LÅNGKÅSERI. “Fjärran från skrockande inskränkthet är serien påfallande frimodig och lekfull i sina grepp.” Mattias Svensson har sett alla 318 avsnitt av den klassiska svenska tv-serien Rederiet.
I somras fastnade jag i SVT:s 90-talssåpa Rederiet. Jag hade när den gick på tv hoppat på MS Freja ett par säsonger in, som den late adopter jag är – och tröttnat innan hon stävade vidare mot nya öden med nedläggningen våren 2002, trots att serien var ett återkommande och kärt trätoämne på fredagsinnebandyn.
Lite som fotboll är såpor ett tacksamt och outtömligt samtalsämne mellan människor som annars skiljer sig i bakgrund och intressen. Med tiden blir de också intressanta tidsdokument, som tillåter en att återkalla personliga minnen av vad man själv gjorde när serien utspelades.
En sak är att då tittade man på tv. En stor tingest som stod i vardagsrummet och där man satte sig och lät tiden rinna förbi, eller för att aktivt titta på vad som sändes. I en familj, gärna med konflikter, satt ofta några där för att umgås och prata, andra för att försöka höra och följa vad som sades.
Så skulle jag aldrig ha kunnat följa Rederiets drygt 300 avsnitt i repris. SVT:s försök att låta serien gå som tablå-tv är vad jag vet ingen större succé och har avbrutits tidigare. Vem avsätter så mycket tid?
Att däremot kunna följa serien i mobilen från SVT Play har varit perfekt, en följeslagare vid köks- och morgonbestyr, när man gör armhävningar eller är för trött för att skriva och läsa. Då är det plötsligt en tillgång med en produktion som inte är alltför avancerad, och som bjuder just den där lagom avvägda tv-mixen av allt på en gång: drama, thriller, romantik, komik och kända karaktärers varierande öden och äventyr i inte alltför ansträngande doser. Nu har jag under fyra månader sett alla 318 avsnitt. Här är några saker jag tänkt på.
Tekniken och dess förändringar, till att börja med. Länge är det fasta telefoner på de annars tomma skrivborden i affärsvärlden. Under de första säsongerna på 90-talet byggs en del av intrigerna på att sekreteraren Mona Kjellgren (Regina Lund) pratar högt med sin mamma på kontoret när hon hoppas att ingen hör, eller tjuvlyssnar på andras samtal, vilket man ju kunde göra genom att lyfta på luren. Ännu 1997 kunde man bygga intrig på att Jeanette Wester (Karin Bjurström) får vänta ensam på en mötesplats eftersom hon aldrig hann höra Carl Ericsons (Bengt Bauler) telefonsvararmeddelande om att han skulle bli försenad.
”Jag har en solarietid” hör man inte lika ofta nuförtiden.
Carl gör för övrigt entré i serien med repliken ”Jag har en solarietid”, vilket man inte hör lika ofta nuförtiden. Tony Sjögren (Kenneth Söderman) har ett kuvert med räkningarna han ska betala. När Uno Kronqvist (Hans V Engström) vill ingå skenäktenskap med en polsk kvinna tar han en bild med polaroidkamera, skriver brevet på maskin och lyssnar på språkkurs i sin freestyle (svenska för walkman, för yngre läsare: en mobil kassettbandspelare med hörlurar).
I de stockholmska hemmen har man Dagens Nyheter eller Svenska Dagbladet i det gamla storformatet, före övergången till tabloidtidning (utom när det står om seriens förvecklingar för då heter tidningarna vanligen Nya Dagbladet). I en av de senare säsongerna hittar Uno en diskett med smuggelplaner.
I säsong 8, 1996, dyker en nyexaminerad Lina Dahlén (Sara Alström) upp med en laptop-dator på kontoret, som visar sig vara mycket effektiv på att ta fram nya siffror och ekonomisk översikt. Annars är datatekniken från början rätt hotfull. Uno får noja inför millenniebuggen, som skulle förstöra datorerna i den nya tideräkningen. Han låter skriva ut vartenda dokument i Dahléns arkiv, information som hans kollegor så småningom visar kan sparas på tre cd-rom-disketter. Ungefär samtidigt hörs det klassiska modemljudet för första gången i en lägenhet – och en av seriens många psykopater skriver ut bombrecept från internet.
När Margareta Lager (Ewa Carlsson) dejtchattar med en främling 2001 avslöjar han obehagliga saker om sig själv. Tidigare är det kontaktannonser som gäller. Stor komik uppstår exempelvis när Uno och Joker (Johannes Brost) sätter in en kontaktannons åt Tony, och Uno ändrar hans uppgivna förebild Groucho Marx till Karl.
Gradvis blir den nya tekniken mer av en självklarhet. De sista säsongerna ser man ofta Nokias klassiska design och Ericssontelefoner med utfällbar flärp, och alla har fortfarande tjock-tv, men i det allra sista avsnittet som sänds 2002 visar den framtida arvtagaren sitt första aktieinnehav på en internetuppkopplad laptopskärm.
