DIKTVERK. Den här sommaren publicerar vi ett diktverk i tre delar av Per Wilhelm Wahlroos med titeln ”Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld”. Detta är den tredje och sista delen.

Första och andra delen hittas här.

Per Wilhelm Wahlroos är författare, poet, dramatiker och konstnär. Han slog igenom som estradpoet 1999 och är publicerad på svenska, engelska och franska.

Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld är en fri litterär komposition av Wahlroos. Ett diktverk som parafraserar och kontrasterar poeten Paul Anderssons centrala verk Elegi över en förlorad sommar. Wahlroos text skiljer sig från Anderssons originalverk men detta används som en referens, ett slags ramverk främst i formatet och längden men även till viss del i estetik, stilistik och form.

Wahlroos verk handlar om den svenska naturen och om några pojkar i tolv-trettonårsåldern som upplever en vacker, lång, svensk sommar. En av pojkarna agerar berättare. Ambitionen är, enligt Wahlroos, att verket skall kunna läsas även av oerfarna eller yngre läsare och att det ska kunna upplevas lättsammare och enklare än Anderssons original.

Trots att en underliggande förlust är närvarande – sommaren försvinner och förloras – så är Wahlroos version mindre språkligt intensiv och mörk än Anderssons. Repetitionen av ”Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld” efter varje stycke kan liknas vid en sång.

På slutet har pojkarna blivit vuxna och vill springa ut från kontoren och sina halvtrånga stadslägenheter och ropa rakt ut: Ge oss pojksommaren åter! Ge oss friheten åter!

Nu har vi nöjet av att få publicera Wahlroos verk. Den kommer som en sommarföljetong i tre delar, en del i veckan.

CAROLINA THELIN

Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld

Del 3

Långt före värmen och hettan drömde vi om kvinnornas sköten och vägen tillbaka hem. Vi gossar kan hamna nästan var som helst och hur som helst, ja kasta du oss ut på svart ocean flyter våra kroppar likadant – ja lika men kastar du oss alla ut på livets hav så kan det gå helt olika – för oss pojkar och män jämte kvinnor mera riktade mer jämlika i utfall.  Vi drömde om kvinnorna och mödrarna och en hemkomst in igen långt innan den kalla våren slog mot sommarens värme. Långt innan en ny höst och en lång kall vinter skall komma att lägga sig över landet.

Sommar, sommar!

Hör vår sång, vår sång om en förlorad sommar. Värld, värld! Hör vår sång, vår sång om en förlorad värld. Och hör vår sång om döden. Hör oss sommar och vår sång fast vi lever.

Hör vår som sång om döden, den ödsliga tysta,  Döden hon som alltid kommer. En blekhetens sista dans mot natten.

-Nej, nej det är inte vi som sjunger, det är inte vår sång. Nej, nej. Vi är gossar på väg från barndomen mot ungdomens land i glädje och på språng. Det är de svarta dödsänglarna som viker över våra små huvuden när vi sover.  Ovan våra pojkhuvuden, våra slutna lockar.  Vilka gossar hinner få komma hem igen.  Vi små ögonlock och blickar i ett nordiskt nav, ett sommarhav. Vi så nära i drömmarna så långt, långt borta. Elegi över en förlorad sommar, Elegi över en förlorad värld.

Och om lyckan den sköra som en vild kvinnas kyss i gränden, ja vi har dansat och vi har älskat och om vi ångrar något är att vi inte levde mer ändå som när vi var de gossarna som sprang en sommar, lekte en sommar, levde en sommar som det inte fanns någon morgondag. 

Vi var unga gossar ur sommaren, en dröm, en saga om oss. Från barndomsfötter mot ungdomens land.  Vi kunde varje stig över slätten, vi kunde varje steg ner till sjön förbi skog och gläntesnår. När vi tog en tur till havet kände vi till vågor och vind, vi kände bryggorna här i landet som gav sig till oss en sommar som vi älskade allt mer.

Outro 1

Och vi famnade om vårar och somrar och om höstar som brann. Ur skärvor av löv och om smycken av klorofyll. Om septemberblod oktoberbrand, novemberland och höstmörker.  Och gnistrande vintrar som la sig över landet och sedan drog bort och försvann. Och nya kalla vårar med rosa himlar och ljus bara ljus, vi växte ett varv och mer än så, vi gick bort från barndom, ungdom, mot vuxenhet, grubbel och harm. Bort från pojkarna som levde och sprang, ja bort från lekens klarhet och befriande skratt. Ett steg i taget gick vi bort från ungdomens paradisytor och rum. Tidsdrömmar och minnen som nu låg bakom oss. Likt vågornas skum längs akter på en båt, en färja, ett skepp.  Blickarna som ser det som försvinner bort. Vi ser det bakom oss tills vi inte ser det mer. Det som försvinner och förloras, det som var vårt, gryningarna, sommarregnet. Kvällningarna och skymningarna. Värmen. Ljuset. Mörkret. Värmen. Det var om somrarna som en del av evigheten låg i vår hand om dagar och nätter så stark att drömmen blev till verklighet.  Och den värld som förlorades låg nu bakom oss. Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld.

Men den värld som förlorades den fanns för oss en stund på jorden. Om gryningen som gick in i morgonen med fina kliv, ja som en försiktig vals. Om gryningen var vid vår grind, då var morgonen nära våra bröst, kinder, pojklockar, våra vingars hem, en vind for förbi och yrade, den var varm och mild såsom allt i sommaren den som skall förloras och försvinna ur våra händer förbi. Våra leenden i kvällningen, våra glädjeskall i sommarnatten, våra rop i frihetens famn, hoppet från bryggorna i vattnet, hon den enda, vår sommar, hon som ömmade för oss sommargossar. Sommarnatten var vår vän, den var öm och aktsam och den var varm.  Vi kände den svenska varma sommarnatten, vi föddes åter, vi var burna av något gott och inget ont kunde nå oss.

Det var om somrarna som evighetens sånger och strofer lyftes från skog och mark. Från hed och äng, från fält och hagar. Från skogsglänta och kärr, från stenröse och kärr. så vackra, sångerna, så starka att vi på nytt föddes varje ny dag, andetag av våra jag och gossarna som drömde när drömmarna sprang in i verklighet och vakenhet. De säger att vi, är drömmare men kanske är du också det, kanske är vi alla det? Friheten, landet som gav sig till oss, säg vad är det för fel med att drömma så?

Steg för steg växte vi upp mellan vardagsbekymmer och grubbleri. Skoltentamen som flög mot ansökningar om arbete, bostad. Mot sysslor och plikt och ansvar. Betalräkningar och alla dessa autogiron, allt på sin plats, allt i sin ordning allt på sin plats. En pojksommar med sin efterlevnad som kom och krävde av oss. Ansvar, plikt, vardagsysslor, livspussel. Att kunna höja sin röst och kräva sin rätt. Då var vår rätt lekar och oskuld. Nu? Blåbär med grädde på fredag. Titta på en fotbollsmatch och en öl till helgen. Ansvar, vardagar. Festandet på nattklubben någon gång på helgen som det inte fanns något ansvar och bekymmer.  Vi vill väl slarva lagom men inte gå ner oss?. Inga fulslackers här inte. Vi är ju vuxna nu.

Vi ville skrika rakt ut mot barndomen, pojkängarna och ansvarsfriheten så att hon hörsammade oss: Kom! Den svenska pojksommaren åt oss, åter. Tillbaka oss, frihet, fångst, grässäng, sjöbrygga, glänta, havsvik, gryningar, kvällningarna dagarna fram, sommar, ungdomens land. Frihet! Drömmen om friheten åter.

Vi ville resa oss från arbetsplatser, kontor, skolsalar och trafikljus. Gå ut till hedarna och ängarna och ropa rakt ut: Pojksommar, dröm, sanningsdröm, frihet, skatt! Du käraste av allt i vår värld! Kom tillbaka, ge oss pojksommaren åter, låt oss få komma hem igen!! Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld.

Outro 2

Vi kan tända alla ljusen en natt som denna och minnas sommarsagorna, skymningskvällarna och ljuset. När landet sprack upp och gav sig till oss. Vi, sommargossar av flykt och fägring mot en värld som förlorades. För stilla, för fort, för stilla, för snabbt. Och om lyckan då säg något om lyckan bland dessa eviga somrars förband. Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld.

Lyckan, den sköra som en vild kvinnas kyss i gränden, ja vi har dansat och vi har älskat och om vi ångrar något är att vi inte levde mer ändå. Att vi inte levde, lekte, dansade och sjöng. Ännu mer. Vi hade våra pojkhjärtan intakta. Ännu mer av livsjagen som när vi var de gossarna som sprang en sommar, lekte en sommar, levde en sommar som det inte fanns någon morgondag.

Vi var unga gossar ur sommaren, sommarpojkar. Vi var småriddare av dagg och ljus. Vi kunde varje stig över slätten, vi kunde varje steg ner till sjön förbi skog och gläntesnår. Vi kände till den stora allen och bilvägen bort mot havet.

Och lyckan då hon som är stark och flyktig, beständig och förgänglig i samma slag, i samma jag som i oss av bloss över fält och skugga. Och friheten då som slog i takt med våra hjärtans slag. Den frihet som aldrig kan hindras, bindas, låsas in. Friheten den säkra, intakta och stabila. Om vi förlorade sommaren och om vi förlorar en del av världen, sommarvärlden också här vill vi ändå minnas. De som försvinner och tynar bort bara längtan kvar åt oss. Men vilken kraft i längtan. Vår längtan, vår sommar. Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld.

Har vi då inte vunnit något ändå? Säg har vi verkligen förlorat då? Minnen från en sommar av pojkrus och ljus. Har vi då inte segrat med vackra minnen såsom ringar av silver och guld runt våra vuxna händer och själar av förluster och frusna hjärtans rop.

Säg varför dansar vi inte bredvid häck och gran? Varför sjunger och leker vi inte vid sjö och hed?

Vi kan tända ljusen en natt som denna på balkongerna, utanför stugorna på verandorna och vi kan minnas sommarsagorna, skymningskvällarna och ljuset. När landet sprack upp och gav sig till oss.

Och vi, vi är vuxna nu, vi har levt i dagar, i nätter.  Tiden sprang förbi oskuldens frihet och lekar. I dagar med dagsljus och i nätter med mörker och mystik. Och nu befinner vi oss här i ett svenskt vackert högsommarland där också nätterna är varma och ljumma och fulla av liv. Och om dagarna som vi ägde som nakna händer ut mot vind och luft, knutna händer med livsblod och årstider, ränder. Och nätterna som vi ägde som i våra famnar och osynliga skandinaviska vingar.

Vi hade dagen, vi hade natten och ingen kunde ta dagen, natten ifrån oss. Och vi kan resa oss ännu en gång mot himmlarna och ängarna, ja vi reser oss ändå med en kraft som sommargudar och ljusänglar. Här i kvällen i skymningen mot natt. Och vi vill stanna kvar i våra andetag. Och vi minns det som var vårt, det som vi ännu äger. Vi tänder ljus och lyktor på verandorna på balkongerna, vi vill ropa vi vill sjunga rakt ut i den svenska sommarnatten.

Och resningen och värmen och friheten ut mot balkongerna och verandorna, vi kan resa oss, vi ska resa oss, vi reser oss in i ljummen sommarbris och den svenska sommarnattsfamnen. Vi kan tända ljusen en natt som denna på balkongerna, utanför stugorna och på verandorna längs villakvarteren. Tack för friheten, tack för somrarna, för pojk-sommar som gavs åt oss.

Tack för livet. Och vi ropar tyst och sjunger tyst i klang med Sverige och den svenska sommarnatten, högsommarnatten rakt ut i luften: vår dag, vår natt, vårt land och ingen kan ta dagen och natten ifrån oss. Ingen kan ta det här landet ifrån oss.

