Den nyrika brackigheten

Krönikor/Samhälle

 

Digital målning: Opulens. Bildkälla: NK.

TIDSANDAN. ”1 middag för 2 personer från NK Saluhall inklusive väska Alexander McQueen, 17 900 kr”. Ivo Holmqvist ser en annons för ”veckans matkasse” och konstaterar att det är ett tecken på att Sverige nu är den nation där inkomstsskillnaderna ökar mest och snabbast.

 

 

På en anslående affisch inför ett riksdagsval för en del år sedan försökte ett politiskt parti locka unga välbärgade väljare över på vänsterkanten. På den vräkte sig en välklädd ung snobb i en öppen cabriolet, samman med en klädsam dalmatiner. I rubriken påstår han att han röstade på socialdemokraterna. Det var ett missriktat försök att ta sig in på andras revir. Det gick förstås snett, och blev häcklat. Mera sympatisk var ett tidigare plakat, kanske inför ATP-reformen, med en äldre man med mustasch (underförstått en hederlig gammal arbetare) som gärna tog emot en medalj — men först pension. Där visste man vilken målgrupp man riktade in sig på.

Detta dök upp i mitt minne när jag konfronterades med en helsidesannons i Svenska Dagbladet i onsdags. Under rubriken Veckans matkasse ser man ett ägg, ett salladsblad, en timjankvist och ett stycke kött nerstoppade i en handväska som ser ut som om den är gjord i billig svart galon. Men det är den inte, förstår man när man läser texten under: ”1 middag för 2 personer från NK Saluhall inkl väska Alexander McQueen, 17 900 kr”. Det specificeras inte hur mycket maten utgör av summan, eller också får man den på köpet. Och så får man veta hur man ska beställa för att få den levererad senast halv sex på fredag. Det är lika lätt som med Linas matkasse, fast aningen dyrare.

Man får nog inte in drivor av beställningar, men man har skaffat uppmärksamhet både för NK, den spillra av Nordiska Kompaniets ståtliga affärspalats som finns kvar (när det var som flottast skrev Sigfrid Siwertz en hel roman om det, Det stora varuhuset) och för väsktillverkaren; mindre för kött- och grönsakshandlaren. Och man kan ju inte så noga veta, de mest oväntande kunder kan dyka upp. Häromåret blev en expedit i en flott väskaffär på Bahnhofstrasse i Zürich av med sitt jobb sedan hon med näsan i vädret vägrat visa en svindyr väska. Hon trodde att den rasifierade kunden var penningsvag och inte värd mödan — det var Oprah Winfrey som bad henne plocka ner den från översta hyllan.

Helsidesannonsen i SvD är intressantare på annat vis än det rent kommersiella: den är ett tydligt tecken i tiden. Av alla OECD-länder är Sverige den nation där inkomstsskillnaderna ökat mest och snabbast. De franska dekadenta diktarna kring förra sekelskiftet kunde konsten att reta borgerskapet, liksom Danmarks trætte unge mænd och haabløse slægter, och flanörgenerationen i Finland, och bland många andra här hemma Hjalmar Söderberg och Bo Bergman (som dock blev allt piggare med åren tills han dog, nästan hundraårig). Den konsten behärskar också dagens reklamnissar: ”Il faut épater la bourgeoisie.” Det gäller att chocka borgarklassen. Raderna jag just skrivit är förstås ett tecken på att de lyckats. Nu går jag ut och köper mig ett salladsblad.

IVO HOLMQVIST

 

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Krönikor

Gå till Toppen