ROMAN. Valle Wigers har tidigare medverkat i Opulens. Nu är han aktuell med romanen ”Berlingryning”. Vi har nu nöjet att presentera ett utdrag i form av bokens första kapitel.
Först några ord om romanen ”Berlingryning”: Ingen pratar pengar, finansiella intressen är bara ett tecken på att man är på god väg att sälja sin själ och det vill ingen förknippas med. Alla är unika på liknande sätt, våra rötter har brutit sig loss från diverse hemländer, vi kommer från små eller stora städer. Viljan till frigörelse har fört oss in på samma stig. Alla är på väg någon annanstans, men samtidigt står vi märkligt stilla.
Efter studenten lämnar Oskar en kvävande och oviss tillvaro i Göteborg för att jobba som au pair i Berlin. Det är 90-tal, en ny tid och plötsligt verkar alla söka sig till den nyblivna tyska huvudstaden, som andas gränslöshet och storslagna möjligheter.
Men bakom det romantiska skimret döljer sig ett mörker fullt av sprickbildningar och förlorade illusioner.
Ur ”Berlingryning”, första kapitlet
Berlin, våren 1996
Sex veckor har passerat sedan Ewa kastade ut mig och jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Bara att jag inte kan åka hem, inte ge upp, inte riktigt än.
Det är mars, men så kallt att ledningarna fryser. Kolugnarna kämpar för brinnande livet, men lyckas inte producera någon värme. Allt de efterlämnar är en smutsig illaluktande svart massa som väller ut från fallfärdiga skorstenar och regnar ner på alla som vågar ge sig ut.
Jag har nästan inga pengar, det lilla jag har över går till alkohol. Jag startar vid lunch med några klunkar martini och fortsätter med ägglikör, varianter på vodka och bulgariskt rödvin. Det bildas ånga när jag andas mellan klunkarna. Jag gnuggar handflatorna mot varandra, en liten brasa framför hjärtat. Sedan lämnar jag den bruna manchestersoffan, låter eftermiddagen övergå till kväll.
Livet utanför den iskalla lägenheten utspelar sig främst på mitt stamställe, den nattöppna kiosken på Hufelandstraße. Ägaren, Rudi, är alltid klädd i kostym, som om han bara hamnat där han är på grund av något ödesdigert missförstånd. Han trycker ibland i mig ett äpple eller en banan, villkoret för att få köpa booze:
”Du är blodfattig, Meister”, brukar han säga. ”Här får din stackars kropp lite vitaminer.”
Det är kvällens bästa stund, innan alla nattsuddare stormar in för att fylla på sinande reserver. Inga enerverande kunder, bara ”vänner”.
Franz har förlorat ett ben i andra världskriget och alla tänder under livets övriga slag. Han skickar iväg Rudi till lagret, rensar disken från askkoppar och haschpipor och utmanar mig i armbrytning. Jag vinner även den här gången. Vinsten består i att jag får sticka in ett valfritt vasst föremål – Rudi har sax, konservöppnare och en schweizisk armékniv – i hans träben.
Norbert, trådsmal och likblek, flåsar hejaramsor i mitt öra samtidigt som träflisorna flyger. De andra kallar honom Italienaren, trots att han är östtysk. Norberts kropp gungar och lemmarna viftar när han tar sig fram. I början tippar jag på svårt heroinberoende, men han har bara utvecklad Parkinson.
Norberts bästa vän heter Laurent och är inte direkt en stammis, eftersom han bara dyker upp kanske varannan dag. Men nu är han är. Han går bort till den sparsmakade hörnan med livsmedel, rycker åt sig ett plastpaket med två ostskivor, river isär det, plockar fram hamstern som bor i hans jackficka, det lilla djuret nafsar direkt ur hans kupade hand.
Laurent bor två våningar under mig och hans fårade ansikte ger ett plågat intryck, men jag vet egentligen ingenting om honom, i kiosken är han alltid tyst och när vi ses i trapphuset är hans blick fäst i den fläckiga betongen under våra fötter. Men när han stryker den lilla hamstern över hjässan är blicken varm och rörelserna fulla av omsorg. De små tänderna smattrar som synålar mot osten och morrhåren dansar. Vilket otroligt meningslöst djur, hamstern, men kanske just därför älskvärt?
Jag har alltid föraktat mammas och pappas livsval, tänkt att livet har så mycket mer i beredskap. Men här är jag.
