Sommarnovellen: Vi närmar oss smärtans kärna

Prosa & poesi/Kultur
Montage: C Altgård / Opulens. Bildkälla: Pixabay.com.

FÖRSTA PLATS. Åtta fredagar under sommaren publicerar vi en av vinnarna i Opulens novelltävling med tema Familjeband. På första plats kommer Sebastian Lönnlöv med novellen Vi närmar oss smärtans kärna. Här en intervju med vinnaren.

Juryns motivering: Den här novellen framstod direkt som en synnerligen intressant text. Den handlar om en psykoterapeut och två patienter, vilket möjliggör berättelser i själva berättelsen. Greppet fungerar alldeles utmärkt med bra driv och fint flyt. Språkbehandlingen är också på högsta nivå och lämnar inget övrigt att önska. Lägg därtill att det finns ett psykologiskt djup som gör att texten tål att läsas flera gånger. Kort sagt är vi i juryn eniga om att det här en alldeles lysande novell och en värdig vinnare.

 

 

Sebastian Lönnlöv, född 1988 och bosatt i Stockholm, är bibliotekarie, författare och litteraturkritiker på Svenska Dagbladet. Han har givit ut tre faktaböcker – HBTQ: Böcker bortom normen (BTJ Förlag, 2014), Varje dag är en vårdskandal: Reportage från vård och vanvård (Albert Bonniers, 2016) och Skrivet om skrivande: skrivfrämjande böcker, övningar och aktiviteter (BTJ Förlag, 2018). Han skriver nu på en roman.

Jag dricker den sista slurken kaffe ur Muminmuggen. Det känns självklart att ha en personlig kopp, istället för en av de som fyller ett helt skåp ute i pentryt. Svarta, med företagets logga på. Detaljerna är viktiga. De präglar dagen.

Jag överväger att öppna webbläsaren istället för mejlprogrammet, ägna mig åt lite omvärldsbevakning innan det är dags för dagens första besök, men självklart ska jag åtminstone ha ögnat igenom ämnesraderna. Så att jag inte missar något viktigt.

Jag sträcker på ryggen, andas ut och känner att mina fötter har ordentlig kontakt med golvet. Skriver in mitt lösenord och ser fyra nya mejl dyka upp. Ett nyhetsbrev, en konferensinbjudan, en påminnelse från kontorets miljöombud om att inte skriva ut i onödan. Och så ett med min chef som avsändare, men det är uppenbart att hon bara har vidarebefordrat för kännedom. Ingen som jobbar här skulle använda enbart versaler. Eller hemfalla åt den sortens språkbruk.

Jag bestämmer mig för att vänta med mejlläsandet tills senare. Jag funderade faktiskt på att stanna hemma i morse, men vet ju att det inte hjälper. Vet att den lätta febern bara beror på sömnbrist och att undvikandebeteenden alltid får problemen att växa, för en spindelfobiker likväl som för mig.

 

Jag öppnar journalsystemet, söker upp den klient vars anteckning jag aldrig skrev igår och blir sittande framför det tomma fält som öppnat sig.

Jag skulle verkligen behöva lite mer kaffe, för att skärpa sinnet och sopa undan den här dimmigheten. Jag brukar visserligen försöka minimera mitt koffeinintag, men efter så få sömntimmar måste ett undantag anses berättigat. Det som ändå håller mig tillbaka är Hillevi. Handen som hon lade på min arm för en kvart sedan, när vi båda stod framför kaffeautomaten.

”Jag hörde att du hade det jobbigt igår. Det är verkligen inte kul när någon beter sig så där, välter möbler och allt. Vill du berätta vad som hände?”

Jag log mot hennes lystna ögon och rörde om i muggen, fast det inte fanns något socker där som behövde lösas upp, bara alldeles för mörkt kaffe.

”Tack för omtanken, men det känns bara dumt att älta vidare. Ny dag, nya tag!”

Nej, Hillevi ska inte få se mig hämta mer så här snart, och det finns andra kollegor som skulle kunna lockas till liknande omsorger. Jag lägger mina fingrar på tangentbordet och iakttar den notering de dansar fram.

