POLITIK. Patrik Fridlund undersöker i den här essän vad populism ytterst vill, vad populism strävar efter och inte minst vilken grundläggande idé populismen arbetar utifrån.
I. Ytan
Samhällsdebatten rymmer en del olika uppfattningar, men det finns också områden där de allra flesta är ense om vad man inte vill vara. Det är, eller har i alla fall fram till alldeles nyligen varit, svårt att få någon att vara stolt över sin rasism, sin manschauvinism, sitt lovprisande av att hålla slavar, liksom över att vara konspirationsteoretiker, och kanske i viss utsträckning kommunist. Och naturligtvis ses populism som något ont som ska drivas ut, gärna tillsammans med andra motbjudande företeelser.
Det finns ingen anledning att göra sig lustig över detta. Det är bra, menar jag, att sådant som rasism, slavhandel och manschauvinism är sådant som så många av oss inte vill ha att göra med. På samma sätt kan man se att det för många av oss är motbjudande och skrämmande att se beskrivningar av olika samhällsinstitutioner och massmedia som görs av politiker som betecknas som populister. När de exempelvis talar om etablerade eller traditionella media, ofta betecknade som ’gammelmedia’, som en bärande del av det så kallade vänsterliberala klägget. När de ger sig på public service för att det anses vänstervridet, i samma anda som de diskrediterar mainstreammedia i allmänhet och attackerar enskilda journalister. När ’gammelmedia’ helt enkelt ses som folkets fiender. Det är en skrämmande attityd.
I en parallell och lika oroande gest pekas myndigheter och olika slags experter ut som ideologiska bromsklossar som aktivt motarbetar de folkvaldas beslut. Av ideologiska skäl försöker diverse administrativa organ och boklärda sätta sig över folkets vilja, säger de. På så sätt är också myndigheter att se som folkets fiender. Det är obehagligt för många av oss att se hur dessa perspektiv får fäste. Och, visst handlar det om populism.
Samtidigt ser jag alltmer hur populism blir en etikett att klistra på politiska partier som står för sådant vi ogillar inte minst i fråga om media och vår tilltro till olika myndigheters självständighet i förhållande till de folkvalda. Ett aber är att vi missar att se att det som verkligen står på spel och som är av en annan dignitet, nämligen är en förskjutning och en förändring av vad vi ser som det politiska fältet och hur det fungerar. Vi missar att det finns en grund på vilken sådana positioner vilar.
I mitt arbete med att förstå populism har jag allt mer kommit att se ett värde i att närma sig populism som idé. Det handlar då om att undersöka och förstå vad populism ytterst vill, vad populism strävar efter och inte minst vilken grundläggande idé populismen arbetar utifrån.
Kritiken av populisters syn på media, synen på olika samhällsinstitutioner, synen på myndigheter och kanske synen på civilsamhället i bred mening verkar ibland landa i ett tyckande att populister inte riktigt vet vilka dumheter de förespråkar. Att montera ned den fria pressen och öka den politiska detaljstyrningen av myndigheter är dumt och ”odemokratiskt”, men det är inte bara en fråga om dumhet ty å andra sidan är det många som gör analyser som går ut på att kartlägga hur populister manipulerar, missbrukar, diskrediterar och raserar olika institutioner och media med onda avsikter.
Också i akademiska sammanhang är det vanligt att tala om populism som en strategi eller genomtänkt plan för att illvilliga människor ska kunna sko sig själva och samtidigt förstöra samhället. Nu kan det förvisso vara så att det finns ondsinta krafter som smider ränker och konspirerar, men om populism ses som en idé är det inte nödvändigt. Dessutom menar jag att se populismen som en smal och specifik idé underlättar att förstå hur den faktiskt kan tränga in i politiska partier av i övrigt olika schatteringar. Därför vill jag tala om populism som ramverk, som en idé att förstå och kanske också att bemöta. Det handlar då om en förståelse av samhälle, folk, makt och inte minst av folkets suveränitet.
II. Idén
Ofta sägs det att det är svårt att definiera ’populism’. Det är nog helt riktigt i bemärkelsen att det tycks svårt att komma överens om en definition som täcker alla som utpekas som populister och allt vad de står för. Men kanske är det också svårt för att många söker efter en definition som är alltför omfattande. På det sätt jag förstår populism som idé fungerar det med en smal men en smula spetsig definition utifrån vilken en rad ställningstaganden faller sig tämligen logiska.
En enkel definition är att populism är en idé om att folket står i konflikt mot en elit, att det handlar om att återupprätta folket — som Donald Trump sa i sitt installationstal i januari 2017: ”we are not merely transferring power from one Administration to another […] but we are transferring power from Washington, D.C. and giving it back to you, the American People.” Sist, men inte minst är en hörnpelare i en enkel definition att den populistiska rörelsen ser sig som företrädaren för det sanna, vanliga, äkta folket med den suveräna politiska makten. Det finns alltså en idé om ett folk med något slags substans som står i motsättning till en korrupt elit; ett autentiskt folk som politiskt suveränt artikuleras i den populistiska rörelsen i motstånd mot en elit.