Och livet som värkte i oss. Och vi har levt och vi har älskat och vi har blivit älskade.  Och vi har blivit svikna och svikit. Och vi har druckit och vi har dansat. Och om vi ångrar något är det väl att vi inte dansade mer ändå. Vi har dragit från krog till krog från klubb till klubb och vi har lekt med fötterna till diskomusiken och vi har suttit på stadens varenda vårveranda.

Vi kan tända ljusen en natt som denna och vi kan tända lyktorna på balkongerna, utanför stugorna på verandorna och vi kan minnas sommarsagorna, skymningskvällarna och ljuset. När landet sprack upp och gav sig till oss. Vi med dofter av vildrosor och vildhallon. Om oss. Vi med bryggor och sjöglimtar i våra hjärtan. Vi kan ropa rakt ut till Sverige, rakt ut till den svenska sommarnatten: Lår allt bara vara, låt oss minnas, låt oss leva nu en sommar till. Låt landet famna oss i högsommarvärme, i sommarkärlek och i lust!

Och då: när våra pojkfötter sprang ut med barfotafötter på det daggvåta gräset, i gryningen, det gräs där daggen ej ännu hunnit bränts bort av morgonens sommarsol. Vi med solen nästan i ögonen och blickarna fram alltid fram aldrig bakåt-blickar, vi mot lust och fägring och brygga och bad.

Nu sitter vi i sommarnatt och njuter bakåtblickar och nuets skärvor av ögonblick i våra händer och våra kroppar som burit sommarens namn. Här efter sen kvällsmiddag med efterhäng och jordgubbar, vispat grädde och choklad med kaffekoppar och kaffe som svalnat till. I ögonblick när vi njuter en ny svensk sommarnatt. Vi vill aldrig lämna det landet som gav oss, vi har dagen, vi har natten och ingen kan ta dagen och natten ifrån oss.

När vi tog en tur till havet kände vi till hage och äng, vågor och vind, vi kände bryggorna här i landet som gav sig till oss en sommar som vi önskade allt mer när den for förbi.

Försvinnande lycka, droppat hopp. Men den var vår. Vi ägde dagen, vi ägde natten. Och när de små dödsänglarna dansande över oss om natten då svaga, nu lite större, då skrattade eller log vi, lugnt sovande som pojkar ska, söta i sina bäddar. Välsignade av nordiskt ljus. Det som alltid kommer åter trots att den sommaren flydde oss, då. Här är vi nu med våra minnen, en dröm av en oändlig frihet, pojksommaren, oskuldens lekar och frihet, det som fanns, de som minns, det är över men vi är kvar och det som ständigt lever en sång i våra hjärtan. Elegi över en förlorad sommar, Elegi över en förlorad värld.

The post Littestraden: Diktverk av Per Wilhelm Wahlroos ‒ 3 first appeared on Opulens.

LYRIK. Nu har vi glädjen att presentera den amerikanske diktaren Wendell Berry med en dikt i översättning av poeten Niklas Törnlund som också skrivit en kort introduktion. Diktens titel lyder ”Galna Bönders Befrielsefront: Ett manifest”.

Det kan vara frestande att lite enkelt sortera in den amerikanske poeten, romanförfattaren och essäisten Wendell Berry (f.34) i den ekosofiska fåra som löper från Henry David Thoreau och rymmer generationskamrater som bland andra Gary Snyder. Gemensamt har de den starka naturförankringen och civilisationskritiken. Men det unika med Berry är att han till skillnad från Thoreau är extremt bofast, och att hans natur är den agrara, inte Snyders vildmark och bergstrakter. Wendell Berry är en på en gång prisbelönad författare och hårt arbetande Kentuckybonde. En svensk association skulle kunna vara Lennart Sjögren.

Wendell Berry har en helt annan långsiktig värdegrund än anarkister och vissa beatpoeter — men här i sitt manifest släpper han på tyglarna!

Dikten som jag översatt har fått den svenska titeln ”Galna Bönders Befrielsefront: Ett manifest” och den är hämtad ur samlingen ”The Country of Marriage” från 1973. Diktens originaltitel är ”Manifesto: The Mad Farmer Liberation Front”.

NIKLAS TÖRNLUND

Galna Bönders Befrielsefront: Ett manifest

Älska den snabba profiten, den årliga löneförhöjningen,

betalda semestern. Önska dig mer

av allt masstillverkat. Frukta

dina grannar och döden.

Och ett fönster skall öppnas i ditt huvud.

Inte ens din framtid kommer att vara ett mysterium.

Ditt medvetande skall stansas in i ett kort

och stoppas in en liten låda.

När de vill att du ska köpa något

kommer de att ringa upp dig. När de vill att du

ska dö för deras vinst blir du underrättad.

Så, mina vänner, gör varje dag någonting

som inte ingår i kalkylen. Älska Herren.

Älska världen. Arbeta gratis.

Ta allt du äger och var fattig.

Älska någon som inte förtjänar det.

Förneka regeringen och famna

flaggan. Hoppas få leva i den fria

republik den står för.

Ge ditt godkännande till allt du inte

förstår. Prisa ovetandet, för vad människan

inte mött har hon heller inte förstört.

Ställ frågorna som saknar svar.

Investera i millenniet. Plantera sequoiaträd.

Säg att din främsta gröda är skogen

du aldrig sådde,

den som du inte kommer att leva länge nog för att skörda.

Säg att löven skördas när de ruttnat till mull.

Kalla detta profit. Förespegla dylika vinster.

Sätt din tro till de två tum humus

som bildas under träden

på tusen år.

Lyssna in varje kadaver — lägg ditt öra

tätt intill, och hör det svaga skallrandet

från sånger ännu osjungna.

Förvänta dig världens undergång. Skratta.

Skratt är omätliga. Känn glädje

trots att du begrundat alla fakta.

Så länge kvinnor inte gör sig billiga

för makt, ge dem och inte männen dina favörer.

Fråga dig själv: Kommer detta tillfredsställa

en kvinna tillfreds med att bära ett barn?

Kommer detta störa sömnen

hos en kvinna i färd med att föda?

Gå ut med din älskade på fälten.

Lägg er ner i skuggan. Vila ditt huvud

i hennes sköte. Svär trohet

till det som är dig närmast i tankarna.

Så snart generalerna och politrukerna

kan förutsäga dina tankebanor,

släpp dem. Lämna dem som falska spår, få dem

att tro att det var ditåt du gick. Var som räven,

som lämnar fler spår än nödvändigt,

en del i alldeles fel riktning.

Praktisera återuppståndelse.

WENDELL BERRY

(Översättning: Niklas Törnlund)

The post Dikt ‒ Galna Bönders Befrielsefront: Ett manifest first appeared on Opulens.

TEATER. Enel Melberg har med stor behållning sett dramatiseringen av Selma Lagerlöfs ”Liljecronas hem” på Västanå teater i Sunne.

I Selma Lagerlöfs debutverk ”Gösta Berlings saga” finns ett kapitel som heter ”Liljecronas hem”. Liljecrona är en av kavaljererna, inte särskilt snygg, men en hängiven fiolspelare. När han blir trött på kavaljerernas upptåg drar han hem till Lövdala, som Selma brukar kalla den gamla enplansgården Mårbacka, som den var innan hon omvandlade den till en herrgård.

Han kommer hem till sin hustru, prästdottern som har ärvt gården, fast den nu står i hans namn, eftersom kvinnor inte hade rätt att äga. Pappa kommer hem, äppelträden står i blom, det är tidigt på morgonen och han börjar spela av glädje över all välordnad prakt, som hustrun åstadkommit tillsammans med husfolket och barnen. Han ställer sig under hennes fönster, hon vaknar och lyssnar och i musiken säger han allt; han biktar sig för henne och ber om förlåtelse, och det är inte första gången.

När hon kommer till fönstret, svingar han sig upp på fönsterbrädet, lycklig som en ung älskare, och lyfter ut henne och bär ner henne under äppelträden. Barnen vaknar och jublar. Idyllen kunde inte vara mer fullkomlig.

Hustruns tankar: ”Om nu husets herre längtade att leva som kavaljer på Ekeby, vad mera? Tjänar det kanske något till att klaga på himlens sol för att den varje kväll försvinner i väster och lämnar jorden i mörker?”  Och historien slutar med orden: ”Vem är okuvlig utom undergivenheten? Vem är segerviss utom tålamodet”. En paroll som kanske inte är så entydig som den låter.

Tjugo år senare, efter att ha fått Nobelpriset och rustat upp Mårbacka, skriver Lagerlöf romanen ”Liljecronas hem” och ger bakgrundshistorien till att fiolspelaren Sven Liljecrona gifter sig med prästdottern som bor där och därmed blir gårdens ägare. Mårbacka liksom Lövdala har dittills varit prästboställe och gått i arv via kvinnolinjen till nästa präst. Den linjen bröts med Selmas farmor, som gifte sig med en man som inte var präst, fast han var inte heller någon fiolspelande kavaljer.

I romanen är han ännu ung, men melankolisk och kan inte längre spela som han brukade, för han har spelat en ung kvinna till döds när han hon dansade till den vilda musik, som han riktade enbart till henne.

Han kommer till Lövdala, som nu regeras av en ond styvmor, magnifikt gestaltad av Hanna Kulle i årets teaterversion på Västanå, och han hjälper prästdottern Maja Lisa (den virtuost dansande Margit Myhr) ur en knipa. Han får också demonstrera sin karlakraft genom att gå ner i en rävgrop och slå ihjäl de två vargarna som tagit sig dit. Lasse Qvarnström, som är nästan ny i ensemblen, bär upp rollen med glans.

Nu finns det en Liljecrona till: brodern Olle, finnprästen, och i boken ligger det en viss spänning i vem Maja Lisa ska ha, hon har på nyårsnatten nämligen drömt att den gamle pastor Liljecrona kommer till henne med sina två söner som erbjuder henne vatten, efter att hon ätit ”drömpannkaka” gjord på mjöl, vatten och för mycket salt, för att spå framtiden.

Här på scenen är det ganska tydligt att hon faller för Sven, när hon sett honom i rävgropen. Men han försöker först sammanföra henne med brodern Olle, för han tror de ska passa ihop och själv har han lovat att aldrig gifta sig.

Olle, fint mejslad av Daniel Lindman Agorander, är klädd i vitt, medan Sven är svart, till och med mycket mörkhårig med lock i pannan. Olle är en karaktär som blir något gåtfull, både i boken och pjäsen. Han gör mycket gott och har lyckats hjälpa och fostra skogsfinnarna i ett fattigt pastorat i norra Värmland. Men senare framkommer det att han har levt ihop med sin hushållerska utan att kunna gifta sig på den fattiga lön han får, och han har efter påtryckningar sökt ett nytt fetare pastorat nere i bygden. Innan förhållandet till hushållerskan kommer fram, verkar han vara den perfekte maken till Maja Lisa. När de träffas hos hennes moster märks att han blir tagen av henne, och hon råder honom att stanna kvar hos skogsfinnarna och göra gott, fast hon själv inte kan tänka sig flytta från sitt älskade Lövdala.

Han åker tillbaka och genom den list styvmodern Raklitz (med det spetsiga namnet) utövar får både vi och hon sedan ta del av skvallret om att han gift sig med hushållerskan, vilket ska tjäna Raklitz intrig, men i stället avslöjas allt och blir samtidigt hennes fall.

Det är en kostlig scen då Raklitz och den avdankade kavaljeren Örneclou (Lasse Carlsson) sitter och konverserar medan hon stickar, och stickorna klickar i takt med pratet och visar hennes tankar. Men vi får också veta att Olle har tagit till flaskan, vilket demonstreras av Daniel Agorander uppe på ladans balkong.

Dryckenskap, fallna präster och galna eller deprimerade fiolspelare som inte längre kan spela, men återupprättas genom kärleken, dyker flera gånger upp i Selma Lagerlöfs författarskap. De gudabenådade predikarna eller berättarna som faller i alkoholens träsk har många försökt hänföra till hennes egen bakgrund: faderns tilltagande alkoholism och misskötsel av gården, men också till historier om fallna präster i trakten som hon hört. Musiken spelar alltid en stor roll för Selma Lagerlöf: den är förbindelsen mellan himmel och jord, och den kan tolkas som inspiration och skaparkraft i allmänhet.

