DOKUMENTÄR. Charlotte Wiberg har sett den dokumentära tv-serien ”Pedofilhärvan i Outreau: En fransk rättsskandal” och konstaterar att den har uppenbara begränsningar. Någon meningsfull helhetsbild uppstår aldrig.
Nyligen var det premiär för en ny dokumentärserie premiär på Netflix, Pedofilhärvan i Outreau: En fransk rättsskandal. Den dokumenterar ett fall av just den typ vi är så fascinerade av: ett vidrigt brott som utlöste en rättsskandal av stora mått, barn i centrum, ryktesspridning, självmord och självmordsförsök – det senare utfört av ett barn.
Dokumentären är traditionell. Den varvar intervjuer gjorda i nutid med ett omfattande arkivmaterial, förortsbilder med lekande barn i det förflutna och filmandet av husen som kom att rivas 2023. Och så teckningar, på barnen, under rättegången, väldigt talande bilder, konstnärligt gjorda. Dessa är på något vis det som rör mig mest i filmen.
Foton på barnen visas med ögonen övermålade i svart. Teckningarna är det som får mig att komma närmare dem, subjektiva bilder som tolkar en situation.
En motsägelsefull kvinna
Det finns en kvinna i centrum, en ytterst motsägelsefull och intressant person, som har utfört onda gärningar. Manipulativt spinner hon en väv oskyldiga människor fångas i. Men samtidigt erkänner hon sin egen skuld och bryter ihop när hon ser sina barn lida.
Hennes barn är de verkliga offren. Dokumentären antyder social revanschism som motiv till att hon utpekade välbärgade och respekterade invånare i orten och sade sig ha sålt sina barn till dem.
Själv var hon gift med ett sadistiskt fyllo, saknade tillgångar och kom från samma sociala elände hon återskapade som vuxen.
Meningsfull helhetsbild uteblir
Vad som är sant och falskt om maken framstår som oklart, men fyra pojkar levde utan tvivel i ett helvete tillsammans med honom. En av de saker han sades göra var att klä sig i en kåpa och en Scream-mask på natten för att skrikande väcka sina skräckslagna barn. Ett av barnen tror fortfarande att allt det han berättade före och under rättegången verkligen hänt. Det råder ingen tvekan om att även om så inte är fallet, så lever den här unge mannen i ett helvete – plågad av att faktiskt ha blivit utsatt och plågad. Därtill plågad av allt som sker och skett i hans föreställningsvärld.
Det enda vi kan göra med den här typen av filmer är att frossa i de detaljer som är fakta, och spekulera om det stora okända som består i hur historien verkligen utspelade sig och varför. Och så spekulerar vi och kan aldrig sluta. Inte heller får vi nog av chockerande detaljer som alltid är lika frustrerande att ta del av eftersom vi misslyckas med att väva in dem i en meningsfull helhetsbild.
Ren fiktion vore att föredra
Det är här den rena fiktionen kommer in som det starkare alternativet. Madame Badaoui, visselblåsare i sitt eget liv, som gick till socialen med sina barn, förblir tyvärr ogripbar för oss.
En spelfilm eller en roman kan dyka djupare, skapa sammanhang, gestalta allt det där vaga vi inte riktigt får grepp om. Vi behöver ett djup att släppa ner de platta bilderna i. Fiktionen kan ge oss vad vi behöver. Vi ska bara inte missta det där djupet för sanningen. Den är lika outgrundlig som alla de människor vi lever med och kanske träffar varje dag. Ändå behöver vi relatera till dem, och väva våra föreställningsvärldar. Vi behöver också föreställningsvärldar att dela med andra.
Förr eller senare kommer true crime-besattheten klinga av och ersättas med påhittade världar som absolut inte är sanna men som kanske ändå når ut över dokumentärens snäva gränser. Detta genom att erbjuda det där djupet. Naturligtvis behöver vi både fiktion och dokumentärer. Men det är hög tid för fler fiktiva och fördjupande berättelser. Autenticitet är inte allt.
charlotte.wiberg@opulens.se
