Ett gåtfullt mysteriespel

Scen & film
Electra Hallman, Bengt Braskered. (Foto Sören Vilks).

FÖRGÄNGLIGT. ”Uppenbarelsen är ett gåtfullt mysteriespel om det djupast mänskliga och vårt behov av andlighet. Pjäsen innehåller flera bibelparafraser – här antyds syndafallet och en vandring genom dödskuggans dal vid sidan av en av överflöd döende civilisation”, skriver Lena S. Karlsson.

Uppenbarelsen av Mattias Andersson
Scenografi: Charlie Åström och Mattias Andersson
Regi: Mattias Andersson
Medverkande: Rebecka Hemse, Shanti Roney, Alexander Salzberger, David Fukamachi Regnfors, Electra Hallman, med flera.
Lilla scenen, Dramaten

Godhet och skuld är två teman i dramatikern och regissören Mattias Anderssons författarskap. Han har i en rad pjäser undersökt samtiden och vår tids mentalitet. I sin senaste pjäs Uppenbarelsen, uruppförd på Dramatens lilla scen, har Mattias Andersson låtit sig inspireras av Andrej Tarkovskijs sista film Offret. I den yttersta tiden, på randen av ett nytt världskrig med kärnvapen, tar en man, journalisten Alexander, spelad av Erland Josephson, genom en gudomlig uppenbarelse på sig ansvaret att återställa freden i världen genom ett offer: han ska möta en ond kvinna och älska med henne.

Uppenbarelsen är ett gåtfullt mysteriespel om det djupast mänskliga och vårt behov av andlighet. Pjäsen innehåller flera bibelparafraser, där det förekommer ett upphöjt språk som blandas med banal vardagsprosa av Lars Norén kaliber – här antyds syndafallet och en vandring genom dödskuggans dal vid sidan av en av överflöd döende civilisation.

I Uppenbarelsen handlar det om en högst ordinär man, som djupt nedsjunken i sin soffa, lagom intoxerad av alkohol och pösande av välmåga som får samma utmaning genom en gudomlig insikt. Han ska möta en smutsig rumänsk tiggarkvinna vid namn Maria, som befinner sig på gatan och följa med henne till hennes torftiga nattliga tillhåll längst in i soprum där han ska lägra henne. Den djupt religiösa Maria, pregnant spelad av Nadja Weiss, drabbas av en troskris genom denna händelse som kanske innefattar ett mirakel även om hon inte är en helig guds moder.

När Mikael berättar om sin religiösa ingivelse för sin hustru Susanna, spelade av Shanti Roney respektive Rebecka Hemse, tar det hus i helvete. Susanna kräver att få veta hur mycket sexuell tidfredsställelse som han fått genom sitt ”offer” och har enbart hån och förakt till övers för hans handlingar och övergreppet.

Parallellt med huvudtemat löper ytterligare två invävda historier som korsklipps med den mest utmejslade historien. Jennifer, spelad av Electra Hallman, är en upprorisk tonåring som vill sätta världen i brand genom ett terrordåd – hon är lika fanatisk som en IS-krigare.

Även hon har fått en gudomlig kallelse berättar hon för sin psykolog. Här förekommer också två trätande och missbrukande bröder, som kan erinra om den förbittrade striden mellan Kain och Abel i första Moseboken, här spelade av Alexander Salzberger som gör Sam, hans bror Tim spelas fint av David Fukamachi Regnfors. Tvisten här handlar om vem som blivit sedd av Gud, han dödar sin bror, liksom Kain en gång dräpte Abel.

På scenen understryks det apokalyptiska draget av att den successivt fylls med tusentals petflaskor, som skådespelarna ömsom vadar i och ibland kastar sig i som om det vore en bassäng. Det är bilden av förgänglighet vi ser, fördubblad genom fondens spegelglas. I slutet öppnas den och leder liksom den gåtfulla dörren i slutet av Strindbergs Ett drömspel mot intigheten.

Det handlar alltså om ett existentiellt drama som understryks av en ganska dröjande regi, trots det djupa patos som präglar föreställningen. Åtskilligt dröjer kvar när man lämnar teatern, om mysteriet kontra verkligheten och om behovet av det metafysiska som en motkraft i en kommersiellt präglad tid, ett memento mori om man så vill.

LENA S. KARLSSON

 

 

 

 

 

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Scen & film