ALKOHOL. “Alkoholpolitiken har alltid gått ut på att uppifrån kontrollera och suga ut grupper som oroat de styrande”, skriver Mattias Svensson som idag den 9 november kommer ut med boken Så roligt ska vi inte ha det – En historia om svensk alkoholpolitik.
”Alkoholpolitiken bör bevaras och i vissa avseenden skärpas” står det kort i den av Per Molander ledda jämlikhetskommissionen. På vilket sätt blir vi mer jämlika av att staten fattar ännu fler beslut åt oss om hur vi får dricka och roa oss – eller rättare sagt om hur vi inte får dricka och roa oss?
Det blir vi förstås inte mer jämlika av, tvärtom. Men denna maktrelation, den mellan enskilda människor och staten, är ofta en blind fläck för akademiker som teoretiserar om jämlikhet från sin skrivbordshorisont. Det anses så självklart i dessa kretsar att deras bildade visdom och sofistikerade omtanke upphöjd till lag är vad som genererar rätt utfall i deras prydliga excelark. I sådana kalkyler syns aldrig tilltagande ojämlika maktrelationer mellan styrande och styrda.
Det är en lika historielös som glädjelös kalkyl, och få saker illustrerar detta som Sveriges relation till alkoholen. Alkoholpolitiken har nämligen alltid gått ut på att uppifrån kontrollera och suga ut grupper som oroat de styrande.
Det var arbetarklassens alkoholdryck, brännvinet, vars försäljning monopoliserades och likaså servering till arbetarklassen på så kallade klass tre-krogar eller folkrestauranger som gav feta intäkter till kommunerna och goda arvoden till de socialt samvetsömma ledamöterna i dess styrelser. Under andra halvan av 1800-talet finansierades en betydande del av infrastrukturen kring järnvägsutbyggnaden på detta sätt.
Tack vare läkaren och folkpartisten Ivan Bratt cementerades klasspolitiken fram till 1955. Motbokssystemet gav ”individuella” ransoner, enligt kriterier som förvisso medgav lokala systembolagsmäns godtycke men framför allt följde samhällsklass och kön. Gifta kvinnor hade ingen egen ranson utan omfattades av mannens, och ogifta kvinnor kunde beviljas en betydligt mindre ranson. Män hade ranson efter inkomst och samhällsklass.
I början av 1980-talet utreddes diskoteken som en stor samhällsfara som förledde ungdomen genom sin kommersialism.
Eftersom alla tilldelades en enda systembutik att handla i kunde överklassens butiker på exempelvis Östermalm eller vid Slottet innehålla sirligt snidade prydnader och generösa vinkällare, medan populasen var hänvisade till butiker på bakgator med anonyma flaskor och möjligen en ledsen kaktus till prydnad. Allt vin utom starkvin var i praktiken förbehållet akademiker och höginkomsttagare, starköl hade förbjudits och kunde bara fås mot recept på apotek, så det som fanns att köpa var väsentligen bara sprit. Den vanliga arbetare som köpte misstänkt dyr konjak fick dock omedelbart motboken indragen.
Så såg politiken ut också under de första decennierna av socialdemokratiskt maktinnehav.
Mycket har blivit bättre sedan dess, men det har ofta skett mot svenska politikers och experters uttryckliga vilja. I början av 1980-talet utreddes diskoteken som en stor samhällsfara som förledde ungdomen genom sin kommersialism. Försöken att stänga dem misslyckades dock, och när villkoren för serveringstillstånd istället blev friare fick Sverige ”en gastronomisk revolution” där tråkig mat på statliga och kommunala restauranger äntligen kunde ersättas av något bättre, och större variation av både mat och dryck blev tillgänglig också i lägre prisklasser.
Den stora liberaliseringen följde på EU-medlemskapet och den korta liberala tidsperioden något decennium före millennieskiftet. Också den ökade utbud och tillgänglighet, men medan drickandet ökade så uteblev de flesta förväntade negativa konsekvenserna.
Inget av detta har dock gjort något större intryck på expertisen. Tvärtom har de hittat nya grupper vars drickande bekymrar dem. Kvinnors drickande är exempelvis mer påpassat än mäns, trots att de dricker mindre och deras drickande orsakar färre problem för andra, och detta har varit en tilltagande trend sedan 1990-talet.
Spåren efter den tidigare politiken finns också kvar. Det anses självklart att medan Grand Hôtel får servera champagne till sina välbärgade gästers frukost, så är tillståndsgivarna restriktiva med att ge pizzerior tillstånd att servera öl före lunch. Samma inställning har ihop med gentrifiering underlättat en tilltagande ogin inställning mot krogar och nöjesliv i storstädernas innerstäder på senare år.
Systembolaget säljer för sin del alkohol med betydligt saftigare marginaler i påslag än andra jämförbara länder (att monopolet är en effektiv uppköpare är således en myt), men rear samtidigt regelbundet ut exklusiva vin- och spritsorter i begränsade upplagor för långt under marknadspris till ett bättre bemedlat klientel.
Alkoholpolitiken har alltså under hela sin moderna existens varit ett redskap för att ge intäkter åt staten och gynna mer välbärgade på vanligt folks bekostnad. Dess restriktioner har framför allt slagit ner på de senares nöjen och drickande.
Att detta får fortsätta beror inte på att politiken varit framgångsrik. Notera att i stort sett ingen förespråkar ett återinförande av tidigare restriktioner som avskaffats. Och liberaliseringar har haft en massa överraskande positiva effekter, alltifrån explosionen av mikrobryggerier och bättre mat på krogar och restauranger, till den musikexport som följt av de diskjockeys som fick hållas på diskoteken.
Frihet inom vida ramar tenderar att locka fram skaparkraft som är oväntad just för att den inte kan planeras och kalkyleras. Men få saker är så svåra för intelligenta och empatiska akademiker att förstå, som att folk som vet mycket mindre än de om samhällens funktionssätt och ginikoefficienter fortfarande kan vara bättre lämpade att fatta beslut som rör deras eget liv.
mattias.svensson@opulens.se