Det är naturligtvis en mycket enkel bild av vad allt handlar om — folk mot elit — och en mycket enkel lösning — återupprätta folket som suveränt. Redan här blir det intressant. Denna typ av enkelhet i analys och lösning lyfts ofta fram som en anklagelse, men för populismen är enkelheten en poäng; enkelheten är viktig. Om man inte lyssnar till krångel-pellar i den vänsterliberala eliten, kan det inte vara så svårt att förstå vem folket är. Och om man tillhör folket utan att vara manipulerad eller på annat sätt perverterad då instämmer man enkelt och naturligt i den allmänna folkviljan. Denna enkla struktur är, menar jag, en poäng i sig. Den som inte ser detta, måste komma från något annat folk, tillhöra en elit eller vara manipulerad eller förförd. Så ungefär menar jag att den populistiska idén ser ut. Jag hävdar att detta är viktigt, ty om det inte vore enkelt så funnes något att diskutera vilket strider mot grundtesen och rycker undan en hörnsten i populistisk självförståelse. Jag menar helt enkelt att om man ser populism som en idé kring navet ’det suveräna folket’, så faller många andra ställningstaganden på plats.
III. Media
Det är legio att peka på hur populister ger sig på public service, liksom hur de attackerar mainstreammedia och enskilda journalister. Populister måste sägas stå för uppfattningen att traditionella, etablerade media — ’gammelmedia’ — är folkets fiende. Hur främmande det än ter sig är det faktiskt inte så konstigt utifrån populismen som idé. Det är nämligen så att populism ser att media har makt, mycket makt, politisk makt.
Media sätter i hög grad dagordningen för samhällsdebatten, på vilket sätt den förs och vem som får komma till tals, menar populisten. Och i ärlighetens namn är det inte fullständigt fel; inte för inte kallas massmedia för den tredje statsmakten i sin roll att granska regering och riksdag, vilket implicerar en viss maktposition. Och, säger populismen, dessa gammelmedia har startats och drivits av vem som helst det vill säga utan uppdrag från folket och utan det suveräna folkets kontroll. Tvärtom, inte minst traditionell press domineras av några i sammanhanget få ägare, och av ett gäng journalister — också en liten grupp sedd till folket i dess helhet — med uppenbara vänsterliberala tendenser.
Till råga på allt kan media inte hållas ansvariga i val, trots sin maktställning. Misstron mot media är därför inte bara en personlig vendetta (som Trump tycks ge uttryck för i presskonferenser med jämna mellanrum), utan kan också ses som en strukturell misstro utifrån en idé. Det är då tämligen logiskt att hålla media kort, utan att nödvändigtvis formellt förbjuda dem. Det finns andra sätt. Ett är att reducera möjligheten till intäkter och tillgång till information och man kan göra som SD i november förra året, brännmärka enskilda journalister och porta dem från möten med partiledaren till exempel.
IV. Samhällsinstitutioner
I populism som idé, äger folkets suveränitet prioritet. Det är av avgörande betydelse när det handlar om hållningen till samhällsinstitutioner. Eftersom folket är suveränt, är det rätt och rimligt att samhällsinstitutioner ska vara direkt underställda demokratiskt valda representanter för just folket. Exempelvis stiftas lagar av det suveräna folkets representanter. Det som folket på detta sätt vill får under inga som helst villkor trollas bort av domare som tolkar lagen utifrån delvis andra principer eller av oväldiga tjänstemän som förhåller sig till ett regelverk baserat på annat än folkviljan. Folkets vilja får inte på något sätt komprometteras av utländska regler, internationella konventioner eller åtaganden som gjorts på högre nivå, och naturligtvis inte av några principer utanför det suveräna folkets kontroll.
Det är precis sådant som jag menar underbygger den nuvarande regeringens förhållande till förslag om att sätta barn i fängelse, återkalla permanenta uppehållstillstånd och liknande. I en populistisk idé får, kan, bör eller ska inte någon kunna köra över det suveräna folkets vilja och den politik med en uppsättning beslut som folket har beställt. Folkviljan ska nu verkställas och därmed basta. Det kan naturligtvis vara bra, nyttigt och informativt att ta in synpunkter från experter, men det kan inte vara så — i denna logik — att de trumfar det suveräna folkets vilja.
Populism ställer folket mot en elit, vill återupprätta folkets suveränitet och uppfattar sig dessutom vara de som företräder det autentiska, suveräna folket. Ett sätt att beskriva detta på är hur relationen mellan väljare och valda handlar om ett folkets imperativ. Folket ger i allmänna val tydliga anvisningar. Det betyder också att de som väljs inte ska ha någon ambition eller vilja att ”gå före” eller ”initiera”; i en populistisk idé speglas folkviljan i de valda, de ”lyssnar in folket” och verkställer folkets vilja, utan ideologiska skygglappar. Det kan förvisso innebära en radikal omsvängning i förhållande till det som varit, det menar exempelvis den sittande regeringen att den politik som nu förs står för, men det är inte folket som ska övertygas. Tvärtom, centralt är förståelsen att det är vad det enkla, vanliga folket tycker som nu suveränt genomförs.