Vem är jag att döma?
Sommaren 1995
Jag har gjort vad som står i min makt. Den vita skjortan är jag särskilt nöjd med, 99 kronor på Åhléns och strykfri. De grå gabardinbyxorna är hela och tajta, vilken dröm att mamma hittade dem i garderoben.
”Det är väl tur att din pappa kan hjälpa dig på något sätt i livet”, hade hon sagt.
Tyvärr är second-hand-kavajen alldeles för stor och släpper ifrån sig en odör av svett och smuts varje gång jag vågar mig på en rörelse. Skorna är en katastrof, allt jag hittade som inte var sneakers var mina vinterkängor men när mamma förklarade att det varken fanns tid eller pengar var det bara att gilla läget.
Jag har knappt åkt tåg själv och verkligheten krockar brutalt med föreställningen. Jag har förväntat mig uppsluppna samtal med främlingar, för vi delar ju alla erfarenheten av att just i denna stund vara på väg tvärs genom landet. Lite trötta visst, men med underbara överraskningar framför oss. Men alla blickar jag försöker möta viker undan. Ingen verkar taggad på resan.
En minimal illaluktande skakig toalett. En slipsknut som väntar på sin fulländning. För varje sekund blir det lite blötare i armhålorna och skrevet. Lyckligtvis påbörjar jag projektet redan i Katrineholm. Slipsen pekar skarpt åt vänster, hur mycket jag än justerar. Så länge slipsjäveln inte ramlar av. Jag avslutar förvandlingen med att dränka mina nyrakade kinder i studentpresenten, en skarp doft av märket Hugo Boss.
En vakt leder mig och en tjej som anländer samtidigt till konferensrummet på första våningen.
Hennes uppsatta hår och blänkande örhängen. Hennes vackra hals, trots att jag aldrig brytt mig om halsar tidigare. Hon har en tröja i den ljuvligaste gula färg jag någonsin sett.
Jag har dressat upp för Nobelfest med tveksamma förutsättningar, en idiot från Göteborgs förorter. Hon blinkar mot mig innan vi går in i rummet. Jag svarar med en oavsiktlig gäspning. Hon känns äldre, mognare, någonting säger mig att vi är på olika nivåer i alla avseenden. Hur gammal är hon? 22? Jobbar hon här?
Det är svårt att hindra hjärtat från att slå snabbare.
Svartvita porträtt av tidigare ambassadörer som alla har en touch av naziförbrytare vakar över stackarna som tvingas tillbringa sina dagar med möten i detta konferensrum.
Runt det avlånga bordet, som smyckas av tyska, svenska och europeiska flaggan i en storlek som passat bättre i ett dockhus, är stolarna många och tätt placerade.
Jag sjunker ner och sveper med blicken över rummet. Det hade varit mindre avvikande från min sida att dyka upp i pyjamas eller joggingbyxor. Jag sluter ögonen och försöker förlika mig med snedsteget.
Ambassadören hälsar oss välkomna, därefter följer en presentationsrunda. Berättelserna från anställda, föräldrar och några studenter som varit iväg ett läsår i dystra småstäder i den västtyska provinsen blir en gröt av detaljer jag inte lyckas hålla isär. Med hjärtslag så hårda att jag är rädd att de hörs sneglar jag försiktigt bort mot den gula tröjan.
Jag ska motta ett diplom för extraordinär talangfullhet i tyska som främmande språk. Jag känner fjärilar i magen och vill bara tända en cigg.
När turen kommer till mig säger jag mitt namn och att jag bor i Göteborg. Jag viftar med luggen åt Ludvigs håll. Han är från Örebro och har inte heller mycket på hjärtat, men jag tycker han ser hungrig ut på diplomet. Alexandra från Helsingborg avslöjar totalt ointressanta detaljer ur sitt liv, men på fläckfri tyska, vilket får ambassadtjänstemännen att rodna av förtjusning.
Sist ut är hon. Hon heter Greta och kommer från Stockholm. Hon har redan gjort Berlin till sin hemstad och är inbjuden för att dela med sig av sina tips.
Belysningen släcks och hon äntrar scenen.
Jag krafsar febrilt ner namn på gator, monument och områden. Presentationen innehåller inga amoraliska utsvävningar, men jag misstänker att hon blott genom sin uppenbarelse lyckas övertyga oss alla om stadens förträfflighet.
