FILMPOET. Det är inte konstigt att Anna Eborn jämförts med namn som Tarkovskij och här befäster hon än en gång sitt epitet som filmpoet, skriver Karolina Bergström om den svenska dokumentärfilmen Transnistra som har premiär under långfredagen.
Transnistra
Manus och regi: Anna Eborn
Medverkande: Tanya, Tolya, Sasha, Burulya, Denis, Valentina, Vanya.
Den svenska dokumentärfilmaren Anna Eborn har gjort sig ett namn med poetiska dokumentärer som prisbelönade Pine Ridge, där hon skildrade den utsatta tillvaron i indianreservatet Pine Ridge i South Dakota, och Lida som följde en av de sista svensktalande kvinnorna i Gammelsvenskby i Ukraina. I hennes nya film, Transnistra, får vi följa en grupp tonåringar i landet som icke är, det vill säga utbrytarrepubliken Transnistrien som 1991 bröt sig ur Moldavien efter ett kortvarigt krig, och som sedan dess fört en självständig tillvaro där man dock inte erkänts som en egen nation av något annat land.
I fokus står den verbala och dramatiskt lagda Tanya, och runt henne kretsar tonårskillarna Tolya, Sasha, Denis, Burulya och Dima som alla hyser känslor för henne av olika grad. De lever alla under fattiga förhållanden på den transnistriska landsbygden, och med det forna Sovjetimperiets slitna fasader som bakgrund driver de runt på övergivna husbyggen, strosar runt i den ändlöst vackra ryska sommaren och badar i skogssjöar, allt medan de pratar om livet och sina inbördes relationer. Tanya gör i snabb takt, på ungdomars sätt, slut och blir ihop med sina killkompisar, och vänskap varvas med tafatta kärleksförklaringar.
Det är inte konstigt att Anna Eborn jämförts med namn som Tarkovskij, och här befäster hon än en gång sitt epitet som filmpoet. För hur många andra filmar i dag med det skira formatet 16-millimetersfilm, där ljuset tillåts spela fritt och kornigheten gör konst av helt vanliga filmbilder? Och hur många andra sysslar med ett sådant filmskapande, där saker får ta den tid de tar? Med lyhörd fingertoppskänsla följer Eborn ungdomarna när de hänger på kyrkogårdar, klunkar vodka och klämmer finnar på varandra.
Särskilt fin är skildringen av relationen mellan Tanya och hennes lillebror, som mest av allt längtar till armén och redan iklär sig uniform med tillhörande bredbrättad mössa. För hur vacker sommaren och omgivningarna än är, är det inte konstigt att man längtar bort från en allt mer annalkande vuxenvärld som hotar att slå den egna friheten i bojor. Tolyas berättelse om tiden på mentalsjukhus målar upp bilden av en lika totalitär stat som moderlandet Ryssland, och i utkanterna av ungdomarnas tillvaro lurar våldet i form av en mördad kamrat. Samtidigt får deras tillvaro en nästan tidlös känsla då mobiltelefoner i princip lyser med sin tillvaro. Vid bara några få tillfällen tar Tanya upp sin mobil för att filma sina vänner medan en svensk tonåring under samma tidsrymd hade hunnit instagramma och lajka fler gånger än Putin visat upp sig barbröstad.
Att det är Tanya, som enligt kamraterna har ”två skruvar och en mutter där hjärtat borde sitta”, som gör slag i saken och förverkligar sina drömmar är sorgligt i sig men också precis som det brukar vara. Någonstans i bakgrunden finns också en okänd mecenat som verkar förse henne med bostad och pengar, men mer än så får vi inte veta och det behövs inte heller. Transnistra är en både platsspecifik och samtidigt universell filmsaga om att vara ung och på drift, både i riktning mot vuxenlivet och den man tror sig vara. Det blir spännande att se vad Anna Eborn riktar sin kamera mot i nästa film — för undertecknads del får det gärna än en gång, om låt säg tio år, vara mot Tanya och de andra i landet som inte finns.
karolina.bergstroem@opulens.se
