som en egen maktfaktor, vars autonomi kanske inte ens Honecker hade accepterat om han känt till den.

The post Veckans DDR: Stasi ‒ en autonom maktfaktor first appeared on Opulens.

TEATER. Rikard Rehnbergh reflekterar över trenden dramatisering av befintlig text. Han har sett två aktuella exempel: ”Vernon Subutex” på Galeasen och ”Parzival” på Dramaten.

En tendens i Teatersverige på senare år – ja, årtionden – är att dramatisera redan befintliga texter, det vill säga romaner eller, mera sällan, noveller och dikter. Detta sker då på bekostnad av nyskriven dramatik och specialbeställda pjäser, på nya ”epos”. Och det är synd. De senare är ju egentligen så mycket intressantare och mer berikande intellektuellt sett. Med detta icke sagt att dramatiseringar, omskrivningar och tolkningar är ointressanta och ofruktbara. Bara ganska onödiga, när det kommer till kritan.

”Vernon Subutex” på Galeasen

Teater Galeasen på Skeppsholmen i Stockholm ger just nu ”Vernon Subutex”.

Lucas Svensson (född 1973) dramatisering baserar sig på den första delen av Subutextrilogin (2015-17) av en av Frankrikes otaliga enfants terribles, Virginie Despentes (f. 1969), som skapade hysteri kring först romanen (1993), sedan filmen ”Baisse-moi” (2000).

Det är en lyckad dramatisering, helt klart, och en konkretisering av en annars pratig och spretig och spattig roman (i Kristoffer Leandoers översättning). Den vinner avsevärt på att ”kokas ned” till en pjäs à två timmar (även om den vunnit på ännu ett avkok). För regin står Natalie Ringler (f 1973), som stått bakom några av Galeasens mest hyllade uppsättningar de senaste åren – ”Vår klass”, ”Irakisk Kristus”, ”En grav för två” –, som betonar det anarkiska, för att inte säga dekadenta och fin de siècle-artade elementet i romanen.

Det kastas saker, det tas droger, det dansas, det sups, det slåss och det älskas. Samt spelas, samplas, droppas musik, musik, musik. Det är, helt enkelt, en vildsint tid (se på Frankrike under pågående studentprotester, bränder och upplopp) och en närmast nihilistisk inställning till livet: Sex & Drugs & Rock & Roll & Die. Eller: Bismillah, c’est les ténèbres. Och här blir frågan om och samtidigt dilemmat med dramatiseringar och omskrivningar tydlig, alldeles. ”Vernon Subutex” är en lyckad uppsättning av en kass roman medan den förra pjäsen, som gavs på teatern, ”Eurotrash” av Christian Kracht (också den i Ringlers regi) var en rätt kass uppsättning av en rätt lyckad roman (omskriven i Opulens vid två tillfällen).

”Parzival”på Dramaten

En betydligt mer otippad och i tid avlägsen scenadaption av en skrift är”Parzival”, baserad på Wolfram von Eschenbachs – en av minnessångarna från det langue d’oïl-doftande och trouvèrer-sjungande nordfranska riket – hjälteepos från medeltiden; fast Chrétien de Troyes var först med sin saga Perceval (sent 1100-tal). Eller kanske det ska vara antihjälteepos, för Parzival är den ”helige dåren” närmast personifierad. Han lämnar sin mor i stugan i skogen och ger sig ut i vida världen för att finna klarhet och insikt. Samt anseende som riddare. Vi rör oss i en mytisk värld med springare och drottar, vasaller och valeter, Arthurs runda bord och den heliga Graal. Här är det en annan Lukas, schweizaren Lukas Bärfuss (f. 1971), som skrivit om en befintlig text till scenen.

Manuset skrevs redan 2010 fast sätts först nu upp på Dramatens lilla scen.

Återigen är det rena rama anarkin när Turteaterns norska och konstnärliga ledare, Marie Nikazm Bakken (f. 1988), gör en ny otyglad tolkning av ett epos, åldrigt som modernt: 2020 satte hon upp Richard Wagners ”Nibelungens ring” och 2025 Vilhelm Mobergs ”Utvandrarna” på Turscenen i Kärrtorp. Burleskerier. Groteskerier. Revyer. Det är ett ganska modigt regissörsval av Dramaten, dito gästspel av Turteatern, då ovan föreställningar hade en tendens att om inte gå överstyr så ”balla ur” – i positiv bemärkelse. Fast förmodligen känner sig Nikazm Bakken och ensemblen tryggare i Kärrtorp än på Nybroplan och föreställningen den 17 oktober tycktes ”följa manus” utan några rapporteringspliktiga incidenter.

