MINNESORD. Nyligen meddelades det att den framstående ungerske författaren Péter Nádas avlidit. Carsten Palmer Schale tecknar ett porträtt av en saknad litterär gigant.

Péter Nádas var ständig Nobelpriskandidat

Förra veckan meddelades det att Péter Nádas gått ur tiden. Den internationellt kände författaren blev 83 år gammal. Den ständige Nobelpriskandidaten kan beskrivas som en ungersk blandning av Musil, Proust, Burgess, Aira. Absurd. Surrealistisk. Voluminös. Grävare i historien och förmåga att lyfta fram enskilda individer. Fantastisk.

Med sitt magnum opus, romansviten ”Parallella historier” (omfattande cirka 1 600 sidor), höll han på i 18 år. Den handlar om en tysk och en ungersk familj vars berättelser går omlott och tränger in i varandra. Förefaller det åtminstone. Trots olika platser (Berlin och Budapest) och tidssegment.

Péter Nádas har också hävdat att det tagit decennier att förstå saker han hörde och såg i sin barndom

Hur länge han skrivit på självbiografin ”Illuminerade detaljer” (i översättning av Daniel Gustafsson och Peter Tóth, Albert Bonniers förlag, 2022) framgår inte men “Minnesanteckningarnas bok” tog honom elva år.

I detaljrika minnen och ett magnetiskt flöde beskriver han i ”Illuminerade detaljer” det som ska bli ett skrivande liv i ett Europa präglat av antisemitism och i de stora ideologiernas skugga. ”Man lyckas bättre när man minns något av en tillfällighet, då börjar det, då kommer floden av minnen,” säger Péter Nádas själv.

I dag räknas Péter Nádas, naturligtvis, som en av stora centraleuropeiska författarna. Som i fallet med Imre Kertész ströks hans böcker av politiska skäl för ett antal år sedan från Ungerns kulturkanon.

Péter Nádas föddes i Budapest, Ungern 1942, och arbetade som journalist och dramatiker innan han blev författare.

Péter Nádas gav ut ett stort antal romaner och böcker, varav flera översatts till svenska, däribland ”Egen död” (2009), den tvådelade självbiografin ”Illuminerade detaljer” (2022) och ”Skräckhistorier” (2025).

Hans största verk är emellertid tveklöst ”Minnesanteckningarnas bok” (på svenska 1994) och ”Parallella historier ” (2012-13). I dem genomlyses den europeiska kulturens sammanbrott som det yttrar sig i människors faktiska tillvaro, utan ideologiska tillrättalägganden.

I likhet med andra stora författare med surrealistiska drag hade han dessutom – som en Kafka, en Borges, en Aira – en myckenhet humor,

Med Péter Nádas försvann en kontinental författargigant. Ett minne inte bara i sina böcker, utan även i sig själv. Dessutom tillhörde han måhända en ”generation” av författare som nu rent faktiskt är på utdöende, Vila i frid Péter!

För den som vill ha en fördjupning när det gäller Péter Nádas kan jag bland annat rekommendera en essä av undertecknad från våren 2023, då jag alltså uppmärksammade honom som en av det årets potentiella Nobelpristagare,

The post Péter Nádas, en litterär gigant, är död first appeared on Opulens.

COUNTRY. Förra veckan meddelades det att countrystjärnan Dolly Parton avlidit i en ålder av 80 år. Lars Thulin minns en unik artist.

Dolly Parton är död. Ännu ett brutalt tecken på att man själv åldras. För allt oftare visar det sig att de odödliga artisterna som funnits med nästan hela ens vuxna liv, inte alls är odödliga.

Dolly var ett unikum. Hon var den amerikanska drömmen och folksjälen personifierad. På gott och ont. Men samtidigt så öppen och ärlig att det var omöjligt att inte älska henne och det gällde både män och kvinnor. För hon bjöd oerhört frikostigt på sig själv, alltid med både värme och glimt i ögat.

Hennes mest kända låt är nog ”I will always love you” från 1973 och odödliggjord av Whitney Houston 1992.

Men den som berörde mig mest är ”Jolene” från 1974 som hon också skrev själv.  Den hörde jag då min klass på universitet var på studieresa i Danmark. Vi hade hört den först på radio, och på vartenda fik vi besökte under veckan – det blev många – tycktes det finnas en jukebox med den skivan. Många av våra studiebidrags enkronor försvann ner i de maskinerna.

Perspektivet i texten är en kvinna som pratar till en annan kvinna. I vår grupp fanns både män och kvinnor. Nästan alla kände hur det sved i hjärteroten när de hörde de gripande fraserna. För även män kan uppleva konkurrens när det gäller att få sin drömpartner.

Hur som helst, vi lärde oss snabbt den ganska korta och enkla texten utantill och sjöng med. Strofen You can have your choice of men, but I could never love again/he´s the only one for me Jolene, är låtens essens. Den flödar över av kärlek, svek, förtvivlan, vädjan, underkastelse och att blotta sin själ. Den givna mixen i alla stora kärleksdramer. I konsten och i verkligheten. Av Dolly Parton kondenserad till magnifika två minuter och 41 sekunder.

The post Dolly Parton – I will always love her first appeared on Opulens.

POLITIK. I veckans krönika reder Lars Thulin ut vad M-fraserna ”hårt arbetande svenskar” och ”hårt arbetande människor” kan tänkas betyda.

Floskler i valdebatten

Slagorden i den pågående valdebatten flödar över av floskler och plattityder. Som bekant är en floskel ett slitet uttryck som egentligen bara meddelar självklarheter som Bollen är rund. En plattityd är en floskel där motsatsen till uttrycket framstår som omöjligt eller orimligt. Det politiska budskapet Bättre skola är ett sådant. Inget parti kommer rimligtvis gå till val med intentionen att skolorna ska bli sämre (åtminstone kommer de inte att berätta det)

Fraser för de redan frälsta

Syftet med dessa politiska slagord är nog främst att frälsa de redan frälsta. Sådan är politiken i ett nervöst upplopp inför ett val. En fördel är om slagorden är vaga, så att alla kan känna att det passar just dem. Svenska val handlar om att vinna en grupp marginalväljare, de som inte har bestämt sig. Andra röstar på samma block, val efter val. Oavsett vad den egna sidan gjort. Eller inte gjort.

Fast det finns undantag. Slagord som berättar om hur politiker ser på världen, vad de vill och hur det kan genomföras. Ett sådant är mantrat som moderater tycks ha fått i uppdrag att upprepa minst tre gånger i varje anförande de gör. Det är frasen ”hårt arbetande svenskar”.

”Hårt arbetande svenskar”

Det är för dem som budgetar göras. De är de som ska bli vinnare i valet, de som ska slippa drabbas av kostnadsökningar på grund av oroligheter i omvärlden. Särskilt förälskade i ”hårt arbetande svenskar” är statsministern och finansministern.

Frasen är inte innehållslös eller avsedd att locka många. Det är faktiskt precis tvärtom. Låt oss syna den semantiskt och logiskt. Vi börjar bakifrån.

Svenskar – vilka är det? Enklast är se vilka som inte är det, alltså invandrare. I dag är var femte svensk född utomlands. Var femte svensk är alltså inte intressant för regeringen. På senare tid har Moderaterna delvis ändrat språkbruket och ibland bytt ut ”svenskar” om mot ”människor”. Men det är lätt att i äldre referat och dokument hitta termen ”hårt arbetande svenskar”.

Därefter ordet ”arbetande”. Vilka är det? Den givna definitionen är väl de som förvärvsarbetar. Det gör hälften av befolkningen. Övriga är barn och ungdomar, hemarbetande, studerande, arbetslösa, sjukskrivna, pensionärer.

Efter att ha skalat bort 20 procent av befolkningen, icke-svenskarna, hyvlar nu M bort hälften av den kvarvarande, de icke-arbetande. Notan för satsningarna sjunker därmed.

Vad betyder egentligen ”hårt arbetande” ?

Men sedan bli svårt. Det räcker inte med att arbeta. Utan målgruppen för regeringen är bara en delmängd av de arbetande – de som jobbar hårt. Vad är ”hårt” i detta sammanhang? Jag har märkligt nog aldrig hört någon reporter kräva en klar och tydlig definition. Inte heller på motsatsen. För om det finns en grupp som arbetar hårt måste det finnas en som inte gör det. Vad kallas de? ”Mjukt arbetande?” Vad utmärker dem och hur många är det?

Kan begreppet hårt innebära att man måste jobba heltid? (20 procent av de förvärvsarbetande jobbar inte heltid). Att man måste var fysiskt utmattad efter jobbet? Eller i alla fall vara tvungen att duscha innan man går hem?

Svaret från Finansdepartementet

Rådvill inför begreppet skrev jag till finansministern och bad om en definition på hennes älskade fras. Även definition på icke hårt arbetande.

Svaret kom efter några dagar. Här är det svar Finansdepartementets brevhandläggare gav mig:

”Hej Lars och tack för att du hörde av dig till Regeringskansliet.

