TRIUMFTÅG. Éliane Radigue är idag en av de största tonsättarna av elektronisk musik. Andreas Engström var på festivalen MaerzMusik i Berlin där samtliga elektroniska verk framfördes.
Éliane Radigues triumftåg på den samtida musikscenen är verkligen speciellt. Jag tänker då inte främst på att det rör sig om en kvinnlig tonsättare som i hög ålder i allt starkare superlativ presenteras som den pionjär som äntligen ”fått den uppmärksamhet hon förtjänar”. Det märkliga är att denna kontinuerliga nyupptäckt pågått i två decennier. Detta sammanfaller med den nya fas Radigues skapande tog vid millennieskiftet. Från att i fyra decennier gjort elektronisk musik började hon i nära samarbete med musiker komponera för instrument. Vad som skulle kunna vara en ren retrospektiv är därför ett levande porträtt när MaerzMusik presenterar Éliane Radigues musik.
Presentationen kan vara den mest omfattande hittills. Samtliga officiella elektroniska stycken spelades upp samtidigt som besökarna fick en inblick i det sentida skapandet i form av hennes första verk för orkester, Occam Océan, som hon komponerade 2016 vid 84 års ålder.
17 elektroniska verk spelades upp i det för ändamålet utmärkta kupolformade planetariet Zeiss-Großplanetarium i Prezlauer Berg. Verken spänner över en dryg trettioårsperiod och, som jag sa till en vän som för tillfället befann sig i Berlin, är detta något man bör uppleva. Men det räcker med ett verk, inflikade jag lugnande. Radigue har kommit att betraktas som en företrädare för vad som sedan ett par decennier definieras som drone. De ofta dryga timmen långa styckena består av utdragna förlopp där ett fåtal toner kalibreras, interfererar och pulserar med långsamma förändringar i textur och harmonik. Möjligen kan man invända att detta inte är en tillräcklig grund för ett 40-årigt konstnärskap. Men samma invändning skulle i så fall kunna framföras gentemot, säg Gilles Gobeil, Robert Normandeau eller Åke Parmerud och de sätt de arbetar gestiskt och narrativt. Varje enskilt verk av Radigue är en egen resa.
Så för den som verkligen intresserar sig räcker naturligtvis inte ett verk. Och lyssnar man noga – vilket är vad det liksom går ut på – så upptäcker man stora skillnader i dessa klangblock som huvudsakligen framställts på synthesizern ARP 2500.
Trilogie de la Mort, III. Koumé (1991), till exempel, är i sammanhanget påfallande gestiskt där tiden mellan införandet av toner och med den direkthet detta sker gör att det går att urskilja tydliga formdelar. I Adnos II (1980) sker tonskiftena också rätt snabbt men betydligt oftare ligger de inom samma harmoniska spektrum, vilket gör stycket mer statiskt. Här spelar Radigue med perceptiva förskjutningar när de utdragna dronerna subtilt övergår i repetitiva rytmiseringar. Detta är något som utvecklas i nästa stycke i samma serie Adnos III (Prélude à Milarepa) (1982) där det efter cirka tio minuter inträder klickande gongklanger – snart märker man att tiden lika mycket tickar som den svävar fram.
Radigue har en makalös förmåga att spela med lyssnarens perception. Att som så ofta i dronekompositioner rekonstruera lyssnandet och notera hur det skett en förändring i harmonik, volym och klangfärg är betydligt svårare hos Radigue: Vad har hänt, när, och hur det lät innan? Det vittnar om en känsla för akustisk psykologi som hon utforskar på en mängd sätt: I Transamorem – Transmortem (1973) är vissa klanger så svaga samtidigt som de ligger i ett högt frekvensområde; man kan ta dem för att komma från det egna örat.
Les Chants de Milarepa (1983) är speciellt då det innehåller röster i form av tibetansk sång av Lama Kunga Rinpoche samt Robert Ashleys engelska recitation av yogin Jetsun Milarepas texter. Även om både sång och recitation är direkt mantriska uppstår en händelseutveckling som bryter mot de i övrigt stillaliggande klangerna. Men framför allt befinner sig det som är Radigues signum, det finkalibrerade arbetet med klangskiftningar, i bakgrunden. Rösterna tar över och verket är i sammanhanget snudd på expressionistiskt.
Orkesterverket Occam Océan bygger på i stort sätt samma principer som de elektroniska verken. Det rör sig om långsamma förlopp, hur en klangfärg etableras och bearbetas av en grupp instrument, varpå andra grupper träder in och nya tonaliteter etableras. Verket har inget konventionellt partitur utan bygger på muntlig och auditiv överföring och musikernas repetitioner tillsammans. Kanske är det detta musikantiska ”partitur” som gör att de små konstellationerna kan reproducera karaktären från de elektroniska kompositionerna med interferenser och rytmiseringar. Det är ett enastående musicerande. Men när mer eller mindre hela ensemblen engageras, vilket sker i princip den sista halvtimman, blir det grumligare. Det är som ett evigt crescendo som inte lyfter och det framstår knappast som speciellt i förhållande till annan klangfältsmusik.
Att Éliane Radigue efter att under så många år med några få instrument utforskat de minsta nyanserna i sina elektroniska kompositioner i hög ålder börjat komponera för såväl små som stora besättningar är verkligen en bedrift. Det som gör denna retrospektiv så lyckad är just detta att den därigenom fångar en 90-årig konstnär mitt i det kreativa flödet.
andreas.engstrom@opulens.se
