Smalt är brett – Polar Music Prize 2022

Musik.
Ensemble intercontemporain efter ett framförande av Boulez’ ”Sur Incises” i Barbican Hall, London, 2015. (Foto: Wikipedia)

KLASSISKT. Polarprisets klassiska pris tilldelades i år en smal ensemble. Så tänker kanske de som i morse läste nyheten. Kanske tänkte också TT så för deras nyhetsnotiser om priset handlar i övrigt nästan uteslutande om poppristagaren Iggy Pop. Andreas Engström skriver om betydelsen av en bred ensemble som Ensemble intercontemporain.

Är det någon som anser att Ensemble intercontemporain företräder en smal kultur? Inget kan vara mer felaktigt. Man skulle rent av kunna säga att bredden var själva syftet när Pierre Boulez grundade ensemblen i Paris 1976. Man ville liksom säga: Det här är bred musik av idag, och nu ska det finnas förutsättningar för den att spelas och komma ut!

För att ge det lite perspektiv. Fram till grundandet fanns det betydligt färre möjligheter för den nyskriva musiken att bli hörd på sina egna professionella villkor. Ensembler och orkestrar fanns det såklart, liksom mindre konstellationer som gjorde sitt bästa i kampen mot konserthusens programläggare och den subventionerade kulturindustrin för att få spela så mycket nyskrivet som möjligt. Men att skapa en stor och resursstark kulturinstitution vars uppgift var den nya musiken – det var ett genombrott. Det var början på en kultur där den nya musiken inte mest blott var ett nummer på de klassiska konserterna. Nu växer en ny generation specialistmusiker fram, fler specialiserade ensembler grundas och de få festivalerna för ny konstmusik blir fler, blir många. Den samtida konstformen konstmusik – alltså något fullständigt naturligt samtida – får alltmer vettiga förutsättningar att verka professionellt och ta plats – vara så bred som man faktiskt är.

Ibland kan Ensemble intercontemporain upplevas så breda att de förefaller lite satta och bekväma. När man tittar i deras säsongsprogram återkommer ständigt vissa namn, år efter år. Man etablerar ett slags klassisk musikkultur, men komponerad idag. En samtida kanon av ”Stora Mästare”, sånt där som i kulturlivet ömsom betraktas med underdånig respekt, som de tre B:na (Bach, Beethoven, Brahms), och ömsom som något som måste knuffas ned från en upphöjd position (”döda, tyska, vita, – heterosexuella – män”) som framförs inom ramen för en från alla håll i kulturlivet så kritiserad och föraktad klassisk konsertkultur. Ensemble intercontemporain fyller på i leden av ”maestros”: Boulez, Kúrtag, Eötvös, Ligeti, Murail, Francesconi, Chin, Saariaho, Pintscher, Manoury.

Vad de flesta av dessa ensembler har gemensamt är hur de verkar brett

Låter jag både negativ och ironisk (och rent av dubbelt så; kulturlivets förakt mot klassisk musikkultur och mitt eget förakt mot mästarkult…)? Men så är det inte riktigt. Jag tror att grundandet och institutionaliserandet av Ensemble intercontemporain har gett ringar på vattnet som är svåra att överblicka. Vid samma tid grundades Ensemble Modern i Frankfurt med liknande syfte och uppdrag. I Köln verkar Musikfabrik och i den österrikiska huvudstaden Wien Modern. Dessa är de viktigaste större ensemblerna med liknande uppdrag, status och profilering. Nu grundas också en rad mindre ensembler som ofta har motsvarande form av institutionell status.

Och kanske viktigast: Vad de flesta av dessa ensembler har gemensamt är hur de verkar brett: Ensemble intercontemporain är tidigt med och slussar in yngre tonsättare, som till exempel Ondřej Adámek, Zeynep Gedizlioğlu, och svenska Lisa Streich. De arbetar också med studenter vid konservatorier och framför deras musik samt leder workshops och masterclasses vid festivaler och ger skolkonserter. När man läser om vad Ensemble intercontemporain hinner med under ett år blir i alla fall jag milt sagt väldigt imponerad.

Precis så här arbetar alla andra motsvarande ensembler och deras yngre kusiner i andra städer och länder! Kulturlivet och samhället får väldigt, väldigt mycket för pengarna.

Libri resurrecti - återupplivade böcker

Följ vår blogg om litteraturskatterna du inte visste att du ville läsa!
Läs bloggen

Och Sverige då? Det är ett sorgligt kapitel. Bäst förutsättningar hade länge och har än idag Kammarensemblen i Stockholm, som grundades 1984 i samma tidsanda. Det har länge arbetats och argumenterats för att göra denna ensemble till en svensk motsvarighet med liknande uppdrag att vara en spets och verka brett. Men tyvärr. Vad gäller de kulturpolitiska förutsättningarna och ekonomin spelar de svenska ensemblerna i den europeiska gärdsgårdsligan. Den lilla strimman av ljus kommer från Norrbotten Neo med bas i Piteå som har regionalt stöd. I övrigt ser det dystrare ut än på länge och ensemblerna får jobba på förhatlig projektbasis. När det väl händer något, som Kammarensemblens konserter med Chaya Czernowin i höstas eller med Galina Ustvolskaya nyligen på Folkoperan, är det fantastiskt.

Vi får se om Polarpriset till Ensemble intercontemporain ger några senkomna ringar på vattnet. Förutsättningar i form av fantastiska musiker finns fortfarande, men musiker blir äldre och kunskap föråldras och skapas det inte förutsättningar så fylls det inte på i generationerna. Låt oss hoppas på att kulturpolitikerna får något att tänka på.

Använd denna byline!
ANDREAS ENGSTRÖM
andreas.engstrom@opulens.se

 

 

 

Andreas Engström är musikvetare och verksam som kulturskribent, redaktör, curator och översättare. Specialområden är experimentell musikteater, ljudkonst och konst i offentlig miljö. Han håller ett extra vakande öga på vad som händer i Centraleuropa, Mellanöstern och Sydostasien, och har ett stort intresse för folk- och världsmusik samt subkulturer från hela världen. Andreas är bosatt i Berlin och är där redaktör för den tyska tidskriften Positionen. Texte zur aktuellen Musik.

Det senaste från Musik

0 0kr