FILM. Ingela Brovik tipsar om tre sevärda filmer på bio just nu. Det rör sig om två spelfilmer och en dokumentär.
Sevärd men mörk film om en poet
”En poet”, i regi av Simón Mesa Soto (Colombia), är en mörk komedi som hade sin urpremiär i Cannes förra året, vann pris där och nyligen har haft Sverigepremiär på bio. Den har förutsättningar för att bli uppskattad även av en svensk publik.
Det var dock inte särskilt mycket folk i biosalongen när jag var där för att se filmen om den melankoliske poeten Oscar som gav ut en poesibok för länge sedan. Trots att han är vuxen bor han hemma hos sin mamma och han har dessutom en tonårsdotter som helst inte träffar honom. Om kvällarna hänger han på baren där han ofta grälar med både vänner och ovänner.
Hur ska Oscar kunna förändra sitt liv? Det är en film med svart humor som berör, men den bjuder inte på någon ljus eller försonande berättelse. I stället får vi anti-hjältar och en skådespelarinsats där huvudrollsinnehavaren som den motvillige poeten gör ett mycket bra jobb. Men vart leder det? Det får vi i publiken fundera på och diskutera efteråt – en sevärd om än mörk film.
Mörk dramakomedi av Jarmusch
”Father Mother Sister Brother”, i regi av Jim Jarmusch, har recenserats tidigare, av Ulf Bjereld, här i Opulens. Det rör sig om en mörk dramakomedi om vuxna barn som träffar sina föräldrar. Först möter vi en äldre pappa, spelad av Tom Waits, som tar emot sina söner, där en av dem spelas av Adam Driver. Med rastlös energi vill den yngre sonen kolla läget med sin pappa, men pappan håller distans och har ingen lust att berätta något viktigt.
Resultatet blir en tomhet i mötet mellan far och vuxna söner, som Jarmusch gestaltar indirekt. Ibland låter han filmkameran ta plats ovanför matbordet, där tallrikar och glas blir som en kartbild – eller av något annat på stort avstånd. Det uppstår en smått absurd stämning kring bordet mellan en far och söner som inte har setts på länge och som nu försöker hitta tillbaka till relationen.
Likadant blir det när filmens andra del utspelas hos en äldre kvinna som bjuder hem sina vuxna döttrar på middag. Mamman är elegant i snygg klänning och högklackade skor. I den här delen medverkar också skådespelare som Charlotte Rampling och Cate Blanchett, och de skapar ett kraftfält som samtidigt rymmer en ambivalens hos denna kärleksfulla men lite deppiga mamma. Tomheten mellan mor och vuxna döttrar speglar den mellan far och söner, och även här tar filmkameran plats ovanför matbordet med glas, tallrikar och mat – ett perspektiv som blir till en kartbild av en stad, en måltid, en familj långt borta.
En intressant film som skildrar tomhet genom filmkamerans rörelser och Jarmuschs stillsamma regi. Ensamhet och familjens oförmåga att skapa kontakt mellan familjemedlemmarna gestaltas tydligt – trots att man vill. Det är en bitterljuv film om familjerelationer, som man inte riktigt vet hur man ska förhålla sig till.
En film som ger nya perspektiv
En helt annan sorts film är ”Haiyu. Rebellsångerskan Mariem Hassan och kampen för ett fritt Västsahara”. Filmen är resultatet av ett samarbete mellan två filmkollektiv, Saharawi Voice och RåFilm. Saharawi Voice är ett kollektiv av sahariska filmskapare och berättare baserat i de sahariska flyktinglägren i Algeriet. Det är en dokumentär som följer sångerskan Mariem Hassan på turné med orkester, där hon framträder runtom i Västsahara. Filmen distribueras via Råfilm och visas på utvalda svenska biografer. Själv såg jag den på Biograf Panora i Malmö den 6 maj 2026.
Filmen ger en annorlunda bild av tillvaron i Sahara, öppnar nya perspektiv på denna del av världen och visar hur man kan lära sig att se tillvaron med en annan blick.
info@opulens.se
