LIVEMUSIK. Ockulta mystikerna Current 93 och power pop-sprakande The Lemon Twigs. Kangas klanger upplever två helt olika konserter samma helg.
Mytomspunna Current 93
Efter en halvtimmes skiftande VJ-projektioner till öronbedövande toner, och efter intromusikens envetna ”Chirpy Chirpy, Cheep Cheep”-slinga, som till slut förvrängs till något mer olycksbådande, kliver Current 93 upp på Kägelbanans scen. Det är de idoga arrangörerna Klubb Död som tagit hit denna mytomspunna, skiftande brittiska musikensemble, som startades av David Tibet redan 1982. Först som svårtillgängligt experimentell musik under eran direkt efter den industrimusik-kultur som vuxit fram i de kontroversiella och audiellt betraktat bokstavliga svallvågorna efter Throbbing Gristle.
Tibet var inblandad i Genesis P-Orridges post-Throbbing Gristle-projekt Psychic TV innan han startade eget. Intresset för ockultism, koptisk skrift, kristen mysticism, obskyra litterära och andra influenser utvecklades så småningom mot ett slags mollmättad musik som brukar kallas för apocalyptic folk eller neofolk.
Apokalyptisk folk är sista skriket
Skotske indiefolkartisten Alasdair Roberts är kanske den mest kände medverkande musikern i Current 93 år 2026. Han är en stadig klippa med sitt mestadels akustiskt klingande gitarrspel, som får sällskap av musiker på flygel, fiol, flöjt, flingsinglande synthljud och annat.
David Tibet sjunger egentligen inte lika mycket som han reciterar melodiskt, med en röst som ibland kvider fram orden. I låten ”Panzer Ruin” ”skojar” Tibet till det så att det låter som en animerad jordekorre med kinderna fyllda av ironiska rockfraser. Låten slutar med ett citat från Deep Purples ”Smoke on the Water” innan allt faller ihop i en enda hög.
Black metal-gäst
Apropå ”hård rock” så gästar den norske black metal-sångaren Gaahl (tidigare medlem i Gorgoroth) bandet i 20-årsjubilerande låten “Black Ships Ate the Sky”. En låt som sticker ut med sin hackande elgitarr, vinande fiol och de avslutade flyglarmsminnande ljuden. Här närmar sig Current 93 nästan Nick Caves gamla band The Birthday Party. Cave har för övrigt gästat Current 93 på skiva.
En annan låt dedicerar Current 93 till en av de två äldre damer som sitter längst fram på läktaren i en bekväm soffa. Tyvärr låter just den versionen av Phyllis Nelsons 80-talsbanger ”I Like You” som något slags halvdan Happy Mondays-karaoke.
Kaljedoskopiskt ljus
Det som berör mest är när den mörka folkmusiken med skogsdungestråk av sakta skimrande kalejdoskopljus tillåts dominera uttrycket. Även om David Tibets texter nog kräver att du mäktar med ett visst mått av pretentiösa tendenser.
Och så gör Current 93 en ganska otippad cover på danska The Lollipops singel ”Naked When You Come” från 1966, som här förvandlas till en vackert existentiell smällkaramell. Från danskt sextiotal till svenskt dito. Just där finner vi den naturliga övergången till den spelning Kangas klanger bevistar påföljande kväll.
Lapp på luckan
Det är lapp på luckan nere på Debaser Strand och förväntningarna går formligen att ta på.
The Lemon Twigs begår sin Stockholmspremiär, åtta år efter att de vred upp aggregaten till maxläge på ett bastuhett Pustervik i Göteborg i samband med Stay Out West.
De två tidigare underbarnen tillika bröderna D’Addario sjunger så kvicksilverklart tillsammans, medan basisten Danny Ayala faller in och fyller i som vore han också släkt. Reza Matin bakom trummorna icke att förglömma. The Lemon Twigs är helt enkelt bäst i världen på att ympa samman Beatles-, Beach Boys- och Simon & Garfunkel-harmonier med Raspberries-doftande power pop, en smula folkrock, stråk av psych och en smårufsig kammarpop där The Zombies går igen.