Är den angelägen, scenadaptionen och tolkningen? Ja! Den talar om individens rätt till enfald och dårskap, rätt till ett individuellt sökande efter ett, om än mycket avlägset, svar. Såsom barnet, kort. Men är den nödvändig? Nej! Inte alls. Lika litet som att se Despentes på scenen. (En tv-serie av trilogin har redan gjorts, 2019, regisserad av Cathy Verney.)

För att svära i kyrkan: se och hör ”Parsifal” (med f) i stället, Wagners opera från 1882, som baserar sig på både Eschenbachs och Troyes texter och som fick Friedrich Nietzsche att lika brådstörtat som rasande lämna Bayreuth och nyligen invigda Bayreuther Festspielhaus år 1882, dit och då han särskilt inbjudits av mästaren och mentorn själv (se Joakim Stens operamonolog ”Nietzsche kontra Wagner”, på Folkoperan just nu). Kaos var bara förnamnet.

Satsa på svenska originalpjäser!

Det tjatas ständigt om att värna den svenska filmen, att statligt finansiera (och privatfinansiera, som somliga politiker drömmer om) och brett visa svenska originalfilmer över hela Sverige. Gäller ävenså scenen: finansiera manusförfattare/dramatiker och beställ svenska originalpjäser, Teatersverige! Vad har vi utbildningen till? Hade det inte varit så mycket angelägnare, rentav nödvändigare att få ta del av två nyskrivna dramer, specialskrivna för Lilla scenen/Turscenen respektive Galeasen, av nämnda Lucas Svensson och Lukas Bärfuss i stället? Alla har inte tid att vänta på Godot och alla kan inte vänta på att Sara Stridsberg får ur sig en ny pjäs. Förresten: var inte hennes genombrott (”Drömfakulteten”, 2006) en sorts adaption/adoption av Valerie Solanas SCUM-manifest? Jo.

The post Vernon Subutex och Parzival – från bok till scen first appeared on Opulens.

ROMAN. Karolina Ramqvists ”Nattsäsong” är nominerad till Augustpriset för bästa skönlitterära bok 2026. Jonas Lindman har läst den och anser att det är en lyckad roman genom dess atmosfär och skildring av hur kärlek kan övergå i besatthet.

Nattsäsong av Karolina Ramqvist
Albert Bonniers förlag

Vad händer när en annan människa börjar uppta så mycket av vårt medvetande att den egna tillvaron gradvis förlorar sin stadga? I Karolina Ramqvists ”Nattsäsong” skildras en kvinna vars längtan efter en annan människa utvecklas till en besatthet som till slut tycks genomsyra hela hennes liv. Det är en roman om kärlekens kraft, men också om den punkt där längtan börjar övergå i något destruktivt.

Huvudpersonen är en framgångsrik, medelålders skådespelerska. Hon lever med sin make Hans och förbereder sig för att spela Cho-Cho-San i ”Madama Butterfly”. När Dag, en yngre man som arbetar som digital konsult på teatern, kommer in i hennes liv väcks en upptagenhet som gradvis blir alltmer dominerande. Dag är son till den legendariske regissör som en gång gav henne hennes genombrott. Hans känslor för henne förblir oklara och ovissheten tycks ge hennes längtan ytterligare näring.

Ramqvist låter förändringen ske steg för steg. Det är inte ett plötsligt sammanbrott som står i centrum, utan en långsam förskjutning av huvudpersonens uppmärksamhet och omdöme. Dag blir alltmer närvarande i hennes tankar, samtidigt som den egna tillvaron tycks glida undan. Besattheten påverkar både hennes relationer och hennes yrkesliv. Det som på avstånd kan likna en förälskelse utvecklas till en kraft som hon inte längre verkar kunna styra.

Det är en tragisk rörelse. Huvudpersonen tycks förlora både kontrollen över sig själv och greppet om det liv hon tidigare har byggt upp. På premiärdagen, när hon ska träda fram inför publiken, är hon vilsen och upptagen av den andra människan. Den professionella uppgiften finns där, men hennes inre uppmärksamhet tycks befinna sig någon annanstans. Kontrasten mellan det yttre sammanhanget och hennes inre upplösning blir påtaglig.

Karolina Ramqvist gestaltar besattheten

Det är framför allt stämningen som bär romanen. En krypande oro och en känsla av ensamhet följer läsningen. Ramqvists språk kan vara intensivt och känslomässigt och jag upplever hur huvudpersonens värld gradvis blir trängre. Hennes besatthet är inte bara ett ämne som berättas om; den präglar själva läsupplevelsen. Jag blir orolig för henne, samtidigt som hennes handlingar blir allt svårare att förstå.

