Kultur är inte roten till allt ont

Krönikor/Samhälle

”I de stadsdelar som utmålas som bakåtsträvande, förtryckande och i behov av assimilering så blomstrar poesin och berättarkonsten”, skriver Amra Bajric.

”De blir utmålade som aggressiva, explosiva, impulsiva.
Men mina systrar är positiva och effektiva.
Ni kanske tycker jag borde sluta överdriva,
men det är sanningen,
och jag slutar när ni slutar göra mina systrar självdestruktiva”  – Liban Abdule, 21 år från Tensta och vinnare av Ortens bästa poet 2016.

 

Nu i helgen gick för tredje gången finalen för Ortens bästa poet i Rinkeby i Stockholm. Vinnare blev den 16 åriga Jami Faltin från Flemingsberg som skriver poesi om att vara finsk rom i Sverige. Nästan 3 000 personer samlades för att lyssna på poesi, sång och berättande. Säg mig – när hörde ni sist om en lokal poesitävling, eller nationell för den delen, som drog den sortens publik bestående mest av ungdomar? Det är först nu, när tredje omgången av tävlingen nått sin kulmen som större och etablerade medier fått upp ögonen för ett kulturevenemang som närmast kan kallas för poesins renässans.

I de stadsdelar som utmålas som bakåtsträvande, förtryckande och i behov av assimilering så blomstrar poesin och berättarkonsten. I samma stadsdelar där bibliotek stänger ned eller underfinansieras, där skolresultaten är katastrofala samlas ungdomar i ett gemensamt behov av att uttrycka sig och prata om det de tycker är viktigt.

Samtidigt har vi personer på vänsterkanten som Vänsterpartiets Amineh Kakabaveh som envist håller fast vid att kvinnor i förorten är helt oförmögna, eller förbjudna, att föra sin egen talan. Kakabaveh och hennes supportrar representerar en förlegad syn på förorten som ettrigt håller sig fast i folks medvetanden likt sommarplågan ”Despacito”. Återigen tar Kakabaveh & co kraft från en rörelse som behöver rusta inför valet nästa år. Det pratas om mobbning och oförlåtande sektliknande identitetspolitik samt om infiltrering av islamister med dold agenda – allt för att misskreditera den progressiva rörelse man själv ser sig som en del av. Kan det helt enkelt vara så att om Lars Ohly inte längre är välkommen på grund av sexuella trakasserier, trots erkännande och en mycket bättre ursäkt än den Kakabaveh gav, så vill vi ha samma måttstockar för spridning av rasism?

Ortens bästa poet finansieras bland annat just av diverse vänstergrupper och intresseföreningar. Som arrangör står Förenade Förorter. Det vill säga progressiva krafter som verkar i socioekonomiskt utsatta områden och förstår att sättet att bryta hedersrelaterat våld samt kontroll är att ge unga och kvinnor en egen röst, ställa dem på scen med ett blödande hjärta som möts av kärlek och hejarop. Och smaka på det, ”Förenade förorter”, inte förtrycka kvinnor i förorten, elaka fäder som vill sin familj illa i förorten, islamister i förorten. Utan förenade, tillsammans med varandra som stöd. Alla vet att socioeknomiskt utsatta områden har problem med våld mot kvinnor och att det i många fall rör sig om hedersrelaterat våld men vi tror inte alla på stigmatisering av den egna orten eller den religion eller land man råkar komma från.

Det börjar likna mer och mer en medelålders mans analys av #metoo, det är Jan Guillou som inte vågar krama kvinnor i bästa fall och i värsta fall är det Staffan Heimersson som helt enkelt hatar kvinnor. Med andra ord: det är gammaldags och förlegat. Vi på vänsterkanten är helt enkelt mer progressiva och radikala än att påstå att kulturer och attityder är roten till allt ont.

AMRA BAJRIC

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Amra Bajric

Amra Bajric är skribent och debattör född i Bosnien. Hon har studerat american studies i Nederländerna men bor idag i Stockholm där hon arbetar som bibliotekarie. Amra går för tillfället Aftonbladets ledarskribentsutbildning och är politiskt aktiv.

Det senaste från Krönikor

Vår iskalla värld

OMÄNSKLIGHET. ”Varje kropp en historia, inte menad att förstås utifrån regelverk eller