Inte minst lika viktig är kärleken, både som försoning och passion, fiolspelarna står ofta för det senare och kvinnorna för det förra. Men det kvinnliga tålamodet är inte allenarådande; i sin svaghet visar Selma Lagerlöfs kvinnogestalter (före de starka kvinnorna Charlotte Löwensköld och Anna Svärd) en egen styrka som ofta kan rädda en man eller ett helt samhälle, och i romanen ”Liljecronas hem” är Maja Lisa inte helt kuvad när hon ironiserar över ”söta far” och ”söta mor” eller blir rasande över att Svens frieri sker på fel sätt, för hon tror det är av medlidande.

Prästen Lyselius (en mångsidig Rolf Degerlund) illustrerar talesättet: ”När man får en styvmor, får man också en styvfar”, genom den omvandling han genomgår när han gifter sig med Raklitz. Från att ha varit en kärleksfull far blir han misstrogen och anklagande mot dottern, som en omvänd hand.

Men det är kvinnorna som dominerar i boken och pjäsen: kvinnokulturen som är så viktig i bondesamhället lyfts fram; det lagas mat, det sys, det vävs och spinns, och scenen med spinnrockarna är central när det gäller att illustrera styvmoderns elakhet: hon ger Maja Lisa den minsta och sämsta spinnrocken, när tidigt på morgonen alla husets kvinnor måste sitta och spinna i halvdagern, och hon straffar henne handgripligen för att hon sitter och drömmer. Styvmodern själv är en duktig och duglig människa som på olika sätt också försöker tjäna extra pengar. Bland annat genom att mot prästens vilja brygga öl, vilket resulterar i att Storbocken (vigt spelad av Albin Stodne) dricker sig full på lanken.

Mor-dottertemat är tydligt, med goda mödrar som mormodern, mostern och den döda modern i bakgrunden mot sagans onda styvmor, och Maja Lisa kan föra tankarna till både Askungen och Törnrosa, medan Raklitz på sägenplanet egentligen är ett sjörå som stiger upp ur leran i den forna sjöbottnen, på scenen tydligt illustrerat genom falluckan och dimmorna runtom. Hennes motpol är den karska Lilljänta, iakttagerskan med den ännu naiva blicken, som blir till historiens motor (fint gestaltad av Mira Stinnerbom). Hon har kommit över isen som ett blåsväder för att hjälpa prästdottern, men först blir hon manipulerad av Raklitz, som har anställt henne för att hon själv inte kan läsa och skriva och behöver någon skrivkunnig till intrigen hon spinner och det fatala brev som hon låter skriva i Maja Lisas namn. Men hon faller på eget grepp och det blir till slut Lilljänta som avslöjar henne och reder ut det hela.

Den första föreställningen vi såg på Västanå teater var år 2007, med ”En herrgårdssägen”, och en oförglömlig Jakob Hultcrantz Hansson som Gunnar Hede, virtuost spelande luftfiol, medan orkestern filade på allt vad tygen höll uppe på läktaren i den fantastiska teaterladan. Hela iscensättningen av Selma Lagerlöfs verk, musiken, dräkterna och dansen gjorde ett starkt intryck.

Sedan dess har vi följt denna ensemble varje sommar och alltid varit hänförda över just det allkonstverk och den teaterfest som regissören Leif Stinnerbom åstadkommit tillsammans med hustrun och kostymören Inger Stinnerbom, sonen och komponisten Magnus Stinnerbom med hustrun Sophia Stinnerbom som kapellmästare (i år som orkesterchef) och den virtuost dansanta skådespelartruppen och den svängiga orkestern. Numera är teatern välkänd och har överösts med priser av alla de slag och blir också recenserad i storstadspressen.

Man får förstås inte glömma alla viktiga och oumbärliga medhjälpare till dess kreativa familjekärna: Jimmy Meurling, koreografi, Susanne Marko, dramaturgi, Mårten Nilsson Scenografi, Hans Surte Norin, ljuddesign, Evalena Jönsson Lunde, mask- och perukdesign.

Och så förstås musikerna med alla sina märkvärdiga instrument: viola d’amore, violin d’amore, tin whistle, sälgföljt, härjedalspipa, vevlira, mandolin, moraharpa, Rhodes, sampler, tramporgel, klockspel, slagverk, gitarr och inte minst fiol. Det är musiken som är Liljecronas hem, men också Västanås.

En unik teater i hjärtat av Sverige, som specialiserat sig på traktens och landets stora författare.

Årets recensioner har hittills överöst Västanå teater med lovord, och framgången tycks bara fortsätta.

The post Lysande dramatisering av Lagerlöfs ”Liljecronas hem” first appeared on Opulens.

DDR. Den här veckan har Jesper Nordström skrivit en satirisk text i form av en dikt om tiden efter murens fall.

Tidigare avsnitt av Veckans DDR hittas här.

Från dialektik till diarré

– såsom det berättas i tiden efter att muren föll

Och det hände vid den tiden, då muren föll,

att människan blev utan mål.

Det som varit fast blev flytande.

Det som varit rakt blev snett.

Det som varit gemensamt blev privat.

I DDR var tingens ordning fast.

Människan tillhörde folket.

Folket tillhörde historien.

Historien tillhörde framtiden.

Alla visste vad som skulle byggas.

Det var inte frihet, men det var riktning.

Femårsplanen var ett evangelium i betong.

Man åt vad som bjöds.

Man arbetade där man ställdes.

Man semestrade i Bulgarien.

Man marscherade i maj.

Man sade: vi bygger samhället.

Och även den som tvivlade

visste sin plats i världen.

Men muren föll, och med den föll berättelsen.

Och ingen reste en ny.

Då vände sig människan inåt.

Ty utåt fanns ingen plan.

Hon började se på kroppen såsom på en ny karta.

Hon sade: detta är mitt tempel.

Och i templet fanns tarmen.

Och tarmen blev helig.

Hon vägde sin lycka

i matsmältningssystemet.

Hon sökte fasthet i avföringen,

där det förut fanns kamp.

Hon sade: jag är ren, ty jag har ätit fermenterat.

Jag är sann, ty mitt mikrobiom är i balans.

Kvinnorna samlades kring stenen.

De talade om energi, om ljus, om måne.

De tvättade sina händer i salvia och sade: detta är läkedom.

Männen gick till vattnet.

De doppade sina kroppar i köld och sade: detta är styrka.

De åt lever och talade om urtillstånd.

Ingen mindes längre Dresden.

Ingen mindes längre Leipzig 53.

Men alla mindes sin barndoms förstoppning.

Och de sade: nu är jag fri.

Ty friheten blev tyst.

Och friheten blev trång.

Och friheten blev mätbar, i antalet tuggor,

andetag och tarmtömningar per dag.

Det fanns ingen gemenskap mer.

Men det fanns kurser.

Det fanns smoothies.

Det fanns en kvinna i linnebyxor som sade: följ din inre frekvens.

Och människan följde den.

Inte till månen, men till närmsta hälsohylla.

Så gick det till när dialektiken dog.

Och i dess ställe trädde det personliga valet,

den dagliga kosten och den fasta avföringen.

Och det var nog.

Och det var heligt.

Och det var slutet på den stora historien.

The post Veckans DDR: Tiden efter murens fall first appeared on Opulens.

AI. Nyligen varnade David Rönnegård här i Opulens för farorna med den skenande utvecklingen av AI. Nu skriver Olle Häggström, professor i matematisk statistik, om en klyfta bland AI-utvecklingens kritiker. Men betonar vikten av att hejda utvecklingen.

Tidigare debattinlägg om AI hittas här och alla texter i Opulens om artificiell intelligens finns här.

Möjligheter och risker med AI

AI-debatten angår oss alla, men kan lätt framstå som snårig och svåröverblickbar, faktiskt inte bara för den oinvigde utan även för oss som står mitt i den och deltar aktivt. En frestande förenkling kan vara att dela upp debattörerna i å ena sidan de som ser positivt på AI:s samhällskonsekvenser och vill påskynda utvecklingen, och å andra sidan de kritiker som mer ser till teknikens risker och önskar att vi går försiktigare fram.

Flera faktorer komplicerar dock denna bild. Mest uppenbart är det faktum att de flesta debattörer ser både möjligheter och risker med AI-utvecklingen, och därför inte entydigt förordar vare sig att vi trycker gasen i botten eller att vi ställer oss på bromspedalen, utan snarare betonar vikten av att styra rätt för att vi ska kunna dra maximal nytta av tekniken samtidigt som vi undviker dess avigsidor.

En klyfta bland AI-utvecklingens kritiker

Något mindre uppenbar, och därför mer förrädisk, är en oftast outtalad meningsmotsättning bland oss som främst lyfter AI-teknikens risker – jag räknar mig själv till den kategorin fastän jag givetvis också ser stora möjligheter för tekniken att, rätt använd och med rätt regleringar på samhällsnivå, bli till stor nytta såväl för enskilda användare som för samhället i stort. Klyftan handlar om huruvida man primärt ser AI-tekniken som riskabel för att AI är ointelligent, eller för att den är på väg att bli alltför intelligent. Så djup är ofta denna klyfta att det känns berättigat att tala om två läger.

I det första av dessa läger betonas sådant som hur AI-systemen uppvisar bias när de sätts att bedöma människor (det kan till exempel handla om vem som ska beviljas banklån eller vem som ska kallas till anställningsintervju), hur de hallucinerar eller hur de är på väg att utarma mänskligt språk. Ofta talas förklenande om stora språkmodeller som ChatGPT och Claude, med termer som ”stokastiska papegojor” eller ”glorifierad autocomplete”. Att AI-tekniken är stadd i hastig utveckling, och att framtida AI därför kan väntas bli mer kompetent än den nuvarande, tas sällan i beaktande av dessa debattörer.

I det andra lägret – som jag själv torde kunna räknas till – tar man de AI-utvecklingskurvor som de senaste åren börjat peka allt brantare uppåt på desto större allvar.

Vikten av att hantera de problem som det första lägret betonar förnekas inte, fastän en del av dem eventuellt kan ses som övergående i takt med att AI-systemen blir bättre, exempelvis på att undvika hallucinationer.

Samtidigt ser man i det andra lägret nya problem torna upp sig vid horisonten, såsom arbetsmarknadskonsekvenserna av hur AI:s förmågor kan väntas överträffa människans på allt fler områden. I förlängningen uppstår frågan om vad som händer då AI blir så kapabel att den kan utmana mänskligheten om världsherravälde, och om vad som krävs för att vi som art ens ska kunna överleva en sådan scenförändring.

Frågor av det slaget går tillbaka åtminstone till pionjärer som Alan Turing och Norbert Wiener kring mitten av 1900-talet, men kom sedan att under lång tid att ignoreras. Till stor del var detta en följd av en rädsla bland AI-forskare att ta ut framtida tekniska framsteg i förskott, men också av att scenarier där AI matchar eller överträffar mänsklig allmänintelligens framstod som tillhörande en mycket avlägsen framtid.

När farorna med  AI avfärdas som spekulationer

I det jag här kallar det första lägret ignoreras frågorna fortfarande, trots att situationen i dag är en helt annan, av skäl jag strax ska återkomma till. Om sådana scenarier ens kommer upp till diskussion brukar dessa i det första lägret avfärdas som ”spekulationer” eller ”science fiction”. Att på detta svepande vis döma ut spekulationer vittnar om bristande insikt i att allt tal om framtiden med nödvändighet inbegriper ett mått av spekulation. Angående science fiction vill jag citera ur ett email jag nyligen skrev till en datalogiprofessor som hade kritiserat mig för att ägna mig åt sådant:

”Ditt intryck att mina resonemang verkar vara ’inspirerade av science fiction’ är i hög grad en följd av att det akademiska datalogiämnet genom årtiondena varit så mycket ovilligare än Hollywood att ta sig an den viktiga uppgiften att resonera kring vartåt AI-utvecklingen kan tänkas vara på väg […]. Att lasta mig för detta beklagliga missförhållande är dock helt missriktat, då det ju i själva verket är ditt och dina datalogikollegors fel att det blivit på detta vis.”

