Sebastian Lönnlöv vann Opulens novelltävling

Litteratur/Kultur
Sebastian Lönnlöv (foto: Vesna-Prekopic)

VINNARINTERVJU. ”Just nu slåss jag med att ge mitt skönlitterära skrivande nog med tid och prioritera det, snarare än att hela tiden fokusera på texter med deadlines och arvodering,” säger Sebastian Lönnlöv som vunnit Opulens novelltävling Familjeband med novellen Vi närmar oss smärtans kärna.

 

 

Hur tillkom den här novellen och vad har du för känslor kring huvudpersonerna?

– Novellen har växt fram i olika omgångar under flera års tid — idén tror jag att jag fick för ungefär tio år sedan. Länge fanns det en version som jag tänkte på som färdig, men utan ”metaberättelsen” med terapeutens gårdagsupplevelse, som istället var en helt egen novell i monologform. Häromåret kom jag på att jag skulle kunna kombinera bägge berättelserna och på så sätt levandegöra terapeuten, som innan dess var lite för suddig i konturerna. Över huvud taget har jag insett att noveller blir mycket roligare — att skriva, i alla fall — när de har mer än en nivå.

Jag skriver relativt ofta om personer som befinner sig i terapiliknande samtal, men jag har aldrig annars utforskat den sortens situation ur terapeutens perspektiv. Därför var det en viktig del av skrivprocessen att försöka förstå vilka känslor och förnimmelser som berättarjaget skulle kunna uppleva. Det var först efter att jag låtit andra läsa novellen som jag insåg att berättarens kön inte framgår, vilket antagligen innebär att min bild av vem hen är kan skilja sig ganska mycket från läsarens.

Jag känner en hel del sympati för berättaren — annars hade det varit betydligt svårare att inta hens perspektiv — men också en del frustration. Och jag tycker lite synd om klienten i novellens nu, som kanske inte riktigt får det möte hon hade väntat sig. Klienten i novellens då skulle jag nog helst inte vilja möta i verkligheten, men som litterär karaktär var han tacksam att jobba med.

Vilka litterära förebilder har du?

– Jag har nog inga direkta litterära förebilder, åtminstone inga som jag har utnämnt till det, på samma sätt som jag inte har några favoritförfattare. Det finns förstås författare vars stil jag kan beundra — och det kan ibland verka inspirerande, men lika ofta bli passiviserande. Just nu skriver jag till exempel på en roman där jag har hittat ett flöde i berättandet genom att då och då slå upp och läsa en sida på måfå i någon av Nina Bouraouis böcker. Jag har också skrivande vänner vars nit och flit jag verkligen kan avundas, eftersom jag de senaste åren har skrivit betydligt mindre än vad jag skulle vilja.

Hur upplever du litteraturklimatet i Sverige?

– Vi lever i en spännande tid på många sätt — åtminstone är det vad man får försöka intala sig för att inte tappa modet helt — och det händer spännande saker även i Litteratursverige. Det ges ut nog med böcker för att dränka en litteraturkritiker varje månad och det finns en många gånger imponerande bredd i utgivningen, men det finns definitivt utrymme för dels en större bredd i vilka berättelser som ges utrymme, dels ett större fokus på kvalitet — småförlag och egenutgivning i all ära, det kan verkligen tillföra syre men när redaktörsläsning och andra kärnkompetenser i förlagsverksamheten inte finns till hands så märks det tyvärr alltför ofta. Och när större aktörer sparar in på redaktörer och korrekturläsare så märks det också alltför väl.

Jag önskar över huvud taget ett litteraturklimat som lägger större vikt vid teamarbete, snarare än att i romantisk anda se på författare som genier. Vi vore alla sämre skribenter utan redaktörer med hökögon. Och sedan behövs det verkligen mera översatt litteratur, från fler språk, vilket i sin tur kräver en kultur- och litteraturpolitik som är beredd att i högre utsträckning gå in och stötta den litteratur som inte lönar sig på kort sikt.

Hur ser ditt skrivarbete ut?

– Jag skriver vid sidan av väldigt mycket annat som upptar min tid — deltidsarbete på bibliotek och diverse frilansande, men även strödda studier i olika ämnen, eftersom jag alltid vill lära mig något nytt. Just nu slåss jag med att ge mitt skönlitterära skrivande nog med tid och prioritera det, snarare än att hela tiden fokusera på texter med deadlines och arvodering.

Tidigare hade jag aldrig det här problemet utan skrev av bara farten, men med åren blir inte bara orken mindre, utan jag är också övertygad om att dygnet har betydligt färre timmar än det brukade… Att jag ändå får en del skrivet beror till stor del på skrivfikor med skrivande vänner, skrivsemestrar till tätorter där jag inte känner någon och lagom ambitiösa skrivkurser. Förhoppningsvis kan jag också snart hitta tillbaka till den där gnistan som gör skrivandet mera lustfyllt än kravfyllt.

I övrigt så skriver jag alltid på massor av olika projekt samtidigt och jobbar ofta med en viss text i flera omgångar under många års tid, innan den till sist eventuellt publiceras. Ibland skriver jag linjärt och strukturerat, andra gånger skapar jag snarare ett pussel av stycken som förhoppningsvis bildar en helhet till sist.

Vad skriver du på just nu?

– Mitt huvudsakliga fokus i nuläget är en roman som långsamt växer fram och som jag förhoppningsvis blir klar med en vacker dag — ”Låt mig bli”, om Johannes som genomgår könsidentitetsutredning och könsbekräftande behandling, och om åren efteråt där han försöker nå fram till en identitet bortom könskategorierna.

Dessutom skriver jag en del poesi och har ett dussin olika prosaprojekt, som jag då och då kommer på något om och måste återbesöka — plus en massa noveller, mer eller mindre färdigskrivna, som jag väcker till liv när det dyker upp ett passande tillfälle. Till exempel en novelltävling på tema familjeband.

HELENA LIE

Helena Lie är verksam som konstnär, poet och litteraturkritiker. Hon har en bakgrund i bl.a. litteraturvetenskap och litterär gestaltning och har förutom litteratur även skrivit om scenkonst och performance, och gör det fortfarande ibland. Hon var kritikredaktör på tidskriften Populär Poesi mellan 2015-2018 och kritiker på Skånska dagbladet i flera år. Hon skriver nu för tidskriften Horisont och sysslar lika delar med konsten som skrivandet och delar tiden mellan Malmö och Berlin.

Det senaste från Kultur

Gå till Toppen