The 80’s – Ett försvarstal

Krönikor.
Montage: Opulens

HÖSTTIPS. ”Kvinnliga karaktärer får överhuvudtaget större utrymme för variation på 1980-talet än i dagens filmer.” Mattias Svensson har konstaterar att allt inte var sämre förr.

Det är lätt att tro att vi lever i en synnerligen politiskt korrekt samtid. Att den klassiska filmen Ghostbusters för något år sedan gjordes om med kvinnliga huvudrollsinnehavare kan synas bekräfta denna tes. Inte minst som det uppstod ett veritabelt kulturkrig med trakasserier av den svarta, kvinnliga huvudrollsinnehavaren Leslie Jones.

Annat var det på det 1980-tal då originalfilmen spelades in. För något år sedan såg jag om filmen Polisskolan med mina barn. Den är fortfarande rolig för en lättroad person som undertecknad, men jag kunde notera att filmens neurotiska bögskämtande och avslappnade inställning till prostitution i våra dagar förbytts i motsatsen. Typiskt för detta ytliga decennium kan tyckas.

Fast kanske inte ändå. I somras läste jag filmkritikern Hadley Freemans fantastiska bok Life moves pretty fast – The lessons we learned from 80s movies och ska man tro denna kärleksfulla partsinlaga var filmerna från denna tid på många sätt mer upplysta än filmerna i vår samtid, trots dess infekterade besatthet av den formella representativiteten av kön och etnicitet.

Freeman beskriver vällustigt hur de kvinnliga huvudkaraktärerna i många 1980-talsfilmer vill ha sex och ta för sig, som i den omåttligt populära Dirty dancing, som skildras ur ett kvinnligt perspektiv och objektifierar Patrick Swayze. Samma film tar även upp en abort utan att fördöma någon annan än killen som vägrar ta sitt ansvar för den sexuella relationen (och i ett av filmhistoriens mest ondsint onödiga klipp sägs Ayn Rands roman The Fountainhead ha inspirerat skitskallen, något Rand som satte stort värde både på ansvar för sina handlingar och aborträtten aldrig hade accepterat).

Hadley Freeman menar att en film som Dirty dancing vore omöjlig i dagens Hollywood, eftersom klimatet i USA blivit mer konservativt och filmerna undviker ämnen som är kontroversiella för en internationell publik. Eftersom filmen nu sent omsider ska få en remake får vi se vad som överlever från originalet.

Prenumerera på Premium!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 45 kr/mån eller 500 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.
På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.
PRENUMERERA HÄR!

Kvinnliga karaktärer får överhuvudtaget större utrymme för variation på 1980-talet än i dagens filmer, menar Freeman. De jobbar och tjänar inte sällan mer än sin man, och de får i John Hughes klassiska tonårsfilmer vara egensinniga och fortsätta vara det utan att någonsin behöva anpassa sig. Bland det vackraste är att de till och med klär sig som skit, bekvämt och fult och föga moderiktigt (det är de rika och trendkänsliga tjejerna som följer modet, inte huvudpersonerna). Ingen görs om för att behaga eller passa in, med möjligt undantag för Allison i Breakfast club. Idag är det däremot närmast ett statement om en kvinnlig huvudrollsinnehavare inte är smal och modellsnygg, och en självklarhet att de visar upp och använder sina behag.

Även män skildras bredare på 1980-talet, menar Freeman. Männen fick också vara avvikare och bryta mot regler detta individualistiska årtionde. Ofta på det tuffa och egensinniga sätt som exemplifieras av Han Solo i Star Wars, olydiga snutar från Dirty Harry till Axel Foley, och Maverick i Top Gun, vars egensinnighet gör att denna Pentagonfinansierade rekryteringsfilm blev populär på ett sätt som kostsamma fiaskon på 10-talet som Battleship aldrig kunnat upprepa.

Politiska har filmerna alltid varit, men det tar sig olika uttryck. Ett mycket populärt tema på 1980-talet är att staten är ond och farlig. I E.T. är det inte den rara rymdvarelsen som är främmande och hotfull, utan den amerikanska staten med sina rymddräktsklädda anonyma klåpare.
Sådana budskap försvinner redan före 11 september 2001 och därefter är det fritt fram för superhjältar som håller pompösa tal i filmer som vill ”säga något” om samhället och politiken och vars sensmoral är att moral och lagar är för veklingar. Ondskan kan bara bekämpas med alla medel av den som är utvald och tuffast. Narrativ som passar som hand i handske under en tid då George W Bush av en devot krönikör liknas vid Stålmannen för sitt krig mot terrorismen och invasionen av Irak. Sådär har det fortsatt.

1980-talet erbjuder också andra mansroller än den egensinnige avvikaren i kamp mot en oförstående statsmakt och överhet. I Tre män och en baby, visar sig tre vuxna män kunna jobba, vara vänner och sköta familjeliv utan att ge avkall på sin manlighet. Att verkligen visa att det är tvärtom skapar rentav en del ofrivillig homoerotik, som när Tom Selleck joggar iklädd enbart små 80-talsshorts och en gigantisk mustasch och köper en sporttidning med bilder på avklädda, muskulösa män.

Den ursprungliga Ghostbusters får illustrera vuxen manlig vänskap. Hur fåniga de än är så är Venkman, Stantz och Spengler vuxna. De är nördar, tycker om kvinnor och de har jobb. När en av dem träffar en kvinna är de andra vänliga mot henne och välkomnar henne i gemenskapen. De är varken patriarker à la Don Draper eller mansbebisar som inte vill växa upp och bara hänga med sina polare, och de vill inte vara nitton hela livet. Trots att både barn och tonåringar tas på allvar är budskapet i de flesta filmer att det är bättre att vara vuxen. Då får man nämligen ha sex och bestämma över sitt liv.

”Livet går rätt fort. Om man inte stannar upp och ser sig omkring emellanåt kan man missa det”, säger Ferris Bueller i kultrullen Fira med Ferris om hur han skolkar från skolan en somrig dag i Chicago och upplever den till fullo med sin vän och sin flickvän. Mer än man tror finns att upptäcka i filmerna från denna tid. Och även om man inte läser Hadley Freemans fantastiska bok till 1980-talsfilmens försvar, så är många av dem fortfarande rätt underhållande. Ett tips i höstmörkret, och det politiska mörkret.

MATTIAS SVENSSON
mattias.svensson@opulens.se

Mattias Svensson är skribent och författare. Uppvuxen i Karlskrona, men bor numera på Lidingö. Mattias har bland annat publicerat Ayn Rand på svenska på Timbro Förlag och var i sju år redaktör på Magasinet Neo. Hans senaste böcker är Glädjedödarna – en bok om förmynderi (Timbro, 2011), Miljöpolitik för moderater (Fores, 2015) och Den stora statens återkomst (Timbro. 2017).

Det senaste från Krönikor

Sorgen för Göteborg

GBG2001. När vändningen kom så skedde 11 september-dåden. Kriget mot terrorismen med
0 0kr