KONSTMUSIK. Under våren 2021 har flera europeiska festivaler för ny konstmusik att tenderat att kollidera. En liten fördel med det pandemiska tillstånd vi befinner oss i är att det varit möjligt att parallellt följa flera av dessa. Andreas Engström loggade in på MaerzMusik i Berlin och Svensk musikvår i Stockholm.
MaerzMusik och Svensk musikvår är de kanske största festivalerna i sitt slag i respektive huvudstad. Är det då dessa som pekar ut riktningen för var musiken befinner sig idag? Kan de säga något om trender och om konstmusikens status och plats i kulturlivet?
Eventuella likheter slutar innan de börjat. MaerzMusik presenterade under tidigare år ett omfattande tematiskt konsertprogram samtidigt som man engagerade de viktiga krafterna på Berlin musikscen. På senare tid har det blivit mer diskurs i form av seminarier och samtal. Fokus har legat på frågor rörande mångfald, historieskrivning och avkolonisering samt en utvidgning av konstmusikbegreppet till att bli mer kulturellt inkluderande. Musikutbudet har smalnats, samtalet har breddats.
Svensk musikvår är sprunget ur ideella krafter. Stockholms föreningar är representerade och festivaldagarna fylls med så mycket musik det bara går. Vid sidan av att man lägger vikt vid en jämn könsfördelning finns ingen uttalad profil. Festivalen kan liknas vid en manifestation – så här mycket finns, det här kan vi göra tillsammans!
Den genomkuraterade festivalen MaerzMusik drivs av institutionen Berliner Festspiele. Med de förhållandevis stora resurser som satsas på samtida konstmusik i Tyskland är MaerzMusik en maktfaktor när det gäller att sätta en estetisk och diskursiv agenda. Samtidigt är de inte ensamma. De ingår i ett nätverk av europeiska festivaler som rört sig i samma riktning – delvis tämligen osjälvständigt genom att kopiera varandra. Från Darmstadt till Bergen, från Huddersfield till Warszawa programläggs i ambitiöst kuraterade konsertprogram och seminarier.
På alternativscenerna har ett öppet intersektionellt arbete pågått sedan en tid och det är därför viktigt och glädjande att festivalerna anstränger sig att tänka nytt. Samtidigt kanske ivern att göra om och göra rätt leder till viss likriktning när samma musiker, mentorer och teoretiker kallas in när det ska till att diskuteras mångfald. När kritik framförs, som nyligen med anledning av inriktningen på Borealis-festivalen i Bergen (som också ägde rum under samma tid i mars) blir det i värsta fall en diskussion om partiturmusikens ställning när det snarare handlar om en viss nyvakenhet som dels avslöjar att man inte alltid är så kunnig om vad som sker på de mindre scenerna och dels presenterar bortglömda pionjärer som ibland inte alltid varit så bortglömda. Trots ansträngningarna är man inte alltid i takt med tiden.
Här borde väl Svensk musikvår med sina superprofessionella gräsrötter kunna bidra med perspektiv! Tyvärr inte. Man verkar nöjd med att över huvud taget kunna ställa något på fötter. Bakgrunden är ett kulturpolitiskt svek som pågått i snart två decennier. För att vara en huvudstad i ett EU-land är Sverige unikt i avsaknaden av en finansiellt stabilt utrustad festival för ny konstmusik.
Och resultatet: Den svenska scenen hamnar utanför, blir isolerad, diskursen når inte hit. De frågeställningar som trots allt diskuteras på en festival som MaerzMusik syns det inte ett spår av på Svensk musikvår. Utifrån förutsättningarna gör man det enda vettiga: Snarare än ett profilerat program med allt vad det innebär av urval och ställningstagande får det mesta plats. Under festivalveckan kunde man höra den enastående franska cellisten Séverine Ballon – en i högsta grad internationellt verksam musiker som hade kunnat medverka på vilken festival som helst. Därefter den fantastiska Stenhammarkvartetten i ett program som trots att det bjöd på tre helt nyskrivna svenska stråkkvartetter kastade en tillbaka till 90-talet eller ännu längre. Och så KammarensembleN, denna ”institution” i svensk samtidsmusik som med en vettig finansiering hade kunnat vara en svensk Ensemble Modern, Musikfabrik eller Ensemble Intercontemporain.
Det är därför man reser till Berlin för MaerzMusik men knappast till The Capital of Scandinavia för Svensk musikvår.
Man fick i alla fall höra Kammarensemblen framföra Mothertounge av den schweiziske kompositören Charles Uzor. Under en dryg halvtimma passerade man genom ett antal klangliga rum i skiftande stilar och temperament. Det breda registret hölls samman av vad som enklast kan beskrivas som ett konsekvent personligt anslag. Mothertounge är ett enastående verk som jag hoppas att fler stockholmare snart får möjlighet att höra live på riktigt.
Vad säger då dessa parallella festivaler om konstmusikens trender och status? I fallet MaerzMusik kan man tydligt avläsa vad som för närvarande upplevs som extremt angeläget i Europa. Eller som min kollega Monika Pasiecznik uttryckte det i den polska tidskriften Glissando: Den samtida konstmusiken söker febrilt efter sin Okwui Enwezora. Svensk musikvår säger däremot ingenting om vad svensk konstmusik är eller är på väg. Att festivalen existerar och gör det på de här premisserna är enastående men icke desto mindre en värdemätare på konstmusikens status i Sverige idag.
andreas.engstrom@opulens.se