Regeringen prioriterar skattesänkningar för hårt arbetande människor, det är en viktig del i arbetslinjen. Det ska löna sig att jobba och att ha jobbat.

Regeringens budgetar har procentuellt gett mest till de som har lägre inkomster.”

En meningslös ordsallad som inte ens försökte svara på någon av frågorna. Allt talar för att det är en AI-genererad text som skickas ut som svar på en lång rad olika frågor.

Därmed är det ytterst oklart om brevhandläggaren på Finansdepartementet kan anses leva upp till att vara hårt arbetande. Att trycka på en knapp som startar AI, utan att ens läsa vad man antas svara på, måste ändå vara ett sådant där mjukt arbete.

Vill M verkligen inte locka fler väljare?

Statsministern avgränsar dock begreppet ytterligare. De han vill satsa på ”ställer klockan och går upp på morgonen för att arbeta”. Därmed lämnar han dem som arbetar eftermiddag och kväll bakom sig. Men även de som vaknar till mobilen utesluts. Bara de som ställer en klocka kommer ifråga för hans omsorger.

Utan att ha statistik hävdar jag att antalet tickande väckarklockor i nationen minskat kraftigt senaste decennierna. Så efter att ha skippat invandrare, icke förvärvsarbetande, mjukt arbetande och sist de som vaknar med hjälp av mobilen, är väl M nere på de drygt 15 procent av väljarkåren där de nu befinner sig. Och de verkar inte intresserade av att öka andelen.

M marknadsför SD:s våta dröm

Allvarligt talat, syftet med termen ”hårt arbetande svenskar” är självklart att marknadsföra Sverigedemokraternas våta dröm. Ett vi-och-dom-samhälle där vissa är önskvärda och andra inte. De senare bör snarast lämna landet. Bara en väl definierad och etniskt ren målgrupp kan hamna i gunst hos en blåbrun regering under 2026-2030.

Om drygt två veckor vet vi om denna delmängd av svenskarna är tillräckligt många för att Tidölaget ska kunna behålla makten i landet.

The post Vad betyder moderata frasen ”hårt arbetande”? first appeared on Opulens.

ROMAN. ”Berättarglädjen är stor hos Nelio Biedermann, tematiken intressant och språket är, när det är som bäst, en ren och oförfalskad glädje att ta del av.” Det skriver Elisabeth Brännström som läst författarens debutroman ”Lázár”.

Lázár av Nelio Biedermann
Översättare: Susanne Widén
Albert Bonniers förlag

För den ungerska adelsfamiljen von Lázár, centralpunkten i den tyskspråkige schweizaren Nelio Biedermanns hyllade debutroman med samma namn, inleds nittonhundratalet med att en pojke gör sitt inträde i världen.

Barnet, som föds på trettondagen och får namnet Lajos, har blå ögon och en hy så genomskinlig att man kan skönja de små organen genom huden. Han liknar inte alls den man som kommer att kalla sig hans far. Det är inte så märkligt i och för sig, för i själva verket är Lajos son till en stalldräng med blek hy och mycket ljust blå ögon som haft ett one-night-stand med baronen Sandor von Lázárs livströtta hustru Maria bara för att omedelbart efteråt, behändigt nog, sparkas ihjäl av en häst.

Hemligheten avslöjas aldrig och Lajos växer upp på familjen von Lázárs slott beläget djupt inne i en skog i södra Ungern, tillsammans med sin mamma, sin förmodade pappa och sin sex år äldre syster Ilona.

Miljön, som har ett gotiskt drag över sig, är instängd och stämningen världsfrånvänd, men även på sitt eget sätt dovt hotfull. Huset och den stora skogen runt det befolkas av andar och mytologiska varelser som inte ofta ses men som ändå gör sig påminda och i ett sovrum på övervåningen i slottet gömmer man en gammal onkel, Imre, som anses ha blivit sinnessjuk efter att ha läst en bok av E T A Hoffman.

Den instängda atmosfären kännetecknas av en undergångsstämning som påminner om känslan i Joseph Roths roman ”Radetzkymarschen”. Det en gång så mäktiga Habsburgska riket har nått vägs ände och familjen von Lázár kommer snart att slängas ut i den råa verklighet som väntar dem. Två världskrig och en rysk invasion ligger framför dem och den ungerska adeln som ätten von Lázár ju tillhör, är på väg att förlora sina privilegier. Livet för kommande generationer kommer aldrig mer att bli vare sig tryggt, tråkigt, sömnigt eller världsfrånvänt.

Det är den här historiska utvecklingen som Nelio Biedermann i fortsättningen kommer att koncentrera sitt romanbygge runt. Familjen von Lázár flyttar ut från sin lugna men kvävande miljö och rädslan för det okända som smyger runt i slottet och dess omgivning ersätts av skräcken för det alltmer påtagliga våld som tränger sig på och börjar genomsyra samhället.

Det gotiska som dominerar romanens första del hamnar nu så gott som helt i bakgrunden och berättelsen börjar i stället röra sig runt den i en komplex verklighet placerade familjen och de problem och livsval som uppstår inom det historiska kontext som omger dem. Lajos lever sitt liv, han gifter sig med Lilly, en kvinna han älskar men är otrogen mot med husjungfrun, skaffar barn, går ut i i krig, förlorar till sin sorg sina privilegier som adelsman och måste till sist arbeta som brevbärare under kommunisteran.

Lajos mamma Maria och hans ”pappa” Sandor går ännu mer olyckliga och destruktiva öden till mötes, Ilona som gifter sig med en judisk man måste fly från Ungern under nazisternas ockupation. Lajos två barn, Pista och Eva, tvingas göra likadant efter den misslyckade revolten mot sovjetregimen 1956, då allt ungerskt motstånd slogs ned inom en vecka och över 20.000 människor dödades.

Nelio Biedermann är en mycket ung debutant

”Lázár” är utan tvivel en formidabel debutroman, därtill författad av en mycket ung debutant. Nelio Biedermann, som nu är 23 år, var bara 16 när han började skriva på sin roman och följaktligen 22 år när den gavs ut i Tyskland förra året. Boken hyllades som ett mästerverk av ett stort antal kritiker och Biedermann jämfördes bland annat med en ung Thomas Mann. Viss rättvis kritik infann sig också.

Boken är en bladvändare som det delvis sjunger om av ungdomlig berättarglädje, men Biedermann glömmer, eller kanske till och med struntar i, att återkoppla till det han gör stor sak av i inledningsfasen, nämligen det faktum att Lajos hy vid födseln är så gott som genomskinlig. Det blir därför upp till läsaren att försöka gissa sig fram till betydelsen av det nyfödda barnets tunna hud, ingen antydan till förklaring dyker någonsin upp.

Personligen gissar jag på att det bleka barnet får stå som representant för det utdöende Habsburgska väldet och rikets försvagade kungahus och adelssläkter. Men eftersom Lajos exceptionella tillstånd inte har något som helst inflytande på hans framtid som den framställs i romanens andra mer realistiskt hållna del, förblir jag rätt så konfunderad. Flera av centrala romangestalter känns dessutom skissartade och skymtar mest förbi som en form av staffagefigurer vid sidan av de mer utvecklade karaktärerna: exempelvis Lajos fru Lilly och hans storasyster Ilona, vars inre utveckling jag gärna velat följa från slottet och ut i världen.

Med allt det här sagt vill jag ändå varmt rekommendera ”Lázár”. Berättarglädjen är stor hos Nelio Biedermann, tematiken intressant och språket är, när det är som bäst, en ren och oförfalskad glädje att ta del av. Det är mycket bra jobbat av en så ung och uppenbart begåvad debutant!

The post Nelio Biedermann imponerar med historisk roman first appeared on Opulens.

DDR. Jesper Nordström skriver om hur DDR lyckades briljera i kanotslalom under OS i München 1972. Ett OS som annars förknippas med terrorism och mord.

Tidigare avsnitt av Veckans DDR hittas här.

OS i München 1972 kommer för alltid att förknippas med terrorism och mord. Men också med östtyska idrottsframgångar.

Det var en orolig tid i Västtyskland. Baader-Meinhof-ligan härjade som mest, och när det verkligen small var maggropskänslan att det var ännu ett dåd till från deras hand. Senare tiders forskning har visat att ligan hade stöd av Stasi och Östtyskland. Inte direkt ekonomiskt, men genom att RAF hade en tillflyktsort i DDR. Ett våldsdåd i väst kunde följas av ett ”nu ligger vi lågt” i någon lägenhet i Dresden.

Men under OS 1972 var det alltså fråga om Svarta september-rörelsens, palestinska terroristers attack mot israeliska idrottsmän. Forskare har efter Berlinmurens fall och öppnandet av arkiven i DDR letat efter men inte kunnat hitta några belägg för att Stasi hade med de palestinska terroristernas illdåd att göra.

Spelen avbröts tillfälligt samma dag som terroristattacken inleddes men fortsatte 24 timmar senare efter en sorgehögtid på Olympiastadion.