Här finns också en av romanens svårigheter. Jag kommer nära huvudpersonen, men närheten innebär inte att jag förstår henne. Ramqvist låter mig följa hennes tankar och reaktioner, men ibland saknar jag en större psykologisk klarhet. Jag känner hennes vilsenhet utan att alltid kunna urskilja vad som driver henne. Författaren tycks vilja hålla kvar mig i denna osäkerhet, men det uppstår stunder då avståndet mellan läsaren och huvudpersonen blir större än vad romanens känslomässiga intensitet förmår överbrygga.

Samtidigt är det just denna motsättning som gör Nattsäsong intressant. Vi vill gärna förstå varför en människa handlar som hon gör. Vi söker motiv, samband och förklaringar. Men känslor låter sig inte alltid ordnas på det sättet. En längtan efter att bli älskad kan växa sig så stark att den börjar styra både tankar och handlingar. Det som först förefaller vara en väg ut ur ensamheten kan i stället göra den ännu djupare.

Romanen väcker därmed frågor om psykisk sårbarhet utan att behöva reduceras till en berättelse om sjukdom. Vad händer när våra känslor inte längre bara är en del av livet, utan börjar organisera hela vår verklighetsuppfattning? Hur mycket av vår självständighet är vi beredda att överge i hopp om att bli sedda och bekräftade av en annan människa? Ramqvist ger inga enkla svar, men skildrar med obehaglig tydlighet hur en människas inre balans kan rubbas.

När romanen når sin slutpunkt med premiären lämnas jag utan någon säkerhet om vad som ska hända med huvudpersonen. Jag känner oro snarare än lättnad. Hennes framtid förblir öppen, och besatthetens konsekvenser är inte slutgiltigt avgjorda.

”Nattsäsong” är en lyckad roman, framför allt genom dess atmosfär och skildring av hur kärlek kan övergå i besatthet. Den är mindre övertygande när det gäller att göra huvudpersonen fullt begriplig. Men kanske är det inte heller begripligheten som är Ramqvists främsta ärende. Det är snarare upplevelsen av att se en människa gradvis förlora fotfästet, utan att kunna ingripa och utan att helt förstå vad som sker.

Efter läsningen återstår en obekväm fråga: när slutar kärleken att öppna världen och börjar i stället förbruka den?

The post Karolina Ramqvist skildrar kärlek som spårar ur first appeared on Opulens.

LYRIK. Inför helgen publicerar vi i Littestraden några nyskrivna dikter av Tomas Johansson.

Tomas Johansson är tidigare publicerad här i Opulens, senast för runt ett år sedan. Han har bland annat gjort ett hörspel i Sveriges radio och publicerats i ett antal tidskrifter. Nu är vi glada att åter få presentera några av hans dikter.

CAROLINA THELIN

Dikter av Tomas Johansson

Gårdagen
redan här
underifrån
tagen

och att
du
därifrån
tagen
till vara

—-

Som kvällsol
sjunger
tallbarken röd

vattensol
få vågad
mellan fingrars
varma hud

den som levt i sol
i fred
åtta minuter

strålar sig
mot annan

—

En vårtbjörk
skiner sig
som den är
– prassligt

hund glider ensamglad
i sitt
för att uppleva sig

känn trädens puls
vindens
och den andre i mig
hur den an-svarat

fått ett svar
i eldens brunn;
det finns ett intet

och det är allt

—-

Kommer fönster
gående
vid
öppna

de ser oss
igenom

—

Cirkulär
vår tid är
och inomvärtes

varje strå heligt

—

Strandveronikan
slog följe genom
skärselden

pilen asken alen
väntade vid vattnet

solens varma vilja
sköljde vågorna vida

strandveronikan
böjde sig, sa;
vind mot din hud
saktar kvällen vilande

snart vilar också du

—

Vrida världen
till
stillnad

lösa gårdags knutar

vrida världen vacker
Igen

ställa björnen
sida vid sida
i pulshågnad

att godta allt

–

Oas
skena vilt
vapenhuset
fullstaplat

Oas
skena vilt
som en
brinnande höst

oas
skena vilt
tänd ett ljus
för de såriga

världen
våldsamt
skapande

arter sällan
utrotar sig själva
men det sker

oas
skena vilt

—–

Skogsjungfrun
utan blad
lever under jord
närd av svampmycel
mykorrhizan

vart tionde år;
blommar
utan blad

hur ofta blommar du

—

Gåta

Nadine

höstflätad

som ett levande

balanistiskt

ett öga i taget

alge bra

finn huvudet

nära

lakansskir

vobblar över ord

ångesten arvet

överskottandet

skärvor av närvaro

törsten släcker inte elden

ett vanestreck

åtta minuter tar ljuset från solen hit
för ljuset själv – ingen tid alls

sommaren har lagt sig bredvid hösten

ett hårstrå kan vara avgörande

ett hårstrå från fabrikens inre

jamen gå då

Som om molnet i pannan inte funnes

som om

—-

The post Littestraden: Dikter av Tomas Johansson first appeared on Opulens.