NÄTNEUTRALITETEN. “Medborgare tvingas ut på nätet som är långt ifrån en neutral plats samtidigt som man stänger ned fysiska platser där kunskapsutbyten kan ske”, skriver Amra Bajric.
Biblioteksbladet – en tidsskrift vars läsare till stor del består av bibliotekarier och sympatisörer skrev i början av månaden om att Statistiska centralbyråns bibliotek stängs ned och blir otillgängligt för allmänheten. En av anledningarna till beslutet att stänga ned bibliotekets fysiska rum är den ökade digitaliseringen. En stor del av samlingen kan komma att gallras eftersom ingen aktör visat intresse för att ta emot den.
Det är ingen ny utveckling, (om man nu kan kalla privatisering och digitalisering av information för utveckling) utan ett pågående problem bibliotek runt om i Sverige har. Utveckling har helt enkelt kommit att likställas med ersättning av något annat och digitalisering har blivit synonymt med modernisering.
Är det verkligen klokt att några företag kan kontrollera det demokratiska samhällets informationstillgänglighet? Trump avskaffade precis nätneutraliteten och har därmed gett de stora internetföretagen tillåtelse att strypa tillgång till hemsidor och öka trafiken till andra. Medborgare tvingas ut på nätet som är långt ifrån en neutral plats samtidigt som man stänger ned fysiska platser där kunskapsutbyten kan ske. Det medmänskliga försvinner. Det är en kamp mellan den digitala massan med sitt enorma informationsflöde och bibliotekarien med spetskunskap kring 1800-talets romantiska litteratur. Det finns trots allt ett värde i att möta en liten nörd i disken.
Lagstiftningen är anpassad efter en tryckskriftskultur och till fysiska arkiv men den tekniska förändringen rör sig snabbt och internetdatabaser samt privatägda företag tar över. Vad händer när en viss kunskap, arkiv eller litteratur inte längre anses lönsam? Om inte fysiska rum att förvara litteraturen finns där en människa guidar en i systemet istället för opersonliga allgoritmer – hur hittar man något nytt? Marknadslogiken tar över ännu mer.
Teknologi upphöjs ofta till en gudom i våra dagar. Det som för människans utveckling lite närmare totalt herravälde över naturen. Den som försöker ifrågasätta utvecklingen får i bästa fall motta ointresserade och slappa blickar till svar, som för att påpeka att den teknologiska utvecklingen är ostoppbar. Vem vill vara bakåtsträvare? Sträva ska man göra framåt.
Men teknologisk utveckling är varken bra eller dåligt; skillnaden ligger i vem och vilka som förvaltar den. Ordet ”luddit” används ofta för att beskriva någon som med kortsiktig fåfänga sätter sig emot all teknologisk utveckling. När industrialiseringen tog fart i England började nya fabriksägare använda ångmaskiner och andra mekaniska uppfinningar för att göra textilvävningen mer effektiv. Innan hade den ofta varit hanterad av hantverkare som jobbade i hemmet, med mästare och gesäller organiserade i skrån. Dessa människor som blev utslagna av den nya effektivare mekaniserade fabriksnäringen ställde sig bakom den förmodligen fiktiva upprorsmannen Ned Ludd och slog sönder vävstolarna i protest. Dessa kom sedan att föraktfullt kallas för ”ludditer” – kortsynta människor utan känsla för den stora helheten.
Men ludditerna var inte dumma. För de förstod något som de manchesterliberala fabriksägarna inte gjorde. När maskinerna ägs av någon annan än den som väver så är det exploatering. Allt ludditerna ville var att mervärdet skulle fördelas lika; de hade inget emot maskinerna och teknologin, så länge den inte tog ifrån dem deras självständighet och yrkesstolthet. Vi borde tillämpa samma oro och aktsamhet gällande kunskap och information och ytterst värna om dess tillgänglighet för alla i samhället.
amra.bajric@opulens.se