Bedårande barn av en tidigare tid
Direkt från första sekunden fångas publiken, med pärlor som ”My Golden Years” och ”I’ve Got A Broken Heart”. ”I Just Can’t Get Over Losing You” närmar sig Rutles-territorium, och inte mig emot.
De fyra musikerna sätter allt så snyggt, och duktigheten till trots kantrar det aldrig över i något uppvisningsmaraton. Stafettpinnarna från 1960- och det tidiga 1970-talet utgörs i stället av de där bedårande melodierna som hela tiden är i centrum. Brian D’Addario kan inte låta bli att saxa i några höga Pete Townshend-hopp, och de båda brödernas gitarrinpass och korta solon är fyllda av perfekt smakligt upplagda godsaker.
Under de första två extranumren står Brian D’Addario ensam med en spansk gitarr och gör en “Corner of My Eye” som får ögonen hos den unga tjejen till vänster om mig att tåras. Därefter en ytterst vältajmad “When Winter Comes Along” där Brian uppvisar spelningens enda tveksamhet när han ska ta de allra djupaste tonerna.
Tages hyllas
”Sweden’s best band…”, hörs det därpå från scenen. För en stor inspirationskälla är faktiskt svenska 1960-talsbandet Tages, som 1964 vann tävlingen “Västkustens Beatles”. I så fall är The Lemon Twigs från Hicksville, New York kanske just “Östkustens Tages”. Vi får i alla fall en jublande version av Tages ”Every Raindrop Means A Lot” som extranummer, med lillebrorsan Michael D’Addario bakom trummorna. I grunden är han gitarrist och som sådan den rockigt ruffigare av de två bröderna. Detta är ett av många byten av instrument mellan bandmedlemmarna, något som sätter i gång lite mindre än halvvägs in i konserten.
Sedan knyter bandet ihop säcken med en ösig ”Rock On (Over and Over)” innan en brett leende publik stegar ut in septembernatten. Jag hör omdömen som skiftar från ”Årets bästa konsert” – och ännu starkare beröm – till ”Inte lika bra som Beatles”. Vad ger ni för den där sistnämnda då?
Årets konsert – eller årets julkalender?
The Lemon Twigs kanske inte uppfinner hjulet på nytt, men de öppnar ivrigt alla luckorna i en julkalender med 24 låtar för alla harmonifrälsta gitarrpopälskare.
Det hela är så knäckande att den musikaliska julkalendern med lätthet skulle kunna få sällskap av en bågnande skål med nötskal.
Plast-återvinning
Just det, ja. En sak till. Nederländska powerpopbandet Plastic Family agerar förband. Ytterst charmigt framträdande från ett ungt band som existerat i blott sju månader och har hunnit med en ynka vinylsingel.
De två låtarna, “Love & Heartbreak in High School” och “TV Screen” (Echo Archive, 7”/DL), bevisar varför de fyra killarna och den sjungande, tamburinskakande synthtraktören Fleur Elman förtjänar att värma upp för The Lemon Twigs.
Nästa vinylsingel landar den 13 november och redan nu finns ”Quiz On The Radio” att lyssna på.
Plastic Family kommer knappast att råpluggas på någon radiokanal nära din lokala tandläkare, men på Debaser fyller de ett hål.
Musiken sprakar energiskt och färgglatt, och så är ju gitarristen tillika sångaren Giles Young klädd i Sparks-byxor (eller är det Pete Townshend som spökar igen?). Hur som helst en klädsel som hämtade ur en popidoltidning från 1970-talets första hälft.
Med tanke på bandnamnet har Plastic Family passande nog ett väl utvecklat sinne för det här med återvinning.
info@opulens.se