Jag vill rymma med henne, inte nödvändigtvis till Tyskland utan bara härifrån, föreslår hon Sollefteå kastar jag min slips likt ett lasso runt hennes hals, låter henne galoppera oss rätt.
Vi jonglerar plastglas, chips, jordnötter och salta pinnar. Jag rundar några stela diplomater med konstlade leenden, flackande blickar och breda slipsar.
”Cool kavaj”, säger hon och synar mig från topp till tå. ”Är du sugen på Berlin?”
”Vet inte”, stammar jag. ”Kanske.”
”Du är ju duktig på tyska, det är en bra ingång.”
Hon skrattar och drar en hand genom håret. Jag undrar om hon är ironisk.
”Den är inte så bra faktiskt”, mumlar jag. ”Inte stenhård konkurrens på min skola om man säger.”
Hon berättar att hon skriver ytliga texter om Berlin för den svenska turistmarknaden. Tysklands rykte är förvisso fortfarande skamfilat, men Berlin anstränger sig enligt henne extremt hårt för att locka utländska ungdomar till staden. Ambassadens till synes oskyldiga inbjudan tjänar ett högre syfte – vi är ovärderliga för Förbundsrepubliken, för våra positiva erfarenheter kommer locka andra att vilja upptäcka landet.
Utöver ambassaden ska hon träffa företrädare för Tyska Turistbyrån och hålla föredrag på gymnasieskolor, innan det åter bär hemåt till Berlin.
Hon avslöjar att hon bor i öststadsdelen Prenzlauer Berg. När hon inte skriver sina texter läser hon kulturvetenskap på universitetet och extraknäcker som DJ. Hon har kille och katt.
”Sådana här knäck är bra. Lyxigt att flyga också”, säger hon ivrigt, smulor lämnar hennes rödmålade mun, flyger i en båge och landar på min skeva slips. ”Du vet, jag brukar ta bussen hem i vanliga fall. Säfflebussen. Sjutton timmar. Då vill du inte sitta bredvid någon som luktar svett eller pruttar.”
”Säfflebussen?” frågar jag och hostar till, det känns som om en salt pinne satt sig på tvären i halsen. ”Heter den verkligen så?”
”Jag älskar att bo på hotell”, säger hon. ”Det låter kanske konstigt, men första gången jag gjorde det var förra året. Så jag har lite att ta igen.”
Greta hämtar mer Pommac. En före detta svensk ambassadör skiner upp när hon går förbi, vill säkert säga någonting uppmuntrande eller allra helst tafsa henne på rumpan. Hon knycker på axlarna och dirigerar honom med en gest åt mitt håll.
Vi skålar, våra fingrar vilar mot varandra i några hundradelar.
”Jag var där på klassresa”, säger Greta. ”Så började det för mig. Jag kommer aldrig flytta hem igen.”
Hon blinkar mot mig. Ambassadören harklar sig. Det är dags för diplomutdelning.
Jag bockar när jag tar emot urkunden. Pommacen är avslagen när det är dags för en sista kollektiv skål. När vi lämnar får alla med sig en vit ros.
Jag tar sexans spårvagn från Centralstationen hem till Landala. Jag stannar till på Konsum och handlar bröd, ost och te. Jag ställer rosen i en kopp på mammas nattygsbord. Hennes andetag är tunga, fyller sovrummet med en klibbig instängdhet, det känns som om hon åldrats flera år på den korta tid jag varit iväg. Sötsur andedräkt kommer i oregelbundna vågor när hon öppnar munnen.
”Tänk att du har varit i huvudstaden”, säger hon.
Jag puffar upp några kuddar under hennes kala skalle.
”Jag fick ett diplom.”
”Du är så duktig.”
Hon blundar.
”Vill du ha lite te, mamma?”
Medan vattnet kokar går jag ut på balkongen och blickar ut över lekplatsen. Jag vet att jag alltid kommer minnas erfarenheten att lossa en slipsknut på ett pulserande tåg, i förhoppningen att aldrig behöva knyta en igen. Ingenting kommer radera minnet av Greta.
Vi står utanför ambassaden. Hon boxar mig lätt på armen, solens strålar dansar i hennes hår. Hon sätter en hand i pannan, kisar och ler.
”Vi ses i Berlin, Oskar. Ha en ljuvlig sommar nu!”
info@opulens.se
