Måsen – Dramaten när den är som bäst

Scen & film.
Elin Klinga och Rasmus Luthander i Måsen på Dramaten. (Foto: Sören Vilks.)

TEATER. ”Tekniskt och sceniskt är Måsen en konstnärlig fullträff och Lyndsey Turner samt hela ensemblen är värd en eloge”, skriver Lena S Karlsson. Tidigare publicerade vi en felaktig text, genom en beklaglig förväxling av Wordfiler. Vi ber DN och Johan Hilton om ursäkt för detta.

Måsen av John Donnally efter Anton Tjechov
Regi Lyndsey Turner
Dramaten, Stockholm

Måsen av John Donnally efter Anton Tjechov. Regi: Lyndsey Turner. Dramaten, Stockholm. Översättare: Pamela Jaskoviak. I rollerna: Rasmus Luthander, Elin Klinga, Agnes Rase, Alexander Salzberger, Magnus Ehrner, Per Svensson, Kristina Törnqvist, Marall Nasiri, Magnus Roosmann, Hampus Hallberg, Niklas Blomqvist. Scenografi: Michael Levine, Charlotte Henery. Kostym: Evie Gurney. Ljus: Linus Fellbom. Musik: Philippe Boix Vives.

Ernst Günther, en gång framstående uttolkare av klassiker och slavist, lär ha sagt att i Tjechovs pjäser finns ett fåtal repliker som är betydelsefulla, resten är utfyllnad och stämningsskapande – ett feeri av välklingande ord. Hårdraget naturligtvis, men i brittisk teatertradition arbetar man ofta med att göra ett slags cover på klassiska verk, att hitta inre dynamik och paralleller till nutid. I Dramatens tappning 2021 är texttolkningen signerad den brittiska dramatikern John Donnelly och synnerligen spelbar för den excellenta ensemble som Lyndsey Turner regisserat. En version som innehåller såväl svordomar som könsord, i sig apart men Tjechovs outslitliga drama tål även denna hårdare bearbetning än vi är vana vid.

Det som framhävs är den klassiska konflikten mellan generationer, framför allt mellan Irina (Elin Klinga), den flamboyanta divan som i hennes sons ögon står för allt det föraktade och cementerande teaterkonventionerna. Konstantin (Rasmus Luthander) vill det som varje generation önskat – att revolutionera konsten och göra upp med den stelbenta version av teater som han lärt sig avsky, kanske mest för att teatern varit en konkurrent om moderns kärlek. Också om det ska kosta honom livet. Samtidigt vill de  unga chocka de gamla stofiler som ser deras föreställning, med svavel som osar och eldeffekter, varje generation har som bekant rätt att göra uppror.

I parken vid den sjö som älskas av måsar och andra frihetsälskande varelser blir spelplats för det drama som Konstantin skrivit. Huvudrollen spelas av hans älskade Nina som gör entre i ett slags molnchar iklädd något som kanske kan associeras till mås. Irina skrattar hånfullt och bryter föreställningen. Nina som efter sitt scenframträdande tvingas att återvända till sin familj på andra sidan sjön försvinner till.ett i hennes värld handikappande liv utan framtid.

Här möter Nina sitt livs stora kärlek och Arkadinas protégé  författaren Trigorin (Alexander Salzberger)– en författare utan större visioner, snarast vid rutinens brant, i hans ögon alltid verksam i division två. Med berått mod förför han Nina med romantiska floskler och illa dold gubbsjuka, en förbindelse som  ska bli hennes livs stora olycka.

I Måsen finns många av klassikernas motiv, ett slags råttan på repet dramaturgi, där snart sagt alla är inblandade.  Här är alla förälskade i fel personer, Marsja krökar för att Konstantin inte vill veta av hennes kärlek och så vidare, så vidare och vidare i denna kärlekskarusell. Irina inser att hennes liv som firad skönhet snart är förbi och att hon själv befinner sig på den aviga sidan av blomstermånaden. Allt kryddat av existentiell ångest inför det obevekliga åldrandet och förestående död. Hennes grepp om den betydligt yngre Trigorin hårdnar.

Ett genialt regigrepp är att föreställningen börjar i ett slags nutid med teknisk check och datorer, mikrofoner och mixerbord samt av dekorelement vända med träkonstruktionerna utåt salongen. I sista akten har alltsammans vänts tillbaka och blivit till fashionabla vardagsrum i den högre borgerliga stilen. Kostymerna har blivit historiska kreationer, där tidigare strålkastare stått finns nu fotogenlampor. Tiden har flytt och kvar finns den konventionella konstsyn som Konstantin i sin ungdom revolterat emot, ett elegant scenografigrepp.

Tjechov kallade alla sina dramer för komedier, när Måsen uruppfördes i St. Petersburg på Alexandrinskij Teatern den 17 oktober 1896 fick den inte någon som helst respons – det var först i Konstantin Stanislavskijs regi som pjäsen fick sin första berömmelse på Konstnärliga teatern, då som tragedi. Tjechov lär ha varit missnöjd med att publiken inte såg sig själva i den skrattspegel som han ansåg att hans pjäser var. Komedi eller tragedi? När Konstantin åter gör bruk av det gevär han använt i andra akten när han sköt måsen som han ger Nina som offergåva är en cirkel sluten.

Tekniskt och sceniskt är Måsen en konstnärlig fullträff och Lyndsey Turner samt hela ensemblen är värd en eloge, Dramaten när den är som bäst.

Måsen av John Donnally efter Anton Tjechov. Regi: Lyndsey Turner. Dramaten, Stockholm. Översättare: Pamela Jaskoviak. I rollerna: Rasmus Luthander, Elin Klinga, Agnes Rase, Alexander Salzberger, Magnus Ehrner, Per Svensson, Kristina Törnqvist, Marall Nasiri, Magnus Roosmann, Hampus Hallberg, Niklas Blomqvist. Scenografi: Michael Levine, Charlotte Henery. Kostym: Evie Gurney. Ljus: Linus Fellbom. Musik: Philippe Boix Vives.
LENA S. KARLSSON
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Scen & film

Oinspirerat rymdäventyr

SCIENCE FICTION. ”Lightyear” kanaliserar en kollektiv längtan efter upptäcktsresande efter många års
0 0kr