Det är förstås omöjligt att inte falla för Uno Kronkvist när man följer Rederiet. Från början är han en föga sympatisk hårding, men efter en fängelsevistelse kommer han tillbaka och finner sin roll som comic relief. Han får ständigt nya infall och går in i dem utan reservationer, vare sig det är religiösa sekter, folkhälsa eller latent homosexualitet.
Hans servilitet mot överordnade ligger också bakom seriens kanske största komiska höjdpunkt, en konversation med patriarken Reidar Dahlén om kusinens affärsverksamhet och dess förmåga att avhjälpa manliga problem (avsnitt 9 av säsong 13).*
– Jag visste inte att vi hade anorektikerförbundet ombord. … Var är pommes fritesen? Var är de feta biffarna? Var är bearnaisesåsen?
– Det här är en restaurang, inte en utfodringsanstalt för grisar.
– Det här ser ut som ett par torra jävla höstlöv i en vattenpöl med en bandyboll bredvid sig. Det finns väl ingen som är kompis med den här oxen va? …
– Jag arbetar med matkonst. Inte med korvstoppning.
Köket försvinner ur fokus efter de första säsongerna. Tyvärr, för det är ofta där de bästa replikerna levererats, som när Gustav kallar Günther för ”din uppblåsta palsternacka”. Eller när Tony kör ut den frälste Uno i kallskänken, dit han degraderats, med repliken: ”Predika för morötterna istället!” varpå svaret kommer: ”Ja, det finns nog mer hopp för dem än för dig.”
Sett såhär i efterhand är det fascinerande hur många av Unos då tokroliga infall som visade sig vara före sin tid. Han vill omkring millennieskiftet förbjuda rökning i baren, vilket avfärdas som både udda och ett dråpslag mot serveringens ekonomi. Han snöar även in på vegetariska alternativ och resonemang om jämlik representation mellan könen. Kort sagt är den koleriske intendenten i många fall en föraning om vad som komma skall under 10-talet.
Fjärran från skrockande inskränkthet är serien påfallande frimodig och lekfull i sina grepp. Rederiet är känt för att rymma den första svenska homosexuella tv-kyssen, och frisören Micki Sandell (Ola Forssmed) har flera romanser, inklusive med den bisexuelle Nikolaj Remlund (Patrik Bergner). Det är bara en av många välvilligt skildrade kontroversiella romanser. Förutom otrohet får vi uppleva relationer mellan yngre män och äldre kvinnor, samt mellan äldre män och betydligt yngre kvinnor, och de tillåts fungera och visa att så kan man också göra. Inte heller väjer serien för svåra ämnen som abort och barn som dör – tvärtom är barn så svårregisserade att sådana händelser nog, precis som psykopatiska mördare, dyker upp lite för ofta. Bland de senare finns också kvinnor, och både våldtäkter och sexuella övergrepp begås av både kvinnor och män. Kvinnor är alltså ofta aktörer och inte bara offer, både när det kommer till goda och dåliga handlingar.
Bland de svåra ämnena finns både våldtäkter och sexuella övergrepp. Bland förövarna finns både kvinnor och män. Kvinnor är alltså ofta aktörer och inte bara offer, både när det kommer till goda och dåliga handlingar. När Katarina Remmer (Margaretha Byström) kliver in i handlingen är hon en matriark och maktspelare i affärsrummen som ställer manliga konkurrenter som Reidar Dahlén (Gösta Prützelius) och Pehr Silver (Peter Harrysson) i skuggan. Ta bara det inledande replikskiftet när dotterns partner på en fest frågar vad hon vill ha (underförstått från baren): “En svärson som inte lever på bidrag”, svarar Katarina Remmer lent. Ouch!
Även objektifieringen är medvetet fördelad. Visst vimlar det förbi en och annan lättklädd dansös på Freja, men bland skådespelarna är det betydligt större fokus på manskroppen. Nikolaj tycks nästan ha det inskrivet i sitt kontrakt att få flasha sin bara överkropp emellanåt, efter en dusch ser han rentav mer inoljad än våt ut. Och varför inte? Manliga heterofluktare får njuta av några bara magar och Bella Lindgrens (Therese Akraka) tidstypiskt kroppsnära kläder. Samt förstås Mona Kjellgrens sensuella karaktär, med fantastiska och varierande klädkreationer från 90-talets mitt.
Samhällsfrågor skymtar också förbi. Skinheads med skolade skådisröster dyker upp vid ett par tillfällen och är hotfulla. Flyktingar smugglas av seriens skurkar och göms av de ädlare. Micki Sandell ingår skenäktenskap med en kvinna från Ryssland och när han ringer Invandrarverket funderar han högt om man verkligen behöver den här byråkratin. Skulle inte människor kunna komma och gå som de vill?
Bland de flyktingar som får berätta om sitt öde kommer en från det kommunistiska Kuba. Ja, trots att Mona har en kitschig plansch med hammaren och skäran i sitt hem far inte kommunismen väl så här snart efter Berlinmurens fall. I ett avsnitt dyker Heinz Hopf upp som östtysk stasiagent med klara drag av typisk filmnazist, och det är ett komiskt inslag när kvinnor intresserade av Karl Marx raggar på Tony Sjögren.
