ANTIKVARIAT. “Den som vill tillägna sig litteratur från svunna epoker kommer inte att kunna förlita sig på vare sig bibliotek eller bokhandlare i framtiden”, skriver Lars Anders Johansson. Han framhåller vikten av välfungerande antikvariat i en tid av revisionism och censur.
Ända sedan högstadietiden har jag älskat antikvariat. Från början av ekonomiska skäl, senare för att jag insåg hur väl jag trivdes i de alltför smala gångarna mellan hyllorna i källarlokalen på Kungsgatan i Gävle. Under gymnasietiden passade jag ofta på att smita iväg några hundra meter till Gefle Antikvariat på jakt efter gamla upplagor av mina hjältar, anarkisterna Kropotkin och Bakunin eller filosofer som Wittgenstein.
Antikvariatsbranschen bär ett tungt ansvar för min under många år vacklande privatekonomi, liksom för den trångboddhet som blivit en konsekvens av att varje tillgänglig väggyta upptas av bokhyllor. Den bär också skuld till många komplikationer i mitt privatliv och konfliktfyllda kärleksrelationer. Jag vet inte hur många gånger jag har blivit belagd med embargo på inköp av fler böcker. Jag vet bara att jag har brutit mot dessa lika många gånger.
Att antikvariaten flyttat ut på nätet, med sajter som Bokbörsen och Antikvariat.net har givetvis underlättat denna typ av missbruksbeteende. Samtidigt har den speciella miljön gått förlorad när inköpet av en gammal bok reducerats från en närmast helig ritual i ett lärdomens tempel till ett internetköp bland andra. Utbudet och tillgängligheten är givetvis bättre, men för mig och många andra var det den speciella antikvariatsmiljön som blev inkörsporten till det tyngre missbruket.
Men även om min skrymmande boksamling skapat många bekymmer betraktar jag idag dessa rader med bokryggar med kärlek och tacksamhet. Jag ser dem nu som mitt bålverk mot samtidens presentism, mina ståndaktiga soldater i kriget mot fördumning och bildningsfientlighet. Att bygga sitt eget bibliotek med gamla upplagor har plötsligt blivit en motståndshandling.
De politiska kommissarier som bemannar bokförlag och redaktioner, streamingtjänster bidragsgivande myndigheter på kulturområdet nöjer sig inte längre med att kräva att den kultur som produceras idag ska strömlinjeformas utifrån ett snävt knippe värderingar som omfattas av en liten grupp som uppfattar sig själva som ett moraliskt och politiskt avantgarde. De vet vilka uppfattningar vi andra behöver skyddas ifrån. Därför behöver även den äldre kulturen anpassas och läggas till rätta. Nyutgåvor granskas med politiskt korrekta glasögon, och misstänkta formuleringar stryks och byts ut.
Exemplen är oräkneliga, men på senare tid är det främst den brittiske barnboksförfattaren Roald Dahls böcker och landsmannen Ian Flemings böcker om Agent 007 som varit föremål för debatt. I fallet med Roald Dahls barnböcker är bakgrunden att rättigheterna sålts till streamingjätten Netflix, som har en lång historia av nervös politisk korrekthet. Då Roald Dahls böcker inte alls är så strömlinjeformade som dagens politiska kommissarier kräver, var det bara en tidsfråga innan de klåfingriga rättighetsinnehavarna skulle vilja ändra på dem. Ändringarna omfattade bland annat att den fete Augustus Gloop i “Kalle och chokladfabriken” inte längre skulle få beskrivas som tjock, eftersom detta tydligen kan anses kränkande.
Stöd Opulens - Prenumerera!
De aviserade ändringarna väckte ett ramaskri och förlaget backade, åtminstone för den här gången. Antagligen av kommersiella skäl. Efterfrågan på politiskt korrekta tillrättalägganden är uppenbarligen begränsad, vilket visar sig gång på gång när publiken straffar streamingtjänsterna för deras försök att skriva dem på näsan.
Glädjen över att också kommande generationer ska kunna ta del av Roald Dahls oförvanskade barnböcker kom dock snart att grumlas då nyhetssajterna tillkännagav att Ian Flemings böcker om James Bond skulle bli den neurotiska wokeismens nästa offer. Inför det förestående 70-årsjubileet för den första Bondboken har nämligen förlaget aviserat att böckerna ska skrivas om, efter granskning av “experter på kränkande språkbruk”. Att anpassa den våldsamme, sex- och alkoholmissbrukande fiktive brittiske underrättelseagenten till politiskt korrekta måttstockar låter om möjligt ännu mer krystat än att lägga Roald Dahls barnböcker till rätta. Trots protester har ännu inget besked kommit om att förlaget skulle ha backat angående Bondböckerna.
Det har förstås inte saknats röster som höjts till försvar för tillrättaläggandena. Anhängarna av den totalitära överideologi som kräver underkastelse, också av det förflutna, har antingen försökt spela ned allvaret (“vadå rättighetsinnehavarna får väl göra vad de vill med verken”) eller låtsas som att diskussionen handlat om något helt annat (“vadå, det har alltid skrivits nya versioner av gamla verk”). Att inte ens wokeideologins försvarare vill stå för tillrättaläggandena när de konfronteras säger något om att de är medvetna om att ingreppen inte sker utifrån någon bred efterfrågan.
Den som vill tillägna sig litteratur från svunna epoker kommer inte att kunna förlita sig på vare sig bibliotek eller bokhandlare i framtiden, när nya upplagor riskerar att ha underkastats politiskt motiverade granskningar och korrigeringar. Istället för att du själv ska kunna ta ställning till och bedöma förlegade ordval och stereotyper eller uttryck för värderingar från en annan tid, kommer någon annan ha gjort det åt dig.
Det är då antikvariaten blir din räddning. Äldre upplagor, från tiden före vår revisionistiska tidsålder, kommer att vara värda sin vikt i guld. Den som vill läsa litteratur såsom författarna avsåg att den skulle läsas bör bygga sitt eget bibliotek, och lämpligen börja bland banden hos närmsta antikvariat.
larsanders.johansson@opulens.se
