ANTOLOGI. Jag nöjer mig med att konstatera att Pralin är ett oerhört välkommet inslag i litteraturvärlden, skriver Helena Lie som läst en antologi med texter ur det nätbaserade magasinet.
Antologi: Lila blomfält, klorblå läppar, sur i huvudet
Medverkande: Clara Olausson, Nikolina Nordin, Isabelle Löf, Jennifer Sameland, Anna Nygren, Sofia Dahlén, Hanna Johansson.
Redaktion: Ida Mirow, Maria Bodin, My Roman Fagerlind
Pralin magasin är en ny nättidskrift för poesi och prosa som drivs av Ida Mirow, My Roman Fagerlind och Maria Bodin. Nu släpper de antologin Lila blomfält, klorblå läppar, sur i huvudet — en chapbookartad sak med texter som tidigare publicerats i magasinet under temana Första gången, Lekar eller Monster.
Det är en nätt och brokig samling, ingen text är den andra lik. Clara Olausson inleder med det prosalyriska verket fragment ur skrivandet elr ”skrivdagboken” som publicerades under temat ”Första gången”. Texten är ett slags flödesartad berättelse om önskan till återskapelse, skriften, kroppen, tvångstanken, lila blomfält och annat. Jag gissar att Mare Kandres flödande prosalyrik i Djävulen och Gud från 1993 eventuellt är en inspiration, men jag kan ha fel. Nikolina Nordin och Isabelle Löf bidrar med text under samma tema. Nordin med den gurleska prosatexten Trilling om några systrar som får knölar på kroppen, vill bli gravida samtidigt och få orgasm när de föder, men där jaget till slut verkar bli den som föder fram en ny syster. Texten talar i metaforer och en del obegriplighet som lämnar mig konfunderad.
Löfs bidrag på tre dikter är mer kondenserad och bygger upp en klaustrofobisk, och även här gurlesk, värld av köttsliga bilder där flickor, fjortisfoster och förkolnade kön samsas om utrymmet. Jennifer Samelands text bryter däremot av med en helt annan ton och ett annat tempo, från Pralins Monster-nummer, där total besatthet och stalking av ett ex är helt naturligt för huvudkaraktären.
Anna Nygrens suggestiva prosalyrik går också i köttslighetens spår och den är min favorit i samlingen. Nygrens karaktär Zlatan är en katt som föder ungar som är över hela huset och vars tassar bryts när de fastnar i stolsbenen. Något är fel på deras skelett och deras hjärtan är så stora, men efter hand hamnar vi någon annanstans i vad som verkar vara psykisk sjukdom och något slags institution. En mamma stryker någons hår, några vårdare bevakar flickor som springer i korridoren, flickorna bits och skvätter blod. Liksom de föregående texterna är det kvavt och trångt som läsare att vistas här.
Sofia Dahlén jobbar däremot med en sparsam och delvis uppräknande dikt publicerad under temat Lekar. Här finns många nyord och en del knasigheter, precis som lek kan innebära. Den sista texten av Hanna Johansson utspelar sig över en syskonhelg i ett sommarhus på Dalarö och är en intressant berättelse om syskonkonkurrens, ätstörning, mindervärdeskomplex och förlust.
Allt som allt är det sju texter att förhålla sig till. Jag uppskattar initiativet mycket; det är endast kvinnliga skribenter och samtliga texter handlar om kvinnor på något sätt. Antologier är däremot något av det svåraste som finns att recensera. Det är lite som att äta buffé, man blir snabbt däst trots att man inte vill, och det är svårt att säga något om eventuell kvalitet efter en text på två-tre sidor. Jag nöjer mig därför med att konstatera att Pralin är ett oerhört välkommet inslag i litteraturvärlden. Gott så.
helena.lie@opulens.se
