Vem blir först att lansera Gulagdieten?

Samhälle.

TREND. “Jag föredrar den kapitalistiska metoden att råna de rika på sina pengar via skamlöst dyra modeplagg framför den kommunistiska med brutalt statligt våld, konfiskeringar och arbetsläger”, skriver Mattias Svensson. 

Det är tydligen kommunistsymboler som gäller på catwalken i år. Hammaren och skäran pryder franska modeplagg och har blivit en pr-succé efter att ha burits av kändisar som fotomodellen Kim Kardashian.

Man kan förstås undra vad som rör sig i huvudet på den som bär symboler förknippade med det kommunistiska politiska system som mördande ungefär 100 miljoner människor under 1900-talet. Ett system med enpartistyre, partikontrollerad hemlig polis, arbetsläger för oppositionella, skenrättegångar och censur. Ett system vars ekonomiska styre har slösat med både naturens och människans alla resurser, på ett sätt som har resulterat i köer och förnedring. Samhällen där kläder producerades enligt plan utan tanke på smak eller passform och i vilka en vildvuxen och politiskt experimenterande modebransch vore en omöjlighet.

Ändå har jag svårt att bli särskilt upprörd.

Symbolerna lever sitt eget liv sedan Sovjetunionens och öststatskommunismens sammanbrott. Modebranschen har sniffat på dem förut. För ungefär tio år sedan var det anhängare av det gamla kommunistsystemet som blev mest kränkta över att symboler som för dem hade haft ett stort värde reducerades till kitsch och kommers. Även den här gången torde få renläriga kommunister vara särskilt förtjusta i att deras symboler blivit tröstkonsumtion för en hyperrik elit.

Jag förstår dem. För några år sedan flirtade samma modeindustri med våldtäktsestetik. Några år dessförinnan heroinmissbruk. Nu alltså kommunism. Kul sällskap.

Men tänk om någon gjorde samma sak med Hitler då!?, ropar vän av ordning. Det gjordes faktiskt för några år sedan, när Seriefiguren Hipster Hitler (eller Adolf Hipster) dök upp, iförd moderiktiga glasögon och t-shirts med budskap som ”I feel like Danzig”, ”Eastside, Westside, Genocide” och ”I <3 juice”.

Den som förlorat stora delar av sin familj eller själv upplevt koncentrationslägren kan nog hålla sig för skratt.

Men jag måste erkänna att jag tycker också en sådan lek med totalitarismens symboler och persongalleri är rätt kul. Under min uppväxt på 1970- och 1980-talet var Adolf Hitler en fåntratt som dök upp som karikatyrer i barnböcker, på t-shirts eller i Basil Fawltys marscherande imitation. Genom punken gjordes hakkorset till en obscen provokation mot vuxengenerationen. Jag kan sakna det. Sällan har väl nationalsocialismen varit mer avväpnad. Det är svårt att vara skrämmande och bli tagen på allvar när folk betraktar en som ett skämt.

Ja, jag vet! Att jag kan skratta åt detta beror, utöver min dåliga humor, på att jag vuxit upp i en stabil och fredlig demokrati på bekvämt historiskt och geografiskt avstånd från förbrytelserna. Det är lite av min poäng. Trygga, fredliga och fria samhällen är eftersträvansvärda, liksom den naiva inställning till grymhet, den plumpa humor och den poserande frigjordhet som frodas där.

Vill alltså någon designer exploatera rika kändisars salongsradikala poser genom att göra kommers av kommunismens symboler blir jag mest full i skratt av spektaklet. Jag föredrar den kapitalistiska metoden att råna de rika på sina pengar via skamlöst dyra modeplagg framför den kommunistiska med brutalt statligt våld, konfiskeringar och arbetsläger.

I sina alltför stora plagg bidrar de svältfödda modellerna på något sätt också till realismen kring vart kommunismen leder. I matbristens Venezuela går människor ner i vikt när hyllorna gapar tomma efter den socialistiska prispolitiken. Fan vet om det inte skulle kunna gå att göra pengar också på den insikten. Vem skriver den första kommunistiska bantningsboken? Gulagdieten – Gör som i Sovjet, säg njet till att bli fet.

MATTIAS SVENSSON
mattias.svensson@opulens.se

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Mattias Svensson

Mattias Svensson är skribent och författare. Uppvuxen i Karlskrona, men bor numera på Lidingö. Mattias har bland annat publicerat Ayn Rand på svenska på Timbro Förlag och var i sju år redaktör på Magasinet Neo. Hans senaste böcker är Glädjedödarna – en bok om förmynderi (Timbro, 2011), Miljöpolitik för moderater (Fores, 2015) och Den stora statens återkomst (Timbro. 2017).

Det senaste från Samhälle

0 0kr