KÄNDISFIXERING. Sverige älskar sina kändisar och avgudar sina kulturorakel. Andreas Engström har lyssnat på programserien Lokko i P2.
För några veckor sen pratade jag med en tjej på gymmet där jag tränar. Hon är trevlig, smart, rolig, bildad, även högskoleutbildad. Vi kom in på radio och jag sa att jag ibland lyssnar på P2 när jag tränar. Hon svarade: ”Jag lyssnar på P1 och P3 men har aldrig lyssnat på P2. Vad sänder de där?” Jag blev lite ställd men fick snart ur mig att tyngden ligger på klassisk musik samt andra genrer som inte är direkt populärmusikaliska. Klassisk musik, det var något hon inte riktigt visste vad det var.
Nu påstår jag inte att hon skulle vara representativ för något annat än möjligen en av P2 konstruerad fantombild av en som borde lyssna på P2; en bild som sitter fastnålad på redaktionen så man inte tappar kursen i det ständigt pågående sökandet efter nya målgrupper och yngre lyssnare. Då funkar det vare sig med Puccini eller Pärt. I alla fall inte bara.
Det krävs ett sammanhang. I sökandet efter konstens sammanhang är det viktigt att det inte är för inåtvänt och riktat till specialisterna. Och bara inom konstmusiken är man så hård mot sig själv i prioriteringen av att nå dem med andra referensramar än en själv.
Entré Andres Lokko.
Andres Lokkos riktlinje som musikkommentator handlar om att söka efter sammanhang. Ibland lyckas han, ibland inte – för det är ju svårt. Nu har i alla fall han engagerats för att i en programserie kallad ”Lokko i P2” presentera inspirerande – och kontextualiserande – musikaliska resor ”i gränslandet mellan konstmusik och pop”.
Det låter ju lovande. För vem med minsta intresse för konstmusik och pop vill väl inte låta en ciceron ta en med på en resa över de okända vidder som ordet gränsland utlovar? Ämnena lockar också – det talas om harpans renässans, en djupdykning i new age utlovas, samtida jazz föreslås som en ny definition av indie. Dessutom en special om Terre Thaemlitz. Jag spetsar öronen.
Mest spelas musik, och det är väl okej. Men samtidigt slår det mig att de tematiskt upplagda programmen saknar röd tråd. Tvärsäkra påståenden följs inte upp av någon som helst analys eller kontextualisering. Den lite kitschiga harpmusiken – oftast i form av svepande arpeggion – alltså den ytliga association som skriker ”Harpa!” – talar på inget sätt för att harpan skulle vara het just nu. Inga av de harpister från experimentscenerna vars musik jag kommit i kontakt med de senaste åren är heller med. På senare tid har jag själv gjort lite efterforskningar om förhållandet mellan ambient och new age och hade sett fram emot lite nya tankar eller om så bara information kring detta. Men inget annat serveras än de vanliga popjournalistiska klyschorna om att new age nu tydligen håller på att få sin rättmätiga upprättelse. Och det är ju bra märkligt att ge så mycket utrymme åt Terre Thaemlitz utan att gå in på hennes plats inom den samtida konstmusiken och bildkonsten. Det var väl liksom detta som programserien skulle handla om, gränslandet mellan konstmusik och pop!
Det refereras också till (såklart enbart engelska) böcker som Lokko nyligen läst där författaren lär påstå saker – som att disco är politisk eller att autotunern skulle vara en mer revolutionerande uppfinning än elgitarren och synten – och som spikas upp som något slags teser i avsnitten. Lokko verkar hålla med, så mycket förstår man, men han varken argumenterar eller förklarar ytterligare vad författarna menar.
Andres Lokko, den främste företrädaren för den hippa popjournalistiken, betraktas sedan länge som ett kulturorakel i största allmänhet. Jag stöter ständigt på klassiskt bildade personer, också betydligt äldre än jag själv, som ofta och okommenterat länkar till Lokkos krönikor. De vill väl visa att de hänger med, och det är inte det lättaste, Lokko dyker ständigt upp, överallt. När Killing-generationen gör dokumentärfilmer (alltså Jane Magnusson) över svenska kulturlegender är Lokko där och provpratar – han är i tv, radio, på kultursidor och seminarier. Det är många kanaler och fora och det är kanske inte så förvånande att det sällan blir något vettigt sagt.
Men, avsnittet om den jamaikanska diasporan är utmärkt och musiken för en gångs skull så väl vald att den verkligen talar för sig själv. Det är alltså inget fel på Andres Lokko. Han är bra på sina saker. Men sannerligen inte på allt, vilket han själv inte tycks inse. Därför får han här klä skott för det jag mest ogillar med svenskt kulturliv och kulturjournalistik och som verkligen är extremt för det här lilla landet. Där status och kreddighet trumfar expertis, och där vem som säger något är viktigare än både vad som sägs och hur.
Lokko är inte Lokko om han inte vill visa att han ligger steget före också om saker han inte kan. Lite minimalism blir det. Julius Eastman lyckas han också klämma in. Julius Eastman… så 2017.
Andres Lokko blir hög på sig själv när han får spela pop i P2. Jamaikansk musik är den mest radikala, inte den som görs av ”schweiziska vetenskapsmän i vita rockar” säger han med en ironisk blinkning. Vem den är riktad mot vem vet han nog inte själv. Möjligen mot den där fantombilden. I alla fall inte mot min vän på gymmet.
andreas.engstrom@opulens.se
