Lyrik: Melodier

Prosa & poesi/Kultur
Melodier. Montage: C Altgård / Opulens Bildkälla: Pixabay.com

PROSALYRIK. I en prosalyrisk dikt utforskar Åsa Norén världen och livet ur en musikalisk synvinkel. Med fascinerande resultat.

Melodier

Åsa Norén skriver lyrik och prosalyrik och har blivit publicerad i bl a Glänta, Trots Allt, Lyrikvännen, Evangelium och Populär Poesi. Hon är publicerad på Wessmans musikförlag och hos Gehrmans/Sensusabonnemanget. Två gånger pristagare i Féile Filíochta International Poetry Competition i Dublin. Hon är medlem i Lilith Eve, för kvinnliga textförfattare och kompositörer och ger också uppläsningar med eget lyrikprogram.

Genom tystnaderna i våra liv flyter melodier omärkligt fram i bortglömda utmarker. Vi anar dem ibland, men aldrig tillräckligt för att rasa mot dem, förneka dem. Det osynliga har också sin plats.

En melodi som jag vet är försmådd och ansedd för ingenting är den strängt cymbaliskt klingande och oberäkneligt källåderdansande klangen i ett pennfodral. Det lekfulla kluckandet från reservoarpennan, den timmerdova, ekolösa blyertspennan, det kompakta ljudmotståndets orimliga duns hos radergummit, de ystra gemens saltomortaler i klangerna, resonansen i det förtätade utrymmet i pennfodralet. Och ivriga fingrar: jagar efter ord, drivs av tankarnas eldfåglar.

En annan melodi vet jag, en mjukare dalöppning bland ljudens tvära raviner: det stilla rasslet från löv. Fjolårslövens plockepinnelek och deras vemod i att alltid förlora. Trädens sommarsus som noggrant översätter grenar till vind, löv till vindens hastighet. Hur den milda brisen formulerar en andaktsstund i de trolska öronsnäckornas dunkel. Zefyren spelar på sidensträngar.

En tredje melodi: de jazzande stegen på grusgången, hur de alltid försvinner i ett myller av knastrande farväl. De söndervittrande bergen strömmar den försvinnande mänskan till mötes.

Åter en melodi. Och då vet jag, med all tveksamhets oro, hur framtiden spelar så hoppingivande på varje tunn sträng av morgonsol. Och hur Evigheten varieras i ett intermezzo.

Vinternatten har sin sträva, formsköna melodi: kylans tunga flod av moll, mörkrets trumslag mot det icke-rumsliga, mot den konturlösa rymdens fortsättning in i sina hemligheter. Och en plötslig, snäckskaletunn koltrastsång, en hälsning från de för alltid tystade.

Men allra vackrast sjunger ändå människan, med sitt sorl av andning och steg, av infall och hugskott, med sin röst av klar tidlöshet. Skör av alla måsten, ömtålig av all slump är ändå mänskan den oberäkneliga dagens dånande trotsare.

ÅSA NORÉN
Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Kultur

Gå till Toppen