Hårda ord, förvisso, men jag står för dem.

Farorna med turbofeedback

En inflytelserik del av den diskurs som trots allt funnits om huruvida AI kan nå superintelligensnivåer, i betydelsen att de vida överträffar människan i alla relevanta kognitiva förmågor, är idén om så kallad rekursiv självförbättring. Den kan spåras tillbaka till matematiker som I J Good och Ray Solomonoff på 60- respektive 80-talet, och går ut på att den dag AI-utvecklingen inte längre primärt drivs av mänskliga AI-utvecklare av kött och blod, utan av AI självt, så uppstår ett slags turbofeedback som kan accelerera utvecklingen, eventuellt så kraftigt att det motiverar ord som singularitet och intelligensexplosion. Senare har forskare som Daniel Eth och Tom Davidson förfinat de matematiska modellerna och förankrat dem i empiriska data.

På väg mot en brytpunkt för AI

Vad allt fler insiders och oberoende experter i och kring Silicon Valley nu ser, är att vi med stormsteg verkar vara på väg mot den brytpunkt då turboeffekten kommer i gång på allvar. Ett av tecknen i den riktningen är att AI blivit så bra på programmering och mjukvaruutveckling att en betydande andel av kodningen vid ledande AI-företag som Anthropic och OpenAI nu görs av AI. Nyligen, den 5 juni, kom en rapport från Anthropic rubricerad When AI builds itself, som mer i detalj redovisar denna utveckling. Rapportförfattarna bedömer att brytpunkten kan komma inom några enstaka år, och betonar det riskabla i att sätta i gång en sådan AI-självförbättringsspiral i en värld som är så oförberedd på det som vår. De diskuterar också det önskvärda i att etablera strukturer som möjliggör att koordinera en inbromsning av utvecklingen. Bara tre dagar senare, den 8 juni, kom ett uttalande i samma anda från OpenAI.

Vad däremot varken Anthropic eller OpenAI säger i sina kungörelser är att vi snarast möjligt bör pausa utvecklingen mot superintelligent AI – tvärtemot vad nyhetsrubriker världen över (inklusive i Sverige) hävdat.

Om vi koncentrerar oss på Anthropic-rapporten så stannar den vid att ”det vore bra för världen att ha möjligheten att bromsa eller temporärt pausa utvecklingen av frontlinje-AI för att låta samhällsstrukturer och alignmentforskning hålla jämna steg med teknikens framsteg”.

Tanken att de själva skulle ta initiativet att unilateralt pausa avfärdar de explicit, och pekar på att det bara skulle göra världen ännu farligare genom att det skulle låta mindre säkerhetsmedvetna konkurrenter komma ifatt. De avser därför tills vidare trycka gasen i botten, och detsamma gäller OpenAI.

Nyhetsmediernas rapportering fallerar

Vad gäller nyhetsmedias rapportering om Anthropics rapport har den fallerat i fler avseenden än bara de sensationalistiska rubrikerna.

Som ett typexempel kan vi betrakta Svenska Dagbladets techreporter Björn Jeffrey som utnämner rapporten till ”Dagens ropa varg” med hänvisning till att Anthropic ”gjort liknande varningar vid flera andra tillfällen de senaste tre åren” – som om tre år vore en orimlig grad av framförhållning i varnandet för den brytpunkt som kan bli den mest avgörande någonsin i den mänskliga civilisationens historia.

Jeffrey menar naturligtvis att det bara handlar om ett billigt marknadsföringsknep från Anthropics sida, och om denna ståndpunkt är han långt ifrån ensam. Att Anthropic kan ha affärsmässiga eller andra strategiska motiv för hur de kommunicerar sina riskbedömningar går inte att utesluta. Men för att bedöma om varningarna bör tas på allvar behöver vi inte ens ta ställning till den frågan, eftersom kunskapen om vartåt AI-utvecklingen pekar är så utbredd i det kaliforniska AI-ekosystemet och annorstädes, och omfattas av en mängd oberoende bedömare och en och annan Nobelpristagare.

Vi är på intet vis beroende av just Anthropics ord för att dra slutsatsen att AI-utvecklingen inom några få år kan försätta oss i ett extremt farligt läge vad gäller mänsklighetens fortsatta välgång och överlevnad.

För att säkerställa att vi överlever äventyret med allt potentare AI ser jag det som nödvändigt att få stopp på den pågående vansinneskapplöpningen mot superintelligens mellan Anthropic, OpenAI och deras konkurrenter. Eftersom de inte verkar villiga att själva ta detta steg krävs ingripanden från lagstiftare och i förlängningen internationella överenskommelser. För att få det till stånd krävs i sin tur ett politiskt tryck och en mobilisering av den latenta AI-kritiska opinion som finns. Det är bland annat därför jag skriver texter som denna.

Men för att det ska lyckas behöver folk förstå vidden av hur illa det kan gå med AI. Ett hinder på vägen dit är den systematiska underskattning av AI:s förmågor som de jag ovan kallar det första lägret ägnar sig åt. Så hårt sitter de ofta fast i sitt tänkesätt att inte ens när en AI-modell offentliggörs vars farlighet så uppenbart ligger i dess höga kompetens och inte i någon inkompetens lyckas de avhålla sig från bagatellisering. Jag syftar här på Anthropics modell Claude Mythos Preview, som de vid lanseringen i april i år inte vågade släppa till allmänheten utan endast till ett litet antal betrodda cybersäkerhetsföretag, eftersom modellen var så övermänskligt skicklig på cyberhacking att den annars hade riskerat skapa kaos.

En kursändring krävs

Med sin förklenande retorik kring vad AI förmår i dag och vad den kan komma att utvecklas till försvårar det första lägret den folkupplysning och opinionsbildning som jag ser som avgörande för att få till en kursändring bort från den vansinnesfärd som nu pågår mot vad som mycket väl kan bli en fullskalig AI-apokalyps. På så vis spelar det första lägret de cyniska techmiljardärerna rakt i händerna, och för detta bär de ett tungt ansvar.

Situationen är extra olycklig med tanke på att de båda läger jag beskrivit trots allt har en hel del gemensamt. Företrädare på båda sidor är ofta starkt kritiska mot de ledande AI-bolagens agerande och förespråkar långtgående reglering. Jag har tidigare argumenterat för att de därför borde kunna bilda gemensam front mot den skrupelfria Silicon Valley-eliten och de bekymmersfria AI-accelerationisterna. Men ju mer jag reflekterat över frågan, desto mer har jag kommit att tvivla på hur realistisk en sådan allians är.

Skillnaderna i synen på AI:s natur och framtid är djupgående, och det kan vara svårt att samarbeta när man i grunden är oense om huruvida AI:s största problem är att den är för dum eller att den håller på att bli för smart.

Läget hade varit annorlunda om det första lägret haft övertygande argument för sin syn på AI:s begränsningar nu och i framtiden, men så är dessvärre inte fallet. Det allra vanligaste är att de inte presenterar några argument alls, men när de väl gör det handlar det som regel om att AI i grund och botten är uppbyggd av enkla och själlösa matematiska operationer. Idén att ett system av enkla komponenter inte kan uppvisa intelligens eller andra intressanta emergenta egenskaper är dock ett felslut, och det enklaste sättet att inse det är att betrakta exemplet med den mänskliga hjärnan, vilken ju blott består av atomer och elementarpartiklar som mekaniskt far omkring och krockar med varandra.

Hellre hejda AI för tidigt än för sent

Den mänskliga hjärnan utgör alltså ett existensbevis för att intelligens kan uppstå ur en sammansättning av enkla och var för sig helt själlösa komponenter. Med den som inspirationskälla är vi i rasande fart på väg att bygga en ny typ av intelligenta entiteter. Till slut kan dessa bli oss så överlägsna att vi förlorar kontrollen, så det gäller att vi hejdar oss innan vi når den punkt då ingen återvändo längre finns. Men när? Optimalt, skulle teknikoptimisten kanske hävda, vore att göra det just före punkten då utvecklingen inte längre går att stoppa.

De stora osäkerheterna när vi rör oss i den nya teknikens okända farvatten gör emellertid att vi inte kan identifiera denna punkt, så realistiskt sett kommer vi därför att hejda oss för tidigt eller för sent. Hellre för tidigt än för sent, vill jag mena, och med tanke på hur långt in på den farliga vägen vi redan kommit föreslår jag att vi gör det snarast möjligt.

The post AI ‒ den skenande utvecklingen måste hejdas first appeared on Opulens.

SATIR. Samuel Andersson har skrivit en dagsvers apropå ett omdiskuterat tal som nyligen hölls av civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin.

Med anledning av Carl-Oskar Bohlins tal på flygvapnets hundraårsdag, och hans försvarstal mot Anders Q Björkmans anklagelser (i SvD) om fascistiska undertoner genom att hålla talet framför Carl Milles örn, har Samuel Andersson skrivit en dagsvers. Han har tillika försökt att efterlikna vår eminente ministers språkkänsla, som stundom utmynnar i formliga pekoral.

Försvarspekoral

Är det ett lejon, är det en örn?

Nog låter det allt som en rytande björn?

Nej, din dumbom, bara begrip

ditt öga skådar en flygande grip!

I formation med en vigg och en lans

skola ej ryssarna ha någon chans.

Högt ärat ska åminnet av dem få rubba

vår fiendestam lik en luftburen klubba.

I granformation ska vi utdela klappar

när ljudvallen spränges och bomber vi tappar.

The post Dagsvers om Carl-Oskar Bohlin first appeared on Opulens.

POLITIK. Mats Barrdunge som doktorerat i idéhistoria blickar tillbaka på Ernst Wigforss idéer och den så kallade gillesocialismen. Tankar som enligt Barrdunge är relevanta än i dag och som skulle kunna vitalisera demokratin.

Fredrik Johansson, krönikör på Svenska Dagbladets ledarsida, gjorde i slutet av förra året (27/12) ett nummer av att högerledaren och nationalekonomen Gösta Bagges ekonomiska teorier stod för ett öppet, fritt och demokratiskt samhälle medan den socialdemokratiske finansministern Ernst Wigforss stod för motsatsen och önskade en statlig reglering av ekonomin och näringslivets förstatligande genom en planhushållning.

I Arbetarrörelsens efterkrigsprogram som Johansson citerar ur finner han skrivningar som visar på just detta. Johansson har delvis rätt. Det finns en stark övertygelse i detta program för att statens ökande inblandning i näringslivets verksamhet kan gynna den ekonomiska utvecklingen. Men samtidigt finns det skrivningar som pekar åt ett helt annat håll och att den ekonomiska politiken inte ska ”…lägga band på enskild företagsamhet. Den skall tvärtom till en del brukas för att återställa fri företagsamhet, där monopolistiska sammanslutningar i begränsade intressens tjänst lägger hinder i vägen för tävlan och rörelsefrihet”.[1] Det var inte den fria företagsamheten som ifrågasattes utan en osund kapitalism där konkurrensen sätts ur spel genom monopol- och kartellbildningar.

Man måste också se detta program i sin kontext. När programmet skrevs 1944, pågick fortfarande kriget och statlig kontroll av ekonomin var nödvändig. Det fanns också välmenta tankar i detta program som kravet på minskad arbetstid, förbättrad bostadsstandard, underlätta hushållsarbetet i hemmet och åtgärder för att motverka barnfattigdom. Det var ett program som pekade framåt och som försökte skapa en samlad bild av fredekonomins möjligheter och förutsättningar.

Som ekonomisk teoretiker är Wigforss sannerligen inte lätt att få grepp om. Hans akademiska språk är snårigt och omständligt och han formulerar sig inte sällan i negationer. Ett genomgående tema i hans socialistiska övertygelse var däremot en ovilja mot dogmatism och att pröva sig fram med arbetshypoteser likt en empirisk naturvetenskapsman.

