ROCK/POP. Kangas klanger har nyligen varit på konserter med The Fleshtones och Dexys Midnight Runners. Båda banden befinner sig i 50-årskriszonen men verkar inte beröras av det.
Hur åldras man värdigt inom pop och rock? The Whos klassiska textrader om att ”I hope I die before I get old” når själva snart pensionsåldern. Så, hur går det till? Två disparata svar bjöds nyligen. Först av New Yorks evighets-partymaskin The Fleshtones som firar 50 år som band. Därefter av brittiska Dexys Midnight Runners, som är blott två år från samma magiska mållinje.
The Fleshtones får igång publiken
Vad banden har gemensamt är en kärlek till gammal soulmusik, även om det tar sig väldigt olika uttryck. I The Fleshtones fall inlemmas det i den energirika garagerockdekokt bandet själva döpt till ”Super Rock”, och som influerat band som The Hives.
Fagerstapojkarna har i och för sig lyckats vrida upp den där showmanship-ådran ytterligare ett snäpp. Men The Fleshtones lyckas fortfarande 2026 få i gång sin publik, som när sångaren Peter Zaremba lockar de flesta att följa bandets exempel och snurra runt, runt på stället. ”Dancing All Around The World”, som Little Richard sjöng i originalet.
”The World Has Changed” sjunger Zaremba i nästnästa låt, från debut-lp:n ”Roman Gods”. Det har den sannerligen, men The Fleshtones består, med sin ständigt lika inkluderande attityd.
Hoodoo Gurus-gäst
Australiska själsfränderna i Hoodoo Gurus hade spelat i Stockholm bara några kvällar före Fleshtones huvudstadshelg. Så vännen Dave Faulkner från Gurus är en självskriven gästartist under Fleshtones tre spelningar i Stockholmstrakten. Kangas klanger var på plats i det tidigare garage (passande nog) som i dag är klubben Encore i Sundbyberg.
Det är ett ständigt tryck från scenen, och även om Peter Zaremba är en skicklig publikdomptör efter ett halvt sekel är han inte alls i centrum hela tiden. Zaremba kan lika gärna bara stå i scenens utkant och le när kvällens alla gästartister tar över.
Nomader i tillvaron
Förutom Dave Faulkner får vi höra lokala storheter som ”Nix” Vahlberg, Måns Månsson och fantomgitarristen Hans Östlund från The Nomads. Den sistnämndes son arbetar för övrigt på Encore, och ibland hjälper nyblivne pensionären Hasse till.
Lustigt ändå, att några av de verkliga höjdpunkterna på ett bands 50-årsjubileum är The Nomads-klassikerna ”Where the Wolfbane Blooms” (med påtaglig glädje i Fleshtones-medlemmarnas ögon) och allsångscovern ”The Way (You Touch My Hand)”. Den senare är kongenialt nog i sig en obskyr singel från 1979 av bandet The Revelons från samma New York-scen The Fleshtones verkade i. Faktum är att året efter den debutsingeln medverkade bägge banden på samlingsplattan ”Marty Thau Presents 2×5”.
Två av de Stockholmska garagerockdamerna i The Voladoras sjunger i kören i den låten. Anette Ericson och Eva Österlund gör även varsitt solosångnummer. Skabandet Skandalites blåssektion hoppar in på blås mot slutet av kvällen. ”Have you heard the American beat?” undrar Peter Zaremba i avslutningsnumret.
Kevin Rowland byter skepnad
Jo, just det har i sanning Kevin Rowland gjort, inte minst med soulmusiken. Ungefär lika mycket som han anammat den keltiska kulturskatten. Om det är någon inom 1980-talets brittiska popkultur som bytt skepnad lika ofta som David Bowie gjorde decenniet innan så är det den här mannen.
Efter att hoppat på punktåget med The Killjoys med en singel 1977 utvecklade Rowland en närmast sekteristisk syn på hur hans nästa bandprojekt skulle arta sig. Med rötter i 1960-talets soul och en look som stack ut bland Adam Ants strandsatta pirater och Gary Numans android-applikationer presenterade han det stilmedvetna Dexys Midnight Runners.
Soulrebellerna
1980 kom debutalbumet ”Searching For The Young Soul Rebels” och två år senare skymtade de keltiska rötterna fram i hits som ”Come On Eileen”, med en mer lantligt stylad klädkod. Van Morrisson spökade ständigt i bakgrunden, i en musik som med tiden tilläts sträcka ut sig och med talade partier som närmast lutade mot teatern.
En av hitlåtarna var mycket riktigt Van Morrison-covern ”Jackie Wilson (I’m In Heaven When You Smile)”. En låt som liksom ”…Eileen” luftas under den här konsertens andra, mer fartfyllda, hälft.
Dämpad start
Konsertens första halvlek har stort fokus på årets tempomässigt dämpade album ”Love” (Heavenly/PIAS, LP/CD/DL), med den Scott Walker-klingande ”Once A Man, Twice A Child” som andralåt efter en ”I’ll Always Love You” där den fallande skalan och dramatiska insvepningen skapar en spännande men allt annat än insmickrande inledning.
Dexys presenterar sig (tyvärr) utan gitarrist eller basist, men med två män på Nord-maskiner som även triggar en del förinspelade ljud. Till detta Lucy Morgans viola och trummisen Timothy Weller som accentuerar melodier och detaljer, men ligger väldigt högt i ljudbilden. Möjligen ett medvetet drag för att betona rötterna i soul och rytmisk musik.
Dexys dialoger
Många låtar levereras i en form där Kevin Rowlands två sidekicks agerar i enlighet med låttexternas innehåll, och ofta med tillhörande dialoger. Långe Sean Tree är den manlige, kepsklädde kollegan som även trakterar saxofon och klaviaturer. Janelle Martin är en välkommet soulig röst som tar plats i flera duetter.
Mot slutet av första konsertdelen kommer gamla instrumentallåten ”The Teams That Meet in Caffs” med saxofon och trombon i centrum. Då känns verkligen Dexys Midnight Runners anno 1980 igen.
Skildrar åldrande
En försmak av andra halvlek, som efter fågelkvitter och den traditionellt irländskt vackra ”Curragh of Kildare”, samt ”Old Loves” drabbande skildring av åldrande övergår i en mer publikfriande kavalkad med äldre låtar.
Blåsstötiga ”Burn It Down”, soulcovern ”Breaking Down The Walls Of Heartache” (ursprungligen fyra på brittiska singellistan i The Bandwagons original), tredjesingeln ”There, There My Dear” och andrasingeln ”Geno” drar upp tempot. Först är det främst en tillrest finländare som reser sig upp och svingar sin jacka i luften men i höjd med ”Geno” står Göta Lejon-parten av publiken upp och diggar.
Konnässörens clou
Den avslutande, till en början teatraliskt dialogtäta ”This Is What She’s Like” är enda låtvalet från 1985 års ”Don’t Stand Me Down”. En konnässörens clou. Med detta är Dexys Midnight Runners och alla som seglar med henne i hamn.
Imponerande, trots några (väldigt) små premiärglitchar. Och, visst, en närvarande basist och kanske till och med en gitarrist hade inte skadat. Men särskilt Kevin Rowlands röst håller över all eventuell förväntan även 2026.
Vi får hoppas att visarna inte pekar på fem minuter i midnatt. Det finns liv kvar och lopp att springa för Dexys Midnight Runners.
info@opulens.se
