BÄTTRE FÖRR. ”Extra allt gäller för effekterna – från pyroteknik, laserstrålar till bildskärmar. Folk hissas upp och ner i tak. Minimalt med tyg präglar ofta scenkläderna.” Lars Thulin känner inte igen sitt Eurovision längre.
Eurovision Song Contest (ESC) har avgjorts i Malmö, ett spektakel som engagerade inte bara den skånska staden utan Sverige och Europa. Finalen, där Schweiz vann, var mycket dramatisk. Det är lätt att säga att tävlingen splittrar – vissa tycker allt är oerhört tramsigt och kommersiell skräpkultur. Andra älskar, musiken, glädjen och engagemanget runt allt. Samt hävdar att tillställningen enar Europa.
Det går att instämma med båda sidor. Vilken av dem man instämmer i, beror på vem man är. Någon sanning finns inte.
Min medverkan i Opulens bygger inte på att jag ska skriva om kultur och inte på att vara politiskt korrekt. Utan göra nedslag i verkligheten, huvudsakligen utanför finkulturen. Därför kan jag tryggt säga: jag inte bara gillar ESC utan är lite småkär i hela idén. Jag gillar populärmusik och maffiga scenshower. Samt gläds åt att så många just gläds åt musiken och festen.
Fast med åren har min kärlek börjat blekna. Jag tycker det blivit för spretigt och svårbegripligt. Något som kan hänga samman med att jag nu befinner mig på bortre sidan av 70-årsstrecket. Men min tvehågsenhet beror inte på att världspolitiken blandat sig i spektaklet. Tvärtom, om det inte varit så, om allt hänt i ett lufttätt, doftlöst och opolitiskt universum hade jag tröttnat. Och i så fall hade tävlingen mist sin mening som just något som ska förena Europa.
Nej, min tveksamhet handlar om det som det egentligen handlar om: musiken och dess framförande. Seriösa undersökningar visar att vår musiksmak inte bara grundläggs utan i princip cementeras i tonåren. Och kanske några år upp mot mitten av 20-årsåldern. För mig betyder det från Beatles upp till disco-musiken.
Därmed inte sagt att jag ogillar schlager. Tvärtom, jag äskar mycket av den, speciellt den svenska med alla dess duktiga artister, som Siw Malmqvist, Anita Lindblom, Gunnar Wiklund med flera. Det innebär att jag sitter fast i den tidens byggstenar i låtar: vers, brygga, refräng och final. Den senare gärna med tonhöjning. Nedtonade slut gillar jag inte.
Och låten ska börja, om inte med ett slag i magen, men med ett driv som gör att lyssnaren omedelbart fastnar och rycks med. Refrängen ska vara tydlig och lätt att sjunga med i. Och även om man inte gillar den ska den sitta som ett tuggummi i skallen. Det är schlager, det är pop, det är bra låtar.
Lysande exempel på det i ESC-sammanhang är förstås Abbas Waterloo, som vann 1974. Och Charlotte Nilsson, senare Perrelli, som tog hem segern 1999 med ”Tusen och en natt” (Take me to your heaven). Dessa låtar har alla de nödvändiga ingredienserna, är proffsigt skrivna och framförda. Med andra ord, de har allt.
Smäktande schlager kan funka, men då måste de innehålla refränger och vara uppbyggda så att de snabbt sätter sig i skallen. Bästa exemplet är spanska ”Eres Tu” med Mocedades från 1973. Det är den i särklass bästa låt som aldrig vunnit tävlingen. Den framfördes dessutom på spanska, ett mycket vackert och sensuellt språk.
Men vad erbjuds idag? Nästan inget av detta. Många låtar har intron som kan vara upp till en minut, visserligen vackert sjungna men lyssnaren väntar hela tiden otåligt på att det hela ska börja. Och refräng att sjunga med i och komma ihåg – glöm det i de flesta fall!
Sedan är det framträdandet. De visuella arrangemangen är så påkostade att frågan är om det är det öronen eller ögonen som ska ta in vad som ska bedömas. Extra allt gäller för effekterna – från pyroteknik, laserstrålar till bildskärmar. Folk hissas upp och ner i tak. Minimalt med tyg präglar ofta scenkläderna.
Missförstå mig inte: jag älskar skönhet och har inga problem med bar hud. I rätt sammanhang är det vackert och lockande. Fast är ESC rätt sammanhang? Dränks musiken i dessa intryck? Kan man säga att musiken knappast syns?
Bäst vore kanske om jurygrupper och Europas alla tv-tittare bara fick lyssna på låten medan de stirrar in i en testbild. Alternativt att artisterna stod på en scen, men att alla var klädda i samma typ av säckig unisex-overall. Samt var förbjudna att dansa under framträdandet. Min misstanke är att i så fall skulle reklamintäkterna för denna tävling sjunka en aning…
Så vad ska vi göra? Kanske knycka bedömningen från konståkningen. Där finns ju en teknisk del och en för fri åkning. Måhända kunde vi för ESC ha en del där musikkunniga grupper bara får lyssna, utan att se artisterna. Denna bedömning skulle ge hälften av poängen. Därefter numera etablerade framträdanden med extra allt i form av effekter på scen samt mänsklig fägring och hud. Bedömningen av detta skulle då ge den andra hälften av poängen.
Tekniskt och praktiskt möjligt att genomföra. Fast allt måste i så fall hållas hemligt fram till omröstningen. Inte som idag då vi sett och hört allt veckor innan. Och då vadslagningsfirmorna redan utsett en vinnare. Och alla tidningar gjort samma sak. Men skulle det locka samma publik och skapa samma hysteri?
Förmodligen inte.
lars.thulin@opulens.se
