Maskerna, den perfekta kroppen och avslöjandena

Existentiellt/Kultur
Bild: Pixabay.com Modifiering: Opulens

MODEIDEAL. Var finns de verkliga antiteserna gentemot modeindustrins etablerade ideal och normer? undrar Susanne Liljedahl.  

 

 

Oh la, la! Ögonfransarna har teleskopisk förlängning med upp till 60 procent i varje frans, hyaluronsyran är inpumpad i kinderna, plutmunnen färgas i matte lipstick, True red, och så en concealer på det som gör lite mer skillnad. På kroppen ett vinrött märkesfodral, rosa skor med stilettklackar och så några ofrånkomliga blingbling-accessoarer. De nya softa lyften är redan gjorda och snart kan skalpellen och det kirurgiska ingreppet göras så att skönhetsidealen motsvaras konstant. Parfym? Kanske Flowerbomb Midnight Edp för den nya sensitiviteten.Vad är det jag ser? En estetisk njutning? En förebild? Prestige, status? Ett levande varumärke? Egoboost? Skörhet och ångest under den ständigt perfekta ytan? Ljuger looken? Döljer den vilka vi egentligen är?

Trycket att förändra och bemästra kroppen har väl i aldrig varit större. Ibland framstår det naturliga nästan som en provokation. Det var inte så längesedan en orakad armhåla under melodifestivalen orsakade nätstormar. I allt finns en moralism: att inte uppfylla skönhetsidealen och normerna blir något skamligt och exkluderande, och många mår dåligt.

Jag bläddrar i några flashiga magasin. Modellerna är eleganta, chica, ibland heroinchica, trådsmala, supercoola, spektakulära, peppy, ibland edgy… Edgy på rätt sätt förstås. Proffsiga masker som uppfyller de normer och ideal som marknadsförs av industrin. Bakom maskerna i fotoblixtarnas sken, framgång, ögonblicken av eufori är det inte helt ovanligt med ätstörningar, alkohol, droger, ångest och tomhet…

Modellernas glamourösa vardag och dess inneboende motsägelser och komplexitet skildras mer ingående i en socialantropologisk avhandling av Ann Frisell Ellburg (Ett fåfängt arbete, 2008, Makadam). Med kraven på kroppslig perfektion upplevs yrket ytterst krävande och utlämnande. Många modeller talar om behovet av masken och yrkespersonan som skydd för det egna, mer autentiska jaget, vilket även blir en taktik mot förtingligandet. Både kvinnliga och manliga modeller måste nämligen lära sig att hantera ständig objektifiering och sexualisering på jobbet. Och det förvånar inte att konkurrensen är stenhård i den här branchen.

Prenumerera på Opulens nyhetsbrev gratis!

 

 

Var finns de verkliga antiteserna gentemot modeindustrins etablerade ideal och normer? Kläddesignern Ann-Sofie Back och allkonstnären Stina Wollter är några av dem som fått betydelsefulla genomslag.

Ann-Sofie Back har uppnått en position både i konst- och modevärlden och arbetar även internationellt, bland annat i Paris och London. Backs konstnärliga verksamhet har beskrivits som en ”misslyckandets estetik” — våra havererade drömmar och vår längtan efter glamour ger henne impulser, och det som fängslar henne är det kritiska ögonblick då ambitionen strandar och vi avslöjar oss som de vanliga människor vi är.

Stina Wollter stångas också med stereotyper, utmanar och tar ställning mot hur kvinnokroppar framställs och de problem det kan orsaka för tjejer som växer upp med perfekta bilder på sociala medier och i samhället i övrigt. Jag läser om henne i Konstguiden (våren 2019) inför utställningen på Katrineholms konsthall — Det rör mig. Wollter arbetar främst med måleri och teckning. Inte minst Kjoltyg (2017, akryl, collage) framstår som en vacker, vidunderlig berättelse om hennes eget och andras ansikten och kroppar.

SUSANNE LILJEDAHL

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Existentiellt

Se människan!

AKTUALITET. Begreppet Ecce homo myntades för långt över tvåtusen år sedan och
Gå till Toppen