Återbesök, samtalet rör sig i samma banor som vid tidigare tillfällen. Undertecknad gör ett försök att växla perspektiv, varvid patienten lämnar rummet i affekt. Inget återbesök bokat. Patienten kan behöva träffa en annan behandlare för att bryta det mönster som uppstått.

 

Jag har precis skrivit klart när datorn plingar till. Dagens första klient har just registrerat sig i receptionen, sju minuter innan avtalad tid. Jag skulle kunna ropa in henne redan nu, så att hon slipper glo på sina skor och bläddra i de alltid lika innehållslösa väntrumstidningarna, men det är viktigt med ramar. Och vem vet, kanske behöver hon det här andrummet.

När hon är tre minuter i går jag ändå ut till de väntande och försöker få ”Elisabeth Lindén” att inte låta alltför monotont. En medelålders kvinna reser sig genast ur den palmmönstrade fåtöljen, smyger fram och skakar min hand. Vi växlar ett hastigt leende.

På väg genom de labyrintlika korridorerna är jag noga med att inte gå för snabbt. Klienten ska aldrig behöva halka efter och bli stressad. När vi närmar oss rätt rum måste mina steg bli mer målmedvetna, för att undvika känslan av en abrupt dykning in genom någon slumpvis vald dörr. Jag kliver över tröskeln samtidigt som jag flyttar metallbrickan, så att den döljer det ledigt gröna och visar det upptaget röda.

Hon följer mig i hälarna, stänger dörren bakom sig och hänger kappan på en krok innan hon slår sig ner i en av de mjuka stolarna. Jag väljer platsen mittemot, sätter mig med blocket på knäet och en nyvässad blyertspenna i ett ledigt grepp mellan högerhandens fingrar. Näsdukarna ligger redan framme på bordet.

 

”Välkommen hit. Vi kan väl börja med att du helt enkelt berättar vad som har hänt? Du har ju presenterat ärendet helt kort på telefon, men det är bäst att tänka bort det och se samtalet som ett blankt blad. Varsågod och börja, i den ände som känns lättast.”

”Jag är rädd att jag inte riktigt förklarade då, när jag bokade tiden. Jag visste nog inte riktigt vad jag skulle säga… hur jag skulle, ja, formulera allting. Det känns som en så märklig situation att ha hamnat i.”

Hon suckar, så att hela hennes kompakta bröstkorg häver sig och sedan sjunker samman.

”Jag har faktiskt ingen aning om vad jag ska säga. Det hela har varit en sådan chock. Är det nog fortfarande.”

”När skulle du säga att det hela började? Kan du se en naturlig startpunkt?”

”Jo, i julas kom min son och hans flickvän hem till mig över helgen. De bor i Västerås annars. Och min man är ju inte längre i livet.”

”Hur länge sedan är det han gick bort?”

”Sju år sedan.”

”Han var inte så gammal?”

”Närmare sjuttio, några år äldre, som det väl ofta är. Och han gick i tidig pension, hade skadat ryggen. Blev för stillasittande på slutet, trivdes aldrig riktigt med att gå hemma. Så det skyndade säkert på. Hjärtat.”

”Jag förstår. Och i julas kom din son på besök?”

”Ja, vi hade tänkt oss ett stilla firande, ingenting stort eller stressigt, bara gran och lite gott att äta. Men direkt när de kom, de hade knappt fått av sig ytterkläderna ens, så störtade Marie – min sons flickvän – fram och kramade om mig, ropade att hon hade en överraskning.”

Ett snett, lite bittert leende, som genast smälter bort.

”Hon var gravid. Bara nitton år gammal, helt utan vettig utbildning. Min son är något äldre, hade nyss fyllt tjugosex, men det är ju ungt för en pappa idag. Och hans anställning är så osäker!”

Jag nickar och ler uppmuntrande, men tvivlar på att hon märker det.