Det finns ett mindre spektakulärt faktum som hänger samman med 1972 års OS. Inte våldsamt, men ändå lite creepy, då det visar på hur långsamt nötande, nästan kusligt ”autistiskt tunnelseende” de styrande i DDR kunde vara.

DDR briljerade under OS 1972

Östtyskland hade stora idrottsframgångar och excellerade dessutom i… kanotslalom!

När jag fick reda på att denna sport ens existerade gick tankarna genast till cricket, hästpolo och andra typiska, lite krystade engelska överklassporter.

Det känns inte lika jordnära och robust att paddla kanot i slalom som att hoppa, springa och kasta, som man ju i hög grad kan reducera friidrott till. En sport inte så kopplad till basal överlevnad, kort sagt.

Fast det östra Tyskland har sina kargare bergsregioner, sin mer jordbruksinriktade kultur, så vid närmare eftertanke kanske just kanotslalom ändå har mer med överlevnad än överklassnöjen att göra.

Sporten introducerades i OS-sammanhang just 1972, och det är svårt att inte se det som att DDR, som ständigt revanschsugen underdog, nu fick den där blodsmaken i munnen i form av ett ”vi skall minsann visa dem”.

Och nog gjorde de det. Total utklassning. De tog guld i samtliga tävlingar. Ett Tyskland tyskare än tyskt. Alla våra fördomar om den teutoniska andan i koncentrat. Det ligger något i att mastodontboken om landet heter ”Rote Preussen”. För visst var det så att DDR lånade drag från det gamla preussiska arvet – såsom drill och disciplin samt fokus på ordning i kombination med auktoritär styrning.

Stasi kopierade kanotslalombanan

När det gäller kanotslalom ges det syn för sägen. OS-byn och anläggningarna visade sig ha varit utsatta för omfattande spionage och kartläggning av Stasi, som även rekryterade västtyskar som stödde den socialistiska saken. Kanotslalombanan avritades, uppmättes och fotograferades i smyg. Men det slutar såklart inte där. Efter 1990 avslöjades en anläggning i Zwickau. En exakt kopia av vattenbanan i Augsburg, där just denna gren var förlagd under OS 1972. Här tränade östtyska landslaget närmast dygnet runt i treskift ett år före olympiaden.

DDR tog totalt i München 20 guld-, 23- silver och 23 bronsmedaljer och imponerade därmed på omvärlden. Jag känner en motvillig rysning av fascination. Det är som när jag ser svartvita samurajfilmer av Kurosawa. Ett slags skrämmande disciplin.

Under det följande 1970-talet förbättrades relationerna mellan Öst- och Västtyskland. I slutet av 1972 skrevs och undertecknades ett grundfördrag som gjorde att båda nationerna kunde vara medlemmar av FN. Regler kring gränspassager förenklades och DDR började med sina internationella kultur- och ungdomsevenemang som Världsfestivalen för ungdomar och studenter (Weltfestspiele der Jugend und Studenten). Man sände även frågesport om landet över kortvågen, och du kunde vinna en helt klarerad och byråkratifri bussresa dit. En sådan tipskupong finns för övrigt i mina samlingar.

Det är en annan historia, men samtidigt en del i det större pusslet. 1973 blev alltså Östtyskland medlem i FN. Överlägsna segrar i kanotslalom är kanske i sig mest kuriosa, men visar på att DDR nu började bli en internationell spelare på världsarenan.

Moçambique fick sin självständighet 1975, och i det något tumultartade nolläget, som ju också är en del av det postkoloniala tillståndet, blev Östtyskland en bundsförvant, och en lång tradition som Europas främsta vänland med afrikanska nationer påbörjades.

Den förändrade synen på DDR sammanföll med triumfen i vattenrännan 1972. DDR blev helt enkelt både mer accepterat och lite mer skrämmande på 1970-talet.

The post Veckans DDR: Östtyska framgångar i OS 1972 first appeared on Opulens.

SATIR. Samuel Andersson har skrivit en dagsvers med anledning av att de senaste två skolattackerna i Sverige inte har officiellt betecknats som rasistiska terrordåd, med kopplingar till större nätverk.

Ensamvarg

Du vet vem som äger ett våldskapital,

och staten står våldshögern bi.

Och kommer en vit terrorist blott på tal

så finns inget ”dom”, bara ”vi”.

För än är det som synd om en, än är det trist

att världen är skoningslöst karg.

Men ett är då säkert – ja, ett är då visst:

Bara vit man är ensamvarg.

The post ”Ensamvarg” – dagsvers av Samuel Andersson first appeared on Opulens.

JAZZ. Bo Bjelvehammar har lyssnat på Tomas Janzons nya album ”Jazz diary” och gillar variationsrikedomen.

Jazz diary med Tomas Janzon
Changes Music

Den New York-baserade gitarristen och kompositören Tomas Janzon arbetar på sitt nya album ”Jazz diary” med två skilda trior – med basisten Nedra Wheeler i båda, men skilda trumslagare i Tony Austin och Chuck McPherson. Tillsammans bjuder de på ett suveränt samspel, med både tradition och förnyelse.

Allt präglas av både oväntade förvandlingar och stor nyansrikedom.

Tomas Janzon arbetar med musik på ett eget sätt – från ett frö eller embryo arbetar han vidare i sitt komponerande som en praktik i vardagen. Små element växer till betydande större enheter och framåt de tidiga morgontimmarna har han en ny komposition. För revision, för bearbetning och för testning.

Det finns inget förutsägbart i Tomas Janzons skapande. Han är rik på variationer, stark i att fånga stämningar och känslor i landskap. Likt en bildkonstnär färglägger han i sjok för att förstärka en känsla eller en tonbild.

Det som föds och växer fram är en inbjudande rytmik.

Slutligen vill jag berömma albumets geniala design av Christoffer Drukker.

The post Tomas Janzon bjuder på variationsrik jazz first appeared on Opulens.

PROSA. Littestraden är tillbaka efter ett sommaruppehåll. Vi inleder höstsäsongen med novellen ”Ekivoka Föreställningar” av Ronny Söderlind.

Ronny Söderlind har varit publicerad i Littestraden ett par gånger tidigare med bland annat novellen Brev till återförening. Nu inleder vi hösten med den nya novellen Ekivoka Föreställningar som handlar om det udda paret Lars Görans och Rolands äventyr på en marknad. Söderlind har också publicerats i tidskrifter såsom Provins, Ord och Bild, Horisont och Ordfront Magasin och 2025 vann han skrivtävlingen Vingpennan.

CAROLINA THELIN

Ekivoka Föreställningar

Så småningom kom de till den stora och berömda marknaden, gömde tält och packning i en skogsdunge och ronderade bland marknadsstånd och krämare. De utgjorde ett udda par. Lars Görans nära en och nittio borde ge uppmärksamhet vart han kom, men han märktes sällan när han lunsade fram med hängande armar, något framåtböjd med halvöppen mun eftersom han hade en lättare form av astma.

Bredvid honom eller en bit före kom Roland med något forcerad gång. En trång kavaj spände över en begynnande ölmage. Han höll modet uppe med leenden men undvek människors blickar. Ibland sa han något för understödja Lars Göran som med jämna mellanrum föll ner i gnällighet när omgivningen inte passade eller då han var hungrig.

De passerade en lång rad marknadsstånd och kom in i området med åkattraktioner. Kring dem stojade ungdomar utan att ge det märkliga paret särskild uppmärksamhet. Lars Göran muttrade något när de manglade sig igenom ett alltmer förtätat folkhav. Några tjugoåriga flickor kom i deras väg och viftade undan Lars Görans tafatta försök till kontakt. De använde sig av någon sorts arrogant feminism vilket också stod på en t-shirt, och deras svartuschade ögon befrämjade ingen närmare kontakt, om de nu fantiserat om något annat.

”De är för unga för dig Lars Göran” sa Roland och drog honom mot tombolastånden och några enorma nallebjörnar. ”Vi måste röra oss bland mer mogna kvinnor.” Han tittade på Lars Göran som nu parkerat sig framför en rosa meterstor björn stod som han brukade med hängande armar och halvöppen mun.

”Men som du står, känns det attraktivt?” Roland ryckte i honom. ”Du måste hävda din självsäkerhet. Ut med bröstet, stäng munnen.”

Sakta flyttade Lars Göran handen till bakfickan där han förvarade cigarillerna. Fiskade upp en och öppnade tändsticksasken. Det tog en stund eftersom han alltid valde en sticka mycket noggrant. Långsamt rotade han med pekfingret innan han kunde repa eld med rätt pinne.

”Vi kan gå in där” sa han och nickade mot Ekivoka Föreställningar, något som utlovade kvinnors behag och hemligheter. Lars Göran undrade om de visade underliven också men Roland var tveksam. Däremot uppträdde en trollkarl och för den sakens skull köpte han två biljetter och fick en plats på första raden. Lars Göran hade tillfället till ära tagit på sig sina stora glasögon och såg nu än mer grotesk ut när han redan inför trollkarlen satt med bakåtböjt huvud och halvöppen mun. Roland sjönk ner i stolen aningen obekväm och följde trollkarlens rörelser. De var mediokra och tricken gamla och meningslösa. En boll trollades fram. En pinne blev en blomma.

