URUPPFÖRANDE. Musik och konst kan förbinda tid och rum, belysa samband och samhörighet och samtidigt vara abstrakt. Andreas Engström var närvarade vid ett uruppförande på filharmonin i Szczecin.
På torget vid den imponerande nya filharmonin i Szczecin står ett storslaget monument i massivt järn. Monumentet är över de som dödades i Szczecin i samband med att en våg av protester och strejker, utlösta av höjda matpriser, i norra Polen i december 1970 brutalt slogs ned. Denna våldsamma händelse är relativt okänd samtidigt som den ses som något av embryot till hur det polska kommunistiska systemet började krackelera.
En betydligt mer känd protestvåg, och som ses som den verkliga inledningen till kommunismens fall, är varvsstrejkerna tio år senare 1980. Detta var något som den italienske tonsättaren Luigi Nono utgick i från i verket Quando stanno morendo. Diario Polacco no. 2 (1982), som nyligen framfördes i filharmonin.
Quando stanno morendo är en modern klassiker. Ändå framförs det rätt sällan, vilket nog har att göra med dess längd (drygt 40 minuter) och den relativt avancerade elektroniken. Ämnet kräver också en väl kuraterad inramning vilket nu var fallet då det samma kväll uruppfördes ett nyskrivet verk av den polska snart 80 år gamla tonsättaren Elżbieta Sikora.
The Six Commandment bygger på berättelser från överlevande från nazisternas koncentrationsläger i Polen. I verket står de fyra sångarna i centrum, där recitation av text på engelska, tyska och franska i ett slags parlando (pratande) varvas med koralliknande avsnitt och kontrapunktiska passager där berättelser flätas in i varandra. Flöjt, slagverk och cello understryker texten med ett brett spektrum av moderna klanguttryck som snabba löpningar och överblåsningar i flöjt, flageoletter, glissandon och tremolon i cello medan pukan ligger som en dovt förebådande understämma. Ett par gånger kontrasteras detta med sångbar melodik i cellons mellanregister. I och med att verket är så pass explicit berättande kan man tycka att det är ett problem att texten inte alltid går fram. Men samtidigt hörs tillräckligt för att förbindelserna mellan berättelser och känslouttryck ska framträda, och det är egentligen detta som det går ut på. De få instrumenten används sparsmakat och varje linje har en precis riktning och mål.
Om Sikora trots allt låter berättandet stå i centrum förlitar sig Nono i sitt 40 år äldre verk på ett helt annat berättartempo och abstraktion. Besättningen är densamma minus slagverk men med elektronik. Också här är rösten utgångspunkt, men inpassen är långsammare och rumsligt arrangerade genom sångarnas och högtalarnas placering och hur musiken diffusioneras i salen. Tillkommer gör även den genom elektronik klangliga bearbetningen av instrument och röster. Quando stanno morendo är ett politisk verk men där berättelsen överförs till en abstrakt och delikat klingande väv.
Under det korta konstnärssamtalet i pausen berättar den franske dirigenten Léo Warynski hur instuderingen av verken drabbat honom känslomässigt då han med rötter i Ukraina på avstånd nu bevittnar hur ett land begår ett övergrepp på ett annat land och folk och hur detta har en resonansbotten i de två verken. Stark konst handlar nämligen om hur något resonerar, inte om förklaringar: Den inte så mycket berättar något som den gräver ur minnet, uttrycker empati och antyder förhållanden. Detta stod klart när vi lämnade filharmonin för att i den ljumma kvällen gå ut över torget med monumentet och se hur konserthuset lysts upp med den ukrainska blå-gula flaggan.
