Issaga i technicolor

Scen & film/Kultur
Stillbild från Sonja (foto: TriArt)

KONSTÅKNING.  Den stora behållningen är, utöver huvudrollsinnehavaren Ine Marie Wilmanns briljanta skådespeleri, filmens diverse konståkningsnummer där den verkliga Sonja Henies filmnummer återskapas i minsta technicoloraktiga detalj. Karolina Bergström har sett Sonja som har premiär ikväll fredag.

 

 

Sonja
Regi: Anne Sewitsky
Manus: Mette M. Bølstad, Andreas Markusson
Medverkande: Ine Marie Wilmann, Valene Kane, Eldar Skar med flera

Hon kallades ”den vita svanen”, men fick också det mindre smickrande epitetet ”Little Miss Moneybags” (ungefär ”lilla fröken pengapåse”), och kom att glamourisera dåtidens mer idrottsbetonade konståkning för gott. Nu kommer filmen Sonja om den norska konståkerskan jämte trefaldiga OS-vinnaren Sonja Henie och hennes mångfacetterade Hollywoodkarriär. Det är en biopic som liksom så många andra i sin genre kommer med reservationen om att vara ”baserad på verkliga händelser”. Med sin uppväxt i en välbärgad familj och med en pappa som villigt betalade för de allra bästa tränarna för sin dotter, var Henies väg mot stjärnorna knappast någon underdogsaga utan påkostat predestinerad redan från början, vilket också Anne Sewitskys välregisserade issaga visar.

Sonja tar avstamp i 1936 års vinterolympiad i Tyskland, där den amerikanska fastighetsmogulen Arthur Wirtz kommer till vinnaren Sonja Henie med ett guldkantat erbjudande om isshower i USA. Ett på den tiden helt obeprövat koncept som snart visar sig bli profitabel succé. Med lika delar självförtroende och odräglighet stegar den då 24-åriga Henie in på filmbolaget Twentieth Century Fox och kräver ett kontrakt på fyra filmer med sig själv som stjärna, och snart är den fluffigt blonda rikemansdottern, som tagit med sig både far, mor och sin kära bror till Amerika, en av Hollywoods bäst betalda aktriser. Hon anställer en assistent att hunsa, hånglar upp sina manliga medåkare och betar av filminspelningar och isframträdanden i rasande takt.

Den elektroniska dansmusiken och anakronistiska åttiotalsrocken som utgör soundtrack bara förstärker den hollywoodska hedonismen, som i scenen när Henie arrangerar celebritetsfest och i ren desperation över den dåvarande pojkvännen Tyrone Powells vänstrande sliter av sig klänningen och hoppar i en glitterbeströdd pool till tonerna av Billy Squiers The stroke.

Filmen gör tydligt på hur många sätt hon faktiskt var före sin tid — en kvinna som tog det hon ville ha och inte lät sig begränsas av dåtidens moralistiska påbud vad gäller sexliv och familjebildning. I alla fall inte förrän Henie av till synes mediestrategiska skäl gifter sig. Samtidigt får vi också se betydligt mindre trevliga sidor av Henie, vars familj ska ha dinerat med Hitler och som innan krigsutbrottet öppet skröt med att känna ”alla” i den nazistiska regimen. Som när hon anställer assistenten Connie (Valene Kane) — i sin tur ett fiktivt hopkok av ett flertal assistenter som verklighetens Henie ska ha avverkat — och under årens lopp ständigt förminskar henne genom nedsättande kommentarer och förödmjukande order. Lite väl mycket tid ägnas åt relationen dem emellan vilket också gör filmen onödigt lång, närapå två timmar. Däremot står den med åren allt mer såriga relationen med brodern Leif (Eldar Skar) ut med all tydlighet, liksom den kompromisslösa kärleken till pappan som ser om sin dotter med affärssinnet som ledstjärna och vars tidiga bortgång driver Sonja Henie in i ett fullskaligt alkoholmissbruk.

Men den stora behållningen är, utöver huvudrollsinnehavaren Ine Marie Wilmanns briljanta skådespeleri, filmens diverse konståkningsnummer där den verkliga Henies filmnummer återskapas i minsta technicoloraktiga detalj. Med färgstarka kostymer och inspiration från allt från tjurfäktningsarenor till Hawaiistränder får Sonja en att vilja stänga in sig och sträcktitta på Henies samlade filmproduktion, om inte annat så bara för att förlora sig ett ögonblick i isprinsessans svindelframkallande fast forward-piruett.

KAROLINA BERGSTRÖM

Karolina Bergström är kulturjournalist och filmkritiker med en bakgrund som dokumentärfilmare. Född i Uppsala men baserad i Stockholm sedan länge.

Det senaste från Kultur

Gå till Toppen