KONST. Så vem behöver alltså en konstnär ha varit, eller vara, för att vi som betraktare ska känna oss trygga i vetskapen om att vi inte förknippar oss själva med något vi finner ideologiskt förkastligt? undrar Ida Thunström.
SKULD. Vad säger det egentligen om oss och vår historiekultur att vi så förtvivlat gärna vill ta på oss en historisk skuld som inte är vår att göra upp med? undrar Gustaf Johansson.
VANLIGA MÄN. Hur kom det sig att vanliga tyska män relativt snabbt kunde förvandlas till villiga mördarmaskiner kapabla att begå fruktansvärda brott mot Polens civilbefolkning? Om detta handlar Christopher Brownings bok Helt vanliga män. Elisabeth Brännström har läst den.
ÖVERGREPP. Det är ett övergrepp att — i samma rum som fascister — påstå att det är viktigt att debatten tas, att det är intressant att lyssna på andras åsikter, för det är bara en vit, fri kropp som kan uttala det, skriver Anna Jörgensdotter apropå att nazister bjöds in till en biblioteksafton.
SAMTIDSKRITIK. Svensk konst tycks alltför ofta handla om att hitta rätt glöd att blåsa på vid rätt tillfälle, skriver Ida Thunström, i en samtidskritisk kommentar föranledd av Nationalmuseums alla brasklappar.
RÄDSLA. Nazister accepterar inte de vanliga spelreglerna kring rättigheter och skyldigheter. Ingen inbjudan till öppna samtal räddar därför liv, revben eller det goda i samhället, skriver Samira Ariadad.
KÅLSUPARTEORI. På 20-talet fylldes Tysklands gator av socialdemokratiskt stödda frivilligkårer som försökte få bort de vänsterradikala. Snart byttes frivilligkårerna ut mot nazister – med samma ärende. Anna Jörgensdotter är kritisk till den svenska regeringens nya rapport, där demokratiska vänsterrörelser sorteras under “våldsbejakande extremister”.
DRAMATIK. “Har jag verkligen läst Bernhard innan jag läste detta?”, frågar sig David Zimmerman i sin recension av tre nyöversatta dramer.
ESSÄ. “Det finns också, trots de extremt närgångna beskrivningarna, en humoristisk distans som när den kombineras med ämnet förstärker känslan av absurditet. I denna bistert humoristiska betraktares blick förlöjligas den våldsamma mannen, och framförallt hans bild av den egna fallosens gudomlighet”, skriver Anna Remmets.
