KOMPLEXT. “Ansvaret skjutsas upp på regeringsnivå men det som kanske fungerar för ett utsatt område i en del av landet fungerar inte för ett annat. Kommunpolitikerna är de som har makten att implementera åtgärder för att öka tryggheten”, menar Amra Bajric.
Gängskjutningar har blivit vardag. Så pass att medierapporteringen följer ett narrativ där berättelsen inleds med en barnfamilj som vaknar av ett smattrande ljud och slutar med att partier tävlar i vem som kan lansera åtgärdspaketet med hårdast straff.
Sist ut var Liberalernas Nyamko Sabuni som vill vräka familjer vars kriminella barn och ungdomar dolt droger eller vapen i hemmet. Sabuni framhåller inte om tanken är att staten ska expropriera privat egendom där droger och vapen påträffas, utan förslaget verkar enbart rikta sig till de familjer som hyr sin lägenhet, inte äger. Lika olika inför lagen är den nya parollen.
Klyschan att problemet med det dödliga gängvåldet är komplext är tyvärr sann och ingen regering har hittills haft en helhetslösning som fungerat. Problemet ligger kanske i att ropen efter agerande och ansvarstagande på regeringsnivå är fruktlösa. En regering bestående av en brokig skara partier som oftare drar åt olika håll än samma kan inte samordna nationella insatser i landets utsatta områden.
Vi måste förstå var ansvaret för bristerna i civilsamhället ligger.
Inte utan trubbiga resultat likt när internationella samfund fått stopp på krig genom att bara skära upp krigsdrabbade länder i ungefär lika stora bitar och tilldelat en bit land till varje folkslag. Det är därför regeringspartier från höger gång på gång kommer med populistiska förslag likt Sabunis. Insatserna för de drabbade i området mynnar ut i fler övervakningskameror, byggande av dyra bostadsrätter och till sist en flykt från civilsamhällets sida.
När vi lägger allt ansvar på regeringen så befriar vi väldigt inflytelserika kommunpolitiker från ansvar. Vilka som styr i en kommun avgör dess framtid i mycket större utsträckning än vilken instabil koalition Socialdemokraterna lyckats ingå i på riksdagsnivå. Vi måste förstå var ansvaret för bristerna i civilsamhället ligger.
Kommuner bär ett enormt ansvar för sina medborgare och har mest insyn i vad kommunerna själva behöver för att lösa problem med våld, droghandel och dödsskjutningar. De ansvarar för många av de instanser vi på nationellt plan vill se ha en mer aktiv roll i problemlösningen. Socialtjänsten, den myndighet som ska fånga upp barn och unga med problem samt stötta deras familjer. Kommunerna ansvarar även för skola och utbildning. Det är deras ansvar att se till att alla barn får samma möjlighet att växa upp tryggt och utvecklas till fungerande individer i samhället.
Så när vi hör hur tjänstemän larmar om problem bland unga i kommunen, när fritidsledare tar upp att droghandeln ökat, så borde det här landets kommunala politiker vara de som skriker högst om åtgärder i media. Konkreta krav och förslag på förbättring från just kommunerna hörs sällan. I stället skjuts ansvaret upp på regeringsnivå men det som kanske fungerar för ett utsatt område i en del av landet fungerar inte för ett annat. Kommunpolitiker är de som också har makten att implementera åtgärder för att öka tryggheten mycket fortare och mer effektivt än om kravet ligger på en regering som kanske kan prioritera frågan under nästa mandatperiod.
Frågan kring gängvåld och de ofattbart höga dödsantalen bland våra unga är komplex men ingenting blir bättre av att dumma ned ett komplext problem så som högern försöker göra. Hårdare straff, slopad straffrabatt för unga och nu hot om vräkning av hela familjer som redan är utsatta är inte att ta ansvar. Det är att ducka för det arbete och ansvar som ligger på våra kommuner och politiker i diverse nämnder.
Och behöver vi exempel på vad som sker när nationell hårdare-tag-policy implementeras så finns alltid USA. Ett land där överbudspolitiken kring brott och straff lett till en fängelsebefolkning som nu är uppe i över 600 inlåsta personer per 100 000 invånare.
amra.bajric@opulens.se