Bakom dem satt ett gäng ungdomar och förde liv. Flickorna var dominanta och gapiga, skrek att de ville se porr nu och ut med trollkarlen. Pojkarna i gänget tog det lugnare, satt avslappnat och log åt spektaklet och försökte se världsvana ut. Rätt som det var kliade en av flickorna Lars Göran en lång stund i huvudet och alla hånskrattade. Det var hon med t-shirten. Roland vände sig om och försökte ge onda ögat, men det resulterade i att även han blev kliad. Båda satt nu oförmögna att göra något när kliandet pågick, men när två kvinnor kom in på scenen upphörde det och ett stort jubel rullade genom tältet.

De var två äldre något skrynkliga damer som visade brösten och juckade med underliven. Lars Göran gapade ännu mer samtidigt som en långsmal salivsträng vandrade ner från mungipan. Roland skruvade obekvämt på sig och kunde inte annat än konstatera att han fått en märkbar och envis erektion. Kvinnorna passerade på scenen fram och tillbaka med stannade till just vid Roland och Lars Göran, som om de ville tillföra dofter till de intresserade herrarna på första raden.

Roland kunde inte motstå att föra ner handen under byxorna för att massera sig en aning. Utan att märka det måste han börjat med mekaniska rörelser och det noterade naturligtvis flickan bakom som böjde sig fram och sa något så att han kände värmen från hennes utandning. I detsamma fick han utlösning och fick sitta föreställningen ut med en ansenlig mängd kletig massa i handflatan.

Flickorna bakom fnissade och Roland fick för sig att de sa något om onani och vilket äckel, men han var tveksam till att ha hört rätt. När gick ut blev det trängsel och Roland passade på att stryka av satsen mot en flickas jeansjacka och hon måste ha noterat det som en naturlig kontakt i trängseln för hon avbröt inte tjattret med väninnorna.

De blev stående mellan två marknadsstånd och Lars Göran rotade i tändsticksasken en lång stund innan han bestämde sig och tände sin cigarill. Roland kramade en snus och fick den på plats. De jäktade inte utan stod länge och andades in föreställningen. Lars Göran ville veta vad den ena kvinnan vägde, hon med röda trosor och lite skrynkligt maghäng. Roland tippade inte över sjuttio för hon var runt en och sextioåtta.

”Blev du upphetsad?” frågade Lars Göran.

”Inte särskilt” svarade Roland.

Då kom flickorna med sina världsvana pojkvänner. Roland drog Lars Göran i armen och de smet in mellan de båda torgstånden. När gruppen passerade vilt pladdrande såg Roland att en av flickorna hade en fläck i jeansjackan. Han hade åtminstone satt något spår denna kväll och tänkte att i säden speglades marknadens ljus i rött blått och gult, och även skriken från den lilla bergochdalbanan blandade sig i och gav liv åt befläckelsen.

De befann sig dock på obehörig mark och Lars Göran råkade trampa på något så att duken till ståndet vajade till, en mörkmustig man kom och väste något på danska och Lars Göran, som hade danska föräldrar, väste tillbaka. Innan handgemänget skulle till att starta hade de dock flytt fältet och Lars Göran ropade till mannen: Undskyld, vi er fredelige mennesker, men de jagades bort och fick lugn först vid nästa marknadskvarter.

Där blev det en stunds palaver eftersom Lars Göran plötsligt kom på att han inte ätit på tre timmar. Roland, som inte var lika matglad, tog upp vinflaskan de bar i en konsumkasse och tillät sig två tre djupa klunkar, drog sedan baksidan av handen över munnen och smackade belåtet. Vid det laget var Lars Göran så uppretad av både hunger och av Rolands beteende, att han andades stötvis och var nära att framkalla en av sina astmaattacker.

”Lugn” sa Roland. ”Vi köper kycklingnaggets, det finns ju en vagn här bakom.” De gick dit och under tiden försökte Roland få Lars Göran på andra tankar genom att berömma hans agerande gentemot den danska torghandlaren och försökte även säga något på danska.

”Undskyld, vi er fredelige mennesker” sa han och la handen över Rolands axlar. ”Vi är sannerligen det, fredlige mennesker.”

Senare, när de gått några varv på marknaden, satte de sig avsides och småpratade om sina skrivprojekt. Båda hade författarambitioner med noveller som de skickat in till tidskrifter, dock utan större framgångar. Nu visste de att romaner skulle de skriva, om de bara kunde komma på något bra projekt. Lars Göran påstod att han skrivit tjugo sidor och det irriterade Roland som inte skrivit annat än några lösa anteckningar.

”Jag ska väl börja” muttrade han.

”Vi får ta nya tag. Efter det här får vi ta nya tag.”

Därefter började Lars Göran prata om sin längtan efter närhet och om flickan som kliade dem i huvudet. Det var ett kontaktförsök, ville han bestämt ha det till, men Roland skrattade och sa att det var det inte. Flickan mobbade dem, det måste han förstå.

”Ska vi söka upp henne, så vi får prata.”

”Vad ska vi prata med henne om. Hon har sitt gäng. Det går inte spräcka den vänskapscirkeln det förstår du väl. Vi två, luffare, kommer inte nära sådana människor.”

”Det kunde vara en intressehandling att hon kliade oss i huvudet. Visst kunde det?

”Absolut Lars Göran” sa Roland och tog Lars Göran på överarmen. ”Det kunde varit det, i en annan värld i en annan tid.”

Strax efter midnatt kom de till utkanten av marknaden där de lockades av lampor i olika kulörer och kvinnor med stora kjolar som satt och rökte och visslade på dem. Någon räckte fram en kortlek och kom med ett erbjudande om spådomar, men de skrattade åt detta och tog riktning en bit nedåt gatan mot ännu en erotisk scen men allt verkade överståndet. Här försäkrade en handskriven lapp vackra kvinnor utan störande trollkarlar. De kikade in och längre in satt ett gäng och groggade och en man grälade högljutt på dem.

Lars Göran ställde sig som han brukade göra helt ogenerat och glodde på sällskapet, munnen föll ner och armarna hängde slappa. Vad söks hördes en manlig röst och Lars Göran svarade Trevnad. Därefter var det som om han svaldes av det stora tältet. Sorlet stillande och några mjuka kvinnoröster tog vid. En man schasade bort Roland och skrek att om han inte hade ärende kunde han gå, eller vänta på sin vän längre ner.

Vilket han gjorde. Strax kom han till en skylt där det stod Ambulerande Visdomsförättare men inget mer, och han kikade in bakom en tältduk utan resultat. När han skulle gå klev en man ut med pipskägg och hög hatt och välkomnade honom till en säng, eller vad man kunde säga en Freudsoffa och där blev han liggande någon halvtimme medan mannen mässade visdomar i örat och slog på en stor cymbal av något slag. Det var osammanhängande meningar kring universum och kraften i alltings gemensamma nämnare.

Roland blev en femhundring fattigare men när han steg ut på marknadsgatan kände han sig märkligt befriad, som om natten släppt en livrem som legat spänd över kroppen. Lars Göran stod en bit bort, rufsig och förskräckt.

”Vad har hänt, Lars Göran?”

”De satt på mig. Två damer.”

Bakom honom uppenbarade sig samma man som kört iväg Roland. Han stod överdrivet kaxigt med händerna i kors. ”Halva summan saknas” sa han.

”Hur mycket är han skyldig?” Roland plockade upp mobilen eftersom kontanterna började ta slut. I vanlig ordning fick han rädda Lars Göran ekonomiskt. Det krånglade en stund innan summan pep iväg och när han skulle gå uppenbarade sig mannen med pipskägget överraskande ur tältskuggan, han gick fram till Roland och la sin hand på hans axel. Därefter stirrade han en lång stund på honom medan han nickade långsamt. Till slut sa han bara ha en trevlig natt min vän och Roland skyndade ner till Lars Göran och så vandrade de vidare utan kommentera vad de varit med om.

Det tog en stund att hitta ett stånd med kycklingnaggets.

”Nattligt stånd” skojade Roland. ”Berätta nu, vad hände där inne?”

Lars Göran hukade sig över kycklingbitarna och plockade in den ena efter den andra i munnen. Till slut sa han att de bara satt på honom, vad man kan kalla samlag förekom inte.

”Varför? Du betalade ju för att utnyttja kvinnorna.”

”Nä jag fick massage i stället. Det var det enda som stod på menyn tydligen.” Maten dolde hans ord, försvann i sväljljud och tuggande, men så fortsatte han ”De satt på mig så jag knappt kunde andas. Det var som om smärtan och paniken gav kraft på något sätt. Oss emellan, ja jag fick utlösning. Kvinnorna berömde mig, de sa att jag varit duktig.

”Herregud. Du blev lurad.”

”Nä lurad vet jag inte.”

