PROSA. Mathias Jansson har skrivit en fascinerande novell om hur tekniken kan spåra ur.
Janne Stålberg arbetade som vaktmästare på Ådalsskolan i Kramfors och skulle just släcka och låsa för helgen då han såg pappret i sitt postfack. Han tvekade ett tag, skulle han bara strunta i det och ta helg? Men plikttrogen som han var gick han dit och tog ut pappret. På pappret satt en post-it lapp med texten: “25 ex till måndag. Folke Luger”. Janne suckade. Folke arbetade som svensklärare på skolan och hade ovanan att i sista stund lägga papper eller kompendium som skulle kopieras upp till nästa dag i Jannes postfack. Janne funderade en stund på att strunta i det hela, han kunde ju lika gärna ha missat att se pappret innan han tog helg, eller hur? Men då fick han å andra sidan ta itu med det tidigt på måndagsmorgonen och då skulle han även hinna kopiera upp en massa tyska- och franska-prov, och ett kompendium om stormaktstiden, innan den första lektionen började. Han såg på pappret, det var bara ett enda papper, men en kort text med rubriken “Ett halvt ark papper”. Ja, det var verkligen bara ett halvt ark papper med text, konstaterade Janne. Det går snabbt att fixa tänkte han och slängde ner pappret i kopiatorns toppmatare, tryckte in 20 exemplar på displayen och så startknappen. Sedan tog han sin träningsbag, släckte lyset, låste dörren och begav sig mot gymmet. Kopiorna kunde han ju plocka upp direkt på måndagsmorgonen och lägga i Lugers postfack innan han dök upp tänkte han.
Bakom den stängda dörren sög kopiatorn in pappret från toppmataren och transporterade det längs valsarna till det inre mörkret där texten skulle kopieras. Kopiatorn var gammal och skulle väl ha bytts ut för flera år sedan, men neddragningar hade lett till att den fått stå kvar. Eftersom serviceavtalet hade löpt ut för flera år sedan så var den i ganska bedrövligt skick. Kuggar, valsar och andra komponenter började bli riktigt slitna. Det var inte ovanligt att pappret fastnade i maskinen, eller drog sig i sidled och texten blev otydlig. Vad som var orsaken till vad som inträffade är svårt att säga, men något mekaniskt fel måste det ha varit, för att i stället för att spotta ut en kopia av originalet, åkte originalet tillbaka in i maskineriet och texten kopierade igen ovanpå den gamla. Proceduren återupprepades och man skulle kunna tro att efter 20 kopior skulle maskineriet stanna av sig själv, men då ingen kopia matades ut rörde sig inte heller räkneverket så originalet med rubriken “Ett halvt ark papper” hamnade i en evighetsloop.
Kopiatorn jobbade på timme efter timme och blev varmare och varmare. Originalet fylldes med lager efter lager med text. Valsarna blev hetare och hetare tills de runt midnatt började lösas upp.
Det översta lagret som genom åren hade matat fram texter, prov, kompendium, betyg och tusentals andra skrifter började överföras till pappret. Det var som om något organiskt, evolutionärt inträffade inne i den mörka varma maskinen. Varje gång texten kopierades, förändrades den och utvecklades. Skulle någon ha tittat in i maskinens innersta skulle han ha sett hur tonerbläcket flöt omkring på pappret, hur det pågick en process där nya bokstäver, ord och meningar bildades. Det var som om texten hade fått ett eget liv och tusentals berättelser växlade och växte fram i ett allt snabbare tempo på papperet. Dikter, prosa, dramatik, essäer, skrönor, historier formades och försvann lika snabbt som de dök upp. Timme efter timme arbetade kopiatorn monotont och enträget vidare i det mörka postrummet. Den blev allt hetare och hetare och pappret rörde sig allt trögare inne i maskinen när lager efter lager med tonerbläck smetades ut över det.
Någon gång under söndagskvällen började hela det inre maskineriet att lösas upp av värmen och det tröga bläcket flöt ut med sina slingrande skrifter längs kopiatorns olika delar. Skulle man öppna en av luckorna på fronten och titta in skulle man se något som påminde om långsamt pulserande glödande bläckhjärta med artärer och vener som slingrade sig längs valsar, kugghjul och mekanik, ett blodomlopp, eller rättar sagt ett bläckomlopp, som transporterade ord och meningar i ett pulserande kretslopp.
När Janne tidigt på måndagsmorgonen öppnade dörren till postrummet och tände lysrören tappade han sin träningsväska av förvåning. Han blev häpen stående och stirrade på kopiatorn. Den rök och strålade av värme och det verkade som om den höll på att smälta ihop till en oformlig klump.
Janne insåg förskräckt att den kunde börja brinna vilken sekund som helst, så han tog ett snabbt kliv mot stickkontakten och drog ut den. Kopiatorn tystnade och sjönk långsamt ihop med en djup suck. I ett döende sista andetag spottade den ut ett papper som seglade uppåt av den varma vinden mot taket innan det vände och långsamt gled ned genom rummet och hamnade framför Jannes fötter. Förvånat sträckte sig Janne ned och tog upp pappret som var så varmt att det brände på fingrarna. Han vände på pappret och såg att det fanns en text på framsidan. Han hann läsa den första raden: “Jag kopierar, jag kopierar! Jag tycker att jag har upplevt allt detta förr. Jag tycker att jag stått någon annanstans och sagt dessa ord förr!”
Därefter landade en tung hand på hans axel. Han vände sig förvånat om och där stod Folke Luger och pekade på kopiatorn som låg hopsmält till en klump på golvet. Folke såg Janne stint in i ögonen innan han misstänksamt frågade: “Jag hoppas du hann kopiera upp min text innan den kollapsade, eller?”
info@opulens.se
