Hur många Alan Kurdi behöver vi se för att vakna?

Media/Samhälle
Foto: Frank C. Müller

EMPATI. När bilder av enskilda, livlösa barn nästan endast leder till tillfällig handlingsvilja, måste vi fråga oss själva hur många döda icke-vita barn som vi behöver se för att få en empatisk impuls att vilja stoppa lidandet, skriver Kevin Shakir.

 

 

De flesta av oss minns treårige Alan Kurdi, den kurdiska pojken från Syrien, vars kropp flöt upp på en turkisk strand i september 2015. I tidningarna, på tv-nyheterna och på sociala medier trängde bilden av hans livlösa kropp igenom till miljontals medvetanden och samveten. Frankrikes dåvarande president François Hollande kallade händelsen för en “humanitär katastrof” och länder som Tyskland och Kanada öppnade upp för att ta emot fler flyktingar.

“Det hade kunnat vara jag”, berättade Vinh Chung i CNN. Han såg sig själv i Alan eftersom att han själv, med sin kinesiska familj, flydde från Vietnam till USA i slutet av sjuttiotalet. Med sina erfarenheter som flykting till att nu vara en framgångsrik läkare, symboliserade Chung i nyhetsinslaget förkroppsligandet av framgången som kan följa med att ge husrum till människor som flyr. Bilden av Alan Kurdi skapade en global debatt om kriget i Syrien och en utbredd vilja att hjälpa de miljoner av människor som flytt sina länder.

En studie belyser hur data från Google Trends visar en omedelbar eskalering av sökningar på Google för orden “Syria” och “refugees” och hur Röda Korset i Sverige upplevde en massiv ökning av donationer, efter att bilden med Alan Kurdi blev viral. Plötsligt blev det omöjligt att ignorera människorna som flydde från kriget i Syrien och som sökte skydd på andra sidan Medelhavet.

Bakom studien stod Paul Slovic från universitetet i Oregon, som fyra år innan inbördeskriget i Syrien bröt ut, skrev artikeln If I look at the mass I will never act. Titeln hade han lånat från ett citat av Moder Teresa, som fortsätter “If I look at the one, I will”. I hans artikel från 2007, undersöker psykologiprofessorn människors svårigheter med att begripa massmord genom att förhålla sig till förmedling som fokuserar på stora antal offer. Slovic kallar detta för “psychic numbing”, och beskriver hur människors medkänsla avtar, även när antal offer går från att vara ett till två. Ett växande antal offer leder alltså till sjunkande empati och vilja att handla; “Det stora antalet offer räcker inte för att väcka känslor och har därmed inte heller vad som krävs för att motivera handling. Folkmordet [i Darfur] är verkligt, men vi reagerar inte med inkännande på den verkligheten”, skriver Slovic.

Slovic diskuterar hur medierna därför borde ha ett ökat fokus på personliga historier med kraftfull symbolik, så som den tragiska nyheten om Alan Kurdi 2015. Detta, för att väcka känslor och få människor att begripa hur ödesdigert folkmord är, även om de befinner sig långt borta från händelsen, såväl geografiskt som kulturellt. Samtidigt problematiserar Slovic att man enbart fokuserar på individuella offer. Känslorna som mediekonsumenter kan uppleva genom att exponeras för individuella offerberättelser är nämligen svåra att hålla vid liv över en längre tidsperiod.

Jag delar Slovics bekymmer. Kriget i Syrien har nu påbörjat sitt nionde år. FN har bekräftat 7 000 fall av barn som antingen dödats eller fått livshotande skador och hävdar att obekräftade rapporter menar att antalet är långt över 20 000 fall. Mer än 5,6 miljoner människor har lämnat landet och miljoner har försvunnit inom landets gränser.

Medan högerextrema partier och rörelser växer i USA, Australien, Europa och här i Sverige, är det tydligt att den utbredda viljan att hjälpa människor på flykt kraftigt har avtagit. Nationsgränserna har skärpts och debatten om att vara solidarisk med flyktingar har avtagit. Att det rör sig om stora antal offer är ingenting nytt eller någonting som leder till krav på förändring. Men när bilder av enskilda, livlösa barn nästan endast leder till tillfällig handlingsvilja, måste vi fråga oss själva hur många icke-vita barn som vi behöver se för att få en empatisk impuls att vilja stoppa lidandet. Som Slovic skrev i 2007:

“Vi kan helt enkelt inte bara skylla på våra politiska ledare. Medan president Bush var relativt dämpad när det gällde morden på hundratusentals personer i Darfur, så var det Clinton som ignorerade Rwanda och Roosevelt som gjorde ganska lite för att stoppa Förintelsen. Bakom varje president som ignorerade massmord fanns miljoner av medborgare vars likgiltighet tillät dessa statsmän att komma undan med det.”

KEVIN SHAKIR
Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Det senaste från Media

UPA For The Win

FÖRR OCH NU. Ivo Holmqvist skriver om forna dagars anonyma recensenter och ledarskribenter
Gå till Toppen