Knark är dock entydigt farligt och föremål för ett antal övertydliga moralkakor. Narkotikabruk i alla dess former framställs som en fara för alla. Åtminstone när det rör personalen. När höjdarna sniffar kokain är det främst de själva som far illa, även om de ofelbart är missbrukare.
En raveklädd student och barnflicka smugglar piller, som ett barn får tag på och svävar mellan liv och död. Anja Remmer (Lotta Karlge) klär sig i det hippiemode som blev inne kring millennieskiftet, vill inte jobba och hånar den inskränkta svenska inställningen till droger. Naturligtvis får hon en psykos av sitt marijuanabruk och orsakar allvarliga skador på fartyget – när hon återvänder rehabiliterad är det i mer sedesamma kläder utan rastafariblinkningar.
I ett slags folkhemsk kulmen redogör kapten Karin Bergström (Erika Höghede) för sin syn på att någon rökt marijuana i personalbastun: ”Ett fartyg är ett samhälle i miniatyr. Om alla vet sin plats och följer regler och förordningar, så fungerar det. Om någon faller utanför ramarna, så drabbar inte det bara individen, utan hela kollektivet.”
Apropå folkhemsfilosofi. Akademiker som söker ursäkter till ett uppsatsämne tar sig med fördel an Gustav Sjögren (Bert-Åke Varg) i maskinrummet. Han är en arketyp för socialdemokratin väl i klass med Lena Anderssons romankaraktär Ragnar Johansson eller Bengt Persson på lagret i Öhmans varuhus. Under säsongerna hinner hans vresiga rättspatos och innerst inne goda hjärta få också grå och skavande nyanser. Gustav är också fördomsfull, småsint och oerhört fyrkantig emellanåt – särskilt i relation till den borgerligt livsnjutande och äventyrliga Katarina Remmer: ”Vin, på en torsdag!? Jävla medelhavsfasoner!”
Intriger och interiörer säger kanske mer om kulturvärldens syn på affärsliv.
När Gustav mot slutet står ensam i sin kamp för en vild strejk mot ledningens fasoner är det skildrat med en ömsint patetik som påminner om när nämnde Bengt på lagret i det första avsnittet av 80-talssåpan Varuhuset håller ett memorerat, alkoholindränkt och ilsket tal till ledningen om hur folk på golvet känner sig misstänkliggjorda och hunsade – fast ingen lyssnar utom hustrun Edith, i hemlighet, eftersom festen ställts in. Som gjort för jämförelser med socialdemokratins vilsenhet och svek – vilket förvisso varit tacksamma teman under större delen av 1900-talet.
Själva handlingen då? Intriger och interiörer säger kanske mer om kulturvärldens syn på affärsliv. Man behöver inte vara konsult för att undra över familjen Dahléns anställningspolicy, organisation eller användning av kontorsytor i Gamla Stan. Eller det faktum att Freja ska mönstras ut för en ny båt redan under första säsongen, men ändå blir kvar i drift och fokus för verksamheten i tio år till.
Men de stora trenderna och kulturkrockarna fångas ändå. Familjeföretaget Dahléns med sin anrika historia är de klassiska svenska storföretagen. Utmanaren Pehr Silver har förvisso både västkusten och förnamnet gemensamt med Pehr Gyllenhammar, men lånar betydligt fler drag av Jan Stenbeck och symboliserar skiftet 80-90-tal och dess frustande tingel-tangelkapitalism.
Säsongen 2001 rekryterar Dahléns vd:n Magnus Glantz (Peter Perski), en stjärna från telekombranschen som pricksäkert illustrerar millennieskiftets nya ekonomi. Glantz vägrar finkläder och traditioner, tar vildsinta risker, sover och tränar (och koksar) på jobbet, byter logga och sätter in ett spa på Freja, samt inför öppna kontorslandskap och en föregivet platt organisation, där chefen är de anställdas kompis – i alla fall tills de gör ett misstag. I en delikat gliring görs Glantz, i en framåtblick i seriens slut, till en SVT-chef som finner det nytänkande att lägga ner tidernas mest populära såpa.
Ja, för så slutade sagan för Rederiet våren 2002. Det kan jag beklaga såhär i efterhand, för serien håller tempo ända in i kaklet, och hade såhär i efterhand varit rolig att följa ännu längre in i 2000-talet. Men när det begav sig hade jag som sagt tröttnat, och det är först nu tekniken finns som lämpar sig väl för att kunna ägna strötid åt kultur av det här slaget. Det kunde förstås inte en framsynt tv-chef ha anat då, även om det är en påminnelse om att få saker åldras så obarmhärtigt som vad som för en tid är trendigt.
Säsong 7 hösten 1995 introduceras vi för övrigt till ordet ”kult”, som förklaras med ”något så gammalt att det inte längre är töntigt”. Som Rederiet nu, typ.
mattias.svensson@opulens.se
