Hotet mot demokratin har historiska rötter

Kultur
Collage: C Altgård / Opulens.

NATIONALPOPULISMEN. ”I vår tids idékamp behöver alla demokrater och humanister slå följe för att föra en politik som ökar tilliten till det demokratiska systemet och stoppar orgien i nationalpopulism”, skriver Ulf Öfverberg.

Det finns en betydande likhet mellan mellankrigstiden och dagens politiska och kulturella omvälvningar. Och den är för demokrater mycket oroande.

En betydande del av kritiken mot demokratin och liberalismen kom under 1920-talet i huvudsak från den radikala högern i Tyskland. Under 1960-talet blev dessa idéer återanvända av den franska vänstern. Konservativa som Oswald Spengler, Carl Schmitt och Ernst Jünger kritiserade en dekadent västerländsk civilisation och ville ersätta den med en ”gemeinschaft”, som skulle vara vuxen uppgiften att möta de nya teknologiska utmaningarna och dess ultima ratio, kriget. Kärnan i deras vision var koncentrerad kring idén om den totala staten, vilket var tydligt fascistiskt.

Överföringen av den tyska radikala högerns idéer till 1960-talets franska vänsterintellektuella skedde via Heidegger. Åren före nazisternas ”machtübernahme” lierade sig Heidegger med nazianstrukna konservativa som Schmitt och Jünger och året 1933 hängav han sig helt och fullt till nazismen. Med en av hans egna formuleringar: ”Låt inte doktriner och idéer styra över ditt varande. Endast Führern är det nuvarande och framtida Tysklands verklighet och lag”.

Mottagandet av Heidegger i Frankrike skedde kontextlöst och de ideologiska implikationerna av hans idéer var tämligen okända. Efter hand blev Heideggers antihumanism under 1960-talet till något av en intellektuell initiationsrit för många franska vänsterintellektuella; det skapades en vänster-Heideggerianism. Därmed blev den kritik av förnuftet, demokratin, mänskliga rättigheter och humanismen som förekommit i den tyska högern under 1920-talet internaliserad av den franska vänstern 40 år senare.

Även marxismen var ju en del av den uppfattade stora västerländska illusionen.

För personer som Jacques Lacan, Jacques Derrida, Michel Foucault och Jean-Francois Lyotard innebar det en utveckling mot en post-marxism. Även marxismen var ju en del av den uppfattade stora västerländska illusionen av en grundläggande tro på förnuftet, rationaliteten och ett historiskt subjekt. För vad var marxismens uppfattning om proletariatet om inte en förlängning av ett ideal om ett självpositionerande subjekt. Så blev tyska högerradikala idéer delar av vänsterns idégods. Ytterligheterna möttes i postmodernismen.

Det är inte bara Heidegger som inspirerat och syntetiserats med vänstergods. Även juristen Carl Schmitts idéer har gjort en liknande resa. Vänsterteoretiker som Chantal Mouffe, Giorgio Agamben och Slavoj Zizek, och i Sverige Malcom Kyeyune, använder den gamle nazistens teorier på dagens politiska situation. Det som förenar dem är kritiken mot eller avståndstagandet till den liberala demokratin.

Carl Schmitt var nazismens hovjurist. Från att ha varit katolsk konservativ transformerades han sedermera, som så många andra, till nazistanhängare. Han avskydde den liberala universalismen, demokratin, mänskliga rättigheter och humanismen. Han upphörde att vara konservativ 1923 med publiceringen av sin bok om den parlamentariska demokratins kris. En bok som avslutades med lovord om Mussolini och hans fascisters marsch mot Rom. Enligt Schmitt innebar det äntligen slutet för demokratin som ersattes av myten, speciellt den irrationella myten om nationen. Så långt från en konstitutionalism det går att komma.

Schmitt hade också en förkärlek för beredskapsstaten som en lösning på den suveräna statens problem. Genom nödåtgärder och diktatur säkras statens suveränitet. Han hade inga problem med övergången från den demokratiska Weimarrepubliken till Hitlers diktatur 1933. Efter nazismens ”machtübernahme” deltog han glatt i utformningen av den så kallade ”gleichschaltung” vars syfte var att säkra nazismens kontroll av hela samhället genom att exkludera judar, kommunister och andra oönskade från den nationalsocialistiska folkgemenskapen. På 1930-talet gjorde han sig också ett namn bland nazisterna förespråkandes sin teori om ”grossraum”, en variant av nazismens ”lebensraum,”. Efter kriget undkom han krigsrätt med en hårsmån.

Vi hjälper färfattare och kreatörer att formulera sin idé, att hitta rätt tilltal och att nå ut.

Även nationalpopulismens tänkande vilar på tankegods från Schmitt. Nationalpopulistiska partier skiljer sig givetvis åt från land till land men en av flera gemensamma nämnare är deras syn på den liberala demokratin. Nationalpopulisternas demokratisyn bygger på dikotomin mellan folket och eliten. Populisterna är uttolkare av och företräder folkviljan. De förnekar och/eller förminskar vikten av maktdelning, lagstyre och parlamentarism och betraktar dessa grundstenar i den liberala demokratin endast som farthinder på vägen mot en riktig demokrati. En sådan riktig demokrati beskrev Carl Schmitt i sin ovan nämnda bok om parlamentarismens kris som ”en homologi mellan de styrande och de styrda, mellan ledarna och de ledda”. Det är förverkligandet av den definitionen som sker i bland annat Polen och Ungern. Och som kan bli verklighet i Sverige.

Carl Schmitt förminskade demokratin som en grund för statens suveränitet. Vägen framåt låg inte i en av kriser präglad demokrati utan istället i en diktatur. Här lutade sig Schmitt på tidigare kontrarevolutionära tänkarna som Joseph de Maistre och andra. Enligt Schmitt återfinns följdriktigheten hos de reaktionära tänkarna i det han kallade för decisionismen. Det är beslutet i sig som avgör vad som är rätt. När monarkin hade upphört att fungera som grund för statens suveränitet behövdes ett beslut om att införa diktatur. Det är inget beslut som grundas på rationella argument eller är frukten av en diskussion, beslutet skapas och tas ur intet (grundat på Heideggers idé om Intet, ab-Grund).

I dag riskerar 1900-talets cirkel slutas. En social instabilitet – som under mellankrigstiden – i form av ekonomisk utsatthet för ”the left behinds” och andra kombinerad med en fientlighet mot parlamentarismen och mot demokratin – har återuppstått och utmanar fundamenten för den liberala demokratin.

Demokratin undergrävs av vänsterns identitetspolitik, som ibland står i vägen för universalismen, och den attackeras av nationalpopulisterna. I denna vår tids idékamp behöver alla demokrater och humanister slå följe för att föra en politik som ökar tilliten till det demokratiska systemet och stoppar orgien i nationalpopulism.
ULF ÖFVERBERG

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Kultur

Syns igen den 1 mars!

SEMESTER. Opulens har publiceringsuppehåll denna vecka. Under tiden kan ni avnjuta Lars