Vilken ekonomisk politik som hans resonemang kring planhushållning argumenterar för är något oklart, men i Efterkrigsprogrammet betonas mot slutet att en demokratisering av det ekonomiska livet ”bör även utsträckas till de inre förhållandena på arbetsplatserna”.[2] Arbetarna och tjänstemännen måste få möjlighet att påverka de tekniska och ekonomiska driftsförhållandena på arbetsplatsen för att ge de anställda ”större trygghet och bättre trivsel i arbetet”.[3] Här närmar man sig kärnan i hans socialistiska ekonomiska vision som var allt annat än centralisering och förstatligande, utan utvecklade sig under tidigt 1920-tal i riktning mot gillesocialism.

Industriell demokrati var ett samlingsnamn för en politisk diskussion inom den internationella arbetarrörelsen efter det första världskriget som avsåg att stärka arbetarnas delaktighet i den industriella produktionen. I den politiska debatten i Sverige blev industriell demokrati under några år en livligt diskuterad fråga. Från socialistiskt håll sågs det som ett steg på vägen mot en omstöpning av hela ekonomin till ett fullständigt och socialistiskt övertagande av produktionsmedlen, medan radikala liberaler såg den som en väg för att skapa samförstånd mellan arbetare och arbetsgivare.

Inom det socialistiska lägret var det framför allt Ernst Wigforss som förde denna frågas talan och var den som inledde debatten på den socialdemokratiska kongressen 1920 som beslutade om tillsättandet av en kommitté för att utreda frågan. Men även andra framträdande socialdemokrater som Per Albin Hansson, Gustav Möller, Arthur Engberg och Erik Palmstierna ansåg att tiden var mogen för att fördjupa det demokratiska reformarbetet efter rösträttens genomförande och stödde förslaget.

På hösten 1921 reste en delegation på fem personer utsedda av Landsorganisationen, däribland Ernst Wigforss, till England för att studera de experiment med byggnadsgillen som startats i London och Manchester. Utgångspunkten för dessa nya organisatoriska former var det så kallade Whitleyprogrammet, som utformats av en regeringskommitté bestående av arbetsgivare och arbetare och namngivet efter J H Whitley (1866–1935), underhusets talman och liberal, som var kommitténs ordförande. Programmet avsåg att stöpa om hela Storbritanniens byggnadsindustri till ”en enda stor, självstyrande demokratisk organisation i samhällets tjänst”.[4]

Förslaget hade föregåtts av en stor arbetskonflikt inom byggnadsindustrin 1916 som resulterat i ett byggnadsparlament bestående av arbetare och arbetsgivare. Programmet var mycket detaljerat och såg till både arbetarnas och arbetsgivarnas behov. Det syftade till att höja den allmänna levnadsstandarden, öka arbetarnas deltagande i produktionen och att rationalisera och effektivisera byggproduktionen. Det innehöll även förslag för att minska arbetslösheten, reglera överbemanning, ett jämnare fördelat vinstsystem och räntegarantier för företagens vinster. Men förslaget mötte motstånd från arbetsgivarna i byggnadsparlamentet och genomfördes aldrig även om det resulterade i upprättande av ett hundratal gillen i framför allt London och Manchester.

Ernst Wigforss inspirerades under denna resa av dessa engelska försök till demokratiskt organiserade produktionsformer. Gillesocialism blev för honom ett steg på vägen mot ett socialistiskt samhälle och skiljde sig från statssocialism genom att man inte eftersträvade statens övertagande av produktionsmedlen.

Den skilde sig även från syndikalism eftersom den inte strävade efter ett maktövertagande genom växande fackföreningar. Gillena var heller inte en kooperativ produktionsform eftersom överskottet inte fördelades mellan de enskilda medlemmarna utan fonderades för gemensamma ändamål, som vid sjukdom och ofrivillig arbetslöshet.

De var heller inte någon konkurrent till fackföreningsrörelsen, utan fackföreningsrepresentanter satt i alla styrelser från de lokala gillena upp till förbundsnivå. Det var en decentraliserad form av socialism där makten i de industriella produktionsföretagen låg i branschvisa och självstyrande gillen.

Som gillesocialismens främste teoretiker och upphovsman räknas anglo-irländaren och socialisten S G Hobson (1870–1940), som författade skriften National Guilds: an Inquiry into the Wage System and a Way Out (1914).

Förutom England, som var det land där man kommit längst med dessa experimentella produktionsformer, hade man i Österrike och Tyskland efter första världskriget valt lagstiftningsvägen och infört driftsnämnder som gav arbetarna ökat inflytande över den industriella produktionen.

I Norge och Danmark hade man utarbetat lagförslag om driftsnämnder, med förebild från Österrike. Men i Sverige var frågan däremot i sin linda. Frågan blev däremot livligt diskuterad i den samlade pressen och från högerhåll var man starkt kritisk till alla sådana förslag, men bland socialdemokrater och liberaler fanns en samsyn om vikten av att införa demokratiska reformer på arbetsplatserna.

Längst i denna fråga gick den frisinnade landsföreningen som i sitt valprogram 1920 hade med detta som en särskild programpunkt och att ”bereda arbetarna behörigt medinflytande på arbetsförhållandena”.[5] Från fackföreningshåll i Sverige var man däremot inte övervägande positiv till dessa förslag utan såg faror i att deras ledande roll över arbetarkollektivet skulle minska och att införandet av driftsråd skulle kunna splittra den fackliga enhetsfronten.

När den första socialdemokratiska enpartiregeringen tillträdde i mars 1920 med Hjalmar Branting som statsminister tillsattes en utredning som beskrev den industriella demokratin som en ”komplettering till fackföreningarnas strävanden att tillvarataga sina medlemmars intressen, men genom själva sin organisatoriska form måste den på samma gång fästa arbetarna närmare produktionen och sålunda i hela samhällets intresse skapa en ny sporre till densammas ökning”.[6] En elegant formulering som beskrev frågan utan att direkt koppla den till de socialiseringssträvanden som Branting i andra sammanhang gav uttryck för.

I en ledare i Social-Demokraten året innan hävdade han att socialisering innebar mycket mer än förstatligande, och att när det arbetande folket självt förfogade över produktionsmedlen pekade den industriella demokratin ”utöver den nuvarande kapitalistiska produktionsordningen”.[7]

Frågan ledde däremot aldrig till några konkreta resultat. När arbetet med lagförslaget om inrättandet av rådgivande driftsnämnder var färdigt 1923 hade det borgerliga motståndet ökat. Man befarade att det skulle vara ett steg på vägen mot en fullständig socialisering och förslaget gick inte till proposition utan avslogs redan i lagutskottet. Wigforss, som även denna gång förde förslagets talan, blev enligt ekonomhistorikern Christer Lundh, ”en förlorare som talade, men en som dock hade tron och visionen kvar”.[8]

Herbert Tingsten skriver i sitt stora arbete om socialdemokratins idéutveckling att de ”oklara förslag, som framfördes under den av stora förhoppningar präglade debatten år 1920, var förslaget om industriell demokrati det första, som föll sönder, då man från allmänna talesätt sökte sig fram till utformning och precisering”. [9] Lundh menar att en viktig anledning till att det inte resulterade i några reformer var att frågan vid denna tid inte var tillräckligt förankrad hos arbetsmarknadens parter.

Efter andra världskrigets slut spirade optimismen, och reformarbetet fortsatte inom den svenska arbetarrörelsen. Hos Ernst Wigforss levde de politiska visionerna fortfarande starkt. I ett tal i Grängesberg 1946 förklarade han att industriarbetarna måste göras till ägare och självförvaltare för att de ska kunna känna större trygghet och tillfredsställelse med sitt arbete. Men det skulle inte ske genom att staten gick in som ägare utan i andra former av samägande för att de anställda mera direkt skulle känna sig som medarbetare.[10]

Arbetet med industriell demokrati återupptogs och ett samarbete mellan LO och det socialdemokratiska partiet inleddes för att införa rådgivande företagsnämnder. Wigforss visioner om lokalt förankrade arbetarstyrda industriföretag tog sig slutligen konkret form, om än inte fullt lika radikalt.

I ett avtal mellan LO och SAF i juni 1946 beslutades att rådgivande företagsnämnder skulle inrättas på företag med minst 25 arbetare. Syftet var att upprätthålla fortlöpande information och öka samverkan mellan arbetsgivare och anställda för att uppnå bästa möjliga produktion, och för att öka tryggheten och trivseln på arbetsplatsen. [11]

Debatten om statens kontroll över det ekonomiska livet under nittonhundratalets mitt känns inte längre relevant. Förutsättningarna har förändrats radikalt. Man kan inte med samma självklarhet säga att staten är den goda kraften som vill medborgarnas väl. Staten har inte längre samma möjligheter att utöva kontroll över det ekonomiska livet. Kapitalet och storföretagen är globala spelare som inte låter sig styras av nationella lagstiftningar. Var den ekonomiska makten ligger eller i vilket ekonomiskt system vi skall leva är däremot inte de enda förhållandena som avgör graden av frihet i ett samhälle. Vad har hänt med den politiska demokratin som varit medborgarnas rättighet under drygt hundra år? Varför har den demokratiska utvecklingen avstannat i tron att den är ett evigt statiskt tillstånd som bara ska förvaltas av våra beslutsfattare?

Demokrati är inte något som bara ska skyddas utan måste vidareutvecklas. Här kommer Wigforss tankar åter till heders och den tanke som låg bakom gillesocialismen, att med egenmakt och självförvaltning göra den arbetande befolkningen mera delaktig i beslut som rör dess egen arbetsplats. Det skulle vara ett viktigt steg på vägen mot ett verkligt fritt, öppet och demokratiskt samhälle. Men under marknadsekonomins herravälde blir medborgarna maktlösa och manipulerade av banal underhållning, tillrättalagd nyhetsförmedling, tröttsamt politiskt pladder och all denna förföriska reklam. Man får instämma i Mahatma Gandhis svar på frågan om vad han tyckte om den västerländska civilisationen, att det låter som en god idé.

[1] Arbetarrörelsens efterkrigsprogram: sammanfattning i 27 punkter (Stockholm 1944), s. 21.

[2] Ibid. s. 29.

[3] Ibid.

[4] Ernst Wigforss, Ett besök hos engelska byggnadsgillen, Tiden nr 1/1922, s. 69.

[5] Frisinnade landsföreningens valprogram år 1920 (Stockholm 1920).

[6] Socialdemokratiska partistyrelsens berättelse för år 1920 (Stockholm 1921), s. 25.

[7] Hjalmar Branting, Statsministerns Göteborgstal, Social-Demokraten 11 nov. 1919.

[8] Christer Lundh, Den svenska debatten om industriell demokrati 1919-1924. 1. Debatten i Sverige (Göteborg 1987), s. 369.

[9] Herbert Tingsten, Den svenska socialdemokratins idéutveckling I (Stockholm 1941), s. 297.

[10] Arbetaren 4 sept. 1946.

[11] Lundh (1987), s. 496.

The post Essä: Gillesocialisten Ernst Wigforss first appeared on Opulens.

DIKTVERK. Den här sommaren  publicerar vi ett diktverk i tre delar av Per Wilhelm Wahlroos med titeln ”Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld”. Detta är den andra delen.

Första delen hittas här.

Per Wilhelm Wahlroos är författare, poet, dramatiker och konstnär. Han slog igenom som estradpoet 1999 och är publicerad på svenska, engelska och franska.

Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld är en fri litterär komposition av Wahlroos. Ett diktverk som parafraserar och kontrasterar poeten Paul Anderssons centrala verk Elegi över en förlorad sommar. Wahlroos text skiljer sig från Anderssons originalverk men detta används som en referens, ett slags ramverk främst i formatet och längden men även till viss del i estetik, stilistik och form.

