I FOKUS. Fem korta, aktuella kulturtips från Opulens kritiker. Under titlarna hittas länkar till recensionerna i sin helhet.
1. SAKPROSA
Autisterna: Om kvinnor på spektrat av Clara Törnvall
Recension av Mathias Jansson
Natur & Kultur
Clara Törnvall som är kulturjournalist och radioproducent fick efter en utredning vid 40-års ålder själv diagnosen autism och började fundera kring denna manliga stereotyp av autisten. I boken Autisterna: Om kvinnorna på spektrat gör Törnvall upp med de många fördomar och svårigheter som kvinnor på det autistiska spektrat har upplevt i historien, i samtiden och i vardagen. Det är en bra mix av författarens personliga erfarenheter, intervjuer med andra autister, forskare och specialister på området och exempel på kulturhistoriska personer som troligen haft autism som Emily Dickinson, Lewis Carroll och Simone Weil.
Boken riktar sig både till människor som kan känna igen sig och identifiera sig med Clara Törnvalls vardag, men även till oss neurotypiska, det vill säga vi som inte har några autistiska drag, så att vi kan få en bättre förståelse för autism och en mer uppdaterad och mångfacetterad bild av autism än vad vi matas med från populärkulturen.
En allmänbildande bok som ger både historiska, kulturella och samtida inblickar i synen på autism.
2. KONST
Couturissime med Thierry Mugler
Recension av Anne Edelstam
Musée des Arts Décoratifs, Paris (t. o. m. 24 april 2022)
Det sprakar om Paris efter nästan två års pandemi med alla avstängningar det har inneburit. Kulturlivet börjar äntligen få luft under vingarna. Denna utställning ger känslan av att komma till en annan planet efter en lång Törnrosasömn. För Couturissime liknar ingen vanlig haute couture-utställning. Kreationerna, fantasin, valet av material påminner mer om Star Wars än om Paris fina salonger.
Thierry Mugler är heller inte bara modeskapare utan scenograf, fotograf och filmare. Denna utställning är således inte enbart en retrospektiv utan en inblick i en del av Muglers liv och skaparglädje. Trots att hans första kollektion från 1973, var mitt under hippie- och bohem-tiden med mjuka mahjongkläder så finns det inte spår av det i hans kreationer.
Tycka vad man vill om Thierry Muglers kreationer, men ingen besökare går nog oberörd därifrån.
3. SCENKONST
Måsen av John Donnally efter Anton Tjechov
Recension av Lena S Karlsson
Dramaten, Stockholm
I Måsen finns många av klassikernas motiv, ett slags råttan på repet dramaturgi, där snart sagt alla är inblandade. Här är alla förälskade i fel personer, Marsja krökar för att Konstantin inte vill veta av hennes kärlek och så vidare, så vidare och vidare i denna kärlekskarusell. Irina inser att hennes liv som firad skönhet snart är förbi och att hon själv befinner sig på den aviga sidan av blomstermånaden. Allt kryddat av existentiell ångest inför det obevekliga åldrandet och förestående död. Hennes grepp om den betydligt yngre Trigorin hårdnar.
Tekniskt och sceniskt är Måsen en konstnärlig fullträff och Lyndsey Turner samt hela ensemblen är värd en eloge, Dramaten när den är som bäst.
4. TV-SERIE
Succession (säsong 3) av Jesse Armstrong
Krönika/recension av Charlotte Wiberg
HBO Nordic
Mannen med ryggen mot sina barn är ett återkommande visuellt grepp i Succession, HBO-serien som nu är inne på sin tredje säsong. Patriarken och amerikanske mediemogulen och oligarken Logan Roy visas ofta med ryggen vänd mot kameran, eller vänd bort från sin omgivning och i synnerhet från sina barn. De är fyra stycken, och handlingen har sedan seriens första avsnitt kretsat kring frågan om vem som ska ta över firman efter den åldrande mannen vars ovilja att släppa taget är lika stark som hälsan är vacklande.
Dramat med dess ständigt pågående maktintriger är fortfarande fascinerande. Det har gjorts jämförelser med Shakespeare, men språket är till skillnad från hos Shakespeare fullständigt i avsaknad av poetiska kvaliteter; påfallande rått och fult, grov- och korthugget – själlöst, återigen, men på ett sätt som inte saknar intresse, och ibland blir humoristiskt.
Som familjedrama finns det förstås också något allmängiltigt i Succession, även om kampen och hackordningen här förknippas med tillgång till enorma privilegier som är utanför räckhåll för de allra flesta av oss.
5. AUTOFIKTION
Starka band av Vivian Gornick
Recension av Elisabeth Brännström
Natur & Kultur
När Starka band, den amerikanska journalisten, kritikern och feministen Vivian Gornicks memoarer från 1987, tar sin början är Vivian ute på långpromenader runt Manhattan med sin mamma Bess. Båda börjar bli lite till åren, Bess närmar sig åttio, Vivian är snart femtio och deras relation, som har varit långt ifrån bra, knakar ordentligt i fogarna trots bådas nervösa vilja att hålla kontakten uppe. Promenaderna är långt ifrån problemfria.
Starka band utnämndes 1987 av New York Times till den bästa i sin genre på femtio år. Det omdömet kanske inte håller idag, men boken är otvivelaktigt en klassiker som står sig bra och lyckas med att utforska de nötta men ändå starka banden mellan en mor och en dotter som famlar efter någon slags förståelse för varandra i vetskapen om att en av dem snart kommer att dö.
Starka band utmärker sig också för den ruffiga New York-humor som Bess och Vivian, som tur är, delar och som ger dem lite lättnad och bidrar till att stärka banden dem emellan. Klarsynt och bra och ofta riktigt roligt.