”De var ju prostituerade.”

”Ja det är klart. Vad trodde du? Tack för att du betalade förresten. Den där mannen var inte så trevlig.”

”Femtonhundra spänn för något du kan göra med ena handen. Moraliskt förkastligt, Lars Göran, utnyttjande av kvinnor i svår situation.”

”Sexshowen då” sa Lars Göran med grinig röst. ”En del som skulle kalla det för ren prostitution.”

De begav sig neråt marknaden och stämningen var dämpad men snart började Lars Göran ovanligt nog gnola på en melodi som om han var märkligt avslappnad. Roland kände också en ton som om cymbalen dröjde sig kvar och masserade upp hela hans sorgsna bröstkorg. Lars Göran borde gå till cymbalmannen, han med sina luftrör.

Senare såg de kvinnan som kliat dem i huvudet stå och röka vid en bajamaja. De lufsade fram men hon himlade med ögonen och tittade åt andra håll med sina kolsvarta tuschögon, skrek till någon i bajamajan att det var två luffare där och att hon måste skynda sig.

”Vad vill ni?” frågade hon. Brösten svajade under t-shirten och Roland läste än en gång orden om Arrogant Feminism och så tittade han noggrant på hennes jeansjacka. ”Mina killkompisar är i närheten” sa hon snabbt.

”Du har en fläck på jackan” sa Roland och pekade. Kvinnan försökte att inte bry sig men sedan tog nyfikenheten över och hon tittade.

”En fläck på vänster sida. En dyr jacka va?”

Lars Göran som inte förstod någonting tog upp sin bricanyl och puffade några gånger.

”Lite längre ner” fortsatte Roland. ”En elak fläck du.”

Kvinnan raspade sin långa pekfingernagel och hämtade sedan saliv några gånger från munnen eftersom hon verkligen var störd över fläcken. Hon svor och så förde hon upp pekfingret igen och suttade innan hon fortsatte gno.

Ingen större bakterieskräck, tänkte Roland som la handen på Lars Görans axel för att de skulle gå. Men Lars Göran tittade djupt i en tändsticksask och rotade långsamt med toppen av pekfingret efter just den sticka som var avsedd att tända hans cigarill, och när han väl tänt den stod han still för han gick aldrig när han rökte, aldrig någonsin.

”Du ska bara veta vad du fått i munnen” sa Roland och kvinnan stannade upp och fann sig inte i vare sig ord eller handling.

De båda luffarna vandrade nedåt förbi alla bajamajorna och efter ett tag hördes två riktiga vrålflabb, och den ene något längre la handen över axeln på den något kortare och så försvann de bland människorna i ett makligt tempo.

The post Littestraden: Novell av Ronny Söderlind first appeared on Opulens.

POLITIK. Lars Thulin skriver i veckans krönika om problemet med ökad rasism i det svenska samhället. Förklaringen till det fenomenet står att finna i Tidöpartiernas politik, menar han.

Rasismen visar sig på lågstadienivå

En god vän berättade för en tid sedan om hur han försökt trösta ett förtvivlat barnbarn. Flickan var åtta år och gick i andra klass. Hon var väldigt ledsen för att klasskamrater retat henne för att ”hennes mamma var bränd”. Alltså brun i hyn.

Flickan har morföräldrar födda i östra Afrika. Så hennes mamma har vackert brun hy samt ett tjockt och krulligt svart hår. Och flickan själv har samma hudfärg och lika magnifikt hår.

Flickan förstod inte hur någon i så elak ton kunde säga sådana saker om hennes mamma. Varför sade de att mamman var bränd? Och i så fall var hon ju själv bränd. Varför var det dåligt?

Flickan hade sålunda för första gången stött på ren rasism riktad mot henne och hennes mamma. Rasism från etniska svenskar. Som dömde ut en annan hudfärg än den vita som dålig och klandervärd. Flickan tyckte att det både var förvirrande och skrämmande.

Detta hände för första gången när flickan var åtta år. Hennes familj är väl etablerad och hon bor i en socialt trygg och välmående del av huvudstaden. En del som inte är präglad utanförskap.

Rasismen har ökat i samhället

Flickans pappa berättade att de som föräldrar kände sig fullständigt tagna på sängen och inte riktigt visste vad de skulle göra. För de hade aldrig haft ett riktigt snack med sina döttrar om rasism och hur den kunde drabba deras familj. Om giftet som ständigt puttrar i samhället. För hittills hade det inte behövts.

Men nu blev de tvungna att berätta om ett samhälle med växande främlingsfientlighet och där allt fler tycker att det  är okej att uttrycka sig som klasskamraterna gjort. Ett samhälle där ledande företrädare för näst största partiet är orolig för att det finns för många som är brända, alltså inte etniskt svenska. Och att dessa därför snarast bör lämna landet.

Överslätande resonemang

Skulle de behöva dra historien med Ku Klux Klan för sina döttrar? Eller skulle de släta över det hela med att: det var dumt sagt. Skit i dem. Det är inget att bry sig om. Ge igen om du kan.

En äldre vän till familjen körde den linjen när han hörde historien.

– Äsch, ungar kan var för jävliga, sade han. Så var det också på vår tid. Någon blev retad för att den hade glasögon, var tjock eller hade töntiga kläder. Så är livet. Bara att lära sig. Men i dag blir alla kränkta. Känner efter och tycker synd om sig själva… Det daltas och curlas för mycket.

Denne man växte upp i en ytterst välbärgad del av Stockholm och bor kvar. En ort i princip befriad från icke-etniskt svenska. På hans skoltid bestod nog mobbingen ofta av att reta den som inte hade den dyraste täckjackan. Eller håna den vars familj bara hade råd att åka till Sälen på sportlovet och inte till franska alperna.

Det finns dock två avgörande skillnader gentemot pratet om brända mammor. Den ena är att rasism är förbjudet. Det är olagligt att uttala sig nedsättande om någon på grund av etnicitet, sexuell läggning med mera. Att reta någon för töntiga kläder och/eller föräldrar med begränsad ekonomi är dumt. Men inte olagligt.

Vuxnas vardagsrasism förs över till barnen

Det andra skillnaden är mer skrämmande. För uttrycket att någon med afrikanskt ursprung är bränd är en så konstig liknelse. Knappast något som ett barn i andra klass kommit på. Utan högst sannolikt fått itutat i sig av vuxna, förmodligen föräldrarna. Som är förbannade på att icke-vita ska få gå i deras barns klass. Därmed kommer den etablerade vardagsrasismen upp till ytan. Den som alltid funnits men som i nuvarande samhällsklimat blir alltmer okej och en del i debatten. Slagträn i ett samtal ämnat att skapa ett vi-och-dom-samhälle. Och tankefiguren överförs till våra barn.

Regeringen följer SD:s agenda

Förklaringen är förstås att den politiska debatten i vårt land domineras av Sverigedemokraterna, ett parti som åtta av tio svenskar inte sympatiserar med. Ett parti med rötterna i nazism och som under fyra år från en plats utanför regeringen, ändå styrt de borgerliga partierna i Rosenbad. Dessa tre partier har hukande och mumlande följt SD:s grundläggande agenda, den som skapade partiet: att allt icke-svenskt är dåligt. Att i princip allt skadligt och farligt i samhället kan tillskrivas icke-svenskar. Därför blir det okej att säga till en åttaårig flicka att hennes mamma är bränd.

Men det ska sägas att är Sverigedemokraterna är ett rakryggat parti som står för sina åsikter. Det måste man ändå ge dem. På det viset är SD trots allt bättre än deras knähundar i regeringen. För de är hycklare och tillsammans med S röstade de igenom SD:s våta dröm – den lag som gjorde att tonåringar som levt nästan hela sitt liv i Sverige, var väl etablerade och kostats på utbildning skulle utvisas på sin 18-årsdag.

Statsministern var först tydlig och sade att inga undantag skulle göras – så det så. Lagen gällde. Ungdomarna skulle ensamma ut till länder de knappt hade någon anknytning till. Sedan insåg en majoritet av svenska folket det vansinniga, hjärtlösa och inte minst det ekonomiskt vansinniga i detta.

Då blev vår orakade migrationsminister plötsligt full av gråtmild sentimentalitet över detta och förklarade för journalister att han minsann försökt stoppa eller i alla fall mildra denna lag. Påstådda åtgärder ingen av de berörda märkt av. Hans ögon liknade då ändå dem hos en ledsen labrador. Hyckleriet framstår som monumentalt motbjudande.

The post Rasismen ökar i Sverige – vad beror det på? first appeared on Opulens.

PROSA. I dag har vi nöjet att presentera en ny novell av Ulf Cronquist. Den bär titeln ”Jag är en toxisk vit heterosexuell privilegierad man”.

Ulf Cronquist är poet, författare och filosofie doktor i engelsk litteratur. Hans skönlitterära texter finns att läsa i tidskrifter som Glänta, Vår lösen och Riss. Cronquist har tidigare varit publicerad i Opulens, senast med novellen ”H”.