Wahlroos verk handlar om den svenska naturen och om några pojkar i tolv-trettonårsåldern som upplever en vacker, lång, svensk sommar. En av pojkarna agerar berättare. Ambitionen är, enligt Wahlroos, att verket skall kunna läsas även av oerfarna eller yngre läsare och att det ska kunna upplevas lättsammare och enklare än Anderssons original.

Trots att en underliggande förlust är närvarande – sommaren försvinner och förloras – så är Wahlroos version mindre språkligt intensiv och mörk än Anderssons. Repetitionen av ”Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld” efter varje stycke kan liknas vid en sång.

På slutet har pojkarna blivit vuxna och vill springa ut från kontoren och sina halvtrånga stadslägenheter och ropa rakt ut: Ge oss pojksommaren åter! Ge oss friheten åter!

Nu har vi nöjet av att få publicera Wahlroos verk. Den kommer som en sommarföljetong i tre delar, en del i veckan.

CAROLINA THELIN

Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld

Del 2

När våra ömma själar exponeras mot sommarvärlden frågar vi oss, gick de vilse, sekunder och minuter i den långa varma sommarkvällningen? Några nya skall hitta fram och dagarna bli än ljusare och varmare. Som en passage av föränderlig oändlighet. Vad skall förverkligas, vad kommer aldrig att hinnas med? Vi är gossarna av sommar, vi är små riddare av obruten mark och aldrig vi förlora våra funna stunder. Trots att de flyr oss mellan vinghänder och varm sand.  Därnere ropar marken på våra steg och fötter.

Kom, kom! Detta landskap är ert. Vi förstår inte helt denna vädjan, endast att sommaren är en vakendröm som givits oss av en lycklig gud eller kanske av en stjärna som vigt sig åt den svenska sommaren. Och åt oss sommargossar. Sommaren är som en saga som kan bli sann, lika verkligt som brödet i vår hand. Träd med frukter, fåglar som flyger fritt i luftrummets blåvita rymd, över ljus och äng.  Små vågor i vass och större skum mot klippornas häll.

Stjärnor som tänds och nätter med nära fullmåne fram. Allting som vi önskar kan vi få. Och mellan stjärnor och måne denna skönhetens svarta rum.  Men allting skall förloras, förloras i flyende sekunder, minuter, dagar bort. Också skönheten. Också värmen. Bort från våra händer och kroppar, bort från pojkluggarna och blickarnas rum. Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld. 

Nere vid hedarna dricker dimman sin dagg, dagg som skall driva regn och regn som kan driva dagg. Och en ny vacker dimma som sätter skönheten framför människobekymmer och enkelt vardagsgrubbel. När skall gräset klippas? Skall rosorna tuktas hårt i år?  Förlorad kyla av vårens ljus och rosa himmel kom sommaren mot oss. Segrande, vinnande, stolt och fri rusade hon ner för hagarna och backarna. Vi förstod aldrig helt innebörden med själva segern men vi kände värmen, vi förstod lockelsen, vi levde i den, av den, ur den.

För oss sommargossar är nuet det enda och ja det käraste vi har. Kalla det paradis, brytstenar, gods av paradisiska nu. Nu som sträcker sig till sekunder och minuter som gummiband i hår som draksnören upp mot plastdrakar upp, upp mot skyn. Där slutar världen. Där börjar en ny. Är det våra småsegrar då i steg av dagarna fram? Små stunder i våra famnar, vi som med småfötterna fram över grässäng söker säkra fångst. Och ögonblicken våra som vidgas, var? Överallt bland gräs och äng, skogen och björklövssalarna som står, ängsgliporna och gläntorna med solens ljus. Och på promenaden ner till stranden och bryggan ut med sommarbad från höft och språng. Säg om glada skratt och pojkars lek kan befria världen, de befriar oss iallafall när vi springande från bryggan når det solvarma vattnet. Vi hann doppa oss innan sommarregnet drog ner mot mark och jord. Skönt att ligga inomhus och höra regnet slå mot ruta och verandans golv.

För oss är mörkret kort och den som för mörkret och sommarnatten hos oss med oss, bredvid oss. Javisst är det ljus och skuggljus men också mörker. Och också natten är vår vän, så varm och mystisk, så öm och aktsam i sin sköna, tysta sång. Fågelskrik från sjö och hav. Nattsyrsor från gräset. I nattmörkret. Nyss högsommar snart sensommar. Och också regnet, också regnet är vår vän när det brister ner i nästanflod mot jord. Varför? Just för värmen i regnet, värmen överallt ja vi kan bada i sjön i havet också när regnet faller ner.  Om ögonblicken vidgas gör de det just här, just nu. Om sommarnatten och sommarnattens varma regn. En säker fångst i famnen i dygnets skeende centrum. Ytor, drömmar, vind och natt och dag. Och regn av den svenska sommarens förvärv.  Ja nu är regnet varmt men inte vårregn och inte juniregn utan sommarregn mellan högsommar och sensommar. Det är här vi ska vara det är det här vi är födda för. Sommargossar på väg från barnafötter mot ungdomens land.

Djupt in i den svenska sommaren skall våra fötter dansa och fortsätta att dansa tills den ömma natten åter tar oss i famn.  Men vakna då och spring ut!  Inget ont över gräset med fötterna bara trots att det är mörkt, trots att det är mörkt och vackert.  Men vackert och mörkt. Om ömheten i natten och om värmen runt i oss, av oss, för oss. Det är för vår skull sommaren är här. Tänk att allt en dag ska förloras, kanske glömmas, allt läggas bakom oss, våra kroppar, vår hud, våra huvuden, hårlockar fram mot en blekhetens dans mot döden. Och tystnaden. Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld.

Vi klär upp oss lätt och ledigt inför stjärnorna på himlarna. Vi springer ut ur pojksängarna fram mot världen, den sommarvärld som givits oss. Hur kan vi förlora något som är funnet och säkrad fångst, är det då en ständigt pågående seger och förlust i samma andetag? I famnarna, våra famnar och i händerna liksom våra vingar ut mot sommarvärldens vind mellan fingrarnas spetsar som sjövatten som rann nyss vid baddoppet.  Droppar av nordisk värme och ljus. Till våra mödrar säger vi: Sitt ej och vaka och vänta på vår ankomst. Sommaren är vår vän trots att den faller in i oss och förbi, får vi den i snabba bloss och brott, den är vår fångst, det som blir över minnet över daggen som brann bort i dagen som for och lekens lust och glada rop, sitt ej och vaka och bekymra er.

Landet är vårt land, det är fritt, sommaren är vår långt från frostig natt att frysa i, ingen tunn is här, långt från revor, det är frihet över oss och långt från hårdhet, gevär och militär. Sommaren, landet, livet vårt de är alla ömma och varma om varann som en moders famn. Till våra fäder, säger vi: Sitt ej och grubbla över våra språng och steg, det är våra att ta liksom ni tog era. Det här är vår tid det här är sommarens tid. Vi vill bara vara nu, vi vill leva, segra som om imorgon inte fanns, som om det inte fanns någon morgondag.  Så länge vi längtar, lever och brinner, vi med sommarens värme och heta leende mot oss. Det som vaknar i oss.  Det som ändå alltid skall fly bakom oss och förloras. Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld.

Och nog är det skakigt ibland på våra bara pojkben, smala men närda i språng mot sommaren, stilla i rus när värmen smeker våra fötter nere mot ängsglipa, kärr och å. Är ruset verkligen stilla? Vi kan dela in sommarruset i tonalitet och rutsystem när vi fylls av det, en eufori, en vacker sommar drog i att bara vara. En ruta en vacker hatt. Lavyrer och valörer, skuggor ljusfrost över daggen kväll, skymning, denna sommarskymning men så stanna då sommarskymning, men det får hon ej, kan hon ej, vill hon ej, hon flyr mot natten och en ny värld.

Och ur framtida stoft ligger jord och nya grästuvor växa skall mot ljus och sommarskogens gläntor. Och dessa björklövssalar, hallar av löv och ljusblinkarna mellan våra ögonlockars luft ut mot världen och björklöven. Inga våndor av livskraften som kan kännas, höras också i sömnen och drömmarna, sommaren lever av sig själv, ur sig själv, för sig själv. Och nog är det vilt och vackert ibland när vi med pojkluggarna springer omkring, vi har ingen mening eller mål men allt runt om är ömhet, lek och skratt och sommarens lena hand.

Ändå så är varje andetagsseger i sommaren också en förlust.  Det som säkras av tid, ur tid, förloras i tid.  Det är som om björkarnas stilla ändå for, långsamt som en tågresas syn över lövskogen som försvinner bakom, närmast flyr, fast de står där för oss mot en höst, vinter sedan ännu en till nyblek vår. Vi höjer våra händer i frihet mitt här mitt i sommarens högland men ändå, trots, är allt som blir en Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld.

Och vildhallon, vildhallon när det hittas, så stora bär och fruktiga och de ska väl ätas upp med bums. Ska de inte? Varför vänta på något gott när de funnit oss och vi hittat dem med vacker hand. Ingen vuxen som kan se och styra bara våra händer, våra vildhallon åt oss, det här är vi på väg från barndom mot ungdomens land, det här är vår sommar. Det är för vår skull. Ta några vildhallon till i handen.

Och inget alls om usla kojor eller slitna tält.Vi kan lägga oss direkt på gräset och tömma fantasin mellan trädens brus mot himmelen, låta den regna ner tillbaka, fantasin, sedan resa oss och gå igen. Ner från himmelshage, äng, låta regna och resa oss och gå igen. Mot en värld som värmer, mot en sommar som ljusnar som både släpper oss och leder oss. Och ingenting om skor med trasiga sulor nedsprungna på stadsbesök och gatstensgator  – nej nej nej

Vi kan lägga oss med våra pojk-öron mot gräsängarna, vi kan resa oss och gå igen. Allt i skeendet i nuet som växer, dagas.  Och nog känns det lustigt här ibland att det underbara också är för oss vi äger inget särskilt, vi vet ingenting om en morgondag men vi har dagen, vi har natten, vi har sommaren, en kort, varm stund på jorden. Den som rinner bort som vattnet ner vid bäcken, ingen näck bara å, ingen sjö, ingen flod en svensk å som rinner. Det varma universum som andas, sväller, väller – vakar över jord och land.

Sommar, sommar du log och försvann. Det som ur vatten runnit, nu är du försvunnen. Och om hedarna och björkarna resa sig i sång, kommer du tillbaka vän av dag och natt och tillkomstbarn. Den sommar som lever i oss andas, dör ögonblick för ögonblick i dagar. Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld.

Och om det som blöder bort när sommarnatten försöker smeka sin egen kropp,

Rött blod av tidsflod bland mörkerhinnor och ljusväntan. Nattdroppar, födslo-blödningar, blodsdagg. Om detta vet vi ej så mycket eller bry vi oss ej och varför skulle vi? Vi – fria pojkar på upptåg med busig blick i sommarens spännande värld.

Och om det i världen som alltid mörknar och murknar och förmultnar, om det som ruttnar förstår vi oss inte på. Varför skulle vi?

Vi med längtan i stegen och hopp i kropparna. Vi är segerrika med lust och hopp, ett hopp som aldrig slutar sina för oss, det verkar som om vi kan leva för evigt just denna svenska oändliga sommar. Och en frihet som bara växer. En sommar som ömmar oss, aldrig skyr oss och som aktsamt och varsamt håller oss i rummen, vinden, luften, lövskogen, hagen, in i gläntans nåd och grace.

Om det som krackelerar skrålande högt och skrålandes lågt och i alla lögner och svek i nyktra styrelserum och bland fyllor på sjaskiga krogar. Kan vi ej något om. Varför skulle vi? När våra sinnen är fria som svalans vingar över fälten som falkens dyk i luften som regnet, som sparvarnas lek, som vinden, som våra ben i språng som björklövens darrningar i vind, dessa salar av ljus och löv ut mot sjö-vikarna och havsbanden.

Och våra sommarnattskratt som sprickor av evighetens rum när vi går och lever i den frihet som bjuder oss till dans in i evighetens sommar utan slut den är den växer men försvinner. Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld.

