En konstnärlig idé utan konstnärlig poäng

KONSTMUSIK. Att ge uppdraget att komponera eller framföra musik åt andra än musiker är något av en konstnärlig trend i Berlin. Men hur intressant blir det när i sig fina verk saknar koncept eller innehåll? Andreas Engström besöker festivalen Letra/Tone för grafik och musik på Radialsystem V i Berlin.

Man bör vara försiktig med att tala om trender i konstvärlden. Att till exempel ”gränsöverskridningar” mellan konstarterna skulle vara det, vilket påstås titt som tätt och åsyftas för det mesta, är ett uttalande som strängt taget inte säger någonting. Att skapa förutsättningar för konstnärliga samarbeten mellan konstnärer från skilda discipliner, är däremot något annat. För inte så länge sedan skrev jag i Opulens om Berlin-festivalen Choreographing Sound där musiker hade i uppdrag att komponera för dansare. Och helt nyligen, den 8–10 mars, gavs i Berlin också festivalen Letra/Tone där grafiker hade skapat bilder som musiker skulle tolka. Kanske kan man här tala om en konstnärlig, eller kuratorisk, trend.

Så kallade ”grafiska partitur” är inget nytt. Framför allt under 1960-talet utvecklade tonsättare nya sätt och tecken att notera musiken. Grafer, text, symboler och inte sällan fantasifulla och färgrika bilder kom delvis att ersätta den traditionella notationen. En ny sorts musik ställde enkelt uttryckt andra krav på notbilden.

Letra/Tone utgick från denna tradition. Men istället för tonsättares egna notbilder som (i den mån de använder sådana) ofta är ”grafiska”, hade formgivare engagerats för att fritt och oberoende konstruera bilder åt musikerna.

Festivalen kan grovt sägas vara i två delar. En utställningsdel där de fantasifulla, vackra, poetiska, och emellanåt partiturlika bilderna ställdes ut, samt ett konsertprogram där varje framträdande utgick från en av dessa bilder.

Konceptuellt fanns en och annan intressant förbindelse. När den formidabla slagverkaren Robyn Schulkowsky under sitt lågmälda spel förflyttade sig mellan sina olika klingande ”stationer”, skapades ett visuellt djup som korresponderar med Tillmann Wendelsteins grafik. Förutom att erinra om ett ”klassiskt grafiskt partitur hade bilden också ett slags tredimensionell kvalitet.

Samtidigt kan jag inte se minsta korrespondens mellan den koreanska designgruppen Sulki & Mins arbete med överlagrade och på samma gång distinkta färger och dj-setet av Dieb 13 vars vinylsnurr snarare skapade lager av ogenomträngligt knaster och brus. Och när den spanska elektronmusikern JASSS tolkade Stefan Gandls visuella molnformationer med svävande ljudmassor samtidigt som rökmaskinen gick på högvarv uppstod en övertydlighet som var snudd på genant.

Festivalen var mycket välbesökt vilket säkert berodde på att den lockade intresserade från skilda områden och intressen. Men utan andra instruktioner än att å ena sidan konstruera ett partitur och å andra sidan att tolka detta ställdes besökarna inför det faktum att: Ja, dessa musiker har låtit sig inspirerats av, kanske rent av tolkat en förlaga och att detta uppenbarligen kan ta sig högst skilda uttryck. Att utställningen som sådan bestod av en fin samling grafik och konserterna delvis var av hög kvalitet är en klen tröst för den som vill göra en trendspaning. För utan programtexter och därmed avsaknad av förmedlingen av en kuratorisk idé hade Letra/Tone trots uppenbart högt ställda ambitioner trots allt inte mycket att säga om relationen grafik och klang.