Skräckstämningar som bländar

TV-SERIE. I den nya Netflix-serien Freud får vi möta den unge Sigmund Freud i jakten på mördare i 1800-talets Wien. Clemens Altgård har sett den.

”Neuroser och hysteri finns överallt”, lyder en replik i Freud som nyligen haft premiär på Netflix. Det kunde lika gärna vara en kommentar till läget i Sverige och världen just nu. Men här handlar det om Wien på 1800-talet.

Den som börjar se på den nya Netflix-serien Freud i tron att det vankas en skildring av Sigmund Freuds liv kommer med all sannolikhet att bli besviken och kanske också upprörd. Den österrikisk-tysk-tjeckiska samproduktionen Freud är nämligen något helt annat än en biopic även om huvudpersonen heter Sigmund Freud och är löst baserad på psykoanalysens grundare och dennes liv som ung man i 1800-talets Österrike-Ungern.

Så vävs biografiska detaljer ur Sigmund Freuds biografi in i handlingen vilken efter hand som serien fortgår allt mer ändrar karaktär. Det som börjar som ett historiskt kriminaldrama i noirstil förvandlas efter de första avsnitten till något som snarast bör placeras i skräckgenren.

Den som inte räds teaterblod och gillade en skräckserie som HBO:s Penny Dreadful kommer sannolikt att gilla Freud.

Seriens skapare gör det mesta möjliga av idén att använda Freud som en komplicerad och knarkande hjälte av Sherlock Holmes-snitt i en mördarjakt med ockulta inslag. Om man bara går med på den premissen så väntar en påfallande originell och inte så lite underhållande serie i åtta delar. Att kalla den psykologisk thriller är missvisande eftersom psykologin spelar en ytterst underordnad roll i sammanhanget. Det finns visserligen vissa psykologiska inslag men det är skräcktemat som är dominerande och drivande. Element från ungersk folktro kombineras med sådant som var på modet i 1800-talets Wien, kokain, dekadenta fester, hypnos och seanser. De åtta avsnitten är fyndigt namngivna med freudianska begrepp så som totem och tabu, hysteri, trauma, och bortträngning.

Robert Finster har stark utstrålning i rollen som en ung, kokainmissbrukande, impulsiv men också ambitiös Freud. I inledningen får vi se hur doktor Freud genom att anlita sin hushållerska som försöksobjekt försöker öva in en scen som ska övertyga hans kollegor om hypnosens undergörande kraft. Han framstår alltså initialt som något av den charlatan han, av ett skeptiskt läkarskrå, beskylls för att vara. När han så framför sitt hypnosnummer visar det sig faktiskt ha verklig effekt, men likväl blir han hånad och utskrattad. Men vänta bara… I den här seriens historiskt kontrafaktiska parallellvärld visar sig hypnos fungera på ett ytterst kraftfullt vis. Rent av som ett vapen. Tankarna går osökt till den tyska expressionistiska filmeran med skräckmästerverk som Dr Mabuse av Fritz Lang och Dr Cagliaris Kabinett av Robert Wiene.

Det dröjer för övrigt inte länge förrän den första – standard i sådana här “mörka” tv-serier – blodiga kroppen uppvisas. Snart hamnar brottsoffret bokstavligt talat på Freuds bord när ett par poliser stormar in i doktorns bostad i hopp om han ska kunna rädda kvinnans liv. Vilket visar sig omöjligt. Misstankarna riktas mot en viss officer som haft samröre med den mördade unga kvinnan. Vid en seans i den högsta societeten siar en ung kvinna vid namn Fleur Salomé (utmärkt spelad av Ella Rumpf) om att dottern till ett par av seansens deltagare är i fara. Snart nog försvinner flickan och sökandet leder så småningom ner i en underjordisk labyrint.

I ett par andra tongivande roller ser vi Anja Kling och Philipp Hochmair som det ungerska adelsparet von Szápáry. Redan i ett tidigt skede kan anas att de har en dold agenda och använder oraklet Fleur Salomé för sina egna syften. En annan duo som bidrar med färgstarkt skådespeleri är Georg Friedrich och Christoph F Krutzler i rollerna som polisradarparet Kiss och Poschacher.

Som vanligt ska jag i görligaste mån undvika spoilers. Låt mig bara säga att sammanhangen kommer att klarna en bit in i serien. Då blir det också mer av sådana saker som våld, sex och blod. Väl mycket kan tyckas.

Det är som om manusförfattarna, Marvin Kren, som också regisserat, Stefan Brunner och Benjamin Hessler inte riktigt vågat förlita sig på mer subtila skräckstämningar eller freudianskt djupsinne. Istället blir det en fråga om mer ytliga spänningseffekter och sedvanliga våldsamheter i form av aggressiva utbrott och pang-pang. Det åttonde och sista avsnittet, Bortträngning, är avsevärt blekare än de föregående men utgör en slags avrundning och summering av det slag som jag vet att många uppskattar.

På plussidan finns att serien bjuder på mycket atmosfär och stor spännvidd när det gäller att visa upp rekonstruerad historisk lokalfärg genom allt från dunkla kyffen till storslagna salonger i klassisk wienerstil. Filmfotot är stringent, med avancerade klipp och ibland hallucinatoriska inslag.

Till stor del kan alltså Freud sägas vara ett bländverk med mer yta än djup men det är ändå en ganska medryckande tv-serie och jag ger den klart godkänt.