FRIHET. “Det viktigaste för ett fritt samhälle är inte att bli exakt rätt utan att undvika att vara helt fel”, skriver Mattias Svensson.
Vi skulle behöva en utopi, menade den liberale tänkaren och nationalekonomen F.A. Hayek emellanåt. Själv åstadkom han inte mycket i den vägen. I slutet av sin sista bok Det stora misstaget resonerar han kring slutmålet att bli fler människor på jorden och utöka frivilliga samarbetssystem, främst handel. Viktigt, men knappast den sortens mål som sätter hjärtan i brand.
Fler tonårshjärtan, inklusive mitt eget, har då klappat hårdare för Ayn Rands medryckande romaner om hjältemodiga individer i kamp mot förstockade kollektiv och förtryckande statsmakter. Nu tänker jag spoila en del av handlingen i en av dem, så skippa detta och nästa stycke om du inte läst, men även hos Rand är den utopiska delen av Atlas Shrugged den absolut svagaste delen.
Hur många skulle egentligen vilja lämna de samhällen de lever och verkar i för att flytta till en dal med likasinnade där alla bygger sina egna hus från grunden och tar betalt i pengar för att göra varandra väntjänster (och där en överväldigande majoritet är män)?
Robert Nozick lyckas inte bättre. I den tredje delen av hans klassiska Anarki, stat och utopi diskuteras en ordning där alla skulle kunna flytta till sin politiska utopi, som sedan kan finnas sida vid sida. I en kommun eller region har man frivillig socialdemokrati, i en annan frivillig konservatism och i någon liten avkrok kanske till och med frivillig nazism, om några vill vara frivilliga offer och underordnade. Då skulle man omvänt kunna flytta sig till större frihet och en mer liberal eller libertariansk utopi med andra likasinnade.
Mot detta resonemang finns många teoretiska invändningar. Var ska man bo om man vill leva ihop med någon som har en annan ideologi än man själv? De praktiska invändningarna är dock mer illustrativa och underhållande.
Johannes Klenell skriver på Arbetets kultursida om en bok med den fantastiska titeln A Libertarian Walks Into a Bear, om ett sådant försök att samla politiskt likasinnade på ett ställe i New Hampshire. Resultatet är inte vackert. De som lockas framställer crystal meth i garaget, samlar på barnporr eller praktiserar sin rätt att bära vapen. Ingetdera gynnar grannsämjan. Den blir inte heller bättre av att några skjuter björnar på sin mark, medan andra matar dem, båda med hänvisning till sin suveräna äganderätt. De frivilliga avgifterna till brandkåren uteblir och kyrkan brinner ner. Det går kort sagt åt helvete med det mesta.
Inte heller är det första gången. För några år sedan samlades andra libertarianska entusiaster kring en lossköpt markplätt i Chile. Detta urartade i en härva av ömsesidiga anklagelser om att de andra var bedragare och sociopater redan innan särskilt många ens hann flytta till sin tänkta egendom . Med jämna mellanrum talas det också i samma kretsar om något projekt till havs, ett självreglerat utopia på internationellt vatten. De har alltid sänkts innan de sjösatts.
Hoppet om en liberal utopi är i sig en utopi, och det är nog bara bra om det så får förbli. Detta framgår av både svag teori och förskräckande praktik. Den liberala utopin är svaret på fel fråga. Liberalismen är inte lösningen på hur politiskt likasinnade ska kunna leva ihop – vilket parentetiskt sagt utöver praktiska problem låter outsägligt tråkigt.
Resultatet blir inte en perfekt ordning eller ens en perfekt frihet.
Tvärtom är liberalismen lösningen på hur ett samhälles, liksom en familjs, olika kynnen och viljor och ideologier ska kunna samsas till ömsesidigt gagn. Poängen är att genom frivilliga samarbeten, och genom att lämna varandra ifred när man vill olika saker, så berikas samhällen av alla människors olikheter – och varje människa kan blomstra i flera olika roller, där den politiska identiteten sällan är eller bör vara den viktigaste. Det är en ideologi som är universell i sina ambitioner, och som siktar på att koppla samman människor över hela världen genom handel, samtal och samarbeten – men som samtidigt är ett så brett, öppet och tillåtande ramverk att var och en ska kunna leva som det passar dem, där det passar dem.
Resultatet blir inte en perfekt ordning eller ens en perfekt frihet. Visst är både små och stora friheter viktiga – och jag skulle förstås idealt se dem implementerade överallt. Men det viktigaste för ett fritt samhälle är inte att bli exakt rätt utan att undvika att vara helt fel.
Hayek gjorde därför förmodligen rätt i att snarare än att försöka formulera en utopi skriva långt, noggrant och lite träigt och på sina håll vint om Frihetens grundvalar, de breda principer som samhällen vilka sinsemellan skiljer sig på många intressanta sätt ändå kan omfatta. Det är lätt att peka på ”det stora misstaget” i samhällen som försökt byggas utifrån en enhetlig politisk ideologi eller andra ensidigt konstruktivistiska ambitioner. Svårare är att inspireras av ständiga små framsteg, och ännu svårare att föreställa sig hur de ska kunna fortgå och hur vi med deras hjälp ska kunna lösa stora och hittills olösta problem och hot som ännu hänger över oss. Ändå är det vägen framåt. Där politiken är tråkig och förutsägbar tenderar samhället att bli livfullt och dynamiskt.
mattias.svensson@opulens.se