”Att skaffa barn i det läget… det verkade ogenomtänkt, helt enkelt. Det var helt uppenbart att de inte förstod vad de gav sig in på! Att om fyra år, tio år, sjutton år skulle de fortfarande stå där. Med ett barn att försörja och stå ut med, dygnet runt. Jag försökte verkligen få Marie att överväga en abort, men hon strålade av lycka och ville inte alls höra på det örat. Och min Johan gör alltid som hon säger, han är så kär i henne att det finns bara inte. Han såg verkligen stolt ut. Jag var visst den enda som inte såg något att fira.”

Hon skrattar hastigt. Jag drar på munnen och höjer ögonbrynen, men hon fortsätter tala som om det är väggen hon vänder sig till.

”Han är ganska omogen av sig, min Johan. De har varit ihop i ett par år och han har stått ut med alla hennes tonårsnycker. Det är faktiskt rörande att se, hur villkorslösa hans känslor för henne är. Hursomhelst, Johan hade fått veta det först några timmar innan – på tåget, av alla ställen! Men han verkade ändå så trygg. Så förvissad om att allting skulle bli bra i slutänden.”

Hon suckar.

”Jag fortsatte att bombardera dem med kloka ord hela julen, men de satt bara där och log, övertygade om att de visste bäst. När vi hade sagt farväl på trappen – Johan hittar ju till stationen själv – satte jag mig rätt upp och ner på en köksstol och bara grät.”

Jag ser till att ha den rätta deltagande minen, lägger ibland huvudet på sned eller nickar, lutar mig framåt en smula, visar med min mimik att jag följer med, håller pennan i ett grepp som inte ser nervöst ut. Men ärligt talat har jag svårt att fokusera på det hon berättar – svårare än vanligt. Inget extraordinärt än så länge, inget som kan förklara varför hon så brådstörtat sökt upp en terapeut.

Mannen som satt där igår, på samma stol, bar med sig en helt annan livssituation. Ändå förmådde jag inte ta in hans förtvivlan. Inte en gång till. Det var vårt tionde möte och han malde på som vanligt, behövde ingen uppmuntran alls. Det måste ha varit det där flödet som tröttade ut mig, nötte ner mina strategier.

Jag kunde hela hans berättelse utantill. Kan den fortfarande.

 

”Det värsta var inte att hon åkte bort över jul med nån arbetskompis jag aldrig träffat, istället för att vara hemma med mig. Eller att sitta ensam hela helgen, glo på Karl Bertil och äta Mamma Scans köttbullar. Slänga halva julskinkan, som var alldeles för stor för bara en person. Värst var inte ens när nyheterna började visa bilder av vattenvågen och förstörelsen. Och den där stora kylan, paniken som jag fylldes av då. Eller hur allting föll sönder när hon fanns bland de försvunna.

Det värsta var inte när man till sist hade hittat hennes kropp och skulle flyga hem den. Inte att jag aldrig mer skulle få se henne, aldrig mer pussa henne på kinden innan hon gick till jobbet. Älska med henne, eller bara sitta mittemot henne vid köksbordet en söndagsmorgon medan hon drack te och läste kulturdelen. Inte att hon hade dött, att det vi haft var över efter fyra år, att hon som skulle blivit min fru och mina barns mamma aldrig skulle bli någons fru. Eller någons mamma.

Värst var när hennes mamma ringde och sa, med tillknäppt röst, att de tänkte begrava henne bredvid Martin. Vilken jävla Martin? Martin, som hon åkte till Thailand med. Hon åkte ju med Annika? Sin jobbarkompis Annika?

Det blev tyst en stund i luren, bara bruset. Sedan sade den där kärringen – som om hon verkligen beklagade att behöva ge mig det här beskedet, men samtidigt tyckte att det var helt rätt: Nej, du förstår nog inte. Hon åkte med Martin. Sin nya pojkvän, som hon blev tillsammans med i somras.

Det var visst bara vanligt vänsterprassel först, men sen blev det allvar. Han friade på Lucia och de bestämde sig för att åka till Thailand tillsammans. Så fort hon kom tillbaka skulle hon flytta till honom. De hade redan bestämt sig för att ha bröllopet i april.