The post Littestraden: Diktverk av Per Wilhelm Wahlroos ‒ 2 first appeared on Opulens.

JAZZ. Svensk jazz lever och har hälsan. Från vokaljazz till Blue Note-dyrkan – Kangas klanger tar sig an en räcka utgåvor från kvalitetsetiketten Prophone. 

Jazz, visa och improvisation

Lovisa Jennervall: ”Blir det inte mer så är det nog” (Prophone/Naxos, LP/CD/DL)

Med texter om naturen och det vi kanske inte alltid uppmärksammar i vår omgivning har jazzsångerskan, kompositören och arrangören Lovisa Jennervall skapat ett lika finstämt som vilsamt nytt album. Texterna är lånade av svenska och finlandssvenska kvinnliga poeter och här kläs de i en varsam musikalisk grönska av Emil Ingmars piano, Lisa Bodelius trombon och Dorotea Dragodans cello. Lina Lövstrand bidrar med flöjt i ”Lisen & Skogen”, och i flera låtar med endast sång och piano.

Musiken sannanfogar sömlöst jazz, visa och improvisation. Lovisa Jennervall kan fälla ut vingarna och sjunga ordlöst, som halvvägs in i den kristallklart blänkande ”Källan”. Hon gör även de skrivna orden rättvisa med en värme och lätthet i rösten. Detta till ett musikaliskt ackompanjemang som är avskalat och lyhört. ”Blir det inte mer så är det nog” är musik som tar dig ner i varv.

”Ember” med Ellas Kapell

2025 blev Jennervall grammisnominerad för skivan ”Barnjazz på svenska” med Sture Kvintett, och nyligen kom också en ny platta med kvartetten Ellas Kapell, där hon sjunger. ”Ember” (Prophone/Naxos, LP/CD/DL) och dess för musiken nytillkomna elektroniska inslag har recenserats i Opulens tidigare, och det är bara att stämma in i lovorden.

Tröst och lindring med Cronholm

Josefine Cronholm & Norrbotten Big Band: ”Solace” (Prophone/Naxos, LP/CD/DL)

Naturen som tema återkommer även här, ihop med allt från längtan och kärlek till missöden och förluster. Livet, liksom.

Norrbotten Big Band ville hylla jazzsångerskan Josefine Cronholm när hon för fem år sedan passerade den magiska 50-årsgränsen. De frågade helt sonika sex kompositörer med tidigare anknytning till Cronholm om de ville skriva storbandsnummer till en ny skiva.

Gensvaret från småländskan, som numera är bosatt i Köpenhamn, har varit en stor glädje och lycka. Hon anser att kompositörerna lyckats fånga olika aspekter av hennes uttryck och artistskap. Och visst låter ”Solace” som skräddarsydd för den till rösten omfångsrika sångerskan.

Musiken på ”Solace” tillåter henne även att ta ut svängarna, kanske mer än någonsin. Då har hon ändå tidigare samarbetat med namn som Marilyn Mazur, Django Bates och bara häromåret gjort Milton Nascimentos musik på svenska ihop med Steen Rasmussen.

Mazur och Bates är mycket riktigt två av de bidragande låtskrivarna. Lägg till Lina Nyberg, Fredrik Nordström, Thommy Andersson, Lennart Cronholm och det borgar för gedigen kvalitet. Storbandets konstnärlige ledare Joakim Milder bidrar också, och sångerskan rundar av skivans åtta spår med den finstämda ”From My Window”. Slutintrycket är ett mycket varierat album, lika utmanande som stiligt.

”Solace” betyder tröst och lindring på svenska, och det bjuder den här skivan på i mängd.

Hyllning till jazzgiganter

Hans Backenroth: “For Ray, Milt & MJQ” ( Prophone/Naxos, CD/DL)

Hans Backenroths lyckade julalbum ”Scandinavian Christmas Bass” (Prophone/Naxos, CD/DL) har knappt hunnit bli nedstoppat i lådorna med julpynt innan det är dags för en ny ljudklapp från kontrabasveteranen. Den här gången hyllar Backenroth idel amerikanska jazzgiganter. Basisten Ray Brown och pianisten Milt Jackson spelade i Dizzy Gillespies storband och startade sedan det för sin tid nyskapande Modern Jazz Quartet. Bland annat använde de sig av kontrapunktik, som annars mest användes inom konstmusiken.

Skivan kommer ut i samband med hundraårsfirandet av Ray Browns födelse, och det är en mycket njutbar lyssning. Brown, som efter MJQ spelade i en mängd sammanhang (inte minst med sin äkta hälft Ella Fitzgerald), skulle nicka gillande åt Karlstadsonens coola och personliga tolkningar av albumtitelns huvudgestalter.

Hans Backenroth är rätt man för jobbet, då han lirat med många av Browns medmusikanter genom åren, och verkligen fördjupat sig i ämnet. (Svenskar känner honom kanske främst från åren i Arne Domnérus och Monica Zetterlunds band, eller varför inte med Bernt Rosengren, Kjell Öhman, Ulf Wakenius och Claes Janson?)

Här bistår Daniel Tillings piano, Roger Svedbergs vibrafon och Oscar Johansson Werres trummor på ett perfekt vis i de blått bluesiga stämningarna. Sorgligt nog är det också tidsmässigt vältajmat med versionen av Ray Browns hyllningslåt ”FSR (For Sonny Rollins)”, då saxofonbjässen Rollins nyligen gick ur tiden.

Filmisk jazz med raketkonstellation

Svante Söderqvist: ”Like in the Movies” (Prophone, LP/CD/DL)

Basisten och cellisten Svante Söderqvist hade redan kunnat höras i åtskilliga sammanhang innan han vid decienneskiftet presenterade sig egen musik i sitt eget namn. I dag heter konstellationen The Rocket och har en stark besättning. Pianisten Adam Forkelid, batteristen Calle Rasmusson och estniske accordeonisten tillika eletronik-pularen Tuulikki Bartosik (bosatt i Stockholm) är ju inga nybörjare precis.

Precis som många andra musicerande kollegor oroar Svante Söderqvist sig för allt som sker på vår skadeskjutna planet. Natur som förstörs, krig, roffande och hot. Men musiken rymmer utöver de dystra stråken även en stark känsla av hopp. Det är en tilltalande kammarjazzig dekokt – med inslag av allt folkmusiktoner till nutida klassisk musik – som puttrar på bra, och är varierad i uttrycket.

Faktum är att Söderqvists spelstil har vissa likheter med ovan recenserade kontrakollega Hans Backenroth. Tillsammans med de imponerande versatila The Rocket-medresenärerna presenterar Svante Söderqvist en dynamisk skiva med smått filmisk musik som dröjer sig kvar efter att ridån gått ner.

Lysande framtid för svensk jazz

Lars Jansson & Erik Söderlind: ”Why Does Rain Fall” (Prophone/Naxos, CD/DL)

Gitarristen Erik Söderlind har nyligen turnerat som duo med sångerskan Rigmor Gustafsson men nu är det dags för uppföljaren till hans skiva ihop med pianisten och mentorn Lars Jansson (som även han musicerat med Gustafsson genom åren). Cirka två år efter “What The Moment Brings” landar “Why Does Rain Fall”, ett album som är minst lika vackert och vilsamt.

Starka kompositioner och ett ledigt samspel av affischnamnen, tillsammans med svängiga kontrabasisten Niklas Fernqvist och trummisen Paul Svanbergs återhållsamma men ibland livfulla spelstil. Uteslutande originalmaterial, där det melankoliska och lyriska får sin motvikt i aningen “hårdare”, bebop-besläktade nummer.

För fyra år sedan tilldelades Örebrosonen (han bor numera i Ljungskile) Lars Jansson mycket förtjänstfullt Kungliga Musikaliska Akademiens stora pris för jazz. Den nu 75 år fyllda veteranens hälsa hindrar dock något större turnerande. Det smått intuitiva spelet med Erik Söderlind här pekar i alla fall på en lysande framtid för jazzen i Sverige.

Musiker som gör den jazz de själva vill

Lexingtone: ”Hard Bop Tango” (Prophone/Naxos, LP/CD/DL)

Paul Svanberg från den precis avverkade “Why Does Rain Fall” återkommer även bakom trummorna på Lexingtones nya album. Den här svensk-finsk jazzkvartetten startade 2017 och har tagit sitt namn efter adressen till den legendariska skivbolaget Blue Note Records: 767 Lexington Avenue. Som namnet skvallrar är Lexingtone också mycket påverkade av den där jazzetikettens utgivningar och ja, av hela den anda som rådde i jazzkretsar i New York på 1960-talet. En smått mytisk tid och plats.

På tredje skivan gör kvartetten ännu mer kompetent och stilmässigt oklanderlig jazz i närheten av hard bop-ådran. Inslag av albumtitelns tango finns också. Har du medlemmar som är så eftertraktade i diverse sammanhang som Erik Palmberg (trumpet), Martin Sundström (kontrabas) och den alltid lika heta Joona Toivanen (piano) kan du inte gå fel. Även om musiken på ”Hard Bop Tango” inte precis bryter några barriärer.

Lexingtone verkar helt enkelt fungera som musikernas ventil. Här gör de precis den jazz de själva vill.

Distinkt och självsäker altsaxofon

Sigurdur Flosason: “Blue Shoes” (Prophone/Naxos, CD/DL)

Islänningen Sigurdur Flosason, född 1964, är en milt uttryckt produktiv saxofonist. Fem isländska grammisar har det blivit hittills för denna ständigt lika upptagna man, som figurerat i allt från Reykjavik Big Band och Icelandic Saxophone Quartet till The Icelandic Symphony Orchestra.

Flosason lirar även ofta med danska jazzmusiker, som här på den i Köpenhamn inspelade ”Blue Shoes”. Hammondorganisten Kjell Lauritsen och Jan Lundgren-bekanta trumslagaren Kristian Leth får sällskap av svenska gitarristen Erik Söderlind. Japp, samme Söderlind som delar skivan ovan med Lars Jansson. Allt länkas samman.

Flosasons altsaxofon ljuder självsäkert och distinkt, och på några spår utvidgas kvartetten med Birger Sulsbrück på percussion. Islänningen har skrivit allt material på egen hand. ”Blue Shoes” har tämligen lång speltid och allt håller inte samma klass, men de spår som gör det – som ”Just Like You” där Söderlind och Lauritsen ges extra utrymme – förtjänar uppmärksamhet i det lilla.

The post Kangas klanger: Svensk jazz frodas och är vital first appeared on Opulens.

ROMAN. Bo Bjelvehammar konstaterar att Tomas Bannerhed skapat ett mästerligt porträtt i sin senaste roman.

Den oduglige av Tomas Bannerhed
Norstedts

Tomas Bannerhed debuterade 2011 med romanen ”Korparna”. Den fick både Augustpriset och Borås Tidnings debutantpris. Romanen översattes till nio språk och blev även film. Sedan dess har han gett ut en roman och tre böcker med naturprosa. Bredvid författarskapet arbetar han som universitetslärare.

Den nya romanen med titeln ”Den oduglige” tilldrar sig i Småland, möjligen i en kyrkby nära riksväg 27 mellan Tingsryd och Växjö. Möjligen, platsen har ett namn, Stenryda. Vi befinner oss i huvudsak i nuet, gör små språng bakåt i tiden, och om framtiden talas det mera sparsamt.

I stormens öga finns Einar Lövström, 37, sågverksarbetare. Einar i Ängen, som han kallas, är en särling, som aldrig lämnat föräldrahemmet. Han sörjde hela livet sin far Hjalmar som kvävdes i havreskruven. Mor Jorunn hade han ett alldeles särskilt förhållande till. När en knöl började gröpa ur hennes kropp, gick Einars liv sönder. Han blev aldrig mer en hel människa.

Einar förlorade sitt arbete på sågverket, inte på grund av att han misskötte sitt jobb, utan på grund av att han arbetade i ett sengångartempo. Han hade för mycket klister på händerna och sågverksägaren tröttnade på honom till slut.

