DDR. I den här upplagan av ”Veckans DDR” skriver Jesper Nordström om författaren Thomas Brussigs skildring av unga människor i DDR, i skuggan av Berlinmuren.
Tidigare avsnitt av Veckans DDR hittas här.
För tio år sedan var jag något av en ”reservpappa” till en lillgammal knatte. Det handlade om ett slags pedagogik, att hitta en modell för att lära honom våga sig ut i världen lite mer och minska skärmtiden.
”Men om det hade varit ett tv-spel då? Då hade det väl varit kul att våga lite mer, att komma till en svårare bana?”
Den liknelsen tog skruv och så vågade han sig i väg på egen hand, med det punkterade däcket, till verkstaden.
Detta att se världen som spel, system, regelverk att förhålla sig till är en insikt som vanligtvis kommer i tonåren, när barndomens naiva oskuld är förbi. Ändå är man ännu inte inne i det system av politik, försörjning och stora samhällsfrågor som hör vuxenlivet till.
Om jag inte är helt ute och cyklar nu med mina hobbypsykologiska spekulationer, så torde detta vara en ypperlig utgångspunkt för en ungdomsskildring där handlingen tilldrar sig i DDR. Det är just det som Thomas Brussig tar fasta på i manuset till filmen ”Sonnenallee” 1999. Manuset utvecklade han sedan till en roman som utkom samma år med den lite längre titeln ”Am kürzeren Ende der Sonnenallee”. Den gavs ut i svensk översättning av Per Landin 2001, ”På den kortare sidan av Sonnenallé”.
De allmänmänskliga processerna i ungdomen börjar så smått krocka med insikten om att inte leva i ett system som andra. Inom parentes sagt framstår det östtyska skolsystemet som ett grabbarnas paradis; det var teknik och naturvetenskap och saklighet för hela slanten. Som ett slags meningsskapande livslögn tycks flertalet pojkar ha levt i tron att de kunde bli astronauter.
Handlingen är förlagd vagt till tidigt 70-tal, och den kortare sidan av Sonnenallé syftar på just den stump av gatan som blev avklippt av muren. Ungarna tycker nästan det är lite spännande med muren och ”spanar tillbaka” på tornen. Sedan, i tonåren, när man vill veta lite mer om de snygga tjejerna i de högre årskurserna, går denna information att köpa mot den synnerligen potenta hårdvaluta som stavas ”leksaksbilar från väst”. Det är både charmigt och puttrigt å ena sidan och träffande systemsatiriskt å den andra.
Visst finns det både konflikter och komplikationer i Brussigs skildring men likväl är inte detta en roman som vinner på djupare analys. Om man i någon bemärkelse över huvud taget kan tala om feelgood i östtysk kontext är detta nog det närmaste man kan komma.
Till skillnad från texter av klassiska DDR-författare, såsom Volker Braun eller Christa Wolf, är detta litteratur som låter oss ana murens kommande fall. Det beror förstås på att, om man skall vara hårklyvande petig, Brussig blickar tillbaka på sin uppväxt i Östberlin och har facit i hand.
Med det tillbakablickande perspektivet på ”die Wende”, och en utpräglat lakonisk stil kan Thomas Brussig påminna om en författare som Judith Hermann. Det är ett sätt att skriva som bäst kan beskrivas som ett slags konstaterande stil à la ”Nå, så var det med det”.
jesper.nordstrom@opulens.se
