KRÄNKTHETSKULTUREN. ”Baksidan av myntet kan vara att snällheten gjort oss ängsliga samt en smula naiva med övertro på människans inneboende godhet. Och att alla måste vara sams,” skriver Lars Thulin om snällismen i Sverige.
Sverige är i grunden och i en internationell jämförelse ett snällt land. Omsorg, omhändertagande myndigheter, strävan efter konsensus och vilja att kompensera för orättvisor, har präglat vårt samhällsbygge.
Kanske för att vi som folk är snälla, men måhända mest för att vi levt i fred och välstånd så länge att vi har haft råd med detta. Är inte modellen bra? Jo, och vårt land ses ofta som ett föredöme. Varje gång som den bilden spricker, för det händer, hörs förvånade röster – men så är det väl inte i Sverige? Som är så bra? I frågorna finns en blandning av ironi och avund.
Baksidan av myntet kan vara att snällheten gjort oss ängsliga samt en smula naiva med övertro på människans inneboende godhet. Och att alla måste vara sams. Framförallt – ingen får kränkas. Det är det värsta någon kan råka ut för.
Är det därför som en brutal gängkriminalitet, ofta med internationella kopplingar och rötter, kunnat förgifta vårt samhälle så mycket? Är det därför som våra välfärdssystem kan rånas på många miljarder varje år?
Låt oss kika på tre exempel!
Ishockeyklubben
Dagens Nyheter berättade nyligen en historia om en svensk ishockeyklubb. En kille med problem med anpassning och sociala koder samt hade en diagnos, älskade att spela ishockey. Men det funkade inte riktigt för killen. Fast hans pappa rev upp himmel och jord, anmälde klubben till alla tänkbara instanser för diskriminering, mobbning med mera. Klubben försökte hjälpa och lät en ledare speciellt ta sig an pojken, men det räckte inte.
Men ingen vågar sätta ned foten för de senare.
Killen kunde inte byta klubb, ingen annan ville ha honom. Ryktet om pappans anmälningar skrämde. Den aktuella klubben fick problem, då de i pojkens lag vill byta klubb. Två lag i åldersgruppen hotas att läggas ned. Striden har gått ända upp i Riksidrottsförbundet.
Intressant är att det här finns många offer. Givetvis pojken som inte klarar av lagsport. Men också hans klubb som skäms ut och tappar medlemmar. Och hockeykillar som måste byta klubb till en de egentligen inte vill spela i.
Men ingen vågar sätta ned foten för de senare. För en enda får inte kränkas.
Byte av juridiskt kön
Så den sorglustiga historien om den lag om regler för byte av juridiskt kön, som inom kort ska tas av riksdagen. Där har en märklig debatt präglad av känslor, rädsla för att inte vara politiskt korrekt och ren partipolitik, medfört att frågan inte längre handlar om könsbyte. Utan något helt annat.
Huvudkritiken mot förslaget är åldersgränsen för könsbyte som föreslås bli 16 år. Andra vill ha 18, den vanliga myndighetsåldern. Samt att så få ställer sig frågan varför problem med personer som anser sig ha fel kön, har ökat med 1 500 procent på ett par år. Och till största utsträckning drabbar flickor i lägre tonåren. Beror det på våldsamma och plötsliga hormonella förändringar inom delar av befolkningen? Eller på något annat? Som borde undersökas? Innan en ny lag införs?
Detta har skapat stora sår och sprickor både inom Moderaterna och Socialdemokraterna. Frågan är om ledamöternas samvete och övertygelse ska styra knapptryckningen. Eller partipiskan.
De stora partierna vill nog gå med på förslaget för att inte hamna i skamvrån som bakåtsträvare. Få på sig dumstruten som hatare av hbtqui-samhället. Och att kränka någon.
För moderaterna handlar det till sist om att rädda ansiktet på partiets velige och osjälvständige ledare Ulf Kristersson. Riksdagsledamöters samvete och övertygelse ska sålunda offras på en svag ledares personliga altare.
Ängslighet och rädsla för konflikter styr. Inte att söka fakta för övertygelse. Att sätta ned foten är nämligen farligt. Någon kan kränkas.
De elöverkänsliga
Slutligen den osannolika historien om stödföreningar för elöverkänsliga. Efter närmast otaliga utredningar har berörda myndigheter slagit fast att denna åkomma inte finns i bemärkelsen sjukdom. Man kan tycka vad man vill om det, men så ser beslutet ut.
I ett reportage har SR:s dokumentärprogram Kaliber berättat att det dock finns föreningar i landet för elöverkänsliga som fortfarande får ekonomiskt stöd för sin verksamhet. Skattepengar från ett samhälle som slagit fast att åkomman inte finns. För alla över sex års ålder är logiken helt obefintlig.
Men när myndigheter, som öppnar kassakistor för dessa allergiker, pressas blir den skamsna ursäkten att det rör sig om olika lagstiftningar. Därför har ingen gjort något fel. Därför är det okej att betala ut stöd till dem som drabbats av en sjukdom som enligt lagen inte finns.
Fast varför fortsätter det? Kanske för att ingen ska kränkas? Måhända är det sköra personer med problem i livet som är med i föreningar för elöverkänsliga. Men de måste väl få stöd för annat. Följden blir annars att vem som helst kan starta hjälpföreningar för vad som helst. Utan vetenskapligt stöd. Och kräva pengar för detta.
Vem sätter ner foten?
Nu låter jag som en gnällig gubbe. Men vill inte många av oss ha en tydlig politiker, chef, lärare som sätter ner foten. Och säger: livet är tufft men nu gör vi så här. För allas bästa. Även om någon blir ledsen. Min spaning är dock att den personen är mindre välkommen i Sverige än i många andra länder.
lars.thulin@opulens.se