Hon såg fram emot det så mycket, så sa hon. Mamman alltså. Du får inte tro att hon inte älskade dig, men hon älskade Martin också. Och hon valde honom. Hon hade velat begravas bredvid honom. Om hon vetat. Du måste försöka tro mig.

Och det var det värsta. Inte att aldrig mer få se henne, aldrig låta henne krama sönder min hand medan hon födde vårt barn. Aldrig mer höra hennes skratt. Det värsta var att jag hade trott, ända tills då, att hon verkligen ville leva med mig – mig och ingen annan. Att jag för alltid blev fråntagen det.”

 

Inte på ordet, förstås. Det fanns små variationer. Men just de där avvikelserna från manus stärkte känslan av en skicklig skådespelare, som förmådde improvisera istället för att läsa innantill. Jag visste att han hade varit hos andra terapeuter tidigare, att han måste ha dragit samma harang tills den blivit självgående. Säkert hade han upprepat den i sitt huvud också, oräkneliga gånger under de år som gått sedan hon dog, hans Anna.

Alltihop var på sitt sätt helt normalt. En fullt begriplig reaktion på chock, trauma och svår sorg. Det krävdes ingen särskild empati för att se det fruktansvärda i situationen. Det jag för varje möte fick svårare att förstå var varför han gick så här, från terapeut till terapeut, med sin historia. Vad han egentligen letade efter.

Jag ville väl slå hål på hans monolog. Provocera fram något annat. Något äkta. För även om han alltid bröt ihop och grät, snyftade och skrek fram vissa partier, knölade ihop näsduk efter näsduk och strödde dem omkring sig på golvet, så verkade alltihop ytligt. Jag ville väl åt det som fanns därunder. Det som måste finnas, bortom hans besatthet vid värre och värst.

Mina naglar är hårt inborrade i handflatan. Jag bänder bort ett finger i taget, gymnastiserar käkmusklerna så omärkligt som möjligt.

Jag gör mitt bästa. Jag gör mitt bästa. Jag gör mitt bästa.

*

Det är hennes blick som väcker mig, blicken som hittills inte har fokuserat på mig, utan på en obestämd prick i den vita väggfärgen. Nu vilar den i min – skulle ha vilat i min, om jag varit där för att möta den. Under några svindlande sekunder undrar jag om vi har suttit så här länge, men samtidigt vet jag att det måste röra sig om ett enda ögonblick.

Jag ler mot henne, lutar mig lite närmre. ”Vad hände sedan?”

Hon tar sats, men indignationen börjar avta och ersättas av något sårbart, hudlöst. Vi närmar oss smärtans kärna.

”Vi höll kontakten under vintern och våren, per telefon. Och så småningom kunde jag inte låta bli att svepas med. Deras förväntan var härlig, ändå. Johan är min ende son och jag har själv inga syskon, så det finns inte många barn i min närhet. Ett barnbarn hade jag förstås alltid drömt om. Kanske inte så snart, men bättre det än aldrig! Jag har flera väninnor som inte kan förlåta sina barn för att de aldrig stadgar sig och som nästan inte pratar om något annat. Vem var jag att förbanna ett barn som de faktiskt ville ha?”

Hon flyttar blicken, bort från mig och rummet, nuet.

”Jag minns precis när det hände. Jag var inne i centrum och gick förbi en affär med barnkläder, hade aldrig fäst någon vikt vid deras skyltfönster, bara gått förbi. Men nu stannade jag och kunde inte låta bli att gå in. Fingra på plaggen. Det fanns så mycket fint på galgarna… När jag kom ut därifrån kunde jag knappt ta mig hem, så många kassar bar jag på. Hur jag klarade hyran den månaden, det vet jag då rakt inte!”

Ett kort skratt, men det låter inte särskilt glatt. Snarare vittnar det om en underliggande ångest. Ekonomisk? Kanske värt att anteckna. Hittills gapar blocket tomt.

