LYRIK. Bengt Eriksson har läst översättningsvolymen ”Livstider” med dikter av John Mateer, en poet och flanör på ständigt resande fot.
Livstider av John Mateer
I översättning av Lars Ahlström
Rámus
Egentligen känns ju den här recensionen helt onödig. Det kunde räcka att hänvisa till Eva Ströms kunniga, inkännande efterord. Där sägs väl inte allt men det mesta om John Mateers bakgrund och dikter. Fast jag försöker ändå med ett litet komplement: min upplevelse av dikterna.
John Mateer reser. Han är på en ständig resa, språkligt och geografiskt, utanför sig själv och inom. Kort bakgrund: Född i det vitsvarta Sydafrikas apartheid med språken engelska, afrikaans och även portugisiska. När John var sex år emigrerade familjen till Kanada, där franska tillkom, men återvände till Sydafrika efter bara några år. För att sonen, då 17 år, inte skulle bli inkallad till apartheidarmén emigrerade familjen än en gång, till Australien.
Detta resande finns med i Mateers poesi – ja, nog i alla hans dikter. Han reser. Han ser. Han upptäcker. Han känner. Han läser på. Han tänker. Mer är ordet. Han letar, alltid, hela tiden, efter något mer; i tillvaron, i språket, på jorden, i diktandet, konsten och kulturen, i sig själv. Som i zenbuddismen, när han kommit till Japan och diktar om landet.
”Det som kan vara ett penseldrags svarta bläck
är, för evigt den skälvande hand som
lyfter den penseln in i det OSKRIVNA”
”Hakushi” heter denna korta dikt, citerad i sin helhet, om just (väl?) vad som kan finnas bakom det som syns, bortom det som finns, det som kan komma att skrivas efter det som har skrivits. Mer och ännu mer, således. Men vad jag undrar: Diktar John Mateer på plats, där han står och är? Kommer dikterna genast eller noterar han blott något om vad han ser och upplever för att senare bearbeta – eller kanske inte ens det utan han diktar ur minnet?
Oavsett, dikterna ger känslan av flanörspoesi: känt och tänkt, tyckt och neddiktat på ett museum i Nagasaki, utanför en bhangra-nattklubb på Orchard Road i Singapore, på Plaza Garibaldi, där ”vi poeter står och hänger”, i Mexico City eller ”På plats i katedralen i Santiago de Compostela”, som inledningen lyder på en dikt med fortsättningen:
”blir jag uppmanad
att, för att få tur, omfamna helgonets marmortorso,
jag gör det inte. Inte av moraliska skäl.
Att på det sättet omfamna någon bakifrån
påminner mig alltför mycket om hur vi, i apartheidarmén,
blev instruerade att närma oss fienden,
för att skära halsen av den.”
Just den här dikten visar ju rätt så tydligt hur John Mateer diktar eller till och med hur han är. Det vill säga att han är där han är men samtidigt någon annanstans, det han ser och upplever får honom att i tanken färdas till en annan plats, ett minne av en annan upplevelse, en tanke. Han reser snabbt, från en minut till en annan, från en diktrad till nästa.
Förresten stannar jag gärna ytterligare några recensionsrader vid dikterna från och om Portugal, för dem tycker jag mycket om, inte minst för att jag känner igen mig i dem. Också jag har sett och upplevt det han har sett, jag tänkte ungefär som han tänkte.
Som ”På tåget mellan Cascais och Lissabon”, titel på en av de portugisiska dikterna, där Mateer ser ”graffitin på / murar och hus längs järnvägen” och avslutar dikten med att undra: ”Var är jag? eller, som poet, Vem är jag?” (en smärre, för min personliga del). Eller hans ”Ode” till staden Lissabon, den dikten citerar jag i helhet:
”O Lissabon
endast på dina branta kullerstensgator
skulle en kvinna, utmattad efter en hel dags arbete,
våga gå nerför i högklackat!”
Och apropå citaten, i Lars Ahlströms svenska översättningar, så finns också en dikt med titeln ”Översättare är änglar” – tillägnad Andreia Sarabando – där John Mateer diktar just att:
”Översättare är änglar!, viskade jag
i örat på min skyddsängel i kung João-biblioteket.”
João är den portugisiska motsvarigheten tll John, biblioteket finns i Coimbra och den som tillägnas dikten bör vara hans portugisiska översättare. Tillbaka i Lissabon – ja, jag hoppar mellan platserna som ”Livstider”, den här samlingen med hans poesi, den första på svenska, också hoppar – diktar Mateer följande om en bokhandel med ett märkligt namn:
”Där i det bakre rummet på Poesia Incompleta
– Vilket underbart namn! – skulle min älskade
och jag ha kunnat knulla av glädje
över litteraturen. (Porrfilmstitel: Corto Maltese och hans musa;
manus av J Matteo.) Självfallet gjorde vi inte det,
inte med våra vänner på soffan längre fram i affären,
rökande cigariller och läsande. I synnerhet inte i den här staden
där barock syntax och lysande substantiv
är den närmsta vägen längs gränder och enkelriktade gator
och upp till den avskilda miraduron som är min halvhjärtade
främmande själ.”
Jag avslutar där samlingen avslutas, med en svit dikter om Sydafrika. Till exempel den om ”Elefantkyrkogården”, som börjar ”Den döende matriarken föll / ner på knä…” och slutar ”En ung hona blev kvar. / Emellanåt puffade hon till / sin mamma med en fot.” Eller den om mötet med ”Min vän Sharifa”…
Jag tänkte först bara citera slutet men jag citerar hela dikten, för den visar, nog rätt tydligt, vad som inte försvunnit, vad som fortfarande finns och lever kvar, hos många sydafrikaner (om nu den här dikten faktiskt utspelar sig i Sydafrika eller i Australien, kanske bägge?):
”Paret i bilen glodde, för ett ögonblick fångade i sina tankar –
En vit pojke som pratar med en färgad flicka.
Vi står i hörnet av Wale och Long Street
i den här missmodiga efter-Befrielse-staden, och pratar,
står där i eftermiddagskylan som sveper ner från bergen.
För mig är Sharifa, som forskar i Cape Malays historia, en slavättling,
visionären som på västra Australiens egen fängelseö såg
en skäggig svart man flyta in från träd som var den brinnande bushen
runt honom,
medan jag, som skriver detta minne, är en poet, ett annat namn
för Tomhet.”
Nej, även om John Mateer diktar ett slags flanörsdikter så går det inte för diktläsaren att flanera och släntra genom hans poesi. Dels är det inte alltid så lätt att veta – och det vill man som läsare ju veta – var i världen han befinner sig och diktar, dels skriver han dit fakta som hinder på vägen. Där poeten stannar upp, tänker och minns måste också läsaren stanna upp, tänka och kanske googla ett namn på en plats eller en gata eller vad det nu kan vara.
Så att läsaren vet var poeten befinner sig och förflyttas dit hen också. Som inledningen på dikten ”Karoonatt”. Vad är det? Vad syftar John Mateer på med ”Genom Karoonatten, / medan tåget gungade sig fram, / låg jag i överslafen / med min anteckningsbok…” Som jag påpekade, googla eller läs Eva Ströms efterord. Börja med att läsa efterordet.
info@opulens.se
