KONSTENS ROLL. ”Politiskt intressant konst kräver att det finns möjlighet till en serös diskussion som faktiskt kan lösa något,” menar Ida Thunström, som reflekterar över konstens betydelse i en mörk tid.
Jag har läst någonstans att det är en trend idag att göra konst som handlar om natur och miljö. Inte alls märkligt, absolut viktigt, men eftersom klimatförnekarnas röster idag inte gör något verkligt avtryck i debatten kan det knappast betraktas som ett politiskt ställningstagande.
Är relevant lika med politiskt intressant?
En samhällskommentar, på sin höjd. Åtminstone här i Sverige. Här vet vi vad vi tycker, och som vanligt tycker vi helst lika. Vi slänger matrester och plast på rätt ställe, ofta dock med ett klimatångestskrik tryckande bakom sammanpressade läppar, för det är jobbigt att behöva tänka på hur världen är på väg att gå under. Så naturen som motiv i alla former av kulturyttringar är alltså högst relevant. Men är relevant samma sak som politiskt intressant?
Konsten riskerar bli intetsägande
Politiskt intressant konst kräver att det finns möjlighet till en serös diskussion som faktiskt kan lösa något. Det krävs att man måste våga riskera att bli motsagd. Det kan som konstnär, och curator, vara svårt att våga yttra sig, i rädsla för att hamna på ”fel sida av historien”. Konsten riskerar då att bli intetsägande.
Skenpolitisk konst
Och hur gör man då för att inte uppfattas som helt bortkopplad från verkligheten? Ett knep kan vara att maskera det som politiskt, att säga något samtida relevant, men i vilket samhället har en vedertagen åsikt. Natur och klimat är här en lysande utväg. Man slipper vara politisk genom att vara, låt oss kalla det skenpolitisk.
Ingela Ihrmans konst
DN har nyligen delat ut sitt kulturpris för 2024, till konstnären Ingela Ihrman, senast aktuell med utställningen Frutti di mare på Malmö Konsthall (30/9 2023–14/1 2024). Med formuleringen (i utdrag) att ”Ingela Ihrman gestaltar vår tids största ödesfråga, människans förhållande till växter och djur på allas vår planet”…”Tankeväckande, underhållande och helt unikt.”
Det fina med Ihrmans konst är just den livsbejakande, innerliga lekfullhet den genomsyras av. Dessa är egenskaper som konstvärlden förvisso aldrig kan få för mycket av.
”Sjösala vals” och Ihrmans konst
Men när de i DN jämförde Ihrmans uppvisande av konstnärlig integritet med Evert Taubes, som skrev Sjösala Vals 1942, så tvingades jag tänkta till en extra vända.
Om vi sätter på oss våra mer granskande moraliska glasögon blir Taubes taktik, att stå fast i sitt bejakande av livet mitt i brinnande världskrig, kanske snarare ett slags hån mot samtidens lidande? Hur kan vi understå oss, medan världen brinner, att dansa vals? Det kan vi ju såklart, det bör vi faktiskt, men det får inte bli en kollektiv passiv utväg när världen brinner.
Israel-Palestina-konflikten
Eskaleringen av Israel-Palestina-konflikten skapar klyftor mellan människor och nationer, och många är ganska säkra på vad de tycker i frågan (jag själv inkluderad). Men eftersom det är svart eller vitt så kommer det andra saker med som man kanske inte kan stå för.
Israels ambassadör gav ett lysande exempel på hur det kan gå, när han genom SVT uppmanade de kulturarbetare som skrivit under ett upprop att bojkotta Israel från Eurovision, att se dokumentären om Hamas massaker den 7 oktober förra året.
Så hur gör man med konsten?
Det är tydligen inte möjligt att känna ilska mot brutalt våld, eftersom man genom att visa en ståndpunkt alltså inte fattat att det finns oskyldiga offer också på den ”andra” sidan.
Det verkar svårt att inte uppfattas som något av en sadist om man yttrar sig och man kan hävda att det blir fel hur man än gör.
Så hur gör man? Det skulle nog inte spela någon roll hur neutralt ett konstverk än skulle försöka vara, varje tillstymmelse till tråd att dra i för något av lägren, skulle placera konsten, och därmed konstnären, i en situation där hen i förlängningen hatar barn. Eller ungdomar.
Känner man, som de flesta av oss nog gör, en sorg både över palestinska och israeliska offer, är det alltså ändå bäst att vara tyst om man inte vill bli missförstådd.
En form av självcensur
I julas hörde jag talas om en kör som strök ett nummer ur sitt program för att det innehöll för många ”Israel”. Var sak har sin plats, tyckte man, och publiken skulle få vila ifrån jobbiga associationer en stund; en ganska harmlös och rentav vettig form av självcensur.
Politisk nihilism
Men när det rör sig om konst finns en risk för att det i längden skapas en bild av en generation av konstnärer som helt enkelt inte bryr sig när det hettar till. För så är det väl inte? I värsta fall utvecklas en slags politisk nihilism hos de kulturutövare som egentligen bara valt att ha förhålla sig intellektuellt problematiserande. Är man inte helt bensäker på om det är svart eller vitt gör man bäst i att fokusera på annat.
Konst som ger tröst
Så då gör vi som DN:s kulturpriskommitté och belyser andra, högst angelägna men mindre känslomässigt komplicerade frågor. Det finns få terapeutiska verktyg för hur man hanterar klimatångest, som faktiskt är en fullt naturlig reaktion på att vi går mot en kollektiv självutplåning. Hur gör vi för att få själslig lindring för det?
Eftersom vi inte kan göra konst om Mellanöstern utan att verka stå bakom den ena eller andra mördaren, får vi hålla oss till mer rättframma katastrofer. Efterfrågas alltså: konst som ger tröst i klimatkrisen. För det räcker inte med att bara sjunga Sjösala Vals; rösterna drunknar i Syndafloden.
ida.thunstrom@opulens.se