Med detta kommer stämpeln att han inte duger något till, han blir onyttig och oskicklig. Det börjar att spekuleras och talas om galenskap. Öknamnet Tok-Einar förekommer.

Han funderar på om han skulle kunna flytta ihop med Eva-Lotta som han en gång fick ta kort på. Eller så ska han börja som tulpanlöksförsäljare, cykla omkring på bygden och bjuda ut lökar.

Men det finns ingenting som det blir något av. Einar går mest för sig själv, fotograferar flitigt, lever sitt eget liv och lyser upp när en avlägsen släkting, tonårsflickan Isabell, bor hos honom en kort tid.

Einar skickar in dikter till tidningen ibland. När jag kommer till sidan 262 i Bannerheds bok blir jag häpen, där står det om en inspirationskälla. Bengt Cidden Andersson från Läckeby, en rörmokare och poet som skriver lika lätt om cementblandare som om fotboll.

I romanen finns ett antal korta utsagor infällda, från bybor – de har ingenting negativt att säga om Einar. Man säger att han är underlig och eljest och lever avskild, från alla andra. Men ingen av de personer som uttalar sig använder orden tosig eller galen.

Allt blir över tid för mycket för Einar, han orkar inte med livet, utan flyr in i en håla i skogen. Ingen vet vad som sker eller var Einar finns.

Tomas Bannerheds prosa är både vacker och stilren, dessutom är porträttet av Einar Lövström mästerligt. En djupstudie i ensamhet och utsatthet. Om en människa bortom gemenskap och sammanhang.

The post Bannerhed skriver stilrent om en särling first appeared on Opulens.

DDR. I ”Veckans DDR” reder Jesper Nordström ut begreppen kring en figur kallad Mecki och begrundar den folkliga estetikens betydelse i Östtyskland.

Tidigare avsnitt av Veckans DDR hittas här.

Är det ett troll?

Man står där på loppisen. I lådan med gamla dockor och bortglömda leksaker stirrar ett par pärlögon på en. En liten figur, något slags troll med tovigt hår och kläder sydda i filt. Och man tänker det genast: ”Den där är ju DDR. Det bara skriker Östtyskland om den.” Men nej – riktigt så enkelt är det inte. Lite research får mystiken att skingras. Trollet är ju en igelkott! Och förekom först i en tysk barnfilm av bröderna Diehl. En film som gjordes i slutet av 30-talet, alltså i Nazityskland. Sedan blev figuren populär i Västtyskland på 50-talet under namnet Mecki och känd som maskot för radio- och tv-tidningen Hörzu. Den blev seriefigur och förekommer även på en mängd vykort. Seriefiguren Mecki har en fru som heter Micki och de har två barn vid namn Macki and Mucki.

Det finns även en österrikisk variant och om detta kan man läsa på hemsidan för Das Igelmuseum in Bramsche.

Men visst förekom den också i DDR, fast då under namnet Mäcky. En version, en rökande igelkott, figurerar i många europeiska leksakskataloger. I Sverige var det Hobbex som saluförde den som ”Mecki den lille storrökaren”. Och det var faktiskt den östtyska varianten, Mäcky, försedd med låtsascigaretter i miniatyr och förmåga att blåsa rökringar som i Sverige blev känd som Mecki-trollet.

Det är inte alltså inte konstigt att man som svensk förknippar Mecki-figuren med DDR. Estetiken – tovigt, grovt, lite vackert fult – är perfekt DDR‑kompatibel. Den passar in i ett östtyskt vardagsrum bredvid en rökande tomte från Erzgebirge och en handmålad ljusstake.

Men så här är det: ”Mecki‑trollet” är inte östtyskt i grunden  – det bara ser ut så. Och kanske är det just det som är så fint. Mecki påminner oss om att öst och väst ibland möttes i sakerna snarare än i politiken. I tovade nosar och tygsömmar låg en tyst enighet om att barn behövde små figurer att krama. Oavsett om partiet styrde eller om stormarknaden sålde plastgranar till extrapris. Så nästa gång du träffar på Mecki, buga lätt. Det är ett stycke nordisk‑östlig leksaksmystik med hjärtat på rätta sidan av filtvästen.

DDR och det borgerliga arvet

Men låt oss nu stanna kvar i det där östtyska vardagsrummet ett ögonblick. För bakom den kamouflerade gulligheten hos Mecki, bakom de tovade figurerna och de handmålade träprydnaderna, finns en större berättelse: den om hur DDR, detta självutnämnda framtidsprojekt, i praktiken kom att förvalta ett borgerligt arv.

För DDR ville vara något nytt. En stat byggd på marxistisk vetenskap, framstegstro och kollektiva ideal. Men där stod man med Erzgebirgische Volkskunst som en slags pinsam anomali och intakt julgran om än omdöpt till Vinterfestträd. För att inte nämna mässan i Leipzig, grundad 1165 och ett av Europas mest råkapitalistiska fenomen där det till och med en gång i tiden handlats med slavar.

Erzgebirge, denna lilla region i Sachsen, hade i generationer tillverkat små trädockor, rökande tomtar, hästar, änglar och hela miniatyrlandskap i trä. Det var resultatet av hantverksstolthet, protestantisk flit och – inte minst – julfirandets djupa rötter i människors liv. Vad man ibland glömmer är att samma trähantverkstradition också låg till grund för instrumentbygge – inte minst i grannregionen Vogtland. Det är ingen tillfällighet att Mozarts vardagsfiol, enligt legenden, kom från just Markneukirchen, en liten stad alldeles i utkanten av Erzgebirge. Där byggde man fioler, klarinetter och trumpeter i trä – med samma omsorg som man snidade ljusstakar och änglar. Ett klingande syskonskap.

DDR:s lösning var inte att förbjuda dessa traditioner, utan att omtolka dem. Man kallade det Volkskunst – folkkonst – och lät träfigurerna leva vidare, bara de inte kallades änglar, helgon eller ställdes i en krubba. En rökande tomte kunde ju faktiskt lika gärna vara en gruvgubbe från klasskampens frontlinje. Ett ljus kunde tändas för socialismen i stället för frälsaren. Det blev en estetisk dragkamp som aldrig avgjordes.

Det fanns familjer som pyntade med vad som såg ut som helt neutrala vinterdekorationer – men i själva verket bar på kristen symbolik eller nostalgiska minnen från barndomens borgerliga jul. Man hängde inte en stjärna i fönstret – man hängde ett ”ljusmotiv i röd form”. Granen dök upp ändå.

Kulturkampen i DDR

Mecki må inte vara östtysk till ursprunget – men fångar en kärna i DDR:s kulturkamp: hur svårt det är att kontrollera estetik. Folk ger inte upp traditioner bara för att partiet trycker upp en ny affisch. De släpper inte sina änglar för att kollektivet kräver robotar. Och i detta finns en vacker paradox. DDR kunde kontrollera tryckpressar, valurnor och tv‑tablåer – men inte träfigurer från Erzgebirge. Inte julpyntet. Inte ljuset i fönstret. Inte en tovig figur som föddes på 1930-talet.

Den här texten började med Mecki. Den slutar med en fråga om ideologi, kulturarv och estetisk motståndskraft. För i varje mobil som hängdes upp i ett DDR‑hem, i varje Holzkunst‑figur som smög sig in vid advent, fanns en liten motrörelse. En tyst men envis tradition som vägrade dö. Oavsett hur mycket statens ideologer försökte sudda ut den.

Och som sista klimax i denna spaning: betänk bara att det fanns en extra lyxig växelspak till Trabant utformad som en snöglob med glitter. En subtil men tydlig gest: en sentimental motståndshandling mot gråhet och uniformitet – fast gjord i polyester och glitter. En mer träffande brännpunkt finns väl inte.

The post Veckans DDR: Den folkliga estetiken first appeared on Opulens.

FOTBOLLS-VM. Sent i kväll ställs Sveriges herrlandslag mot Frankrike i fotbolls-VM. När Sebastian Saar får reda på att Sveriges målvakt Jacob Widell Zetterström bär en Houellebecq-keps startar ett flöde av tankar.

Jag vet varför du har gråtit
Och varför du ser på mig i sorg

Je sais pourquoi tu as pleuré
Et tristement m’as regardé

Enrico Macias La femme de mon ami

Fotboll har alltid varit lite sekundärt för mig. Kanske sedan den dagen min mor tvingade mig att ”göra slut” och ringa min fotbollstränare som elvaåring. Det här är mer än trettio år sedan. Ändå har jag förmågan att bli ”storsvensk” var enda turnering av dignitet Sverige deltar i.

Min lägenhet, byggd 1928, är på tok för varm. När jag nåddes av budet att vår landslagsmålvakt tränade i en Houellebecq-keps var jag i färd med att kyla av mig i en park i Malmö. Då tänkte jag instinktivt att detta är det mest intressanta som hänt i det så kallade kulturkriget som rasar mellan en bisarr identitetshöger och det läger som av nyss nämnda höger bedöms som ”woke”.

Jag har läst, ofta med dunkel njutning, allt av Houellebecq. Men möjligvis inte lika grundligt som den förra liberala partiledaren Johan Persson som, enligt egen utsago hade läst den franske författaren tio år innan något verk av denne publicerats!

Min fascination för Houellebecq grundas i att han alltid lyckas göra öppet mål. Han tillfredsställer sin läsekrets medelst intellektualism, samtidigt som hans konservativa läsares värsta fördomar bekräftas. Ett  exempel är anti-intellektualismen hos berättaren i ”Underkastelse”, en välsituerad föreläsare på Sorbonne med en faiblesse för arabiska prostituerade och, det återkommande temat, hämtmat. När jag själv blir smekt av att en protagonist, på ett snarlikt sätt, i en roman nämner situationisten Guy Debord, blir kanske min politiska motståndare detsamma av ett citat som detta, ur ”Elementarpartiklarna”:

”Mitt i det västerländska självmordet hade de självklart ingen chans”

Frankrikes landslag har till sin absoluta majoritet spelare som har sin bakgrund i länder som Frankrike koloniserat. Men även efter avkoloniseringen har Frankrike bibehållit ett särskilt grepp. Kulturellt, språkligt och ekonomiskt. I länder som Senegal, Algeriet, Tunisien, Rwanda (!), Mali etcetera…

Läser målvakten Jacob Widell Zetterström Michel Houellebecq? Jo, det framgår av en intervju från förra året. Dock kommer det nog inte att bidra till en svensk seger om det franska landslaget får kännedom om kepsen.

Läser de franska spelarna Houllebecq? Jag tror inte att fotbollskillar, oavsett etnicitet och härkomst, läser så mycket, generellt sett. Det må vara min fördom.

Ovanstående är dock ett exempel på hur orden är en del av allas liv. Ett där själva ordet eller namnet förvandlats till symbol eller varumärke. Ibland är det omöjligt att skilja på vad som är vad.

Mitt under brinnande krig, eller inbördeskrig då Algeriet fortfarande betraktades som en del av Frankrike, skrevs ett manifest 1960 Manifeste de 121: Déclaration sur le droit à l’insoumission dans la guerre d’Algérie

”Behöver vi minnas att, femton år efter Hitlermaktens förstörelse, lyckades fransk militarism, som en konsekvens av ett sådant krig, återinföra tortyren och göra den igen till en Europeisk institution?”

En av undertecknarna var Marguerite Duras. Förlaget Ellerströms som saluför Houellebecq-kepsen har även en keps med hennes namn i sitt sortiment. Förresten råkar jag dessutom veta att det finns ett läckert bokstöd som återfinns hos välsorterade bokhandlare, med Frantz Fanons porträtt. Jag vill ha ett sånt, men är inte tillräckligt stadd vid kassa. För att trösta mig undrar jag när konsumtionen av verkligt levda liv kommer att upphöra? Den skymmer nämligen solen.

Matchen börjar strax. Vive la…

The post Sebastian Saar: ”Målvakten och Houellebecq” first appeared on Opulens.