Atonal musik für alle

Musik/Om Opulens
Illustration: C Altgård / Opulens Bildkällor: Wikipedia

En testballong för att få bort oönskat klientel från tågstationerna föll platt till marken när Deutsche Bahn tänkte spela atonal musik vid pendeltågsstationerna i Berlin. Andreas Engström berättar om hur tilltaget istället ledde till en konsert i det offentliga rummet med mat och dryck till de hemlösa.

 

Finns det musik som verkligen ingen kan tycka om? Atonal musik? Man hör det nästan på namnet: Ton är bra, för musik består av toner. Men a-tonal, en negation, betyder väl icke-musik och det kan väl ingen gilla?

Så kanske man resonerade på Deutsche Bahn när de för en månad sen meddelade att de tänkte spela atonal musik för att få bort oönskat klientel från vissa pendeltågstationer i Berlin. Klassisk musik på hög volym har testats bland annat på centralstationerna i Hamburg och Köpenhamn. Men viss av erfarenheten där besökare ibland stannat upp för att lyssna på musik de tycker om hade man nu ett annat koncept: ”Med atonal musik kommer detta inte att ske.”

 

 

Nyheten i Tagesspiegel spred sig snabbt i Berlins och Tysklands musikkretsar. Många gjorde sig lustiga över tilltaget. Det var ju så uppenbart att de inte visste vad de talar om, klart man kan uppskatta också atonal musik. En radiojournalist skrev ett brev till DB med frågan om det tagits fram en spellista och om det lagts ut kompositionsbeställningar. Men framför allt blev folk upprörda över det osmakliga i att se konst som något oattraktivt att fördriva hemlösa och andra utstötta från det offentliga rummet med. Initiative Neue Musik Berlin och dess pr-avdelning Field Notes arrangerade blixtsnabbt ”Atonale Musik für Alle!” vid stationen Hermannstraße. Det blev litet av folkfest med musikframträdande, gratis mat och dryck. Representanter från DB var där och såg även de ut att trivas. Radion var på plats och bland annat undertecknad ombads förklara vad atonalitet är för slags musik.

I tonal musik finns en klar hierarki mellan tonerna. Det finns en grundton, något som till exempel visas i hur en låt går i en viss tonart. I atonal musik är hierarkin upphävd och skalans tolv toner är lika värda och kan förekomma i vilken ordning som helst. Detta är grunden till den musikaliska modernismen och kan jämföras med abstrakt måleri eller icke versbunden lyrik.

Atonalitet bemöttes från första början av kritik. Musiken har ansetts vara olyssningsbar, publikföraktande, eller rent av urartad, som Nazi-regimen kallade den. Skolor och grupperingar har ställts mot varandra, modernister mot traditionalister. Emellanåt blåses det liv i konflikten när man kräver att ”musik måste få vara vacker” med föreställning att det finns något slags eviga och sanna värden. Detta sker också på svenska kultursidor när någon kritiker får för sig att vilja ”röra om i grytan”.

Det var knappast atonal musik som spelades den där kvällen i Neukölln. Frågan om atonalitet har sedan decennier ingen som helst relevans för dagens tonsättare. Däremot verkar det som att förvirringen om begreppet och vad det representerar nu också nått Tyskland. I Berlin finns en festival som heter Atonal med inriktning elektronisk musik men som namnet till trots dock inte har något med atonalitet att göra. Från Deutsche Bahn framkom efter en tid att tanken inte var att spela stycken av atonalitetens fader, Arnold Schönberg, utan snarare allmänt ”oharmonisk” och bullrig elektronisk musik.

Deutsche Bahns projekt med störande musik avblåstes. Det var i grunden djupt osympatiskt — dessutom litet larvigt. Att musik kan skapa irritation och obehag står emellertid bortom allt tvivel. Själv stör jag mig nåt enormt på den ”icke-atonala” musik som spelas vid entréerna till varuhus, barer och mindre butiker och som förorenar det offentliga rummet. Att detta generellt skall dra till sig folk är dock vetenskapligt belagt. Men precis som med atonal musik gäller det inte alla och alltid.

ANDREAS ENGSTRÖM

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Andreas Engström

Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Andreas Engström är musikvetare och verksam som kulturskribent, curator och översättare med inriktning på samtidsmusik och ljudkonst. Specialområden är experimentell musikteater, ljudkonst och konst i offentlig miljö. Han håller ett extra vakande öga på vad som händer i Centraleuropa, Mellanöstern och Sydostasien, och har ett stort intresse för folk- och världsmusik samt subkulturer från hela världen. Andreas är bosatt i Berlin och är där konstnärlig ledare för konsertserien Kontraklang för samtida internationell konstmusik.

Det senaste från Musik

Reflexer i samhället

ENGAGEMANG. I musiken finns ett tydligt samhällsengagemang, ständigt påminns vi om behovet
Gå till Toppen