COUNTRY. Förra veckan meddelades det att countrystjärnan Dolly Parton avlidit i en ålder av 80 år. Lars Thulin minns en unik artist.
Dolly Parton är död. Ännu ett brutalt tecken på att man själv åldras. För allt oftare visar det sig att de odödliga artisterna som funnits med nästan hela ens vuxna liv, inte alls är odödliga.
Dolly var ett unikum. Hon var den amerikanska drömmen och folksjälen personifierad. På gott och ont. Men samtidigt så öppen och ärlig att det var omöjligt att inte älska henne och det gällde både män och kvinnor. För hon bjöd oerhört frikostigt på sig själv, alltid med både värme och glimt i ögat.
Hennes mest kända låt är nog ”I will always love you” från 1973 och odödliggjord av Whitney Houston 1992.
Men den som berörde mig mest är ”Jolene” från 1974 som hon också skrev själv. Den hörde jag då min klass på universitet var på studieresa i Danmark. Vi hade hört den först på radio, och på vartenda fik vi besökte under veckan – det blev många – tycktes det finnas en jukebox med den skivan. Många av våra studiebidrags enkronor försvann ner i de maskinerna.
Perspektivet i texten är en kvinna som pratar till en annan kvinna. I vår grupp fanns både män och kvinnor. Nästan alla kände hur det sved i hjärteroten när de hörde de gripande fraserna. För även män kan uppleva konkurrens när det gäller att få sin drömpartner.
Hur som helst, vi lärde oss snabbt den ganska korta och enkla texten utantill och sjöng med. Strofen You can have your choice of men, but I could never love again/he´s the only one for me Jolene, är låtens essens. Den flödar över av kärlek, svek, förtvivlan, vädjan, underkastelse och att blotta sin själ. Den givna mixen i alla stora kärleksdramer. I konsten och i verkligheten. Av Dolly Parton kondenserad till magnifika två minuter och 41 sekunder.
lars.thulin@opulens.se
