När djupet kommer upp till ytan

Konst/Kultur
Anri Sala har separatuställning på Le Temps coudé. (foto : Rémi Villaggi)

LJUDKONST. ”Anri Sala har det senaste årtiondet kommit att bli ett av de mest framträdande namnen inom den bildkonstnärliga sektorn av ljudkonst. Detta är ljudkonst för konstbiennalerna,” skriver Andreas Engström som sett Salas separatutställning på Museet för modern konst i Luxemburg.

 

Le Temps coudé av Anri Salas
MUDAM, moderna museet i Luxemburg
Utställningen pågår till 5 januari

Klang och musik härbärgerar något utöver det klingande och rörelsen i tid. Detta är en utgångspunkt som återkommer i den mesta ljudkonst. Konstaterandet som sådant är dock rätt banalt. Frågan är som alltid på vilket sätt detta kan gestaltas i levande och mångbottnade konstverk

En separatutställning med Anri Salas senaste verk visas just nu på MUDAM, Museet för modern konst i Luxemburg. Den sedan många år i Frankrike verksamme albanske konstnären vill i sina installationer ge perspektiv på musikens historia, reception och dess ontologi, dess väsen.

Hans kanske mest kända verk är Ravel Ravel Unravel, som bland annat ställts ut på Venedigbiennalen (2013). På två gigantiska bildskärmar visas närbilden på klaviaturen och handen vid två framföranden av Ravels Pianokonsert för vänster hand. Här uppstår mycket riktigt små förskjutningar och variationer i de simultant uppspelade framförandena.

I denna närstudie sammanförs det absolut musikaliska med det konceptuella. Samtidigt är detta nedslag i musikens och musicerandets grundläggande element och förutsättningar rätt grund. För det rör sig knappast om något ”avtäckande”. Det som sägs är i princip att inget framförande är det andra likt.

I utställningen på MUDAM visas verk från de senaste fem åren. Precis som med Salas äldre verk blandas min fascination över anslaget och genomförandet med irritation över ytligheten. The Last Resort som först ställdes ut vid hamnen i Sydney har nu placerats i översta våningen i utställningshallen. Med virveltrummor hängande ned från taket och dagsljus från alla sidor är installationen intagande och lockande. De anslutna trumstockarna slår an när de reagerar på ljuden som strömmar ut från högtalare i trummorna. Det som spelas upp är en bearbetad klarinettkonsert av Mozart. Den västerländska musiken från tiden när Europa koloniserade Australien, kan man läsa sig till. Det är en stark bild som får ytterligare kraft av virveltrummans militära symbolik. Men känner man inte till bakgrunden förstår man inte varför det spelas Mozart i en klangligt, visuellt och rumsligt subtilt arrangerad konstruktion.

Det finns något både överväldigande och kitschigt i den storvulna visuella perfektionen. The Present Moment visar framförandet av Arnold Schönbergs Verklärte Nacht på två stora monitorer. Det senromantiskt kromatiska verket har dock skrivits om med tolvtonsteknik och låter därför lite annorlunda. Musikerna visas växelvis på avstånd och riktigt nära vilket genom de konkavt välvda skärmarna skapar en omslutande och i positiv mening påträngande närvaro där bild och ljud disponeras i rummet. Konceptet påminner om Susan Philipsz installationer där olika stämmor i noterade musikverk strömmar ut från separata högtalare. Men precis som hos Philipsz blir jag inte klok på vad det är Sala vill komma åt i dessa i min mening rätt grunda analyser av musikverk, musicerande och musikhistoria.

Prenumerera på Premium!

Opulens utkommer fem dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 500 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.
På köpet får du tre månaders obegränsad och gratis tillgång till hela utbudet (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer från Draken Film.
PRENUMERERA HÄR!

Anri Sala har det senaste årtiondet kommit att bli ett av de mest framträdande namnen inom den bildkonstnärliga sektorn av ljudkonst. Även om undantag säkert finns är det ett intressant faktum att hans verk, liksom för övrigt Philipsz, sällan ges utrymme på den samtida konstmusikens festivaler och ljudkonstutställningar. Detta är ljudkonst för konstbiennalerna.

Ett verk som däremot slog an var den skenbara dokumentärfilmen från ett glasblåseri. Här får man följa den strikt reglerade processen i framställningen av kristallglas tills det att en man med en lätt handgest får vinglasens skaft att böjas av sig själva. Verklighet eller magi? Omöjligt att säga. Här lyckas Sala med det han i andra nog så ambitiösa verk inte riktigt förmår, nämligen att med små förskjutningar och närstudier av handlingar och fenomen få saker att framstå som de är men ändå så annorlunda.

ANDREAS ENGSTRÖM

Andreas Engström är musikvetare och verksam som kulturskribent, redaktör, curator och översättare. Specialområden är experimentell musikteater, ljudkonst och konst i offentlig miljö. Han håller ett extra vakande öga på vad som händer i Centraleuropa, Mellanöstern och Sydostasien, och har ett stort intresse för folk- och världsmusik samt subkulturer från hela världen. Andreas är bosatt i Berlin och är där redaktör för den tyska tidskriften Positionen. Texte zur aktuellen Musik.

Det senaste från Konst

”Ingen aning”

RELATIVISM. Channa Bankier funderar över uttrycket ”ingen aning” och hur relativismen brer

Starkare än nånsin

KONST. Konstnären Channa Bankier begrundar den pågående pandemin. Hon sänder en ”selfie”