”Jag började sticka och virka till den lille, eller lilla, det visste jag ju inte, så det fick bli neutrala färger. Marie och jag talades ofta vid och kom varandra närmre nu än någonsin förut. Jag kunde så väl förstå hennes känslor och resonemang, visste när hon skulle till barnmorskan, så då vakade jag vid telefonen och gick inte gärna ut. Första besöket var en liten chock för dem. Och för mig med. Det var tydligen tvillingar därinne! Johan blev inte glad alls. Nog ville han ha barn, men två på en gång? Först då började han känna tyngden av vad det innebar. Att bli pappa.”

Hon fingrar på koftans fåll.

”Bara några veckor senare var Marie på återbesök och kunde berätta att ett av fostren hade dött. Johan andades nog ut, men jag blev bara ännu oroligare. Det måste väl innebära risker för det kvarvarande barnet? Som tur var fick hon gå på täta uppföljningar och allt såg bra ut. Men ändå – jag gick hela tiden runt med en känsla av att något var fel. Fruktansvärt fel.”

”Varför tror du att det kändes så?”

”Det blev väl mest de gångerna jag talade med Johan. Han kände inga sparkar, ändå var hon ju långt framskriden. Och jag undrade hur Marie egentligen skulle klara av ett litet barn. De verkade inte ha så många vänner omkring sig, jag bor en bra bit bort och andra släktingar fanns inte heller som kunde agera barnvakt. Självklart har Marie en familj, men ingen kontakt. Och hennes berättelser om hur de har behandlat henne är så hårresande att jag inte ville låta dem komma i närheten av mitt barnbarn. Marie hade ringt och berättat om graviditeten, men de var lika iskalla som vanligt.”

”Det låter verkligen som om du hade anledning att oroa dig?”

”Ja, fast samtidigt gick jag ju runt som i ett feberrus! Ibland svävade jag faktiskt nästan fram över trottoaren, så stolt var jag. Och jag längtade nåt enormt efter att få hålla den där krabaten i mina armar, ville väldigt gärna närvara vid förlossningen, men förstod att jag mest skulle vara i vägen.”

 

Kan det vara barnlängtan som spökar? Kan det vara därför han hela tiden återkommer till förlossningsscenen? Den där handen som kramar sönder hans. Vågar han inte riktigt erkänna att det är ännu värre än hans värsta – detta att inte bli pappa? Och att inte våga binda sig igen, vid en ny möjlig mamma? Det borde jag ha sett, direkt, det är en så tydlig tråd nu när jag väl har fått fatt i den.

Förhoppningsvis kommer någon en dag att hitta fram. Säga det som förmår honom att halka ur de invanda hjulspåren. Jag försökte, men lyckades uppenbarligen inte. Jag har vridit och vänt på min replik hela natten och kan inte förneka att den föddes ur ilska.

Kanske ville jag faktiskt såra honom? Inte bara slå hål på hans berättelse, utan på honom.

Kanske kunde jag inte se hans behov och uppriktiga sorg. Bara hans självsäkra indignation och tröttsamma strävan efter att gradera allting, att peka ut det allra, allra värsta. Det räckte ju med en snabb blick på berättelsen för att se att hennes svek sårade honom djupare än hennes död.

Han behövde verkligen komma vidare. Och kanske trodde jag faktiskt att jag skulle kunna hjälpa honom med det.

”Det bästa då?”

”Va?”

”Du återkommer hela tiden till ordet värsta. Vad som var det allra värsta. Jag tänkte att vi skulle kunna testa att vända på tanken. Vad var det allra bästa? Med henne, alltså”, lade jag till när jag såg att hans ansikte skiftade färg, från gråblekt till högrött, men det var redan för sent.

Han öppnade och stängde munnen några gånger, såg syrefattigt blå ut nu och jag hann tänka att han måste ha fått någon slags hjärtattack, men innan jag lyckades komma ihåg något alls från livräddningskursen hade han hittat tillbaka till både talförmåga och handlingskraft.

