Dela:

Bläddra per

Avantgardistiska känslostormar

Tomomi Adachi och Jennifer Walshe i ett performance på Rainy Days-festivalen i Luxemburg. (Foto: A Salguiero Lora).

UTTRYCK. ”Den musikaliska effektanvändningen och även repertoaren är i mångt och mycket densamma. Den modernistiska musiken har under snart ett halvsekel fungerat som populärkulturens emotionella triggerpoints”, skriver Andreas Engström.

Hur känns det? Det är en fråga var och en borde ställa litet oftare, till varandra och till oss själva. Men nu syftar jag inte på livet i allmänhet, utan konsten. Hur känns det, hur upplevs det, hur påverkas vi? När det gäller konst talar vi ofta om uttrycket, stilen eller konstnärens förmåga att ”fånga något”. Men vad är det för känslor som förmedlas, hur känns detta, och vad ger det för inverkan på oss?

Ett försök att diskutera detta gavs under den nyligen avslutade festivalen Rainy Days i Luxemburg, som gick under temat ”How does it feel?”. Detta är den viktigaste musikfestivalen i det lilla landet som är snäppet mindre än Blekinge och som är ett Göteborg vad gäller invånarantal. Men festivalformatet står inte i proportion till landets storlek. Rainy Days, i arrangemang av Luxemburg-filharmonin, avspeglar såväl landets relativa rikedom som den betydelse man lägger vid kultur och är stor och påkostad. Här framträder såväl den egna symfoniorkestern som internationella storheter som Klangforum Wien, Yarn/Wire från New York och Luxemburgs främsta ensemble för ny musik, Lucilin. Kanske ska man se det så att den resursstarka festivalen avspeglar demografin i regionen i stort, där staden Luxemburg är ett ekonomiskt centrum och dit många tusen jobbpendlar från de kringliggande länderna Belgien, Frankrike och Tyskland.

Känslor i musik är som festivaltema så pass både vagt och brett att varje försök till konkret gestaltning riskerar att framstå som övertydligt. Den nya konstnärliga ledaren Lydia Rilling löste detta på ett elegant sätt. Genom att i anslutning till festivalen arrangera ett symposium på temat lades ett idémässigt fundament. Föredragen gav såväl analytiska perspektiv på samtida verk som omtolkningar av den moderna musikhistoriens sätt att arbeta med musikaliska känslouttryck.

Tomomi Adachi och Jennifer Walshe i ett performance på Rainy Days-festivalen i Luxemburg. (Foto: A Salguiero Lora).

En sanning som på senare tid håller på att omdefinieras är hur efterkrigstidens avantgarde skydde allt som hade med musikaliska känslouttryck att göra. En viktig anledning till denna föreställning är Adornos ideologiska lins och det enorma inflytande som han kom att utöva på berättelsen om samtidshistorien. Vartefter åren gått har idén om den rent materialspecifika samtidsmusiken blivit till en sanning som journalister, också i Sverige, envisats med att upprepa.

Efterkrigsavantgardets känslokyla håller alltså på att omtolkas. Och kanske räcker det med att vända sig mot filmmusiken för att inse hur impregnerad av potentiella känslouttryck den modernistiska musiken är. Faktum är att ytterst litet har förändrats sedan 1960-talet med filmregissörer som Stanley Kubrick och kompositörer som Ligeti och framför allt Penderecki. Den musikaliska effektanvändningen och även repertoaren är i mångt och mycket densamma. Den modernistiska musiken har under snart ett halvsekel fungerat som populärkulturens emotionella triggerpoints.

Stilistiskt fanns under festivalen en spännvidd som uppstår per automatik när en i sig själv stor institution bjuder in såväl internationella ensembler som det lokala musiklivet. Långt ifrån alla konserter stod i direkt relatera till temat. Men i och med den teoretiska inramningen var det i alla fall en fråga som blev hängande i luften och som på ett eller annat sätt alltid gick att applicera på det vi hörde och såg, oavsett om det rörde sig om en ensemblekonsert, eller ett text- och ljudperformance i offentligt rum, en diskret ljudinstallation, en installationskonsert runt temat immersion, improvisationsmusik eller elektroakustiska soundscapes: Hur känns detta, vad är det som uttrycks här och hur påverkas jag av detta?

ANDREAS ENGSTRÖM

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Andreas Engström