En konsekvens av denna hållning är att populism måste minimera rollen hos auktoriteter som oberoende rättsväsende, självständiga myndigheter och oväldiga tjänstemän. Här blir kontrasten tydlig mot hållningen i en liberal demokrati där just sådant som är utanför politiken ska utgöra ramverket. Det är precis skolade, kunniga och erfarna lagtolkare som ska se till att lagar tillämpas väl, tjänstemän som ska vaka över att lagar och bestämmelser tillämpas inom ramen för det tillåtna och så vidare. Rättsprinciper, överenskommelser om vissa ramar, experter och en tjänstemannaram som ligger utanför folkets omedelbara kontroll är sådant som skyddar, skyddar mot maktmissbruk, skyddar minoriteter, skyddar enskilda människors integritet och skyddar långsiktiga kulturella värden, liksom naturen ska skyddas mot irreparabla skador.
Det är just precis sådana ramverk som ses som hot i populismen. En konsekvens är att populister är misstänksamma mot institutioner i den mån de är självständiga. Som en pendang ser populismen det helt normalt att de folkvalda — som rakt av representerar det suveräna folket — inte bara kan utan ska styra vad myndigheter gör på ett mer direkt vis. De är ju, trots allt, regeringens förlängda arm som verkställare av folkets imperativ. Det imperativa mandatet betyder att folket har talat, lämnat en tydlig anvisning, som nu ska verkställas, som en beställning — politiken utformas i termer av kontrakt och avtal.
En poäng med denna läsning av populismen, är att detta att bevaka den autentiska folkviljan inte nödvändigtvis är något elakt, ett utslag av vilja till makt för maktens skull, ren och skär illvilja, dumhet eller inkompetens eller något sådant ont utan, menar jag, ett utslag av en idé om samhälle, makt, suveränitet och folk. Det betyder också att det går att se något attraktivt och gott i populismen som idé, men som när det implementeras kan leda så oerhört fel.
V. Totalitarismen
Populism används ofta som en beteckning på något dåligt och ont, men på ett ytligt sätt, som en tom etikett. Jag menar att vi därför missar att se att det finns en populistisk idé bakom hållningar som stämplas som populistiska. Om det synliggörs menar jag att den populistiska idén blir mer sammanhängande, mer begriplig, spetsigare och — ur mitt perspektiv — farligare. Att se populism som idé på det sättet gör det också möjligt att förstå vad som på djupet står på spel när det politiska ändrar karaktär. Det finns flera områden där jag menar att till synes små förskjutningar har ett potentiellt oönskat bagage.
Sedan åtminstone förra valrörelsen har det ofta i den politiska debatten, men också hos politiska kommentatorer, talats om sakfrågor och sakpolitik. På något sätt är det sympatiskt och produktivt. Vi vill väl ha en politisk debatt som rör våra reella förhållanden och vi vill väl gärna, tänker jag mig, att politiken ska hantera verkliga frågor, inte vara utformad som en seminarieövning. Men i allt detta finns samtidigt ett inslag av imperativ demokrati. Det framstår tydligare efter valet. Politiken utformas som avtal och kontrakt, och de beslut som fattas beskrivs i termer av att väljarna har givit mandat för det som görs eller inte görs. Det tycks handla om att verkställa folkviljan och vara lyhörd för folkets suveräna vilja, precis i ett imperativt mandat.
Förvisso slår Regeringsformen fast att all offentlig makt utgår från folket, vilket innebär att folkets suveränitet väger tyngst. Det framstår dock som att detta har fått ett nytt genomslag när det handlar om hållningen till institutioner och media, men framför allt i förhållande till olika rättsprinciper som inte får blockera politiska beslut. Myndigheters självständighet är nu dels begränsad i så måtto att politiska beslut som uttryck för det suveräna folkets vilja alltid har företräde, dels på så sätt att myndigheter nu är tydligt underordnade riksdag och regering och har att utför de beställningar som görs, när exempelvis lärosäten förväntas lyda order och inte bara organisera forskning och högre utbildning utan fastmer bistå med handräckning av olika slag.
Idén om ett enda folk, med i huvudsak en enda folkvilja, kan se harmonisk och småmysig ut, men idén om folkets enhetlighet, dess homogenitet, som flera politiska partier tycks vara förälskade i, är av ett annat slag än en politisk gemenskap där vi hör samman för att vi bor och verkar i samma område vilket kräver att vi politiskt kommer överens i frågor vi har att ta i gemensamt. En politisk gemenskap måste inte präglas av enhetlighet.
Många av dessa tendenser kan vara rimliga, såväl i bemärkelsen begripliga som önskvärda, men de innehåller också farliga idéer då de också ansluter till en totalitär uppfattning av det politiska, nämligen med ett schema av väljare som beställare och politiker som utförare i former av avtal och kontrakt, med en uppfattning om myndigheters uppdrag att i detalj styras politiskt, samt idealet om ett enhetligt, rent och obefläckat folk. Ett folk, en vilja och en politik må låta lockande, men totalitarismens täcke är dess outtalade mål. Låtom oss se det innan det är för sent.
info@opulens.se
