GUD. Lotta Sandelin har mött författaren Johan Fellenius som är aktuell med boken ”Bilder från mitt sanna öra”. En bok om Gud, tro och mening.
Fyra gyllene, krökta linjer mot grön botten blir ett öra. En bild av Johan Fellenius personliga direktkontakt med Gud. Låt oss säga att Gud bor i Johans öra.
Om detta intima förhållande skriver han brev, som har sammanställts till en tunn, lättläst och ibland rentav roande bok: ”Bilder från mitt sanna öra”, utgiven på Telegrafstationen förlag.
– Jag skriver för att hjälpa min syster som har det svårt, säger Johan Fellenius.
Brevens mottagare kallas Syster, men författaren tillstår att även om det finns en reell förebild hade han kunnat skriva Broder, Bästa vän, Kärleken …
– Många befinner sig i smärta, kommer inte ut ur den.
Alltså en smärta av det existentiella slaget, den som handlar om tro och mening. Finns det en väg framåt när allt i livet känns tungt och motigt?
”Bilder från mitt sanna öra” ger inga klara väganvisningar, den är främst tänkt som ett diskussionsunderlag. De korta kapitlen har titlar som Väckarklockan, Leta, Lovsång, Bördor och Platsen.
Steg för steg närmar Johan sig sin gudstro, genom ett samtal med rösten som viskar i hans öra. Om inte med klara ord så med något förnimbart i själens innersta, som Johan Fellenius citerar Axel Sandemose på försättsbladet.
– Det här är min sanning, just nu. Jag måste stå för det, även om jag kommer att gå vidare. En människa förändras hela tiden, säger författaren.
Johan Fellenius, som lärt sig om schamanism i Mexiko och mött islam mixad med naturtro i Gambia, har återvänt till och skriver här om kristendomens Gud. Han väljer anekdotiskt ur Gamla testamentet, men predikar inte. Johan utgår från sig själv, antyder livserfarenheter, misstag och brister utan att gå in på detaljer. Språket är snarare underfundigt än tungt teoretiskt; författaren säger sig vilja ge lite glädje, lite skratt mitt i de allvarligare tankarna om den fria viljan, själsliga bördor och tron som tillflykt. Besöket hos Satan är rena skämtet – om än med visst allvar.
Jo, jag frågade också spegeln:
”Var finns den rätta?!? Ja, kan du svara på det? Den som förstår och kan älska mig precis som jag är, som jag är på riktigt, i mig själv?”
Så där håller jag på. Gräver och gräver, söker, provar något nytt, går tillbaka, gräver igen, söker och skottar igen. Skottar i några av mina gamla spår. Gråter och skrattar om vartannat. Stänger några av husets dörrar. Tydligen låser jag också vissa rum. Ja, så där för alltid, tänker jag. Ja, så håller jag på och letar. Letar febrilt, katastrofalt! Bökar på likt ett vildsvin. Var finns tryffeln? Jobbigt! Till slut så jobbigt att jag somnar. Trött och utmattad kollapsar jag.
Då, ja då, väcker någon mig! Det är inte den röda väckarklockan! Någon väcker mig, nästan som i drömmen och det utan, ja utan att ens fråga om lov får jag höra:
”De som söker skola finna. Ge inte upp!”
Jag tycker det är ganska fräckt att störa någon i sömnen på det viset. Även om det är med ord som verkar både kloka och visa. Så jag lämnar spegeln och går ut och ställer mig på farstutrappan mitt i natten. En känsla smyger sig på, den av att ha blivit smått förolämpad, ja nästan kränkt! Därför svarar jag också irriterat:
”Det vet jag väl. Lätt för dig att säga. Som om jag verkligen inte har letat och sökt! Vem tror du att du är? Skulle du ha alla svaren kanske? Tror du att du är Gud fader eller?”
Dagen då ”Bilder från mitt sanna öra” överlämnas från förlaget förs ett rundabordssamtal mellan troende såväl som tvivlare och rentav icke-troende om Gud och om sanning.
Samtliga har läst boken, varför det faller sig naturligt att diskutera Guds existens och egenskaper, om han nu finns: Gamla testamentets stränge Herre som förvandlas till Nya testamentets Fader. Egna trossatser och lånat tankegods kastas fram. Olika religioner nämns, mysticism och mångtusenårig visdom.
Oavsett tro eller otro enas sällskapet om att fred och respekt för allt liv är gott.
– Låt inte Gud förstöra vår vänskap, som Johan Fellenius säger.
info@opulens.se