Jag är en toxisk vit heterosexuell privilegierad man

Som den konstlösa titeln anger är jag en toxisk vit heterosexuell privilegierad man som här upprepas konstlöst. Det finns inget att göra åt det vad jag har förstått; det är utanför min kontroll vad jag har (konstlöst) förstått. Annars skulle jag väl inte vara det eftersom diskursen har bestämt det, en makt som jag inte kan påverka. Inte i det här fallet i alla fall; enligt maktdiskursen. Så vad kan en man som jag göra? Jag har fått ett antal email där jag rekommenderas att köpa en teleskopstege; jag vet inte vad en teleskopstege är och jag har inte googlat. Teleskopstege låter som något en toxisk vit heterosexuell privilegierad man skulle kunna köpa – dessutom inom ramen för ett specialerbjudande. För en man som jag, enligt någon algoritm. Ja, teleskopstege låter minst sagt ominöst och när det gäller specialerbjudanden i min email är jag förstås skeptisk eftersom AI är okroppsligt och direkt hallucinerande. Men sådan är kontrasten: vi människor är för evigt analoga och lever i en kropp med tusentals känslor och köttryckningar och de enda verkliga hallucinationerna pågår i den proteinansamling som kallas hjärna.

För övrigt har jag fått flera specialerbjudanden: om att köpa en minimotorsåg. Jag har försökt föreställa mig hur mini den är. Skulle jag kunna använda den på mitt ganska bastanta skrivbord – karva ut en del bitar på ett geometriskt sätt? Det låter på något sätt som en pervers aktivitet för en toxisk vit heterosexuell privilegierad man så jag har inte beställt någon. Inte ännu i alla fall. Den där berömda sjuttiotalsfilmen med massakern har jag inte sett för övrigt men jag antar att det var någon sorts toxiska vita heterosexuella privilegierade män som gick lös med normalstora massakrerande motorsågar. Innan ordet maktdiskurs hade etablerats dessutom. Olivolja av något suspekt ursprung har jag också fått ett specialerbjudande om och det har jag faktiskt beställt. ”Leverans till dörren” – men det tar nog ett par veckor till. Under tiden fokuserar jag på mitt intag av vita bönor i tomatsås överösta med framför allt timjan värmda i mikron och sedan toppade med ett par generösa skopor kvarg, protein – direkt in i hjärnsubstansen och vidare ut i musklerna.

Jag är alltså per definition en toxisk vit heterosexuell privilegierad man. Om jag går in på en krog i min kritstrecksrandiga kostym får jag direkt den bästa platsen vid bardisken och jag får direkt den största respekt när jag beställer en Manhattan med inte överdrivet mycket Martini Rosso – skakad, nej tack! – med en liten droppe olivolja på toppen. Jag är 1,80, blond, med blå ögon, någorlunda atletisk, men jag kan inte påstå att jag ser ut som Brad Pitt under hans bästa år. Utan att jag bryr mig speciellt mycket är jag sedan en magnet för alla kvinnliga former som närmar sig. Det vanligaste är att de säger: ”har vi inte setts förr någon gång?” Det har vi förstås inte och jag har lust att säga att jag är bara en helt vanlig toxisk vit heterosexuell privilegierad man. Och jag köpte min kritstrecksrandiga kostym för tio år sedan, samtidigt med mina spetsiga cowboyboots. Jag kan inte tänka mig att en avdankad Brad Pitt i avdankade kläder skall vara så intressant för damer uppklädda och sminkade enligt det senaste modet. Jag får anta att det hela beror på feromoner: min kropp har en speciell sorts attraktionskraft när damerna kommer in i min närhet.

Jag får erkänna – även om erkänna är ett för starkt ord i den här kontexten– att jag oomkullrunkeligt älskar kvinnliga former och kroppar. Och de älskar min form och kropp när vi väl träffas i intima rum. Jag vet inte om det har med maktdiskurser att göra – eller om att jag för evigt är en definierat toxisk vit heterosexuell privilegierad man. Jag har förresten bestämt mig för att inte köpa någon minimotorsåg på specialerbjudande; förmodligen har erbjudandet gått ut nu men om det återkommer kommer jag att förbehålla mig skeptisk; jag älskar formerna på mitt skrivbord för mycket. Och vid mitt skrivbord lyssnar jag på Van Morrison, Bob Dylan, Joni Mitchell, Rickie Lee Jones. Som toxisk vit heterosexuell privilegierad man lyssnar man inte på några streamingtjänster – man lyssnar på album. Det mest genialiska albumet är Van Morrisons No Guru, no Method, no Teacher som i det knappt hörda introt börjar med det knappt hörbara ”Oh – Yeah!”. Jag lyssnar just nu på ”The Best of Dire Straits” på låg volym, det är ett trevligt landskap som inte direkt river ned tapeterna och inte påverkar feromonerna allt för mycket.

Som utpekad och definierad toxisk vit heterosexuell privilegierad man lever jag som den jag är med en kritstrecksrandig kostym och spetsiga cowboyboots. Jag dricker alltid whiskey, den våldsamma och melankoliska drycken enligt maktdiskursen. En Manhattan skall, förstås, innehålla, till störst delen, rå whiskey. Kanske borde jag gå över till rysk vodka för att bekräfta maktdiskursens makt – den toxiska vita heterosexuella privilegierade mansdiskursen definierad av makten. Minimotorsåg tänker jag som sagt inte köpa för tillfället med tanke på mitt ganska stabila skrivbord. Dock kanske går det fler tåg – som det heter. Förr i tiden gick en man som jag ut på banvallen för att se tåg som passerade förbi – farten!; kraften! – och noterade om de höll tiden och att det verkligen var rätt tåg som passerade på rätt tid enligt tidtabellen. Trainspotting som engelsmännen säger. Men så är det ju inte nu för tiden när all manlighet är toxisk, vit, privilegierad, heterosexuell – och allting går så snabbt på alla skärmar att man knappt hinner känna något begär innan nästa bild dyker upp. Som toxisk vit heterosexuell privilegierad man vet jag inte hur detta skall sluta när vi inte kan mäta hastigheten ens på hur fort en minimotorsåg skulle kunna förvandla mitt stadiga skrivbord till taggigt genom och med geometriska vinklingar och ingrepp.

Jag gick in på det lokala Stadshotellet i går och drack lite whiskey, fråga mig inte varför. På vägen ut genom entrén stod där en vacker kvinna i svarta kläder. Hon såg väldigt glad ut när jag närmade mig med mina feromoner och jag blev väldigt glad när vi hälsade på varandra med ett unisont ”Hej!” Jag tror att hon hejade först men det var millisekunder som skiljde – samtidigt sade vi uppenbarligen ”Hej!” precis tillsammans. Just då kände jag inte av att jag var en toxisk vit heterosexuell privilegierad man. Hon såg så glad ut och jag är säker på att jag såg glad ut – och jag är ganska säker på, om inte helt, att hon inte såg mig som en typiskt toxisk vit heterosexuell privilegierad man. Det var för övrigt ett så kort ögonblick att kontakten eller utstrålningen mellan feromoner knappast kan ha uppstått på ett omvälvande sätt. Jag kunde ha vänt mig om och frågat om hennes telefonnummer eller något sådant eftersom hon såg så glad ut men som toxisk vit heterosexuell privilegierad man är det ju bland det sista man gör i sådana verklighetens situationer. Även om jag kanske gjorde det.

Min alternativa klädsel när jag inte har min kritstrecksrandiga kostym med spetsiga cowboyboots är svarta kläder toppade med en läderkavaj. Ibland har det gjort mig vansinnig när jag blir stoppad på något nattklubbsetablissemang och de ber mig hänga av jackan. Jag förklarar att det är en kavaj – i läder – där jag har mobiltelefon, plånbok, cigarretter, tändare, pass, anteckningsböcker, pennor och annat. Vid sådana tillfällen tycks det inte betyda något att man är en toxisk vit heterosexuell privilegierad man. Vid sådana tillfällen tycks ordningsvakter eller så kallade klubbvärdar inte ta hänsyn till att jag är en toxisk vit heterosexuell privilegierad man. Jag går givetvis därifrån eftersom jag har stil och undrar lite stillsamt hur sådana etablissemang kan överleva när de inte vill släppa in eleganta toxiska vita heterosexuella privilegierade män som har stil med stilfulla läderkavajer. Det händer ibland att jag har nystrukna svarta chinos nedanför läderkavajen – och att ordningsvakter inte ser detta?