”Du är ju för fan helt jävla sjuk i huvudet!”

Dörren slog igen med ett kraftigt brak och kvar satt jag, bredvid en stol vars ena ben brutits av i fallet.

*

Visarna rör sig sakta över tavlan, hälften av hennes tre kvart har gått, mitt block är tomt men berättelsen fortskrider, snart kanske jag får grepp om vad som är hennes värsta. Vari smärtan egentligen bottnar. För nog finns den där, strax under ytan. Hela hon är en fasad och det verkar inte som att jag ens behöver dra fram något. Jag kan bara sitta här och låta henne avtäcka allting, sakta men säkert.

”Förlossningsdatumet närmade sig och jag packade en liten väska med det allra nödvändigaste, men tänkte att de kanske skulle behöva mig längre än de trodde. Det är ju mycket med en småtting och jag har inte fullt schema, inte som vissa jag känner, bara massa föreningsarbete och fritidsaktiviteter hela dagarna. Nog skulle jag kunna finnas där för dem. Om de behövde mig. Och det utgick jag ifrån.”

Hon tittar ner på fållen, men fingrar inte längre. Andningen är tyngre och när hon fortsätter har rösten blivit dov.

”Hon gick en vecka över tiden, utan minsta tillstymmelse till värkar. Jag oroade mig inte, visste att det är helt normalt för en förstföderska, men jag blev otålig. Och för varje vecka som gick började det kännas allt mer fel. Någon gång måste väl förlossningen sättas igång? Inte hade hon gått upp så mycket i vikt heller. Visserligen var hon rund redan innan, och då syns det ju inte alltid, men jag undrade om barnet verkligen hade växt som det skulle. Trots alla barnmorskebesök blev jag alltmer övertygad om att de måste ha missat något viktigt. Att det skulle sluta illa.”

Jag samlar ansiktsdragen för det riktigt förstående uttrycket, lutar armbågarna mot knäna och bereder mig på att ta emot det. Slutet.

”Den tionde oktober ringde jag dem båda, men ingen svarade. Jag antog att de hade åkt till BB och kunde inte koncentrera mig på någonting. Men timmarna bara gick, det blev eftermiddag och kväll. Jag hade ingen att prata med heller, fick inte tag i dem och ville vara nåbar när de ringde mig. Tänk om barnet hade dött? Eller om det levde, men var så sjukt att de slungats rätt in i en vårdkarusell?”

Hennes ögon blänker, men jag hittar ingen blick där inne. Bara tomma glober.

”Jag hade ringt Johans mobil säkert trettio gånger när han till sist svarade. Och jag hörde ju direkt hur det var fatt. Han lät helt gråtfärdig.”

Nu. Det är dags.

”Jag hade inget barnbarn. Hon hade aldrig gått hos barnmorskan, aldrig varit gravid. Alltihop var bara fantasier.”

Mitt förberedda ansikte faller av. Inget annat uttryck intar dess ställe. Jag sitter där, i min enkla men estetiskt snidade trästol, och iakttar tavlan som hänger på väggen bakom henne. Akvarelldimmig björkskog; jag har visst tänkt att den ska se rogivande ut, lite drömlik och ändå välkänd, svensk sommaridyll intill klichéns gräns.

Jag försöker komma på några lämpliga fraser, men orden slinker undan. Som småfiskar i strandkanten, de jag alltid jagade som barn och aldrig fick fatt i, de pilade undan snabbare än jag någonsin anat att kroppar kunde. Stimmet rörde sig likt en enda varelse, verkade tänka samma tankar, vara på väg åt samma håll.

Jag behöver bara hitta den rätta avrundningen, något som syr ihop och visar vägen framåt. Sedan kan jag ta lunch, sätta mig med någon populärvetenskaplig tidskrift och äta min medhavda sallad. Visarna fortsätter vandra över urtavlan, orden simmar utom räckhåll och jag vadar efter dem, allt längre ut.

SEBASTIAN LÖNNLÖV
Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Kultur

Gå till Toppen