Nu lyssnar jag på ”The Best of Dire Straits” igen; jag tvivlar något på att äkta toxiska vita heterosexuella privilegierade män lyssnar på deras musik, som är småmysig och synkoperande. Låten ”Money for nothing (and the chicks for free)” är kanske något för incels som inte förstår texten, men vad vet jag, jag har aldrig träffat någon av dessa incels. Jag är cis och strukturerna har bestämt att jag är en toxisk vit heterosexuell privilegierad man – strukturell determination borde det kunna definieras som. Som bara en del eller ett fragment av maktdiskursen vet jag förstås inte hur detta har gått till – föds man till toxisk vit heterosexuell privilegierad man eller blir man en av bara farten i maktdiskursen? Jag tror inte att det har med saken att göra, men den första tjej jag var förälskad i berömde jag och kallade henne för en pudding – och fick en hård örfil som svar. Hon var sex månader äldre än mig; jag var sju. En del bekanta har senare i livet kallat mig för en typiskt psykoanalyserande intellektuell, kanske till och med för en kulturmarxist. Men efter att verkligen ha försökt läsa Fred Jameson gav jag upp helt vad gäller marxismen.

Jameson är annars en trevlig melankolisk whiskey som passar väl för en toxisk vit heterosexuell privilegierad man. Uisce beatha eller livets vatten är på något sätt det ultimata bränslet för oss som blir erbjudna att köpa minimotorsågar eller teleskopstegar till specialpris några gånger i månaden utan att veta om deras omfång eller om PostNord kan leverera vid dörren. Nackdelen med Jameson – drycken alltså, inte charlatanen till postmodernist – är att den inte gör sig speciellt väl om man blandar till en Manhattan med en liten droppe olivolja överst. Den smakar alltför mycket Jameson för att blandas ut med Martini Rosso helt enkelt. Bäst avnjuts förstås irländsk uisce beatha tillsammans med ett stort krus Guinness – det för evigt omyndighetsförklarande-av-svenska-medborgare-Systembolaget envisas dock med att försöka kränga Guinness på burk med den kriminellt låga procenten 4,2. Av maktdiskursen definierad och determinerad som toxisk vit heterosexuell privilegierad man anstår det mig inte att göra mig mindre än jag är och dricka någon sådan sorts lättöl.

Jag vacklar aldrig även om jag inte har någon tro som jag kan vackla i. Eller vacklar man i så fall på tron? Jag går orubbligt genom livet som en toxisk vit heterosexuell privilegierad man. Om jag får en kraftig örfil på kinden av någon pudding står jag på mig, så att säga. Vad skulle man annars göra… Nej, det var ingen fråga. Eftersom jag är en strukturellt förstenad komposition eller konfiguration finns det inte mycket att ifrågasätta eller ställa frågor om. Jag är för evigt den avslutande katastrofen som föregås av kontraktet och krisen (komplikationerna) i den universella berättarstrukturen – katastrofen primärt som det tragiska, det vill säga. Klassisk narratologi är uppenbarligen något som tilltalar en toxisk, vit, heterosexuell, privilegierad man som undertecknad, trodde ni något annat… I en annan mer närmast matematisk modell är katastrofen inte enbart det tragiska, mer en händelse som har karaktären av ett avslutat händelseförlopp utan möjlig, evig återkomst. Det var förmodligen inte någon större tragedi att Orpheus aldrig återsåg Eurydike – men det är en perfekt komponerad berättelsestruktur där lyran och lyriken får det metaforiska slutordet. Som toxisk vit heterosexuell privilegierad man hyllar jag alltid det skönas överhöghet.

Som toxisk vit heterosexuell privilegierad man hyllar jag förstås också alltid den humor som övervinner det tragiska och förutbestämda. Oidipus hade det kanske inte så roligt och inte Kafka heller – men den senare kunde åtminstone ta sig ganska frivola ledigheter på eftermiddagarna har det visat sig i efterhand. Han satt inte anklagad hela tiden visade det sig. Kafka klarade sig undan anklagelsen att vara en toxisk vit heterosexuell privilegierad man under sin livstid eftersom den strukturella maktdiskursen inte var uppfunnen på den tiden. När det gäller sådana här ganska komiska diskurser om skuld och skam måste jag hävda en anti-nominalistisk position: det är inte så att någonting så att säga blir till, universellt, bara för att någon eller några nominalister uttalar att det blir till. Eller i efterhand: blev till. En diskursperformativist som Judith Butler vet om att hon nominalistfabulerar men låtsas som att det aldrig snöar i Kalifornien (jfr. ”The Snow in San Anselmo,” Van Morrison). Jag är; men jag är kanske inte det. Det performativa ordet: det.

Som toxisk vit heterosexuell privilegierad man tänker jag alltid att historien om mig själv börjar med orden ”det var som om ingenting hade hänt”. Och det säger jag när jag sitter och myspyser tillsammans med Dire Straits igen. Det bästa med Dire Straits är att man inte behöver lyssna på musiken när man känner igen låtarna och inte texterna heller, förstås. Och sådan musik spelar man för övrigt på låg volym. Jag är realist och fenomenolog, och jag upprepar mig ofta – inte så mycket för att få fram poänger, mest för att vara metodisk. Alla kroppar jag möter är kroppar på ytan, men det innebär inte att jag inte kan se eller känner vad som finns under ytan. Men huvudsakligen som toxisk vit heterosexuell privilegierad man är min uppmärksamhet oundvikligen riktad mot ett bestämt objekt; jag irrar absolut inte runt kring olika tänkbara objekt eller kroppsdelar. Jag är mer inriktad på universalmåttet för kvinnor än något annat och jag blir sällan eller aldrig distraherad. Samtidigt måste jag understryka att jag aldrig låter mig stängas in i några bestämda beteenden.

När jag ger mig ut och går på gatorna som en vanlig man – det händer trots allt ofta – har jag en viss förkärlek för att främmandegöra tillvaron in i minsta detalj. En gravsten här, en kvinnas ögonbryn där, lukten när jag andas in i fiskbilens universum. Jag ser mig omkring som en toxisk vit heterosexuell privilegierad man som om världen vore ett sorts bricolage som jag själv har skapat. Det vill säga: jag behöver ingen producent för min verksamhet, inget, som nämnts, stänger in mig i bestämda beteenden. Även om jag älskar igelkottar måste jag säga att vissa av mina kolleger kan beskrivas som igelkottar: de är metaforiskt smala och ensidiga. I jämförelse får jag se på mig själv som en räv som är delvis förklädd till igelkott. Eftersom jag är en unik toxisk vit heterosexuell privilegierad man så vill jag inte spekulera i hur andra människor faller in i metaforiska igelkottbeteenden under olika materiella förhållanden. Jag kan dock försäkra alla inblandade om att jag inte är den sortens räv förklädd till igelkott som ger sig på katter för att äta vilt kött.

En sak måste jag påpeka som toxisk vit heterosexuell privilegierad man: jag sitter inte och hittar på berättelser från någon sorts arkiv av minnen som jag har i min hjärna. Jag vet vad jag håller på med; jag lever mitt liv i mitt medvetande; den vetenskapliga blicken tittar in när allt redan har hänt i föreställningsvärlden. Det kan helt enkelt inte vara på något annat sätt här i världen. Hur tror ni annars att Elfride Jelinek skrev texten Kärleksinnehavarna… Nej, det var ingen fråga. Jag utfärdar därmed, i förbifarten, en dödsdom över alla sorters mindfull-coacher eller vad de nu kallar sig och deras mantra: du är inte dina tankar. Något mer sinnesrubbat har knappast yttrats sedan Platon och hans svagtänkta tankar om en idévärld; han var dock en elegant grek som inspirerade Aristoteles klarsynthet och noggranna induktivism om konsten. Jag är en toxisk vit heterosexuell privilegierad man som strävar efter att leva ett liv i anständighet och till skillnad från alla världens lögnjournalister finner jag det dolda i konsten. Jag tycker inte om att upprepa det uppenbara men jag måste säga det uppenbara: jag är mina tankar.

Nyligen hörde jag kommentaren: kvinnor pratar inte om sina känslor – de bara har dem. Som toxisk vit heterosexuell privilegierad man kände jag att jag inte hade något speciellt att tillföra till den diskussionen. Min ex-fru, eller någon av älskarinnorna, sade att hon var så imponerad att jag kunde skriva; att jag kunde vara så uppmärksam på alla detaljer överallt i helheten – men att jag inte kunde göra det i verklighetens liv. Jag är: men jag är inte, kunde väl Judith Butler ha sagt, pragmatiskt; ett tal riktar sig ospecifikt, men ett uttal riktar sig mer specifikt. Ja, något i den nominalistiska stilen. Å andra sidan: varje gång man säger något och inte får ett intressant svar devalveras ens människovärdighet. När jag vaknade upp från drömlandet häromdagen skrev jag ned på en blå Post-it lapp: STRITEL/STRITLE. Som ni förstår var det det mest betydelsefulla ordet någonsin just då och jag skrev ned STRITEL/STRITLE med versaler, som synes. Jag är en toxisk vit heterosexuell privilegierad man och jag slängde precis lappen, med lite tvekan, i återvinningen bakom min vänsteraxel.

Jag tänkte på Rachel Cusk som jag gör ibland. Hon är så dominant; jag vet inte vad jag skall tycka om det. Det är väl lite tråkigt på ett sätt; men som toxisk vit heterosexuell privilegierad man måste jag ändå tycka om det, hennes dominans. Även om hon skriver som en extra stor elefant i rummet ibland; det går inte att övertyga genom frontalattack i roman efter roman. Livet, i sin helhet, är en symfoni av ord, filmer, musik (helst inte Bach), kroppar, fenomenologi – en stor polyfon kör av upplevelser, minst sagt. Men jag vet inte vad det skulle lägga till i livsupplevandet om man ser livet som en tragedi eller en mörk komedi, som någon sinnesslö livscoach hävdar. Jag är en toxisk vit heterosexuell privilegierad man och som sådan är jag en spegel som återvänder. Är det jag känner verkligen sant… Nej, det var ingen fråga. Det är mycket diskussioner nuförtiden om skillnaden mellan kausalitet och korrelation som inte leder till någonting i tidens spegel. Jag är, som sagt, en toxisk vit heterosexuell privilegierad man med en given plats i maktdiskursen. Och jag vet inte om det är en välklädd man som gör mig sådan.

När jag hade talat färdigt från min givna position i maktdiskursen som toxisk vit heterosexuell privilegierad man såg jag mig omkring som om det fanns en lyssnare – eller faktiskt två – vid sidan av mitt stabila skrivbord i en (eller två) stabil(a) fåtölj(er). Jag tittade mig omkring mer noggrant och konstaterade att ingen minimotorsåg fanns inom räckhåll. Min lyssnare – eller om det var två – ville veta, baserat på min inledning, hur jag hade kommit fram till detta slut, mer faktiskt om berättelsen hade avslutats eller om den skulle börja nu. Jag såg mig tvingad att understryka att jag var en toxisk vit heterosexuell privilegierad man med en plats tilldelad i maktdiskursen och att det inte fanns, eller finns, något som någon kunde göra åt saken, någonsin. Och varför skulle någon vilja göra det… Nej, det var ingen fråga. Och det är inget svar att maktens diskurs är obönhörlig och för evigt oförlåtande när alla pjäser i spelet har formerat sig efter de inledande bondeoffren. Det spelar ingen roll om man stillsamt försöker hävda att livet inte är något som pågår i en svartvit film när man är en toxisk vit heterosexuell privilegierad man. Och jag vet i förlängningen, som sagt, inte om det är en välklädd man eller feromoner som är utslagsgivande.

The post Ulf Cronquist – novell om toxisk maskulinitet first appeared on Opulens.

FILM. I Veckans DDR handlar det den här gången om hur olika kulturyttringar omformulerades i socialismens namn. Inte minst gjordes det unika västernfilmer i Östtyskland.

Tidigare avsnitt av Veckans DDR hittas här.

Ideologiska approprieringar och omformuleringar

En kulturell gren som DDR excellerade i var att göra ideologiska omformuleringar av andra länders kulturyttringar. DDR var i grunden ett land med en ängslig och sökande identitet. Till skillnad från så många andra vänsterdiktaturer var landet inte sprunget ur ett underifrånperspektiv. Här hade inget vinterpalats stormats eller något gerillakrig ägt rum för att nationen skulle kunna grundas.

DDR var ett land som uppvisade en socialistisk överlagring i en region med ganska småborgerliga och agrara traditioner och så fanns den delade staden Berlin som en ideologisk anomali.

Det gällde alltså att kunna suga upp och appropriera tendenser från utlandet och klä det hela i en övertygande socialistisk dräkt. Det största tricket när det gällde ompakteringar över huvud taget var nog att klämma in Lepizigmässan i Comecon-dräkten. I Leipzig hade det handlats med slavar och stöldgods från korstågen redan 1165. Men 1965 gjorde DDR detta till ”sitt” 800-års jubileum.

Något av det mest råkapitalistiska som västvärlden fött fram fick nu socialisterna paketera om. Det blev en tummelplats för Warszawapaktens tekniska innovationer. Såklart begick Trabant debut här.

Västernfilmerna i DDR

Men allt detta bleknar egentligen inför en film som ”Severino”. Jo, det är en östtysk och därmed socialistisk spaghettivästern där handlingen förlagts till Sydamerika. Den regisserades av Claus Dobberke, producerades av DEFA och hade premiär 1978.

Deutsche Film AG, eller förkortat DEFA, var det största filmbolaget i Östtyskland (vid sidan av Deutscher Fernsehfunk). Företaget existerade från 1946 till 1992 i Potsdam-Babelsberg med filialkontor i Berlin.

DEFA producerade en lång rad filmer med västerntema. Filmerna kallades i Östtyskland för Indianerfilme (indianfilmer) och har internationellt räknats till subgenren ”Red Westerns”. Det gjordes också en hel del västtyska västernfilmer. Dessa kallas ofta för Sauerkraut-westerns och utgör en motsvarighet till de amerikanska och italienska filmerna.

Till skillnad från amerikanska eller västtyska vilda västern-filmer står ursprungsbefolkningen i centrum som hjältar i DEFA-filmerna från DDR. Detta samtidigt som de vita kolonisatörerna och den amerikanska imperialismen skildras synnerligen kritiskt.

Tänk förresten på vad Teal Swan sa. ”Dont fight what is”. Lev med världens mångfald och det faktum att det finns östtyska spaghettiwesternfilmer, varav en, i ett samarbete med Rumänien, alltså hade handlingen förlagd till Sydamerika. De sydamerikanska scenerna spelades följaktligen in i just Rumänien.

Den serbiske skådespelaren och stuntmannen Gojko Mitić blev genrens verkligt stora stjärna och spelade ursprungsbefolkningens hjälte i tolv av dessa filmer och så även i ”Severino”.

När våra egna svepande fördomar om DDR gäckas känns det förstås lite konstigt. Det kan kännas just som Olle Ljungström sa, lika fel ”som en tysk indian / en befjädrad german”.

The post Veckans DDR: De röda västernfilmernas hemland first appeared on Opulens.

PROSA. Isabella Nilsson är aktuell med prosaboken ”Om varmhållning av levande döda”. Lis Lovén har läst den och uppskattar den charmerande stilen och det putsade språket.

Isabella Nilsson har en djupt originell röst

Om varmhållning av levande döda
Isabella Nilsson
Ellerströms förlag

Isabella Nilsson (född -89) är författare till en rad kritikerrosade böcker, däribland genombrottsboken ”Nonsensprinsessans dagbok. En sjukskrivning” och den Augustnominerade Tomhet och ömhet. Nu är hon aktuell med prosaboken ”Om varmhållning av levande döda”.

Isabella Nilsson har en djupt originell röst när hon skriver. Hon är också översättare och detta ger henne sannolikt en specifik, möjligtvis också lite loj, inställning till det egna skrivandet. Det är ofta i skärningspunkten mellan två språk som det kan uppstå intressanta effekter av det porösa slaget.

Även om hon inte längre kan räknas till de yngsta författarna uppfattar jag henne likväl som en ung röst i den svenska litteraturen. Inte minst framstår hon så i sin nya bok.

Hon har som bekant gett ut nonsenspoesi, vilket är ett exempel på den inställning som jag uppfattar ett slags lojhet. Men jag menar också att detta måste betraktas som en medveten stil i sin egen rätt. Om man skriver för ingen, vilket bidragit till titeln på en av hennes böcker så innebär det samtidigt att ”för ingen” blir för alla. Det vill säga alla som kan tänkas vara intresserade.

Varje kapitel i den nya boken upplever jag som en angenäm tablå, ett litet tittskåp där det går att läsa av en scen.

Någon övergripande berättelse kan jag inte utläsa. Jag tänker mig att Isabella Nilsson letar efter den film som ska förklara livet. Då blir tablåerna giltiga. Texten är insnärjd i det egna jagets förutsättningar att ge liv åt något. Åt någon där ute.

Det finns också något charmerande med Isabella Nilssons salongsfähiga stil. Det är något jag uppfattar som kvinnligt ljuvt i den, samtidigt som den bär på och upprätthåller en osäkerhet. Den som en gång i tiden gjorde att preciöserna både beundrades och avhånades. Detta att i salongens anda leka fram språket i ett medvetandegörande om språket allena. En invecklad poetik som drivs av det sköna i att vilja uttrycka sig för sakens egen skull. Språket i sig har otaliga ingångar hos Isabella Nilsson.

Hennes stämma klingar distinkt. Det handlar därtill om att ge sig själv tillåtelse att betrakta politik och andra angelägenheter som blott innehåll. Det gagnar knappast formen att vara politisk tänkare, inte i poetisk mening.

Sedan tänker jag mig att det finns ett slags kollektivt arv när det gäller skrivande kvinnor. Eftersom kvinnor historiskt sett så länge stått utanför de politiska institutionerna var kvinnors språk något skulle putsas för att passa i sociala sammanhang. Det är ett putsande som Isabella Nilsson pysslar med och med den äran i behåll. Ja, jag kallar det för ett kvinnligt språkbruk. Putsa på språket tills det fyller rummet med sötma. Då uppstår ibland just den där känslan av att man skriver för ingen.

The post Isabella Nilsson skriver fram charmerande tablåer first appeared on Opulens.